På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och mark-vattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1987. I januari 1998 utökades programmet med mätning av lufthalter på en av dessa och sedan april 1999 mäts ozonhalter på två platser i jordbruksintensiva områden i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Kronobergs län ligger mitt i den sydväst-nordostliga depositionsgradienten i södra Sverige. Den västra delen tillhör den mest utsatta delen i Sverige, medan förhållandena i öster är något bättre. Depositionen till skogsytorna har minskat avsevärt under det senaste decenniet i hela södra Sverige och i Kronobergs län syns detta bland annat i granytan i Knapanäs, i östra delen av länet, där depositionen ungefär halverats. Den främsta orsaken till minskningen är minskad torrdeposition till följd av utsläppsbegränsningar i Europa. Även för kväve har de Europeiska länderna skrivit på avtal om minskningar, men kväveutsläppen har visat sig svårare att reducera. Depositionsmätningarna i Kronobergs län visar därför inga tydliga tecken på en minskning. Mätningarna av markvatten uppvisade sura förhållanden med pH-värden under 5 på flertalet lokaler. Trots att den försurande depositionen minskat syns inga tydliga förbättringar i markvattenkemin, snarare har halten baskatjoner tenderat minska något samtidigt som oorganiskt aluminium fortfarande är högt. Nederbörden i länet var på samma höga nivå under 2000/01 som under de senaste åren, över 1000 mm. Svaveldepositionen till skogen var på samma nivå som under senare delen av 1990-talet, bortsett från 1999/00 då depositionen var avsevärt mindre eftersom torrdepositionen var mycket liten. Liksom tidigare år var det bara Tagel och björkytan i Eneryda som hade pH-värden över 5 i markvatten. Kvoterna mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium var generellt låga, speciellt i Angelstad där de var runt 0,5. Sommarmedelhalten av ozon var på samma nivå som året före, omkring 55-60 µg/m3.

På uppdrag av Örebro läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på fem lokaler i Örebro län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogens hälsa. Depositionen av svavel och kväve är störst i de sydvästra delarna av Sverige och avtar mot nordost. På lokalerna i Örebro län är därmed depositionen i allmänhet mindre än på lokalerna i Götaland, men större än längre norrut. Vid en lokal i länet, Brohyttan, finns en tioårig mätserie. Denna visar, liksom många lokaler runt om i Sverige, en kraftigt minskande svaveldeposition till skogsytan, från över 10 kg/ha till under 4 kg/ha. Enligt prognoser kommer svavelnedfallet att minska till 2,5 kg/ha i Svealand till år 2010, förutsatt att beslutade utsläppsminskningar genomförs. Våtdepositionen av kväve har varierat mycket under tidsserien. Ingen motsvarande trend som för svavel kan dock urskiljas, utan det är i hög grad nederbördsvariationer som styr skillnader mellan åren. Om internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer dock kvävedepositionen att minska tydligt de närmsta tio åren. Det hydrologiska året 1998/99 präglades av stora nederbördsmängder, över 1000 mm, på de fyra lokalerna i västra delen av länet. Detta medförde att även våtdepositionen var förhållandevis stor. Torrdepositionen var däremot liten liksom föregående år. Markvattenprovtagningarna visade i allmänhet pH-värden mellan 5,0 och 5,5

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1989. I februari 1996 utökades programmet med mätning av lufthalter på en av dessa lokaler. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Nedfallet i Jönköpings län är därmed mindre än i exempelvis Kronobergs län, Skåne och Halland, men större än i Kalmar län och länen norrut. För en granyta i länet, Alandsryd, finns en tidsserie från 1989/90. Alandsryd visar på en ökning av nederbördens pH under 90-talet från 4,4 till 4,7 samt en halvering av svavelnedfallet i skogen under 90-talet. Denna utveckling återfinns i provytor runt om i Sverige, framför allt i sydväst. För kväve finns ingen motsvarande trend. Under 1998/99 var medelnederbörden på de sex lokalerna i Jönköpings län 930 mm, vilket var mindre än föregående hydrologiska år. Svavelnedfallet i skog uppgick till i genomsnitt 4,4 kg/ha (exklusive havssaltets bidrag). I tallytan i Gynge deponerades mindre än i granytorna. Den genomsnittliga kvävedepositionen på öppet fält var 7,3 kg/ha och i skog kan den totala depositionen på grund av torrdepositionen antas vara något större. Dessa nivåer kan jämföras med förväntad nivå år 2010 baserat på internationella överenskommelser om utsläppsminskningar, 3 kg svavel och 5,5 kg kväve per hektar och år. Markvattenkemin uppvisar försurningspåverkan i de flesta provytor i länet, på fyra av ytorna var pH under 5. En nystartad lokal, Värnvik, avvek kraftigt från övriga ytor, med pH omkring 6,5, höga halter av baskatjoner och låga halter av oorganiskt aluminium. Lufthalter mäts i Bordsjö och ozonhalten där har överskridit det av Naturvårdsverket föreslagna miljökvalitetsmålet för ozon.

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1989. 1996 utökades programmet med mätning av lufthalter på en av dessa lokaler och år 2000 tillkom ännu en. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. I södra Sverige finns en tydlig gradient med minskad deposition samt minskade lufthalter av svavel och kväve mot nordost. Jönköpings län ligger mitt i denna gradient, vilket innebär att depositionen generellt är större än i Kalmar län och länen längre norrut, men mindre än i Skåne och Halland. Mätningarna i Jönköpings län visar att framför allt svaveldepositionen till skog minskat under de senaste tolv åren. Granskogen i Alandsryd tog emot när tre gånger så mycket svavel i början av mätserien som nu. Det är den minskade torrdepositionen till följd av utsläppsbegränsningar som lett till denna reduktion. Även för kväve har de Europeiska länderna skrivit på avtal om minskningar, men kväveutsläppen har visat sig svårare att reducera. Depositionsmätningarna i Jönköpings län visar inga tydliga tecken på att avtalen haft någon effekt, vilket delvis beror på hög nederbörd under senare år. Markvattnet i länet är surt, med låga pH-värden och höga aluminiumhalter. Trots att den försurande depositionen minskat har inte markvattenstatusen förbättra påtagligt. Det hydrologiska året 2000/01 var relativt nederbördsrikt i Jönköpings län. Även halterna av svavel och kväve i nederbörden var höga jämfört med senare hälften av 90-talet. Detta resulterade i att våtdepositionen var något större än under de senaste åren. Svaveldepositionen till skog var något större än året före, men fortfarande på en låg nivå. Markvattnet har liksom tidigare år uppvisat sura förhållanden med pH omkring 4,7, bortsett från Värnvik och Gynge med som vanligt högre pH-värden. Kvoter mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium på omkring 1 har varit vanligt förekommande, vilket kan innebära en ökad risk för skador på ekosystemet på sikt. När det gäller lufthalter noteras att halten ozon under sommarhalvåret i Bordsjö var lägre än de tidigare fem somrar som ingår i mätserien.

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet sedan 1990. I april 1998 startades mätning av lufthalter på fyra av dessa. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. För belastning av kväve är det svårare att se trender. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Svaveldepositionen till granskog i Kalmar län var mellan 3,5 och 5 kg/ha under 1998/99. Liksom tidigare år var ekskogen i Ottenby, på grund av sitt utsatta läge på Ölands sydspets, den lokal som fick ta emot mest nedfall. I de sydligaste granytorna, Rockneby och Alsjö, deponerades mer än i granytorna längre norrut. Alsjö var även den lokal i Kalmar med surast markvatten, pH 4,5 i november 1998 och april 1999. Säsongsmedelhalten av O3 för samtliga lokaler var högre än året innan, vilket förklaras av den fina sommaren 1999.

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1987. I januari 1998 utökades programmet med mätning av lufthalter på en av dessa och sedan april 1999 mäts ozonhalter på ytterligare två platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Kronobergs län, framför allt den västra delen, tillhör därmed den mest utsatta delen av Sverige. Under 1990-talet har dock förhållandena förbättrats markant. Genomsnittligt pH i nederbörden har ökat från 4,3 till 4,6 och svaveldepositionen i skog har ungefär halverats under den tolvåriga mätperioden. För kvävedepositionen syns ingen motsvarande tidstrend. Prognoser visar att depositionen av svavel och kväve kommer att minska till år 2010 om avtalade utsläppsminskningar genomförs. Liksom föregående hydrologiska år präglades 1998/99 av stor nederbördsmängd. Medelvärdet från lokalerna i länet var drygt 1000 mm och pH-värdet i nederbörden uppmättes till omkring 4,6. I genomsnitt 6 kg antropogent svavel deponerades till granytorna. Genomsnittlig kvävedeposition på öppet fält uppgick till 9 kg/ha och totaldepositionen av kväve i skog är på grund av torrdepositionen några kg större. Markvattnets pH har på de flesta lokaler i länet varit under 5 och liksom tidigare år har förhållanena varit sämst i Angelstad, med pH omkring 4,5. Sommarens halter av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen. De var högre än föregående år, på grund av den soliga sommaren 1999.

