In this presentation, part of a research project at Uppsala University with the ambition to promote Sámi knowledges and values, I discuss how I as a Lule Sámi teacher work with the transfer of traditional knowledge to Sámi school children. Sámi tradition is climate and environmental friendly and shows deep respect for animals, water and nature. 

There are five Sámi schools on the Swedish side of Sábme. In Jåhkåmåhkke where I work, there are 62 pupils from preschool to year six. 

What differs from Sámi school from a Swedish is that the Sámi language is present throughout the day, in class, at breaks, at lunch and at the after-school centre.  Sámi culture is supposed to permeate the entire education, with the Sámi eight seasons as its foundation. Today only few children can learn the traditional knowledge earlier transferred buolvas buolvvaj – from generation to generation – as most families are in need to wage income and thus adapting to the Swedish industrialised society. Furthermore, the families are no longer living with the older generations. The Sámi society has changed as we spend so much time in the Swedish society, where these knowledges and traditions are not valued.  I work with árbbe diehto, traditional knowledge, teaching the pupils a closer relation to the Sámi language present in all Sámi activities, such as hair removal from hides and the whole process to sassne, the tanned hide to be crafted to duodje, handicrafted work, and guole – the handling of fish from capture to cooking. 

Statens hantering av forskningsresultat i rättsprocessen med Girjas sameby utgör ett hot mot Sverige som rättsstat och kunskapsnation. Åratal av svensk och internationell forskning underkänns och man använder ett språkbruk som skulle kunna vara hämtat från rasbiologins tid. Nu måste staten ta sitt ansvar och börja agera som en demokratisk rättsstat, skriver 59 forskare.

When the climate apocalypse comes I’ll make it: 16 year old Hampus Andersson’s survival month living off the lands and waters in the forests of Norrbotten, Sweden. There is a lot of talk of crisis and apocalypse, due to war, to climate change. Young people worried about their future go on school strike and manifest, around the world. But, when the climate or any other crisis happens, how are these young (and adult) protesters prepared to fend for themselves? How long can you survive without electricity and water in the tap, with access to food in the supermarket? Thinking about all of this, 16 year old Hampus Andersson decided to try to live off the lands and waters for a full month, on his own. If there is such a crisis, would he make it on his own? From mid July to mid August 2019, the experiment went on. He made sure to learn from more experienced and older reindeer herders and others with experience from the forests. Hampus is not completely unaware on how to get access to food in the forest. His father is a Sámi reindeer herder, and his mother’s family are an agriculture family. But until this day he had never done such an experiment. How would he find food, water, shelter? What would be the hardest? Some things that he had never even thought about turned out to be harder than expected. During the stay Hampus documented his everyday life with photos and short films, and posted on his Facebook page and Instagram. This is a film made from those photos and videos, along with an interview by film maker Petri Storlöpare, Slowfilm AB. Hampus speaks of his experiences, thoughts and ideas on how to continue this experiment. Will he try the same in the Arctic winter, with temperatures down to minus 40 Celsius? The film project is supported by Dálkke: Indigenous Climate Change Studies, led by Dr. May-Britt Öhman, Centre for Multidisciplinary Studies on Racism, CEMFOR, Uppsala University.

Vid UPPSAMs vårsymposium 2014 deltog Henrik Andersson, renskötare i Gällivare skogssameby, och presenteradeoch diskuterade tillsammans med Petri Storlöpare dokumentärfilmen ”Den Sista Generationen?”där Henriks projekt att under ett år, 2012–2014, leva på traditionellt sätt följdes av Petris kamera. HenrikAndersson är förutom att verka för skogssamiska tradition och hantverk också en flitig skribent på Facebook[facebook.com/henrik.andersson.982] och driver aktivt olika frågor som alla handlar om att värna samiskamarker och vatten för nutida renskötsel och kommande generationer.May-Britt Öhman och Henrik Anderssons samarbete och utbyte inleddes 2013. May-Britt har med godkännandeav Henrik valt ut statusuppdateringar i ord och ett flertal bilder från 7 juli 2014 till 4 september2015. Innehållet är alltifrån vardagslivsreflektioner, glada tillfällen, till kritik mot skövlingen av den samiskarenskötselns marker och vatten. Ett återkommande tema i inläggen är kampen för att freda markerna motaggressiva vindkraftsexploatörer såsom företaget Vasavind och även på senare tid Vattenfall. Texten är skrivenfrån mobiltelefon och har redigerats något för läsbarhet. I det stora hela är det dock återgivet i sammaversion som återfinns på Henriks öppna Facebookvägg. Inläggen återges även i den ordning de förekommerpå Facebook, det vill säga med det senaste inlägget först.

Sammanfattning. 

Det har gått drygt hundra år sedan Unna Sájvva, en samisk offerplats i norra Lapplandskändades och plundrades. Offergåvorna grävdes upp och fördes till Stockholm. Det skedde i en tid då svensk samepolitik präglades av rasbiologi och rasism.

Samerna är ett urfolk och har, med utgångspunkt i FN-deklarationen för urfolk, rätt att fåtillgång till sina ceremoniella föremål. Nu driver Kerstin Andersson tillsammans med andra samer frågan om ett återbördande av offergåvorna till det samiska folket och ett museum i norra Sápmi. De har ett starkt stöd i av flera stora organisationer i det samiska samhället.

Offergåvorna från Unna Sájvva är en väl dokumenterad samling med runt 600 föremål och 156 kilo ben och horn, som finns i Historiska museets magasin i Stockholm. Boken utkom första gången 2021 och fick följande recension av BTJ: ”Det har blivit en vacker, lågmäld och sparsmakad bok med ett fantastiskt bildmaterial. De korta informativa texterna fungerar lika bra för både museianställda, arkeologer och andra ämnesexperter som för den allmänt intresserade läsaren. Helhetsbetyg: 5”.

Den nya upplagan är uppdaterad med två nya kapitel – ett om mynten som hittades påplatsen och ett om saivasjöar.

Välkommen att läsa mer om Unna Sájvva – den lilla heliga sjön – och offergåvorna.