På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Boliden Mineral samt Älvsbyns, Kiruna och Luleå kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på 19 platser i norra Sverige. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna i norra Sverige visar en gradient med minskad deposition från kusten inåt land. Norra Sveriges inland tar emot mindre deposition än övriga delar av Sverige, medan depositionen på lokalerna längs Norrlandskusten är på samma nivå som i mellersta Sverige. Den årliga depositionen av svavel har minskat tydligt under 1990-talet, från i genomsnitt 3 kg/ha till 2 kg/ha. Både minskning av våt- och torrdeposition har bidragit till detta. Även våtdepositionen av kväve har minskat. Under första halvan av 1990-talet deponerades i genomsnitt mellan 2,5 och 3 kg kväve per hektar varje år. Därefter har depositionen underskridit 2,5 kg/ha samtliga år. Prognoser baserade på beslut om utsläppsminskningar visar att årlig svaveldeposition kommer att minska till 1 kg/ha år 2010 om beslutade åtgärder genomförs. Motsvarande för kväve är 1,5 kg/ha. Depositionen under det hydrologiska året 1998/99 var i samma storleksordning som under 1996/97 och 1997/98, men avsevärt mindre än i början av 1990-talet. Markvattenstatusen har, liksom tidigare år, generellt sett varit ganska god. Markvattnets pH-värde har varit mellan 5,5 och 6,5 med undantag av några kustnära lokaler med stor deposition. Aluminium- och kvävehalterna har på de flesta lokalerna varit mycket låga.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Depositionen på lokalerna i Stockholms län är generellt större än i angränsande län. Svaveldepositionen är av samma storleksordning som i de västra delarna av Småland. Svavelnedfallet till skogsmark i Stockholms län har minskat under 1990-talet, vilket beror på minskad torrdeposition. Denna trend återfinns på lokaler i hela Sverige. Våtdepositionen av kväve samvarierar i mycket hög grad med nederbördsmängden och ingen motsvarande trend som för svavel kan skönjas. Enligt prognoser, baserade på internationella överenskommelser om utsläppsminskningar, kommer årlig deposition av svavel att minska till 2,5 kg/ha år 2010. Motsvarande för kväve är 4 kg/ha. Det hydrologiska året 1998/99 kännetecknades precis som föregående år av relativt stora nederbördsmängder, 700 mm beräknat som medelvärde från nio lokaler. Svaveldepositionen till granskog uppgick till i genomsnitt 6 kg/ha, vilket innebär samma nivå som de båda föregående åren, men är mindre än under tidigare år i mätserien. Kvävenedfallet på öppet fält var nästan 7 kg/ha. Det hydrologiska året 1997/98 är det enda året i den sjuåriga mätserien med större kvävedeposition. Markvattnets pH-värde var över 5 på alla lokaler utom i Stockholmslokalerna Sticklinge och Ulriksdal. Sommarens halter av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen. De var högre än föregående år, på grund av att sommaren 1998 var regnig och sval.

På uppdrag av Södermanlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sex lokaler i Södermanlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Mätningar har bedrivits sedan 1991. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Belastningen i Södermanlands län är därmed förhållandevis låg jämfört med övriga län i södra och mellersta Sverige. Nedfall av svavel i skog i de undersökta provytorna har minskat sedan mätningarna startade 1991, vilket till stor del beror på minskad torrdeposition. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Nivån kommer att vara lägre år 2010 både för svavel och kväve enligt prognoser baserade på internationella överenskommelser om utsläppsminskningar. Nederbörden under det hydrologiska året från oktober 1998 till september 1999 uppgick till drygt 650 mm, räknat som genomsnitt för samtliga lokaler. Nedfallet av svavel i skog var nästan 4 kg/ha, vilket tillsammans med 1996/97 är den lägsta noteringen sedan mätningarna startade 1991. Nedfallet av kväve på öppet fält var ungefär 5 kg/ha och den totala depositionen till skog kan uppskattas vara större på grund av torrdepositionen. Liksom tidigare år var markvattnet i Råsjön mest försurningspåverkat, med pH-värde under 5. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak var på ungefär samma nivå som året innan. Sommarens halter av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen. De var högre än föregående år, på grund av den soliga sommaren 1999.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Älvsborgs Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Västra Götalands län. Mätningarna startade 1988. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Länsstyrelsens och Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfall av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns i Västra Götalands län, med generellt större deposition av svavel, kväve och klorid längs västkusten än i de östra delarna av länet. Under de elva år som mätningar utfört har den genomsnittliga svaveldepositionen till skogsytorna i länet mer än halverats, från över 12 kg/ha i början av 1990-talet till omkring 6 kg/ha. Även våtdepositionen har varit något mindre under senare halvan av 1990-talet, samtidigt som nederbördsmängden generellt sett varit större, vilket indikerar att koncentrationen av svavel i nederbörden har minskat. För kväve finns ingen tydlig trend. Prognoser visar att om beslutade utsläppsminskningar genomförs kommer årlig deposition av svavel och kväve att ha minskat till 3 kg/ha respektive 5,5 kg/ha år 2010. Det hydrologiska året 1998/99 kännetecknades av mycket stora nederbördsmängder; på de flesta lokalerna noterades den elvaåriga mätseriens högsta värden. Detta återspeglades inte i våtdepositionen av svavel, som var mindre än flera av de tidigare åren i mätserien. Det indikerar låg koncentration av svavel i nederbörden. Den genomsnittliga våtdepositionen av kväve under 1998/99 var stor, enbart 1996/97 noterades ett högre genomsnitt. Depositionen av svavel till skog var omkring 6 kg/ha under 1998/99, beräknat som ett genomsnitt från tio lokaler. Det innebär samma nivå som på öppet fält, vilket är ett tecken på att torrdepositionen var liten. Lufthalter av ozon mäts på två lokaler i länet. Mätningarna visar att ozonhalten har överskridit det av Naturvårdsverket föreslagna miljökvalitetsmålet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Älvsborgs Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Västra Götalands län. Mätningarna startade 1989. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Länsstyrelsens och Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfall av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns i Västra Götalands län, med generellt större deposition av svavel, kväve och klorid längs västkusten än i de östra delarna av länet. Den genomsnittliga depositionen av antropogent svavel till skogsytorna i länet är bara mellan hälften och en tredjedel så stor nu som när mätningarna startade. Orsaken är främst minskad torrdeposition. Även depositionen på öppet fält har varit något mindre under senare halvan av 1990-talet, trots att nederbörden varit större, vilket tyder på minskad koncentration i nederbörden. För kväve finns ingen tydlig trend. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Hög deposition under flera decennier har lett till att markvattenkemin i länet präglas av ganska sura förhållanden, med ett pH-värde som oftast är mellan 4,5 och 5,0. Under det hydrologiska året 1999/00 uppmättes i genomsnitt 1150 mm nederbörd, vilket är den näst högsta noteringen i mätserien. Svaveldepositionen såväl på öppet fält som i granskogen var i genomsnitt 5-6 kg/ha, vilket indikerar att torrdepositionen var liten. På öppet fält noterades omkring 11 kg kväve per hektar, vilket är mer än de flesta åren i början av 1990-talet, men på samma nivå som 1996/97 och 1998/99. Skillnaderna kan till stor del förklaras av varierande nederbördsmängd. Kloriddepositionen var relativt stor till följd av blåsigt och stormigt väder i december till januari, då havssalt blåste in över land. Lufthalter av ozon mäts på två lokaler i länet. Under 1999/00 var halterna lägre än föregående år, på grund av att sommaren var mindre solig och varm. Trots detta överskreds det av Naturvårdsverket föreslagna miljökvalitetsmålet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Älvsborgs Luftvårdsförbund samt Tranemo kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter i Västra Götalands län. Mätningarna startade 1989. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytor, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Länsstyrelsens och Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. I södra Sverige finns en tydlig gradient med avtagande deposition av svavel och kväve mot nordost, beroende på den rådande sydvästliga vindriktningen. Förhållandena i Västra Götalands län varierar mycket, eftersom länet breder ut sig i både nord-sydlig och ost-västlig riktning. På kustnära skogsytor i väster deponeras mycket mer än i de ostliga lokalerna. Under 2000/01 deponerades exempelvis 7,8 kg antropogent sulfatsvavel i den sydvästligaste granytan, Ösjö, medan motsvarande i den nordostligaste granytan i Stora Ek var 3,0 kg/ha. Under 1990-talet har depositionen av svavel till skogsytorna minskat till i storleksordningen en tredjedel av vad den var i början av 1990-talet. Minskade utsläpp av svavel i hela Europa har lett till kraftigt minskad torrdeposition, men även en viss minskning i våtdeposition av svavel. Ansträngningarna att minska kväveutsläppen har dock inte gett några tydliga resultat i mätningarna. Det hydrologiska året 2000/01 var relativt nederbördsrikt, genomsnittet för lokalerna i länet var 1100 mm. Detta är ungefär samma nivå som i slutet av 1990-talet, men mer än de första åren av decenniet. Svaveldepositionen via krondropp var i genomsnitt 6 kg/ha på lokalerna i länet, vilket var något mer än föregående år, då torrdepositionen var ovanligt liten. Detta stämmer överens med lufthaltsmätningarna i Hensbacka som visar högre årsmedelhalt under 2000/01, 0,9 µg/m 3 , än under 1999/00, 0,5 µg/m 3. Ozonhalten under sommarhalvåret år 2001, 55 µg/m 3, var något under medelvärdet för den femåriga mätserien. Markvattnet i länet är surt, samtliga lokaler har pH-värden under eller omkring 5,0, och på flera lokaler är det nere i 4,5. Fyra av de fem ytorna som har lång tidsserie visar på signifikant minskning av kalcium- och magnesiumhalt.