---

Nytrycket av publikationen har möjliggjorts genom stöd via forskningsprojektet " 'Sijddaj máhttsat' betyder 'kommer hem' på lulesamiska", Vetenskapsrådet Dnr 2021-03080, under ledning av docent May-Britt Öhman, som del av utveckling av samiskledda studier utförda av, med och för samiska civilsamhället. 

Ainu studies still lack an inside perspective from the Ainu themselves though the importance of such perspective has been recognized for a deeper understanding of the Ainu by a few Ainu and Wajin [ethnic Japanese] postmodern scholar. To begin with, Ainu “self telling history” have been considered by researchers of Ainu studies to be “non-existent.” In other words, it can be said that the very act of dealing with modern history in relation to the Ainu by those materials was under a taboo for both the Ainu and the Wajin.

This article demonstrates that a history book of the Nibutani Community entitled “Nibutani” edited by Kaizawa Tadashi in cooperation with local residents is a rare ex- ample of modern Ainu history compiled by the Ainu themselves. The book covers all the details of each family with family trees though the Ainu hardly confessed them- selves as Ainu under severe discrimination at the time. Further most of its lifestories were collected through the interviewing of those families by Kaizawa himself. As far as the contents are concerned, some stories are related to the Ainu, whereas others are seemingly related to their personal life. Thus the book presented a variety of stories that represent the then lives of the local residents in the Nibutani Community.

At the moment when ‘Nibutani’ was published the Ainu did not voluntari- ly talk about their own history, and neither were expected to do so. ‘Nibutani’, which was completed by Kaizawa, connected the individually divided histories to each other, and made clear the relationships between the individuals and the community. As a result, the local residents in the Nibutani Community have ap- preciated this book for highlighting their own perspectives on their local history.                                                                                                                                                                                                                                                                                               

RE: Mindings brings together indigenous scholars, artists and activists, and indigenous allies to speak of whose positions, contexts and experiences it is that inform the construction of knowledges, histories and sciences. In short, whose experience counts? The purpose of RE:Mindings is to encourage its authors and readers to investigate what it means to resist exploitation of humans, non-humans and nature within the frames of modern nation states. Examples are provided from communities within or across the borders of existing nation states: Sámi and Saepmie/Sábme/Sápmi in Fenno-Scandinavia; Aboriginal-Martu in Australia; Ainu people in Japan, Dakota-Native Americans in USA and Mapuche in Chile. This publication originates from the supradisciplinary symposium RE: Mindings; Co-Constituting Indigenous/Academic/Artistic Knowledges and Understandings of Land-, Water-, Body-, and Lab-scapes, held at Uppsala University, 10-12 October 2012.

The RE:Mindings publication has been funded through research projects financed by the Swedish Research Council (Vetenskapsrådet) and Formas - the Swedish Research Council for Environment, Agricultural Sciences and Spatial Planning.

Denna rapport sammanfattar resultat från en studie om dammsäkerhet och säkerhetsarbete mot översvämningar längs två reglerade älvar i Västerbotten. Syftet med studien är att undersöka hur dammsäkerhetsarbetet, när det gäller dammbrott, säkerhetsarbete mot översvämningar och incidenter relaterade till nyttjandet av älvarna, är organiserat och fungerar längs Skellefte- och Umeälven. Övriga älvar i länet samt gruvdammar ingår inte i undersökningen. Det ansvar som Statens geotekniska institut (SGI), Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), försvarsmakten, Boverket, Vägverket och polisen har för att förebygga och agera i samband med översvämningar behandlas inte heller i studien.

Rapporten baseras på en litteraturöversikt rörande den senaste forskningen på området, dokumentstudier, intervjuer med säkerhetsansvariga vid Länsstyrelsen Västerbotten, Umeå, Vännäs, Lycksele och Skellefteå kommun, samt två vattenregleringsföretag.

Studien tar sin utgångspunkt i begreppet mänsklig säkerhet och analyserar dammsäkerhet och säkerhetsarbete utifrån ett sociotekniskt perspektiv. Det innebär att varje teknisk konstruktion, varje tekniskt system, såsom vattenkraftverk och dammar, där olika tekniska instrument används för att kontrollera och reglera vattenflöden och producera elektricitet, också utgör sociala system. Det innebär att rapporten uppmärksammar deltagande och delaktighet som en central aspekt av säkerhetsarbetet.

Utifrån resultaten drar studien följande slutsatser:

• Dammsäkerhetsarbetet och säkerhetsarbetet mot översvämningar längs Skellefte- och Umeälven uppvisar brister ifråga om resurser, kompetens och insyn.
• Dammsäkerhetsarbetet inkluderar inte allmänhetens säkerhet vid och på dammar (public safety around dams).
• Det finns oklarheter rörande vem som har ansvar för dammsäkerhet och för säkerhetsarbete mot översvämningar.
• Dammsäkerhetsarbetet i Västerbotten inkluderar endast i begränsad omfattning sociala aspekter, lokal kunskap tas inte tillvara, och allmänhet och rättighetsinnehavare ignoreras i stor utsträckning i säkerhetsarbetet.
• Det är generellt svårt att bedöma effekter av säkerhetsarbetet kring dammar och längs älvarna, men klart är att pågående säkerhetsarbete, i form av till exempel enskilda projekt och övningar, ökar kunskaperna om risker och ansvar, samt stärker samverkan mellan olika aktörer.
• Dammsäkerhet uppfattas främst handla om tekniska konstruktioner medan människa-maskin- natur och mellanmänskliga och organisatoriska säkerhetsaspekter hamnar i skymundan.

Denna rapport sammanfattar resultat från en studie om dammsäkerhet och säkerhetsarbete mot översvämningar längs två reglerade älvar i Västerbotten. Syftet med studien är att undersöka hur dammsäkerhetsarbetet, när det gäller dammbrott, säkerhetsarbete mot översvämningar och incidenter relaterade till nyttjandet av älvarna, är organiserat och fungerar längs Skellefte- och Umeälven. Övriga älvar i länet samt gruvdammar ingår inte i undersökningen. Det ansvar som Statens geotekniska institut (SGI), Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), försvarsmakten, Boverket, Vägverket och polisen har för att förebygga och agera i samband med översvämningar behandlas inte heller i studien.