IVL har tillsammans med länen (Luftvårdsförbund och Länsstyrelser) och Naturvårdsverket utfört ett projekt under tre år (1997 till 1999) där de framtida metoderna för att övervaka luftföroreningar med regional upplösning har utretts och utvecklats. Utredningen har resulterat i ett förslag till framtida regional miljöövervakning av luftföroreningar som omfattar en kombination av mätningar och resultat från andra program. Samordningen innebär att resultatredovisningen blir mer komplett och anpassad till nya krav på indikatorer och uppföljningsmått. Programmet omfattar följande moment; deposition, halter i luft och markvatten, modellberäkningar, lagring, bearbetning och utvärdering av data, redovisning samt samordning, kvalitetssäkring och programutveckling. Samarbetsprojektet har utvärderat de olika momenten och utvecklat rutiner för lagring, bearbetning och redovisning av resultat i form av länsrapporter och en hemsida. Förbättrade metoder att mäta och beräkna den totala depositionen av baskatjoner och kväve till skog har utvecklats inom projektet

I denna andra omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2015-2020 fokuserar vi på en analys av hur atmosfäriskt nedfall, och effekterna på markvattenkemi, av försurande och övergödande ämnen har förändrats under de senaste 19 åren. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för södra Sverige separat. Vi visar även resultaten för samtliga mätstationer i södra Sverige var för sig i Bilaga 1.De europeiska utsläppen till luft av svavel har minskat med nästan 90 % mellan 1990 och 2014. Motsvarande minskning för kväveoxider är drygt 50 %. Sverige har minskat sina utsläpp i ungefär samma omfattning. Mer problematiskt är det med ammoniak, där Europas utsläpp endast minskat 24 % och Sveriges utsläpp knappt förändrats alls. Lufthalterna av svavel- och kväveoxider på olika platser i Sverige har generellt minskat i samma utsträckning som rapporterade utsläppsminskningar, vilket utgör en värdefull bekräftelse av metodiken för svensk och europeisk utsläppsrapportering.De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet. I de högst belastade sydvästra delarna av södra Sverige har nedfallet minskat från omkring 20 till under 4 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2015/16 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på flertalet mätplatser i Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2015/16 var de låga nederbördsmängderna i stora delar av landet.Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns även tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid flertalet platser i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfallsminskningen.Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser, framför allt i stora delar av södra Sverige. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit negativ på flertalet platser under den senaste treårsperioden, och pH har varierat från mycket surt, mindre än 4.4, på flera av platserna i söder, till över 5.2 på några platser i de mellersta/norra delarna av södra Sverige. Ungefär hälften av mätplatserna i södra Sverige visar på en signifikant, men långsam, återhämtning från försurning. Den långsamma återhämtningen beror dels på frigörelse av tidigare i marken adsorberat svavel (svaveldesorption), dels på att vittringen, som är den process som motverkar försurningen, generellt är långsam i de relativt näringsfattiga moränmarker som finns i södra Sverige.Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (nitrat + ammonium), uppmätt som våtdeposition på öppet fält, har under perioden mellan 1996/97 och 2015/16 minskat statistiskt säkerställt vid 7 av 24 platser i Sverige. Av de 10 platserna i södra Sverige minskade våtdepositionen av kväve vid två av dessa. Beräknat totalt nedfall av oorganiskt kväve, som summan av torr- och våtdeposition till skogsmark, har för de tre senaste hydrologiska åren överskridit den kritiska belastningen för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela södra och drygt hälften av mellersta Sverige. Även den kritiska belastningen för lövskog, 10 kg N/ha/år, överskrids i stora delar av sydvästra Sverige, där lövskogsandelen är hög. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogsekosystemen, samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten.Nitrat förekommer dock hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem, förutom i de sydvästligaste delarna av Sverige. Som våra mätningar i södra Sverige inom Krondroppsnätet visat kan dock halterna av nitrat öka till ganska höga nivåer i markvattnet efter relativt begränsade stormskador.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Västra Götalands län har under decennier legat långt över vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. Det bedrivs därför en omfattande kalknings-verksamhet i länet. Kvarvarande försurningsproblematik beror på en kombination av ett historiskt högt svavelnedfall och en låg syraneutraliserande förmåga hos skogsmarken.Nedfallet av svavel till skogen i länet låg i början av 1990-talet mellan 10 och 25 kg S per hektar och år, men har minskat i stort sett i takt med minskade utsläpp av svavel från Europa. Det hydro-logiska året 2016/17 låg svavelnedfallet mellan 0,2 och 2,0 kg S per hektar och år i länet.Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken förbättrats. Halterna av svavel i markvattnet har minskat vid alla nu aktiva mätplatser i Västra Götaland, och för pH har en ökning kunnat konstateras vid två av tre platser med tillräckligt långa tidsserier för en trendanalys. I början av 1990-talet saknades buffringskapacitet (syraneutraliserande förmåga, ANC) i markvattnet vid i stort sett alla mätplatser i länet, det vill säga ANC var negativt. Under 2000-talet har nu aktiva mätplatser närmat sig en positiv buffringskapacitet, med värden för ANC nära noll (se figur). Vid två av fyra platser har dock ANC de senaste åren återigen blivit negativ. För att sjöar och vattendrag i länet ska återhämta sig krävs att vattnet som passerat skogsmarken kan bidra med en betydande buffrande förmåga, det vill säga att ANC är klart positivt.Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till länet under 2016/17 överskrider den kritiska nivån som antagits för att motverka förändringar av artsammansättningen hos markvegetationen, 5 kg kväve per hektar och år för barrskog, i hela länet. Motsvarande kritiska nivå för lövskog, 10 kg per hektar och år, överskrids i länets sydvästligaste delar under 2016/17. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Nitrat har i vissa fall uppträtt i förhöjda halter vid provytor med växande skog i länet. Vid en provyta i länet där granarna dött som ett resultat av ett angrepp av granbarkborre, uppträdde under flera år mycket höga halter av nitrat i markvattnet, vilket indikerar att kväveläckage kan uppstå vid störningar av skogsekosystemen i länet.

Jordbruket står för merparten av kväveutlakningen från diffusa källor till Östersjön och Västerhavet. Skogsmarkens bidrag består till största delen av naturlig utlakning av organiskt kväve. Det finns dock farhågor om att de senaste decenniernas höga kvävebelastning kan innebära att skogsmarken är nära kvävemättnad, och utlakningen av oorganiskt kväve kan öka. Tidsserier för nitratkväve i markvatten inom Krondroppsnätet visar att nitrathalterna i markvattnet under rotzonen, på 50 cm djup, ofta är förhöjda på åtskilliga av ytorna i södra Sverige. Denna studie syftar till att skapa en översiktlig bild över nitrathalter i skogsmark i olika delar av Sverige med hjälp av dessa tidsserier, att utifrån detta uppskatta bruttobelastningen från skogsmark (innan någon retention skett) i avrinningsområden i södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt, samt att jämföra resultatet med bruttobelastning från annan markanvändning. Tidsserier för pågående eller nyligen avslutade ytor inom Krondroppsnätet (88 st.) analyserades och delades in i sju klasser med avseende på nitrathaltnivåer. Både absoluta halter och frekvens av för¬höjningar användes som indelningskriterier. Baserat på denna indelning utformades sju scenarier för halter i markvattnet. Med hjälp av geografiska databaser för Östersjöns och Västerhavets avvattningsområden (avrinningsmängd och markanvändning i delavrinningsområden) från SMED (Svenska Miljöemissionsdata) skalades utlakningen upp till delavrinningsområden, och därefter till hela södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt. Analysen av markvattendata visade att de ytor där högst nitratkvävehalter uppmätts ligger i södra Sverige, framför allt i landets sydvästra delar. Dessa områden har hög kvävebelastning och har generellt ståndortsindex på 30 eller högre. Utöver sambandet mellan geografiskt läge och ståndortsindex (som samvarierar), kan man inte se några tydliga samband med andra parametrar. För att klargöra eventuella samband krävs en mer noggrann analys, med kompletterande mätningar och observationer. Markvattendata visade att halterna oftare var förhöjda på våren än på sommaren och hösten, vilket kan förklaras med att nitrifieringen har kommit igång igen efter vintern medan upptaget i träden fortfarande är litet under en period på våren. Uppskalningen visade vidare att utlakning från skogsmark har potential att påtagligt öka brutto-belastningen i södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt. En ökning av nitratkvävehalten till 1 mg/l i markvatten i de tre vattendistrikten innebär en ökning av brutto-belastningen av kväve från diffusa källor med 38 %. Det är dock viktigt att tänka på att detta gäller bruttobelastningen, och att det finns en retentionskapacitet i avrinningsområdena (upptag i vegetation och denitrifikation) som kan variera mycket beroende på geologiska förhållanden, klimatförhållanden, läge i terrängen, egenskaper i den bäcknära zonen m.m. Ökad kunskap om retentionsprocesserna i olika typer av avrinningsområden och vid olika klimatförhållanden är viktig för att kunna gå vidare och också bedöma nettobelastningen på havet från skogsmark.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i VästraGötalands län från perioden oktober 2013 till september 2014. Resultaten relateras tilltidigare års mätningar. I Västra Götalands län görs mätningar av lufthalter (vid en plats), avnedfall på öppet fält (vid två platser) samt av nedfall via krondropp och markvattenkemi(vid fem platser).Svaveldioxid- och kvävedioxidhalterna i luften har minskat signifikant under både sommarochvinterhalvår sedan mätstarten vid Hensbacka. Under 2013/14 var svaveldioxidhalternadock högre jämfört med de sex föregående åren. Även svavelnedfallet i krondroppet harminskat signifikant vid alla länets mätplatser sedan mätstarten. Under 2013/14 varieradesvavelnedfallet (utan havssalt) i länet mellan 1 och 2,5 kg per hektar. Statusen i markvattnettyder på bestående försurningsproblem för skogsmarken, men visar också att det pågår enlångsam återhämtning, med stigande pH och ANC och minskande halter oorganisktaluminium, vid de mest försurningsdrabbade mätstationerna. Vid övriga mätstationer, sominte varit lika drabbade av försurningen, har ingen återhämtning skett, och ANC är runtnoll.Kvävenedfallet, som följs främst på öppet fält på grund av interncirkulation i kronorna iskogsytorna, visar på en signifikant minskning vid Hensbacka, en av de två mätstationersom har tillräckligt lång mätserie för att man ska kunna göra en tidsserieanalys. Under2013/14 var kvävenedfallet i nederbörden mellan 7 och 8 kg per hektar. Det totalakvävenedfallet till skog kan antas vara cirka 25 % högre i länet på grund av torrdepositionentill skogen, vilket gör att det beräknas till 9-10 kg per hektar under 2013/14. Den kritiskabelastningsgränsen med avseende på övergödning till skog har satts till 5 kg per hektar ochår. Gränsen överskrids därmed med bred marginal i hela länet och har även gjort så underlång tid. I Västra Götalands län har halterna av ammonium- och nitratkväve i markvattnetgenerellt varit relativt låga förutom vid ett fåtal tillfällen. Vid en nyligen avveckladmätstation har höga halter nitrat i markvattnet uppmätts efter ett angrepp avgranbarkborre, vilket tyder på en pågående upplagring av kväve i länets skogsmark som kanresultera i kväveläckage i samband med andra störningar.Resultat för nedfall av svavel och kväve samt markvattenkemi från Krondroppsnätet haranvänts till de fördjupade utvärderingarna avBara naturlig försurning och Ingenövergödningsom slutförts under 2015.Under 2014 utvärderades Skogsstyrelsens program för observationsytor (obsytor), dåprogrammet avslutades under 2013. Inom obsyte-programmet, som startade 1984, harmätningar i träd och mark gjorts på hundratals ytor i Sverige. Merparten avKrondroppsnätets ytor utgör en delmängd av obsytorna. En slutsats från utvärderingen varatt obsyte-programmets mätningar bör fortsätta på Krondroppsnätets ytor, då de tvåmätprogrammen ger unika möjligheter till studier av orsakssamband för hela kedjan frånnedfall till tillstånd i träd och mark.31 juli 2014 startade i Västmanland den största skogsbranden i modern tid i Sverige. Rökenspreds över ett stort område och vissa indikationer tyder på att NO2-halterna i luft endastpåverkades av branden i begränsad omfattning i närområdet.Mellan 31 augusti 2014 och 27 februari 2015 inträffade det största vulkanutbrottet på Islandsedan 1783, vilket påverkade luftföroreningssituationen i Sverige. Vulkanutbrottetproducerade svavelemissioner i nivå med hela Europas samlade svavelutsläpp.Mätningarna inom Krondroppsnätet visade att lufthalterna av SO2, framförallt i norraSverige, var kraftigt förhöjda under september 2014. Ytterligare utredning om påverkanfrån vulkanen i nedfallet i olika delar av Sverige kommer under 2015.