Rapporten baseras på en litteraturöversikt rörande den senaste forskningen på området, dokumentstudier, intervjuer med säkerhetsansvariga vid Länsstyrelsen Västerbotten, Umeå, Vännäs, Lycksele och Skellefteå kommun, samt två vattenregleringsföretag.

Studien tar sin utgångspunkt i begreppet mänsklig säkerhet och analyserar dammsäkerhet och säkerhetsarbete utifrån ett sociotekniskt perspektiv. Det innebär att varje teknisk konstruktion, varje tekniskt system, såsom vattenkraftverk och dammar, där olika tekniska instrument används för att kontrollera och reglera vattenflöden och producera elektricitet, också utgör sociala system. Det innebär att rapporten uppmärksammar deltagande och delaktighet som en central aspekt av säkerhetsarbetet.

Utifrån resultaten drar studien följande slutsatser:

• Dammsäkerhetsarbetet och säkerhetsarbetet mot översvämningar längs Skellefte- och Umeälven uppvisar brister ifråga om resurser, kompetens och insyn.
• Dammsäkerhetsarbetet inkluderar inte allmänhetens säkerhet vid och på dammar (public safety around dams).
• Det finns oklarheter rörande vem som har ansvar för dammsäkerhet och för säkerhetsarbete mot översvämningar.
• Dammsäkerhetsarbetet i Västerbotten inkluderar endast i begränsad omfattning sociala aspekter, lokal kunskap tas inte tillvara, och allmänhet och rättighetsinnehavare ignoreras i stor utsträckning i säkerhetsarbetet.
• Det är generellt svårt att bedöma effekter av säkerhetsarbetet kring dammar och längs älvarna, men klart är att pågående säkerhetsarbete, i form av till exempel enskilda projekt och övningar, ökar kunskaperna om risker och ansvar, samt stärker samverkan mellan olika aktörer.
• Dammsäkerhet uppfattas främst handla om tekniska konstruktioner medan människa-maskin- natur och mellanmänskliga och organisatoriska säkerhetsaspekter hamnar i skymundan. 

Artikeln belyser problemet med bristen på kunskap om samisk arkeologi och historia.  Kunskapsunderlaget, det samiska kulturarvet, har inte tillräckligt inventerats, dokumenterats och analyserats. Detta har sin grund i kvardröjande socialdarwinistiska idéer om samerna som ett folk utan historia tillsammans med nationalistiska synsätt där den svenska arkeologin är norm.

Artikeln behandlar hoten mot det samiska kulturarvet, vilket, om det inte är inventerat och registrerat kan förstöras av skogsbruk och andra exploateringar. Dessutom uppmärksammas de inte när länsstyrelserna bestämmer utredningsområden och när antikvariska arbeten planeras inför exploateringar.

Artikeln argumenterar för att kunskaperna om det samiska kulturarvet bör fördjupas, i synnerhet rörande skogssamiska och sjösamiska lämningar, men också fjällsamiska lämningar i vinterlanden i skogsområden i inlandet och ut mot kusten.

Den ojämlika fördelningen av resurser i samband med Riksantikvarieämbetets tidigare fornminnesinventering för den ekonomiska kartan, där i södra Sverige såväl förstagångs- som revideringsinventeringar genomförts, medan större delen av Sápmi inte ens har förstagångsinventerats belyses. Länsstyrelserna i söder har  nu ett betydligt bättre underlag när det gäller att bedöma fornlämningsbilden och bestämma utredningsområden och behovet av antikvariska insatser inför exploateringar. Behovet av kompletteringar finns dock även i södra Sverige, eftersom våra kunskaper om fornlämningstyper förändras, samt att samiskt arv finns även här. En fallstudie av Kallak- Gállok belyser frågorna i detalj. 

This chapter is based on a presentation by Stefan Mikaelsson held at RE-Mindings symposium, October 2012, his opening speech for the Sámi Plenary 62nd session in Vualtjere/Vilhelmina, Sweden, February 19, 2013, and his presentation for the panel “Decolonizing Sápmi: archeology, food security and struggles against mi- ning and militarization” at the annual meeting of NAISA, Native American and Indigenous Studies Association, in Saskatoon, Saskatchewan, Canada, June 13- 15, 2013. In this article Mikaelsson speaks of the threats against lands and waters, culture and food security, and ultimately the survival and continuance of the Sámi People. He speaks of the complex situation and monetary economy that makes   it difficult to respond to these threats and challenges, and that the never-ending negotiations with the Swedish government and the Swedish membership within the European Union are ultimately undermining Sámi culture. Mikaelsson argues for a need for responding against threats and challenges through a collaboration within the Sámi Parliament and between Sámi people in general. The chapter has been developed in close collaboration with May-Britt Öhman. 

Reindeer husbandry in Sweden is a traditional livelihood activity conducted (exclusively*) by the Sámi, an Indigenous people whose land – a region called Sápmi – is broadly understood to extend across northern Fennoscandia (Norway, Sweden, and Finland) and the Kola Peninsula in contemporary Russia. Reindeer husbandry in contemporary Sweden occurs in both the western mountainous regions and the eastern forests, but the concerns and challenges of reindeer herders in the forested regions are largely neglected in academic, political, economic, and other discourses. According to the traditional knowledge of Sámi reindeer herders, industrial forest landscape exploitation, including large-scale clear-cutting for timber and vast wind power developments, will have a profound impact on both reindeer and the herders themselves, threatening the viability of reindeer husbandry as a livelihood activity and a locus of Sámi cultural identity.

Research into the complex and compounding impacts of forest use projects and policies was undertaken under the auspices of the Dálkke: Indigenous Climate Change project, led by Dr. May-Britt Öhman, at Uppsala University’s Centre for Multidisciplinary Studies on Racism. It included four weeks of close collaboration between the first author and Henrik Andersson, a Sámi reindeer herder, activist, and board member from the Gällivare Skogssameby (Forest Sámi community). Fieldwork methodologies included participatory observation and semi-structured interviews and complexity theory was used as the basis to develop a case study, which was then contextualized within Sweden’s colonial history and contemporary political and economic paradigm. This research was based on the understanding that the structural limitations of the Swedish settler-colonial state hinder the ability of Sámi people to engage in the traditional livelihood of reindeer husbandry and benefit from traditional uses of non-timber forest products. The state promotes corporate intrusion onto reindeer grazing and calving land and seizure of natural forest resources and this is encouraged by a combination of anti-Sámi racism and a sense of entitlement to these resources.

The case study details the various compounding and interrelated system-level challenges to the survival of Henrik Andersson's reindeer and Indigenous way of life. These challenges and encroachments include (1) the development of vast wind power farms on calving and grazing land, (2) the devaluation of traditional knowledge in response to reindeer overpredation (particularly by bears), (3) industrial timber harvesting and unsuitable woodland plantation methods, (4) habitat fragmentation caused by transportation infrastructure, and (5) local hostility toward reindeer and the Sámi people. The impacts on traditional Sámi livelihood and cultural activities have been described individually in academic literature, but rarely as a complex system. Taken together, these encroachments may have impacts that are greater than the sum of their parts and must be addressed as interrelated expressions of a complex system rather than as a series of disparate and unrelated pressures.

How to cite: Mumford, E., Öhman, M.-B., and Andersson, H.: Contemporary Colonialism and Marginalized Indigenous Practice in Sweden’s Northern Forests: A Case Study on Reindeer Husbandry in Gällivare Forest Sámi Community, EGU General Assembly 2022, Vienna, Austria, 23–27 May 2022, EGU22-10413, https://doi.org/10.5194/egusphere-egu22-10413, 2022.

* There is an exception to the exclusive Sámi reindeer herding rights in Sweden: In the eight so called concession villages in the northern most county, Norrbotten,, non-Sámi are allowed to pursue reindeer herding with special permission tby he County Administrative Board (Länsstyrelsen). 

Den här artikeln behandlar svenska statens bestämmelser gentemot det samiska folket beträffande antal, arv och beslutsfattande. Ett exempel är att någon folkräkning av samerna aldrig har gjorts. Det officiella antalet samer är baserat på renlängder över renägare för tiden 1965-1971. Detta innebär alltså att de samer som inte arbetar inom rennäringen har blivit utdefinierade från officiell statistik. De räknas inte som samer.  Det aktuella mycket högre antalet är dolt i statliga bestämmelser och kategoriseringar. Det härrör sig från en sekellång rasistisk politik, som syftar till att osynliggöra och minska antalet samer och därmed ge ett underlag för att kunna radera den samiska kulturen.

I artikeln beskriver författaren hur samisk släktforskning bedrivs och att resultaten publiceras fyra gånger per år i Medlemsnytt, Silbonah Sámesijddas medlemstidning, som en motreaktion i praktiken mot det koloniala osynliggörandet av samerna. Det är ett återtagande av den samiska historien och minne, som författaren genom sin bakgrund har erfarenhet av och kunskap om, och visar hur historien är länkad till släktforskningen och det samiska arvet. Avslutningsvis reflekteras över framtiden i den samiska släktforskningen.

Arbete med denna artikel har delvis finansierats via forskningsprojektet "Älvar, motstånd, resiliens: Hållbara framtider i Sápmi", lett av Fil.Dr May-Britt Öhman och finansierat av Formas, 2012-2015. 

I början av 2000-talet tog Susanne Spik och Karin Kuoljok, båda renägare och renskötare i Sirges sameby, initiativ till ett projekt i samarbete med Luleå tekniska universitet ”Kvinna i sameby”. I samtalen i projektet föddes en dröm om att kunna spåra och följa renar på nätet. Susanne och Karin inledde ett samarbete med forskare inom genus och teknik och informations- och kommunikationsteknologi (IKT) med mål att ta fram ett kommunikationsnätverk anpassat till fjällmiljön baserat på nätverkstekniken Delayed Tolerant Networking, DTN. För att kunna vidareutveckla ett renspårningssystem anpassat till den nya nätverksmiljön och den samiska renskötselns förutsättningar startade Susanne och Karin företaget, Tánnak AB. Företaget blev en tidig föregångare i att utveckla en produkt som kombinerade informations- och kommunikationsteknik (IKT) med traditionell ekologisk kunskap (TEK). Förenklat kan TEK sägas vara kunskap om den nära naturomgivningen och hur den hållbart kan utnyttjas. TEK har vuxit fram främst hos människor som varit beroende av naturresurser de hade i sin närhet. Kunskapen skiftar över tid och följer förändringar i både traditioner och naturförhållanden. Kunskapen förs vanligtvis vidare muntligt och i praktiskt arbete. Susanne och Karins intresse för att ta fram produkten föddes utifrån sina egna erfarenheter och behov som renskötare och kvinnor, men också med en önskan om att underlätta för den yngre generationen att kunna fortsätta bedriva renskötsel och leva ett bra liv. Behovet var formulerat utifrån deras erfarenheter och syftade till att kunna utveckla och förnya renskötseln. En del i detta var att också få ner driftskostnaderna och att minska miljöpåverkan. 

Deras ursprungliga företag har idag övergått till företaget Tánnak International AB som marknadsför spårningssystemet för även andra områden än renskötseln. Tánnak International AB bygger vidare på den produkt som Susanne och Karin tog fram utifrån sina kunskaper om både renskötsel och markerna. Idag är dock Susanne och Karin inte längre majoritetsägare i företaget och renspårningssystemet saknar formellt patent. Susanne Spik och Karin Kuoljok har idag inte ekonomiskt inflytande i nuvarande företaget Tánnak International AB. 