Halland tillhör de mest försurningsdrabbade länen i Sverige på grund av de senaste decenniernas höga deposition av svavel och kväve. I denna studie presenteras underlag för regional uppföljning av miljömål med avseende på kritisk belastning för försurning samt baskatjonbalanser i skogsmark. Baskatjonbalanser i skogsmark för kalcium, magnesium och kalium beräknades med hjälp av massbalansberäkningar där tillförseln av baskatjoner sker genom deposition och vittring, medan bortförseln sker genom utlakning, skörd samt upplagring i växande skog. Beräkningarna visar på en negativ kalciumbalans i Hallands skogar; den genomsnittliga förlusten är 25 mekv per m2 och år. Magnesium- och kaliumbalanserna är däremot positiva i större delen av länet. Sammantaget innebär det negativa nettoförluster av baskatjoner (summan av kalcium, magnesium och kalium) på 76% av skogsmarken i Halland. Kritisk belastning och överskridande beräknades med PROFILE.Beräkningar gjordes både för 1990 och 1998 års förhållanden (deposition och skogsbruk). Beräkningarna visar på ett överskridande av den kritiska belastningen i hela Halland 1990 med ett genomsnitt på 73 mekv per m2 och år. Motsvarande genomsnitt 1998 beräknades till 20 mekv per m2 och år och på 11 % av skogsarealen underskreds den kritiska belastningen. Överskridandet är minst i de centrala delarna, vilket främst beror på en mer gynnsam mineralogi. Den kraftiga minskningen av försurningsbelastningen har lett till att markförsurningen bromsats kraftigt. Ett överskridande omkring noll i de centrala delarna av länet indikerar att markförsurningstrenden brutits helt. Utrymmet för återhämtning i marken är dock troligtvis begränsat. Med minskande svavelnedfall blir markens reaktion på ett högt kvävenedfall helt avgörande för försurningsutvecklingen i skogsmark i Halland.

Det finns flera faktorer som talar för att belastningen av luftföroreningar ökar med höjden i fjällområden. Av det skälet påbörjade Länsstyrelsen i Jämtlands län depositionsmätningar vintern 1994/95 i olika fjällområden med IVL Svenska Miljöinstitutet som utförare. Mätningarna var inriktade på att kvantifiera depositionen (nedfallet) av främst försurande luftföroreningar (svavel och kväve) till fjällområden i länet. Undersökningen omfattar sex lokaler i Jämtland. På varje lokal finns en mätstation för nederbördsinsamling på öppen mark på hög höjd (935-1410 m.ö.h) och en på låg höjd (420-820 m.ö.h.). På tre lokaler finns även krondroppsmätningar i trädgränsen för granskog (620-780 m.ö.h.). I det fallet fungerar träden som provtagare av torra föroreningar inklusive föroreningar i dimma. Mätningarna har visat att nederbördskemiska undersökningar på kalfjället medför betydande osäkerheter i både uppmätta nederbördsmängder och halter av olika ämnen på grund av hård vind och hög dimfrekvens. Det gör att uppmätt deposition i form av nederbörd på hög höjd måste korrigeras och beräknas med hjälp av mätningarna på lägre höjd, samt uppskattad nederbördsökning med höjden. Den högsta depositionen av luftföroreningar under perioden 1995 till 1999 uppmättes under granar vid trädgränsen. Träden tar emot både våtdeposition, i form av nederbördens föroreningar, och torrdeposition, främst föroreningar i molndimma. Generellt beräknades nederbörden öka med höjden i denna studie, men halten av föroreningar i nederbörden antogs vara konstant. Det gör att den beräknade depositionen på kalfjället var högre än på öppna områden på lägre höjd. Under den korta period (fyra år) som mätningar pågått, var det främst vädermässiga olikheter som gav upphov till skillnader i deposition mellan åren. Variationer i nederbörd samt skilda vindförhållanden ledde till en viss variation

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogens hälsa. Depositionen av svavel och kväve är störst i de sydvästra delarna av Sverige och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns även i Värmlands län, där nästan 6 kg svavel deponerades per hektar i den sydligaste skogsytan Södra Averstad, medan omkring 2 kg/ha deponerades i Båtstad och Transtrandsberget i norr. De fyra ytor för vilka det finns en nioårig mätserie visar en markant minskning av svaveldeposition till skogsmark. Medelvärdet har minskat från omkring 7 kg/ha i början av 1990-talet till knappt 4 kg/ha, framför allt beroende på minskad torrdeposition. För kväve saknas motsvarande trend, medeldepositionen på öppet fält har varierat mellan 5 och 7 kg/ha. Prognoser visar att nedfallet år 2010 kommer att vara 2,5 kg svavel och 4 kg kväve per hektar i Svealand om beslutade utsläppsbegränsande åtgärder genomförs i Europa. Det minskade nedfallet av syror ska leda till en minskning av markvattnets försurningsgrad enligt modellberäkningar. Andra faktorer, som episoder av naturligt nedfall av havssalter, kan under kortare eller längre perioder dölja återhämtningen. Därför krävs det långa mätserier för att beskriva om markvattnets kvalitet verkligen förbättras. Markvattnets pH-värde har liksom tidigare år varit omkring 5, förutom ytan på Blåbärskullen centralt i Värmland, där förhållandena varit avsevärt bättre ur försurningsssynpunkt. Säsongsmedelhalten av marknära ozon, O3, var högre än året innan på grund av den fina sommaren 1999. Halterna har sannolikt varit skadliga för vegetationen. Däremot har luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid varit betydligt under svenska miljökvalitetsnormer.

IVL Svenska Miljöinstitutet har sedan 1999 genomfört mätningar av försurande och övergödande ämnen samt tungmetaller i Malmö stad med fem års mellanrum. Resultaten från de senaste hydrologiska årets mätningar (oktober 2019 – september 2020) visar att nedfallet av sulfatsvavel (utan bidrag från havssalt) med nederbörden var cirka 1,6 kg/ha i Malmö, vilket var något lägre jämfört med motsvarande mätningar i nederbörden i bakgrundsmiljön vid de båda skånska mätstationerna inom Krondroppsnätet (Hissmossa och Stenshult).

I Malmö var det totala oorganiska kvävenedfallet med nederbörden under 2019/20 knappt 6 kg/ha. Även det totala kvävenedfallet med nederbörden var lägre i Malmö jämfört med Hissmossa och Stenshult. Torrdepositionen av kväve inkluderas dock inte i dessa mätningar, vilket innebär att det totala kvävenedfallet i Malmö var högre än vad dessa nederbördskemiska mätningar visar.

För flertalet tungmetaller, utom koppar, var nedfallet med nederbörden under 2019/20 det lägsta som uppmätts under de fem olika mätomgångarna som genomförts. Nedfallet med nederbörden av kadmium, krom, koppar, nickel, kobolt och zink var under det hydrologiska året 2019/20 högre i Malmö jämfört med bakgrundsmätningarna vid Hallahus, medan nedfallet av arsenik, bly, mangan och vanadin var högre vid Hallahus.

Nedfallet av nitratkväve, totalt oorganiskt kväve, natrium och kadmium med nederbörden i Malmö har minskat signifikant från 1999/00 till 2019/20.