Denna förstudie bygger på ett samarbete med nuvarande ledning för Tánnak international AB, Bobby och Jim Carlsson och de ursprungliga innovatörerna till företaget, Karin Kuoljok och Susanne Spik och forskaren May-Britt Öhman. Förstudien är en del av forskningsprojektet Dálkke – urfolksperspektiv på klimatförändringar, inom ramen för delområdet som rör samisk innovation och klimatförändringar. Förstudien syftar till att initiera en process att undersöka förutsättningarna i svenska Sápmi för samiska innovation och att fördjupa företagets kunnande om urfolk och mänskliga rättigheter. I denna process ingår att lyfta fram de ursprungliga innovatörernas grundidéer och deras produkt som en samisk innovation. På så sätt kan Tánnak International stärka sitt varumärke genom att profilera sig som ett samiskt innovationsföretag som kombinerar ny teknik med traditionell ekologisk kunskap. Certifieringar och märkningar kan vägleda konsumenter och underlätta för företag i att profilera sin produkt. Finns det behov av att certifiera samiska innovationsföretag? För att kunna undersöka förutsättningarna för att ta fram ett certifieringssystem för samiska innovationsföretag behövs en kartläggning av vilka certifieringar och märkningar som finns och hur dessa fungerar i svenska Sápmi idag. 

This article discusses the intersection of Teachers’ Education and the Swedish society with regards to Sámi religion, history and culture. It aims at a renewed understanding of present premises for construction of curriculums in courses on Sámi history, culture and religion. An important back drop is the Swedish State’s regulation of Teachers Education, their inclusion of indigenous peoples’ inte- rests, and the general demand for research based and reflexive academic teaching. I argue that Teachers’ Education and Swedish bookstores present research based knowledge on the Sámi People’s religion, history and culture in a weak and accidental manner. For a better understanding, I discuss Anthony Giddens’ description of society as regionalized into “back stage” and “front stage” regions structured by different rules – back stage rules being loosely structured and characterized by feelings, subjectivity and bodily activities, while front stage rules are strictly disciplined, and not characterized by personal feelings or bodily excursion. Universities and Colleges fit front stage characteristics, though Teachers’ Education, as well as Swedish bookstores, seems to be structured by back stage rules when it comes to the Sámi People. Giddens emphasizes how social encounters between people contribute to the construction of social institutions and  their organization. As such, the loose link between research based teaching and Teachers Education regarding the Sámi people, generates societal consequences. If reflexivity is a major feature of present academic life, we should expect universities to change present premises for research based new curriculums regarding Sámi history, culture and religion. The argument forwarded in this article is thus that, first of all, this situation needs to be made visible. The blind spot has to be identified and targeted. Qualified and reflexive knowledge and competence in Sámi religion, history and culture need to be integrated within all disciplines of academic education. Secondly, I argue that there is an urgent need for the (re-)establishment of the discipline of Native Studies – Indigenous Studies headed and fronted by Sámi scholars – which would have the responsibility of developing and renewing research-based curriculums on Sámi culture, history and religion. To be able to reach the full extent and depth of Sámi religion, culture and history, this discipline needs to be directed by Sámi scholars.

 This talk explains my recent Indigenous Science Studies research project – an ethnography of Indigenous bioscientists in the U.S. – as it is informed by two key Feminist Science Studies frames, “feminist objectivity” and “feminist standpoint theory.” Most often, anthropological projects focused on Native Americans derive from outside the Native American community and often turn Native American social and cultural practices into anthropological curiosities and sites of difference from the non-Indigenous observer.

However, from my longstanding location within U.S. Native American social, cultural, educational, and professional circles, this Indigenous standpoint project examines cultural and social conditions that lead U.S. Native Americans to work as bioscientific researchers. The Indigenous standpoint in this research is not mainly concerned with assessing Native American social or cultural difference from the mainstream. Rather, this research investigates how Indigenous participation in bioscience can help make Western bioscience more multi-cultural and democratic, while also serving Native American community capacity-building and self-governance.

This talk also advocates that Indigenous Studies scholars pay greater attention to the role of science and technology as they seek to do research that supports Indigenous sovereignty. Both Nation States and Indigenous Nations increasingly govern through science. However, in its U.S. formation, Indigenous Studies is more focused in humanities fields. It engages too little with the physical and bio- logical sciences and with technology fields. If Indigenous Studies scholars ignore the role of technoscience in both limiting and facilitating Indigenous sovereignty, they limit their relevance for Indigenous communities.

This articel is based on the presentation made at the RE-Mindings symposium 2012 with the aim to raise the understanding of the importance of the cumulative effects of industrial activities and military activities on water quality in Sápmi. The investigations which it is based upon were made in a supradisciplinary collaboration with local inhabitants in Udtja, Vidsel and Jokkmokk.

Om arbetet med artikeln samt språkförklaringar

Berättelsen levandegör med en blandning av fiktion och fakta historien om laxfisket och naturresurserna i samernas land, Sábme, som varit kärnan i det moderna Sveriges ‒ Svea rikes ‒ välstånd sedan staten etablerades på 1500-talet, samt även relationerna före detta. Det är malmen, skogen, vatten(kraften) som genom kolonisationen gjort den svenska staten Sverige rik. Såväl kyrkan som staten, inklusive utbildningsväsendet – universiteten ‒ har kunnat byggas på grundval av denna koloniala exploatering. Även om det finns många studier av denna koloniala historia, är den ännu långtifrån erkänd. Ordet "kolonisation" används sällan, även om det är exakt samma mekanismer som använts, som i de europeiska stormakternas koloniala välden runtom i världen. Kolonisationen av Sábme började vid etablerandet av den moderna nationsstaten Sverige, och silverutvinningen liksom laxfisket var under 1600-talet viktiga inkomster för stat och kyrka.

Lule älv/Julevädno var en gång en av Sveriges mest laxrika älvar.  Laxen var en viktig mat resurs för befolkningen i älvdalen, förutom att den även gav stora merinkomster till kolonisatörerna.  Idag är Julevädno helt vattenkraftutbyggd. Älven producerar tio procent av Sveriges totala elproduktion och laxen kan inte längre vandra upp. Första stoppet är redan vid Bodens vattenkraftverk.

Silverutvinningen har följts av många andra gruvetableringar i samiskt territorium och för närvarande är nu gruvprospekteringarna runtom i Sábme föremål för starka protester och motstånd från samer och lokalbefolkning. Urfolket protesterar här ‒ liksom runtom i världen ‒ mot den fortsatta aggressiva kolonisationen och förstörelsen av land och vatten. Tor Lundberg Tuorda använder i berättelsen skrönan om silverskatten på Drakaudden för att levandegöra historien utifrån de källor som berättar om silvertransporterna till och från Huhttán, Kvikkjokk, samt laxfisket vid Edefors. 

Det samiska namnet på Edefors är Luossamuorrke – laxmårkan eller Badjemuorkke – den övre mårkan.[1] Muorkke är det samiska ordet för den plats där man drar båtar mellan två vattendrag, på svenska har det blivit översatt till”mårka”.  Den övre mårkan är enligt Korhonen (2007) förhållande till den nedre, vid Heden, Boden, Vuollemuorkke.

Tor Lundberg Tuorda har gett förslag på samiska namn av andra platser. Laxholmen - Luossasuoloj efter lax – luossa, ö/holme – suoloj.  Laxholmen får därför i berättelsen namnet Luossasuoloj. Luossagårttje – för själva fallet är konstruerat av Luossa – lax och gårttje – fall.  Gedkevárre är det kända äldre samiska namnet på Silbbátjåhkkå, Silvertoppen, som fick namnet vid silverbrukstiden. Det finns omnämnt i Kenneth Awebros bok ”Luleå silververk” dock som ”Kedkevare”.

Händelserna och personnamnen är fiktion, förutom Jakob Ulvsson, Olof Björnsson, båda ärkebiskopar, samt Tiock. Bergmästaren Isak Tiock var en ökänt hårdför bergmästare.

Artikelarbetet har finansierats av forskningsprojektet ”Älvar, motstånd, resiliens: Hållbara framtider i Sápmi och i andra urfolks territorier”, finansierat av FORMAS 2012-2015, lett av May-Britt Öhman, samt forskningsnoden ”Vetenskap, validering, partiella perspektiv: Kunskapsproduktion bortom normerna” finansierat av Historisk-filosofiska fakulteten, Centrum för genusvetenskap, Hugo Valentin centrum samt Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. May-Britt Öhman har, tillsammans med av Cecilia Hedlund och Gunilla Larsson, bidragit med särskild vetenskaplig granskning. Olavi Korhonen har bidragit i frågan om samiska ortsnamn.  Arkivbilder från Luossamuorrke har sökts fram av May-Britt Öhman med hjälp av Agneta Silversparf, Silbonah Samesijdda; Tom Silvennoinen, Ortshistoria.se och de slutliga bilderna har grävts fram och levererats av Berit Åström, Norrbottens Museum bildarkiv och samlingar.

[1]  Se Sametingets hemsida Ortnamn med lulesamisk stavninghttps://www.sametinget.se/1670 ; Korhonen/Anderson 1994 respektive 2010, samt Korhonen, 2010. 

Jorindas resa (2014) är en ömsint film om en ung kvinna, precis på gränsen mellan barn och vuxen. Filmenutspelar sig i ett magnifikt landskap med höga fjäll. Under sin resa möter Jorinda på motstånd i form av ensnöstorm och hon fryser nästan ihjäl. Men den verkliga fienden är inom Jorinda själv. Hon måste hitta sinegen inre styrka. Vid seminariet HUKSO! (som betyder omsorg, omtanke på lulesamiska) som hölls i direktanslutning till Uppsams vårsymposium 2014, visades Jorindas resa i Uppsala för första gången. Denna artikelbeskriver just Jorindas resa, om hur den kom till, och om de stormar som filmen och jag gått igenom och fortsätter att gå igenom samt mitt vidare arbete på temat om det som ständigt tystas ner, men som jag vill tala om, högt och ljudligt.

Citatet i titeln för artikeln kommer från mitt pågående filmprojekt, Tystnaden i Sápmi, som är en dokumentär fortsättning på arbetet med fiktionen Jorindas Resa där frågeställningen vad ligger bakom det som tystas ned – våld, självmord och psykisk ohälsa hos unga i Sápmi är i fokus tillsammans med frågan om vad som kan göras för att åstadkomma förändring.

Wajstedts deltagande vid HUKSO samt en del av arbetet med artikeln har finansierats av forskningsprojektet Älvar, motstånd, resiliens: Hållbara framtider i Sápmi, under ledning av May-Britt Öhman, FORMAS, 2012–2015.

"Samernas långa historia i norra Skandinavien har aldrig ifrågasatts. Att den ifrågasätts i mellersta Skandinavien beror delvis på tolkningssvårigheter, mycket på grund av den starka påverkan från nordisk kultur som präglat området, i ökande grad från tiden efter Kr.f. Samisk kultur här kallas ofta ”fångstkultur”, vilket innebär ett slags osynliggörande. Mot nordisk-bofast ställs utifrån detta perspektiv samisk-nomadisk. Genom arkeologiska undersökningar på 1980-talet vid ett samiskt gravfält från 1000–1100-tal på Vivallen i Härjedalen kunde en boplats med typiskt samiska härdar, daterade till ca 800- och 1200-tal, jämte en avfallshög från1000-talet, lokaliseras. Utifrån detta lade det svensknorska ”Sörsamiska projektet” fram en tvåkultursyn samiskt–nordiskt för Mellanskandinavien, till Hedmark och Dalarna i söder. Den har av vissa kritiserats som alltför ”svart-vit”. Den har dock under senare år framhållits av en rad arkeologer för södra Norge, om än medett något modernare synsätt. Jag skall här bara ta upp några arbeten, som specifikt berör sydsamisk järnålder och tidig medeltid, ur den rika floran av arbeten om samisk arkeologi från norsk sida."  Inger Zachrisson, fil. dr och docent i nordisk arkeologi, f.d. förste antikvarie vid Statens historiska museum, Stockholm. Hon har sedan 1970 arbetat med samisk arkeologi och historia från järnåldern och framåt och relationerna mellan samisk och nordisk kultur i äldre tid. Hon initierade och genomförde det Sörsamiska projektet, ett svensknorskt arkeologisk-osteologiskt forskningsprojekt, med bland annat utgrävningar av samiskafornlämningar i Härjedalen. Det resulterade bl.a.i den tvärvetenskapliga publikationen Möten i gränsland (Zachrisson et al., 1997).