Under en period av 5 år har IVL med stöd från Rymdstyrelsen bedrivit forskning syftande till att utveckla teknik för kartläggning av skogsskador med hjälp av satellitdata. De kronutglesningsnivåer som uppträder i Sverige är lätta till medelsvåra och den satellitbaserade kartläggningen störs därför lätt av skiftande trädslagsfördelning, ålder, täthet och terräng. I syfte att kompensera för sådana variationer har metodik som bygger på sammanlagring av digitaliserade skogskartor, digitala höjdmodeller och satellitdata utvecklats. Teknikens nogrannhet vad gäller kronutglesningsbedömning har redovisats i flera vetenskapliga artiklar. Föreliggande projekt hade målsättningen att: Utvärdera teknikens användbarhet för operationell kartläggning av kronutglesning. Vidare att utvärdera förutsättningarna för identifiering av bestånd med vitaliseringsbehov. Klarlägga vilka mark- och terrängförhållanden som oftast råder i skogsbestånd som uppvisar kronutglesning, med hjälp av GIS-analyser. Klarlägga eventuella samband mellan kronutglesning och markvattenkvalitet i ett tiotal testytor, främst med avseende på pH och halterna av aluminium, kalcium, kalium, och magnesium. Inventeringsområdet omfattade hela Stenungsunds kommun och hälften av Uddevalla ocxh Härryda kommuner. Över dessa områden sammanlagrades satellitdata, terrängmodeller, digitaliserade skogskartor och berggrundskartan. Områdena täckte totalt 925 km2, en fjärdedel av Bohuslän. Där digitala jordartskartor fanns tillgängliga, d v s i Stenungsunds kommun, inkluderades dessa i databasen. All granskog äldre än 70 år, med virkesvolym över 120 m3/ha, klassificerades med avseende på kronutglesning. Skogen delades in i tre klasser; 0-20% medelkronutglesning, 21-40% och över 40%.

Miljöövervakning bedrivs i Kalmar län inom samtliga tio programområden utom FJÄLL. Det övergripande syftet är skapa en bild av miljösituationen i länet och att följa upp de nationella och regionala miljökvalitetsmålen. Strategin för att nå en effektiv övervakning är att använda standardiserade undersökningsmetoder och samutnyttja resultaten från olika undersökningar. Övervakningen inom programområde LUFT täcker både långdistanstransporterade och lokala föroreningar. Luftföroreningars hälsoeffekter behöver dock bevakas bättre. Energi- och klimatfrågorna behöver också bättre täckning. Övervakningen inom programområde KUST OCH HAV är god i närheten av utsläppskällor, en följd av att den bekostas av utsläpparna. Det är önskvärt med bättre täckning av övriga kustområden med avseende på undersökningstyperna kustfiskbestånd, hälsotillstånd hos kustfisk och vegetationsklädda bottnar. Det behövs även mer övervakning av biologisk mångfald, växt- och zooplankton samt ytterligare övervakning av miljögifter i sediment och biota. Inom programområde SÖTVATTEN är övervakningen inriktad på vattnets fysikaliska och kemiska kvalitet. Det är önskvärt att utöka de biologiska undersökningarna. Största delen av övervakningen av biota sker idag inom kalkeffektuppföljningen, vilket innebär att de nordvästra delarna av länet, där kalkningen är ringa, är dåligt täckta, liksom nedströmsdelarna av avrinningsområdena. Kompletteringar behövs också med mätningar av miljögifter. Skogsvårdsstyrelsen driver fortlöpande undersökningar inom programområde SKOG. Länsstyrelsen har genomfört ett flertal kampanjer. Resurser behöver tillföras för att nå en tillfredsställande övervakning. Ett stort antal kampanjvisa undersökningar har gjorts inom programområde JORDBRUKSMARK. Två undersökningar är årligen återkommande, Inventering av fåglar på Ölands sjömarker och Närsaltläckage från jordbruksmark. Programområdet är mycket väsentligt för Kalmar län område och behovet stort av utökade systematiska undersökningar. Verksamheten inom programområde HÄLSORELATERAD MILJÖÖVERVAKNING är splittrad på olika myndigheter. Bättre samordning behövs. Inom programområde LANDSKAP har ett antal metodtester och pilotprojekt genomförts. Resurserna behöver dock tillföras. Samordningen med terrester övervakning inom programområdena JORDBRUKSMARK och VÅTMARK bör ökas. Inom programområde VÅTMARK övervakas långbensgroda på Öland. Övervakning inom programområde MILJÖGIFTSSAMORDNING sker idag inom Emåns avrinningsområde. Dessutom övervakas miljögifter inom programområdena SÖTVATTEN och KUST OCH HAV. Miljögiftskartläggningen bör utvidgas till andra avrinningsområden genom att engagera intresserade kommuner.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län har SLB-analys beräknat deposition av kväve i Stockholms län år 2015. Den beräknade depositionen av kväve har jämförs med uppmätta halter av kväve i mossa. Provtagning i mossa har genomförs under år 2015 på totalt 52 lokaler i Stockholm län av IVL Svenska Miljöinstitutet AB.

Modellberäknat kvävenedfall år 2015

Luftburet kväve består i huvudsak av nitratkväve (NO3-N) och ammoniumkväve (NH4-N). Utsläpp från vägtrafiken är den dominerande källan till NO3-N i Stockholms län. Utsläppen av NH4-N härrör framförallt från vägtrafik, energisektorn, jordbruk samt avlopp och avfall.

Det totala nedfallet av kväve omfattar såväl torrt som vått nedfall. Våtdeposition innebär att NO3-N och NH4-N i luften deponeras via nederbörden efter urtvättning av regn och moln, medan torrdeposition avser de föroreningar som fastnar på exempelvis trädkronor och sköljs ned med nederbörden. Beräkningarna av torrdeposition av NO3-N har gjorts med hjälp av SMHI-Airviro gaussmodell, medan de torra nedfallet av NH4-N har hämtats från beräkningar gjorda av SMHI med MATCH Sverige-systemet. Även beräknad våtdeposition (NO3-N och NH4-N) baseras på MATCH-modellen.

Modellberäkningarna med MATCH visar att det högsta bidraget från våtdeposition förekommer i de sydvästra delarna av länet, för att sedan avta mot nordost. Vad gäller den beräknade torrdepositionen av NO3-N är den som störst i centrala delarna av Stockholm och längs med de stora vägarna, d v s där utsläppen är som störst. Utsläppen från NH4-N är till stor del lokaliserad till jordbruksområden, och MATCH-modellen beräknar det högsta torra nedfallet av NH4-N i sydvästra delen av länet.

Den kritiska belastningsgränsen för övergödande kväve för Sveriges barrskogar ligger på 5 kg N per hektar och år. Denna gräns överskrids i stora delar av länet. I medeltal är depositionen på landyta ca 6 kg kväve per hektar och år. På vattenyta (hav och sjöar) deponeras i medeltal ca 4 kg kväve per hektar och år. Deposition över 10 kg per hektar förekommer i de centrala delarna av Stockholm och längs de mest trafikerade vägarna. Den totala depositionen inom Stockholms län år 2015 är beräknad till ca 6 900 ton kväve, varav ca 4 000 ton deponeras på land och ca 2 900 ton på vattenyta. Torrdepositionen står för drygt 40 % av den totala depositionen i länet.

Både beräkningarna med SMHI-Airviro gaussmodell och SMHI Sverige-systemet är behäftade med stora osäkerheter. För att minska dessa osäkerheter har den modellerade depositionen jämförts med uppmätt deposition vid stationer inom Krondroppsnätet samt Stockholm Stads mätstation vid Kanaanbadet i Stockholm.

Jämförelse mellan modellerat kvävenedfall och uppmätt kväve i mossa

Det modellerade kvävenedfallet jämfördes även med resultat från provtagning av kväve i mossa i Stockholm län år 2015. Resultaten från provtagning i mossa fås som mg N per kg mossa alternativt som viktprocent kväve i mossan. För att kunna jämföra mossmätningarna med modellerat kvävenedfall räknades viktprocent kväve om till kg N/ha/år enligt Harmens et al., 2011: kväveinnehåll i mossa (%) = 0,62 + 0,067 * kvävenedfall (kg/ha/år). Denna metod innehåller stora osäkerheter. Jämförelsen visade på låg korrelation mellan modellberäknad totaldeposition av kväve och uppskattad uppmätt kväveinnehåll i mossa. Jämfört med mossmätningarna visade modellberäkningarna i vissa fall lägre, och vissa fall högre nedfall av kväve.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län har IVL utvärderat de markvattenmätningar som utförs inom det svenska Krondroppsnätet (www.ivl.se). Syftet har varit att belysa rumslig variation av markvattnets sammansättning inom själva provytan. En annan frågeställning var om det räcker med ett generalprov från 5 lysimetrar (markvattenprovtagare) för att ge ett representativt mått för beståndet som helhet, samt om eventu-ella skillnader avseende markvattnets sammansättning kan förklaras av jordmånsvariation inom ytan. Vid två tillfällen (under vår och höst 2001 samt vår 2002) har markvatten från enskilda lysimetrar analyserats separat och variationen mellan de olika delproverna beräknats statistiskt. Som komplement till denna mark-vattenkemiska variation genomfördes en jordmånsbeskrivning i anslutning till varje lysimeter. Dessutom gjordes en okulär bedömning avseende ytans och närområdets topografi med syfte att bedöma huruvida markvattnet kan påverkas av ytligt grundvatten eller andra vattenrörelser från sidan. Totalt har tio lokaler fördelade i södra och mellersta Sverige ingått i undersökningen. Den har visat följande rangordning när det gäller haltvariation mellan olika delprover; järn, kalium, ammoniumkväve, mangan, nitratkväve, kloridjoner, aluminium, vätejoner, sulfatsvavel, kalcium, totalt organiskt kol, natrium och magnesium som visat minst variation. Resultaten från denna undersökning har även jämförts med övriga studier med liknande syfte. Huvudsakligt syfte med markvattenprovtagningarna inom Krondroppsnätet är att bedöma såväl markvattnets kvalitet i skogsbeståndet som dess tidsutveckling som indikator på en rad processer, påverkade av bland annat luftföroreningar. När det gäller tidsutveckling i beståndet bör det i princip räcka att studera markvatten från ett fåtal fungerande lysimetrar under flera år. Här är mätseriens längd av större betydelse än antalet lysimetrar. För att med en rimlig ekonomisk insats täcka in den variation som normalt förekommer är slutsatsen från denna studie att fem lysimetrar på olika ställen i direkt anslutning till ytan normalt räcker för att ge en uppfattning av medelförhållandena i markvattenkemi. Till stöd för detta finns resultaten från andra studier som uppvisar en likartad variation, trots i flera fall fler lysimetrar inom ett begränsat område. Stora avvikelser från förväntad markvattenkemi, eller onormalt kraftig variation mellan provtagare, kan i vissa fall motivera att fler lysimetrar installeras för att få ett säkrare värde på genomsnittliga halter i markvatten från beståndet

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa.

Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med länen längre norrut; Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat kraftig samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av svavel och kväve att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium.

Det hydrologiska året 1998/99 utmärker sig som det nederbördsrikaste sedan mätningarna startade 1985. Medelvärdet från länets samtliga sju lokaler var drygt 900 mm och nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,5. Nederbördens bidrag till kvävenedfallet var 10 kg per hektar. Till marken i de tre granytorna deponerades i genomsnitt 7 kg försurande svavel per hektar, med högst värde i Vång. Det innebär att nedfallet av svavel och kväve var på ungefär samma nivå under 1998/99 jämfört med året innan. Generellt gäller att markvattnet varit surt, cirka 4,5. Högst försurningsgrad, mätt som kvot mellan baskatjoner och aluminium, och störst risk för ekologiska skador indikeras från tallytan i Hjärtsjömåla samt granytorna i Vång och Björkefall.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa. Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med länen längre norrut; Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat kraftig samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av svavel och kväve att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium. Det hydrologiska året 1998/99 utmärker sig som det nederbördsrikaste sedan mätningarna startade 1985. Medelvärdet från länets samtliga sju lokaler var drygt 900 mm och nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,5. Nederbördens bidrag till kvävenedfallet var 10 kg per hektar. Till marken i de tre granytorna deponerades i genomsnitt 7 kg försurande svavel per hektar, med högst värde i Vång. Det innebär att nedfallet av svavel och kväve var på ungefär samma nivå under 1998/99 jämfört med året innan. Generellt gäller att markvattnet varit surt, cirka 4,5. Högst försurningsgrad, mätt som kvot mellan baskatjoner och aluminium, och störst risk för ekologiska skador indikeras från tallytan i Hjärtsjömåla samt granytorna i Vång och Björkefall.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa.

Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat kraftig, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium.

Mest utmärkande för det hydrologiska året från oktober 1999 till och med september 2000 är liten torrdeposition av svavel. Nedfallet av svavel till marken i granskogen var av samma storleksordning som nedfallet på öppet fält; 4 kg/ha, vilket är betydligt mindre än något år tidigare. Nedfallet av kväve var på samma nivå som tidigare år; 9 kg/ha. Liksom de två tidigare åren noterades relativt mycket nederbörd; 800 mm som medelvärde från samtliga sju lokaler och dess pH-värde var i genomsnitt 4,6. Generellt gäller att markvattnet varit surt; pH-värden runt 4,5 samt låga värden för den försurningsindikerande kvoten mellan baskatjoner och aluminium. Trots att nedfallet av svavel har minskat kraftigt visar statistiska beräkningar att markvattnets försurningsgrad, mätt på detta sätt, har ökat sedan mätningarna startade på Ryssberget samt i Hjärtsjömåla, Komperskulla, Vång och Björkefall.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa. Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat kraftig, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium. Mest utmärkande för det hydrologiska året från oktober 1999 till och med september 2000 är liten torrdeposition av svavel. Nedfallet av svavel till marken i granskogen var av samma storleksordning som nedfallet på öppet fält; 4 kg/ha, vilket är betydligt mindre än något år tidigare. Nedfallet av kväve var på samma nivå som tidigare år; 9 kg/ha. Liksom de två tidigare åren noterades relativt mycket nederbörd; 800 mm som medelvärde från samtliga sju lokaler och dess pH-värde var i genomsnitt 4,6. Generellt gäller att markvattnet varit surt; pH-värden runt 4,5 samt låga värden för den försurningsindikerande kvoten mellan baskatjoner och aluminium. Trots att nedfallet av svavel har minskat kraftigt visar statistiska beräkningar att markvattnets försurningsgrad, mätt på detta sätt, har ökat sedan mätningarna startade på Ryssberget samt i Hjärtsjömåla, Komperskulla, Vång och Björkefall

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa. I Kallgårdsmåla fortsätter markvattenstudier sedan skogen avverkades år 2000.

Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat kraftig, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium.

Hydrologiska året från oktober 2000 till och med september 2001 utmärker sig genom mycket rikligt nederbördsmängd samt större våtdeposition av kväve än något år tidigare sedan 1985. Dessutom var torrdepositionen av svavel den största sedan 1995/96. Som genomsnitt från tre lokaler noterades 1035 mm nederbörd med pH-värde 4,5. Nederbördens bidrag till nedfallet av oorganiskt kväve var i genomsnitt 12,6 kg/ha. Svavelnedfallet till marken i de två granytorna var i genomsnitt 8,2 kg/ha. Liksom tidigare år redovisas generellt sura förhållanden i markvattnet; pH-värden under 5 på samtliga lokaler och låga värden för den försurningsindikerande kvoten mellan baskatjoner och aluminium. Fyra av de sju lokalerna har generellt haft mycket låga pH-värden; 4,3-4,5. Som en följd av att nedfallet av svavel har halverats sedan slutet av 1980-talet har markvattnets innehåll av sulfatsvavel minskat på samtliga lokaler. Trots minskat svavelnedfall indikerar kvoten mellan baskatjoner och aluminium ökad försurningsgrad i markvatten från Ryssberget och Vång.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvatten-kvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokaliserats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa. I Kallgårdsmåla fortsätter markvattenstudier sedan skogen avverkades år 2000. Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat kraftig, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium. Hydrologiska året från oktober 2000 till och med september 2001 utmärker sig genom mycket rikligt nederbördsmängd samt större våtdeposition av kväve än något år tidigare sedan 1985. Dessutom var torrdepositionen av svavel den största sedan 1995/96. Som genomsnitt från tre lokaler noterades 1035 mm nederbörd med pH-värde 4,5. Nederbördens bidrag till nedfallet av oorganiskt kväve var i genomsnitt 12,6 kg/ha. Svavelnedfallet till marken i de två granytorna var i genomsnitt 8,2 kg/ha. Liksom tidigare år redovisas generellt sura förhållanden i markvattnet; pH-värden under 5 på samtliga lokaler och låga värden för den försurningsindikerande kvoten mellan baskatjoner och aluminium. Fyra av de sju lokalerna har generellt haft mycket låga pH-värden; 4,3-4,5. Som en följd av att nedfallet av svavel har halverats sedan slutet av 1980-talet har markvattnets innehåll av sulfatsvavel minskat på samtliga lokaler. Trots minskat svavelnedfall indikerar kvoten mellan baskatjoner och aluminium ökad försurningsgrad i markvatten från Ryssberget och Vång.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvatten-kvalitet på olika platser i länet sedan 1985. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt hur förhållandena ändras med tiden. Resultaten kan jämföras med förväntad utveckling i takt med att beslutade åtgärder genomförs. Flertalet ytor har samlokalise-rats med Skogsvårdsorganisationens observationsytor och resultaten kan jämföras med uppgifter om skogens hälsa. I Kallgårdsmåla fortsätter markvattenstudier sedan skogen avverkades år 2000. Genom samarbete med SMHI utförs yttäckande modellberäkningar av deposition sedan 2000/01. Mätningarna visar att nedfallet av försurande svavel och kväve varit mindre i Blekinge län jämfört med situationen i Skåne. Däremot visar mätningarna större nedfall i Blekinge jämfört med Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Östergötlands län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat kraftig, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se tydliga trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Markvattnet bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt mark-vatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium. Resultaten från hydrologiska året oktober 2002 till och med september 2003 visar fortsatt utveckling mot högre pH-värden i krondropp från två granytor och tre lövytor. Samtidigt visar nedfallet av antropogent svavel lägre värden än flertalet år tidigare; 4,4 kg/ha räknat som medelvärde från granytorna. Nedfallet av oorganiskt kväve till marken i granytorna visar värden i nivå med tidigare år, cirka 6 kg/ha. Liksom tidigare noteras sura förhållanden i markvattnet, med låga värden för pH och försurningsindikerande kvot mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium. Från Ryssberget och Hjärtsjömåla, med sina långa mätserier, finns indikationer på att trenden mot ökad försurning har brutits. Som en följd av kraftigt minskat svavelnedfall har markvattnets innehåll av sulfatsvavel minskat på samtliga lokaler i länet. Efter det att skogen avverkades i Kallgårdsmåla år 2000 har markvattnets halter av nitratkväve ökat markant.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Mätningarna startade 1987. I Timrilt kompletterades pågående mätningar med lufthalter från november 2000. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansätt-ning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Samtliga provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att föreliggande data kan jämföras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av depositionen sedan 2000/01. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Mätningarna i Halland visar att länet tillhör ett av landets mest utsatta områden när det gäller belastning av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige. Samtidigt har nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från bland annat Halland bär tydliga spår av flera de-cenniers belastning av försurande ämnen och visar ökad risk för ekologiska skador i området. Från oktober 2002 till september 2003 noterades 896 mm nederbörd med pH-värde 5,0 i Timrilt. Med denna nederbörd deponerades 4,3 kg antropogent svavel, 11 kg oorganiskt kväve och 2,1 kg organiskt kväve per hektar. Till marken i de fem granytorna var nedfallet större; 5,3 kg svavel och 12 kg oor-ganiskt kväve per hektar. Detta är betydligt mer än vad som kan accepteras på sikt. Markvattnet har varit surt, med fortsatt låga pH-värden, 4,3-4,7 på sex av de åtta lokalerna. Vissa lokaler visar tecken på att en återhämtning från försurning har påbörjats, medan andra visar att markvattnets försurningsgrad har ökat trots minskat nedfall av försurande svavel. Flera lokaler visar förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet, vilket indikerar betydande utlakning av kväve från skogsmarken. Luftens innehåll av svaveldioxid och kvävedioxid i Timrilt har varit under gällande riktvärden. Däremot har halterna av marknära ozon varit höga, vilket indikerar risk för betydande skördeförluster.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Mätningarna startade 1987. IVL har utfört undersökningarna under hela perioden frånsett januari 1996 till september 2000. På en lokal kompletterades pågående mätningar med lufthalter från november 2000. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Samtliga provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att föreliggande data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Mätningarna i Halland visar att länet tillhör ett av landets mest utsatta områden när det gäller belastning av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige. Samtidigt har nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från bland annat Halland bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen och visar ökad risk för ekologiska skador i området. Perioden oktober 2000 till september 2001 var nederbördsrik i hela södra Sverige. Som genomsnitt från fyra lokaler i Hallands län bidrog 1180 mm nederbörd, pH-värde 4,7, till att 5,5 kg antropogent svavel och nästan 14 kg kväve deponerades per hektar. På grund av torrdeposition noterades större svavelnedfall till marken i skogen; 7,5 kg/ha som genomsnitt för de fem granytorna. Surast markvatten har noterats i Vallåsen, där pH-värdet oftast varit 4,3, tätt följt av Timrilt, Gårdshult och Fastarp. Betydande arealförluster av kväve från undersökta skogsekosystem till omkringliggande vattendrag indikeras från Timrilt, Djupeåsen, Vallåsen och Fastarp. Liksom i stora delar av övriga Sverige orsakade höga halter av marknära ozon sannolikt vegetationsskador i Halland.