Samiskt och nordiskt… är en rapport över vad jag arbetat med sedan UppSam:s förra symposium 2011, först medverkan i två norska projekt om sydsamisk och nordisk identitet, idag och igår. Så tar jag upp kampen för att förbättra inslagen om samerna och deras kontakter med ”nordmännen” i Historiska museets i Stockholm utställning Vikingar. Några artiklar har utkommit, som en om vikingatida samiska och nordiska kvinnor. Slutligen berättar jag om det enskilda arkiv ”Inger Zachrisson, samisk arkeologi” som nu finns hos ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet, i Stockholm.

Confronted by new knowledge of her own past, her own family history and a Sámi heritage, the author in this essay navigates on a familiar but now suddenly at the same time unknown Lule River, through familiar land- and waterscapes, now altering before her eyes. The essay is a postcolonial feminist search for the past, attempting at translating it to the present, and pondering on who the author, with this new knowledge, her self actually is. Or want to be. It is a reflection over what parts of her past that has been hidden to her, why it was concealed, and what those acts, by other people – contributing to hiding her past - means to her, today, for her academic research on large scale hydropower exploitations in Sápmi, Sweden.

Bakgrund och syfte: Jokkmokk är en kommun där man har en stark framåtanda inom näringar som anknyter till samiska traditioner och kunskap. Trots detta återkommer beskrivningar av Jokkmokk som en döende ort och gruvindustri framhålls som något av en ”sista utväg” för att orten inte ska dö ut. Detta seminarium/workshop tar avstamp i utgångspunkten att Jokkmokks kommun är en högst levande kommun med livskraftig småskaliga näringar vilka har fast förankring i samisk kultur och tradition. Det finns 193 rennäringsföretag, ett flertal hantverksföretag, Ájtte fjäll och samemuseum , samisk slöjd och konst - duodji, Samernas utbildningscentrum  med utbildning inom samisk kultur och näring, turism och ekoturism och inte minst världskulturarvet Laponia.  Återkommande omfattande kultur- och näringsevenemang är Jokkmokks vintermarknad, en samisk utomhusmarknad sedan drygt 400 år förlagd till början av februari. Denna lockar mellan 30-40 000 besökare till en kommun som har drygt 5000 invånare.

Kommunen inrymmer dessutom ett flertal storskaliga vattenkraftverk och producerar elkraft för hela Sverige. De prospekteringar för gruvindustri som genomförts av främst utländska bolag de senaste åren har inneburit att konflikter uppstått lokalt mellan motståndare och förespråkare samt att osäkerhet uppstått vad gäller framtiden för de existerande näringarna. Rennäringen – en av de viktigaste grunderna i samisk kultur och tradition i området – riskerar att helt slås ut i kommunen. Ekoturismen likaså, liksom att Laponia riskerar att förlora sin världsarvsstatus.

Dessutom innebär etablerande av gruvindustri –beräknad livslängd på 30 år - med självklarhet giftiga utsläpp i marker och vatten samt stora risker för dammhaverier i existerande vattenkraftdammar och magasin där konsekvenserna blir katastrof i hela Lule älvdal med såväl tusentals dödsoffer som långtidsevakuering av både Boden och Luleå.

Vid seminariet är syftet därför att dels visa på styrkorna i Jokkmokks kommun i de olika nu existerande sektorerna, dels visualisera och presentera faktiska konsekvenser av gruvetableringar inom kommunen – med hjälp av existerande forskning – samt att diskutera möjligheter för existerande hållbara näringar och verksamheter inom kommunen att stärkas genom samverkan med forskning.

Målet är att under dagen, genom mötet och presentationerna, så frön till möjliga samverkansprojekt och att inleda diskussioner om nödvändigt arbete för att söka finansiering för dessa.

Långsiktigt mål

På sikt hoppas vi kunna bidra till stärka det lokala småskaliga och hållbara företagandet i Jokkmokks kommun, och använda denna samverkan som en modell för liknande satsningar i andra glesbygdskommuner i Sápmi - Sameland, där de samiska traditionerna och kunskaperna kan stärkas och synliggöras på olika sätt.

Med olika visualiseringsmetoder som exempelvis GIS kan de omfattande negativa konsekvenser av stora miljöförstörande industriella ingrepp göras synliga för lokala invånare och beslutsfattare, så väl som på nationell nivå. Tanken är även att lägga grunden för en samisk forskningspolicy, för samisk medverkan och ökat antal samer som forskar om samiska angelägenheter. Samt att utveckla etiska riktlinjer för forskning om och med samer och samiska traditioner och kunskap.

May-Britt Öhman, Uppsala University (may-britt.ohman@gender.uu.se)

Building a Sami Academy of Sciences: Science, Research, and Education for Decolonization

The production of technological modern identities within Scandinavia rests on the dispossession of Sámi people from our traditional lands, and thus our identities related to land and water. Technoscientific language and imagery continue to shape and reflect power relations which favor the modern nation states and dis-favor Sámi rights. Meanwhile there is currently a void of Sámi research platforms available, especially within Sweden. The vast majority of scholars doing research on Sámi territory and Sámi people are themselves non-Sámi. The current situation is highly problematic. It contributes to the creation of epistemological contexts which support increasing colonial exploitation and destruction of Sámi traditional territories. This paper describes an ongoing project to establish important structures and platforms to accommodate research initiated and led by Sámi in order to promote decolonization of technoscience for the benefit of the Sámi and Sámi society. The project includes a Sámi academy of sciences and a Sámi university. The presentation discusses collaborations with Sámi organisations, the Sámi parliament, individual reindeer herders, Sámi artists and film makers and other Sámi scholars. Important points of departure are to enable Sami peoples' continuance, healing and regeneration and to apply Sami knowledges and experiences as a basis for them to develop ecological innovations and technologies to facilitate the everyday life of reindeer herding.