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Mätningarna startade 1990. På fyra av dessa lokaler startades mätning av lufthalter i april 1998. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren, då pH-värdet oftast varit runt 4,6. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. Mätningarna i Ottenby visar liknande utveckling. Till marken i ekskogen deponerades i genomsnitt 10 kg svavel per hektar och år under de fem första åren och 6 kg/ha de fem senaste åren. För belastning av kväve är det svårare att se trender. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Det senaste hydrologiska året, perioden oktober 1999 till september 2000, utmärker sig genom liten torrdeposition av svavel. Nederbördsmängden var normal; drygt 500 mm som medelvärde från alla lokaler och minst på södra Öland. Det totala nedfallet av svavel och kväve var uppskattningsvis 3-4 kg svavel och 6 kg kväve per hektar granskog i området. Nedfallet var större i Ottenby än på övriga lokaler. Surast markförhållanden rapporteras från Alsjö, öster om Emmaboda, med genomgående låga värden för pH (4,5) och baskatjoner samtidigt som halterna av aluminium var höga. Beroende på den regniga sommaren 2000 var halterna av marknära ozon lägre än sommaren 1999. Dock indikerar uppmätta halter att vegetationen skadas, vilket inte är unikt för Kalmar län utan gäller stora delar av Sverige.

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvatten-kvalitet på sex platser i länet. Mätningarna startade 1990. På fyra av dessa lokaler startades mätning av lufthalter i april 1998. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren, då pH-värdet oftast varit runt 4,6. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. Mätningarna i Ottenby visar liknande utveckling. Till marken i ekskogen deponerades i genomsnitt 10 kg svavel per hektar och år under de fem första åren och 6 kg/ha de fem senaste åren. För belastning av kväve är det svårare att se trender. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Perioden oktober 2000 till september 2001 var nederbördsrik i hela södra Sverige. I Kalmar län noterades 15 % mer nederbörd än något år tidigare under de 11 år som mätningar genomförts. Samtidigt visade mätningarna det största nedfallet av svavel och kväve sedan mitten på 1990-talet. På öppet fält noterades 4-5 kg svavel och cirka 7 kg kväve per hektar. Svavelnedfallet till marken i de fyra granytorna var i genomsnitt 5,2 kg/ha och till marken i ekskogen vid Ottenby noterades 7,1 kg/ha. Större torrdeposition av svavel under senaste året stämmer väl överens med högre halter av svaveldioxid i luft. Ottenby har generellt haft länets högsta halter av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och marknära ozon. Liksom i stora delar av övriga Sverige orsakade marknära ozon sannolikt vegetationsskador i Kalmar län, även om halterna var lägre sommaren 2001 än de två föregående åren. De suraste markförhållandena rapporteras från granytan öster om Emmaboda och generellt har halterna av mikronäringsämnet mangan varit mycket låga i markvatten från Kalmar län.

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Mätningarna startade 1990. På fyra av dessa lokaler startades mätning av lufthalter i april 1998. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av depositionen. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren, då pH-värdet oftast varit 4,6-4,9. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. Mätningarna i Ottenby visar liknande utveckling. Till marken i ekskogen deponerades i genomsnitt 10 kg svavel per hektar och år under de fem första åren och 5,5 kg/ha de fem senaste åren. För belastning av kväve är det svårare att se trender. För landet som helhet är ackumulerad deposition av svavel via krondropp är betydligt större i Skåne än i Norrbotten; 110 respektive knappt 20 kg/ha under perioden 1992-2003. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Under oktober 2002 till september 2003 noterades knappt 600 mm nederbörd i Rockneby med pH-värde 4,7. Med nederbörden deponerades 7,2 kg kväve, varav 5,1 kg oorganiskt och 2,1 kg organiskt kväve. Till marken i de tre granytorna deponerades 3,2 kg antropogent svavel per hektar, mindre än genomsnittet från 6 års mätningar men något mer än närmast föregående år. Det korrelerar väl med uppmätta halter av svaveldioxid som också var något högre än närmast föregående år. Liksom tidigare noterades störst svavelnedfall och högst lufthalter av samtliga ämnen i Ottenby. Halterna av marknära ozon var högre än EUs senaste ozondirektiv på samtliga lokaler i länet. Mätningarna visar surast markförhållanden i granytan öster om Emmaboda och ökad försurningsgrad i markvatten från Ottenby. Markvattnets innehåll av mikronäringsämnet mangan har generellt varit låga.

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1987. I januari 1998 utökades programmet med mätning av lufthalter på en av dessa och sedan april 1999 mäts ozonhalter på två platser i jordbruksintensiva områden i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Kronobergs län, framför allt den västra delen, tillhör därmed den mest utsatta delen av Sverige. Sedan 1987 har skillnaden mellan de olika regionerna och nedfallet av svavel minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Mest utmärkande för oktober 1999 till september 2000 är liten torrdeposition av svavel, vilket gäller hela södra och mellersta Sverige. Från Kronobergs län, liksom stora delar av sydvästra Sverige, redovisas förhållandevis stora nederbördsmängder. Nederbörden var mindre sur än vanligt (pH-värde 4,6). Nedfallet av försurande ämnen var fortfarande större än acceptabla nivåer, speciellt för kväve. Till marken i länets granytor deponerades i genomsnitt 3,6 kg svavel per hektar, vilket är den lägsta noteringen sedan mätningarna startade 1987. Däremot var nedfallet av kväve förhållandevis stort; 10,6 kg per hektar på öppet fält och uppskattningsvis 14 kg per hektar granskog i länet. Markvatten från Angelstad, Fälleshult, Asa, Knapanäs och Attsjö har oftast haft pH-värden runt 4,5-4,7 och varit mer försurningspåverkat än markvatten från övriga lokaler. Halterna av kalcium har generellt varit låga i markvatten från Kronobergs län. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak var låga. Liksom tidigare är innebär uppmätta halter av marknära ozon risk för skador på vegetationen. Halterna var dock lägre än året innan, vilket förklaras av den regniga sommaren 2000

På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Boliden Mineral samt Älvsbyns, Kiruna och Luleå kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på 19 platser i norra Sverige, inklusive tre fjällområden i Jämtlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt visa skillnader mellan olika områden och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna i norra Sverige visar en gradient med större deposition längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige, och nedfallet av svavel, minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Detta gäller även undersökta Jämtlandsfjäll även om mätserierna är korta. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av både svavel och kväve minska till år 2010. Mest utmärkande för det hydrologiska året från oktober 1999 till september 2000 är riklig nederbördsmängd och liten torrdeposition av svavel. Samtidigt var nederbörden mindre sur än tidigare. I genomsnitt noterades nästan 800 mm nederbörd med pH-värde 4,9. Nedfallet av svavel och kväve var fortfarande större än acceptabla nivåer. Via nederbörden deponerades i genomsnitt 2 kg svavel och 2,5 kg kväve per hektar. Det förhöjda nedfall av svavel som tidigare år uppmätts i skog nära trädgränsen i Jämtlandsfjällen var inte högre än skog på låg höjd under 1999/00. Markvatten har visat ganska goda förhållanden på flertalet ytor utom på några kustnära lokaler där surt markvatten noterats.

På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Boliden Mineral samt Älvsbyns, Kiruna och Luleå kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på 19 platser i norra Sverige, inklusive tre fjällområden i Jämtlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt visa skillnader mellan olika områden och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Något längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet än längre inåt landet. Mätningarna från de fyra norrlandslänen visar en gradient med större deposition längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige, och nedfallet av svavel, minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Minskat svavelnedfall förklaras till stor del av minskade utsläpp av svavel i Europa. Statistiska beräkningar visar att nederbördens halter av svavel, samt svavelnedfall till marken i skogen, i princip har halverats i norra Sverige under 1990- talet. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Det hydrologiska året från oktober 2000 till september 2001 utmärker sig genom mer nederbörd än något år tidigare sedan mätningarna startade 1991. Som genomsnitt från nio lokaler gäller 880 mm nederbörd med pH-värde 4,8. Delvis till följd av riklig nederbördsmängd var nedfallet av svavel och kväve det största som noterats på flera år; cirka 3 kg per hektar av både svavel och kväve, vilket fortfarande är mer än acceptabla nivåer. Liksom flera tidigare år var nedfall av svavel som uppmätts i skog nära trädgränsen i Jämtlandsfjällen högre än skog på låg höjd i länet under 2000/01. Markvatten har visat ganska goda förhållanden utom på några kustnära lokaler där surt markvatten noterats Exempel på både ökad och minskad försurningsgrad i markvattnet har noterats.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. På uppdrag av Malmö och Burlövs kommuner har senaste årets mätningarna kompletterats med nedfall av försurande ämnen och tungmetaller inom respektive tätort. Nedfall av svavel och kväve i Sverige visar en gradient med större nedfall i sydväst och avtagande värden åt nordost. Liknande gradient gäller luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid. Mätningarna i Skåne visar större belastning av svavel och kväve än något annat län där IVL mäter nedfall. Sedan mätningarna startade 1988 har nedfallet av svavel halverats samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade åtgärder genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från Skåne bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Generellt noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium, vilket medför risk för ekologiska skador. Utmärkande för oktober 1999 till september 2000 är mindre nedfall av svavel via krondropp än något år tidigare. Medelvärdet för de undersökta granytorna var 7,3 kg/ha. Mängden nederbörd var riklig och bidrog till förhållandevis stor andel av det totala svavelnedfallet och att nederbördens bidrag till kvävenedfallet var oförändrat, 14 kg/ha. I genomsnitt var pH-värdet 4,6. Nedfallet av havssalter var betydligt större än tidigare år, vilket sannolikt kommer påverka markvattnets sammansättning under flera år framöver. Hälften av lokalerna hade mycket surt markvattnet; pH-värde 4,2-4,3. Betydande utlakning av kväve har noterats från Arkelstorp, Tunby och Klintaskogen. Så gott som samtliga ytor har haft mycket höga aluminiumhalter. Liksom tidigare innebär uppmätta lufthalter av marknära ozon risk för skador på vegetationen i hela Skåne. Tätortsmätningarna i Malmö och Burlövs kommuner visar tydligt förhöjda värden av tungmetaller och högre värden i Malmö än i Burlöv

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. Nedfall av svavel och kväve i Sverige visar en gradient med större nedfall i sydväst och avtagande. Liknande gradient gäller luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid. Mätningarna i Skåne visar större belastning av svavel och kväve än i något annat län där IVL mäter nedfall av försurande ämnen. Sedan mätningarna startade 1988 har nedfallet av svavel minskat kraftigt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se trender. Avtalade åtgärder bör medföra att belastning och lufthalter av svavel och kväve minskar till år 2010. Markvatten från Skåne bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Generellt noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium, vilket medför risk för ekologiska skador.året från oktober 1998 till september 1999 utmärker sig som det nederbördsrikaste sedan mätningarna startade 1988. Medelvärdet från samtliga åtta lokaler var 1200 mm och nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,6. Nederbördens bidrag till kvävenedfallet var större än något år tidigare; 15 kg/ha. Depositionen av försurande svavel i de fem granytorna var i genomsnitt 10 kg per hektar, vilket är mindre än tidigare år trots den höga nederbörden. Störst nedfall noterades på de två sydligaste lokalerna. Markvattnet har varit mycket surt på fyra av de åtta lokalerna, pH-värden mellan 4,1 och 4,4 vid årets provtagningar. Samtidigt noterades betydande utlakning av nitratkväve från skogsmarken till omgivande i de två sydligaste granytorna och Arkelstorp. De uppmätta lufthalterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen i hela Skåne.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. Nedfall av svavel och kväve i Sverige visar en gradient med större nedfall i sydväst och avtagande värden åt nordost. Liknande gradient gäller luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid. Mätningarna i Skåne visar större belastning av svavel och kväve än flertalet län där IVL mäter nedfall. Sedan mätningarna startade i Skåne 1988 har det totala nedfallet av svavel halverats samtidigt som nederbörden blivit mindre sur, i genomsnitt pH-värde 4,6 från senaste femårsperioden. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade åtgärder genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Markvatten från Skåne bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Generellt noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium, vilket medför risk för ekologiska skador. Mycket riklig nederbördsmängd noterades på de olika lokalerna i Skåne under det senaste hydrologiska året, oktober 2000 till september 2001. Medelvärdet för samtliga lokaler, 1100 mm, var dubbelt så stort jämfört med slutet av 1980-talet i Arkelstorp. Trots det har våtdepostionen av svavel varit på samma nivå eftersom nederbördens halter av svavel har halverats. Nederbördens halter av kväve har varit likartad under hela mätperioden, vilket gör våtdepositionen av kväve betydligt större under senare år. Tydligt är också att mätningarna visar större torrdeposition av svavel under 2000/01 än närmast föregående år. På öppet fält noterades 6,4 kg svavel och 14,8 kg kväve per hektar, räknat som medelvärden från samtliga lokaler under året och till marken i skogen 9,1 kg svavel per hektar, vilket är nästan 2 kg mer än föregående år. Lufthalter av svaveldioxid var generellt något högre än året innan, vilket stämmer med ökad torrdeposition av svavel. Även om ozonhalterna var något lägre sommaren 2001 än året innan innebär de risk för vegetationsskador i hela länet. Mätningarna indikerar att markvattnet surhetsgrad inte har minskat trots reducerat nedfall av försurande ämnen.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. Genom samarbete med SMHI utförs yttäckande modellberäkningar av deposition sedan 2000/01. Mätningarna visar att Skåne är mer utsatt för försurande nedfall än flertalet andra län i Sverige. Detsamma gäller luftens halter av svavel- och kvävedioxid. Nederbörden var surare i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet än under senare år då pH-värdet i genomsnitt varit 4,7. Dessutom har de senaste årens svavelnedfall varit mindre än hälften av vad som noterades när mätningarna i Skåne startade 1988. Detta förklaras främst av minskade utsläpp i Europa. När det gäller kväve är det svårare att se trender och nedfallet till marken i skogen har visat ungefär samma värden hela tidsperioden. Den höga belastningen har resulterat i generellt surt markvatten med låga halter av baskatjoner och höga aluminiumhalter, vilket medför risk för ekologiska skador. Resultaten belyser vikten av att internationellt avtalade åtgärder genomförs för att nå förväntad belastning år 2010. Som genomsnitt från Arkelstorp och Västra Torup noterades 800 mm nederbörd med pH-värde 4,7 under oktober 2002 till september 2003. Med denna nederbörd deponerades 4,5 kg svavel och 8,4 kg oorganiskt kväve per hektar. Till marken i de fyra granytorna var nedfallet större; 6,4 kg svavel och 14,4 kg kväve per hektar, vilket är betydligt mer än vad som kan accepteras på sikt. Markvattnet har varit surt, med fortsatt låga pH-värden, 4,3 - 4,8. Vissa lokaler visar tecken på att en återhämtning från försurning har påbörjats, medan andra visar att markvattnets försurningsgrad har ökat trots minskat nedfall av försurande svavel. Flera granytor hade relativt höga halter av nitrat i markvattnet, vilket indikerar förhöjd utlakning av kväve. Luftens innehåll av svaveldioxid och kvävedioxid har varit under gällande riktvärden. Däremot har halterna av marknära ozon varit höga, vilket indikerar risk för betydande skördeförluster

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige, och nedfallet av svavel, minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen avi första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Mest utmärkande för det hydrologiska året mellan oktober 1999 till september 2000 är liten torrdeposition av svavel. Nederbörden var mindre sur än tidigare (pH-värde 4,7) och mängden nederbörd var i genomsnitt 630 mm. Nedfallet av försurande ämnen var fortfarande större än acceptabla nivåer. För svavel uppmättes 3,4 kg per hektar skogsmark, vilket dock är mindre än vad som noterats något år tidigare. Kvävenedfallet var på samma nivå som tidigare; 5 kg per hektar öppen mark och uppskattningsvis 7-8 kg per hektar granskog i området. Markvatten från Sticklinge och Ulriksdal visar mer försurningspåverkan än från övriga lokaler; pH-värden runt 4,5-4,9. Lufthalter av svavel- och kvävedioxid var generellt högre än i angränsande län, speciellt gäller detta Sticklinge och Ulriksdal. Halterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen även om de, på grund av vädret, var lägre än sommaren 1999.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter i Stockholms län. Länsstyrelsens mätningar stöt-tas ekonomiskt av Vägverket, Region Stockholm, Söderenergi AB, AB Fortum Värme samägt med Stockholms stad samt Sollentuna kommun (Säbysjön). Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika regioner och förändringar i tiden. Grundvattnets sammansättning på två lokaler ingår sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av depo-sitionen sedan 2000/01. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt lan-det. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har i princip halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat kraftigt. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårare att se trender, även om vissa tecken på minskad deposition finns. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Senaste årets resultat från Stockholms län visar 30 % mindre nederbördsmängd än tidigare år. Ne-derbördens pH-värde var i genomsnitt 4,9. Till marken i granytorna Lidingö, Farstanäs och Lämshaga deponerades 4,7 kg antropogent svavel och 6,1 kg oorganiskt kväve per hektar. Det är större än acceptabla nivåer och för kväve är det mer än vad som noterats tidigare i länets granytor. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet och tydliga tecken på återhämtning saknas. Förhöjda halter av järn och aluminium noterades i grundvattnet under sommaren. Luftens innehåll av kvävedioxid var betydligt högre än i angränsande län. Halterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Dessutom har grundvattnets sammansättning analyserats på två lokaler sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårds-organisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har i princip halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat med drygt 60 %. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Utmärkande för hydrologiska året mellan oktober 2000 till september 2001 är riklig nederbördsmängd och större våtdeposition av kväve än något år tidigare sedan mätningarna startade 1992. I genomsnitt bidrog 770 mm nederbörd till att nästan 8 kg kväve deponerades per hektar. Nederbördens surhet var på samma nivå som närmast föregående år och visade i genomsnitt pH-värde 4,7. Till marken i granytorna deponerades i genomsnitt 6,1 kg svavel per hektar. Det innebär att nedfallet av försurande ämnen fortfarande är större än acceptabla nivåer. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet; pH-värden runt 4,6-4,9. Trots minskat nedfall av försurande ämnen saknas tydliga tecken på att markvattnets försurningsgrad minskar. Luftens innehåll av kvävedioxid var betydligt högre än i angränsande län. Halterna av marknära ozon var något högre än sommaren 2000 och innebär risk för skador på vegetationen.