Desires, Obedient and Disobedient bodies in conflict: The struggle to preserve or exploit Gállok (Kallak) and the human bodies involved

This presentation discusses a contemporary  conflict or rebellion at Gállok (Kallak), Jokkmokk, Sápmi-the land of the indigenous Sámi, Sweden. In 2006 the British prospecting company Beowulf Mining Plc. was granted rights to prospect for iron ore in the area. Worried local inhabitants started following the process, and by 2011, a local resistance group started its work to question the project. The resistance was fuelled by the prospecting company CEO describing the area as without inhabitants, without human bodies, as he showed an image of an empty (of human bodies) landscape answering the question – of what does the local inhabitants say, with the rhetoric question “ I ask ‘what local inhabitants?!’. The local resistance responded by a manifestation showing their faces on a wall at the annual Jokkmokk Winter Market of 2012.

Summer 2013, a test mining on the by the prospecting company and its shareholders desired iron ore body was scheduled. From June, different persons travelled here to protest on location, to provide support to the local inhabitants. Activists that had been protecting the Ojnare forest at Gotland (an island south east of Stockholm) in 2012, came on the invitation by the Gállok local resistance and offered their own bodies to protect the Gállok. They climbed machines and erected blockades. Although the prospecting company, JIMAB, had been reported to the police for illegal actions since 2012, the police forces came only on the request by the very same prospecting company to evict the protesters. There are numerous films and photos from those five police interventions, where human bodies – as well as animals (dogs) are involved. I have followed these events, both on site, through direct more or less live reporting on social media (mainly Facebook) and also by collaboration with some of the activists who have reported to me through diaries and notes. This presentation is a first attempt to formulate an analysis of the conflicting bodies involved, human and non-human, postures, voices, fear and desires involved. 

Recent examples have very dramatically exposed how energy and power systems are vulnerable structures, which may cause severe and fatal damages on both short term and long term; for instance the British Petroleum Oil Spill in the Mexican Gulf 2010, the Fukushima nuclear power plant disaster in Japan, March 2011, the Wivenhoe dam causing the flooding in Brisbane, January 2011. Energy production as well as consumption is a highly contested area within both short term as well as long-term policy making. Scientific claims of human induced climate change currently affects both policy making and efforts in energy transitions, as well as funds invested in new technology development. At the same time, the recent natural disasters have raised growing concerns about the structural safety in regard to energy and power systems, calling for all states to review their own safety procedures. In Sweden, as is the case in many other countries, the natural resource extractions being the basis for a large part of the energy production takes place within contested territories, where upon indigenous people reside and have their daily life and traditional economic activities. Being a complex scenario already, it is further complicated by the fact that the actors involved in the critical decision-making are found on all possible levels; from the household level to international negotiations. Furthermore, it concerns both every day practices in terms of operation at the power plants and grids, as well as the long-term power production strategies of power companies. Each actor, at any level, is also involved as an individual with his or her specific historical and social contexts, knowledges, perceptions, emotions, and affections, not to forget power position. Thus, actors on governmental level, as well as on all other decision-making levels including the power companies, are in for dealing with the sometimes extreme forces of nature, a potential climate change with all its consequences, continued demand of energy and electricity. At the same time, in Sweden as in many other countries, they are supposed to take into consideration international conventions and treaties signed by the state in regard to biological diversity as well as the rights of indigenous peoples to their territories. This scenario calls for new approaches which combine the use of old and new technologies for energy production (and consumption), analyze the assumptions and visions attached to these technologies and while taking into account contentious issues of the contested territories affected by the energy and power production.

The aim of this symposium is to bring together persons from different disciplines and backgrounds, inside and outside academia, to present perspectives, ideas and ongoing research which can be linked to feminist technoscience and energy systems. Within this aim, the idea of the symposium is to tie together issues of silence, voicing, technoscience, feminist embodiment and security/safety/risk. The ultimate objective is to form a feminist technoscience platform with basis in Uppsala, to work as a ground for future research collaborations. The symposium is organized by Dr. May-Britt Öhman, Centre for Gender Research, in collaboration with the symposium participants and the Centre for Gender Research, Uppsala University, and partly in collaboration with UPPSAM, the Association for Sámi Related Studies in Uppsala [Föreningen för samiskrelaterad forskning i Uppsala].

The symposium is financed by research funds from the Swedish Scientific Research Council [Vetenskapsrådet] the research project DAMMED: Security, Risk and Resilience around the Dams of Sub Arctica (2010-2012), and with financial and organizational contribution from GenNa/ Centre for Gender Research at Uppsala University.

This is a first draft of a Sámi research policy, guidelines and recommendations for individual Sámi, Sámi associations, Sámi reindeer herding associations and Sámi businesses. It is created by May-Britt Öhman, based on discussions within my academic research and association activity with individual Sámi, Sámi associations, Sámi businesses and Sámi reindeer herding associations since 2008.

Translated from Swedish.

Challenging the modern ideal of human bodies as being in control both of bodies of nature and of the bodies of technology made to control nature, this chapter considers the vulnerability of large-scale hydropower dams and the intimate interdependencies between dam bodies, water bodies, and human bodies. It proposes a water-centered, rather than human-centered, reading of rivers and in particular of dammed rivers, through an understanding of hydropower dams as vulnerable bodies. Once constructed by human beings, hydropower dams take on a life of their own and become living organisms as they age, interact with land and rivers, and withstand and react to changing environmental conditions. This chapter also discusses processes of knowledge production in which different bodies of knowledge come to be perceived as embodied or disembodied and are granted status as primitive or scientific. Taking her point of departure in her own embodied history, the author seeks to retrace indigenous Sámi understandings of human cultural interconnectedness with nature. With a focus on the specific river Julevädno running through Sápmi in the north of Sweden, the chapter draws attention to the unpredictable agency of water and the porosity of human bodies, emphasizing risk and vulnerability as essential elements of their interrelation.

Erinran angående Jokkmokk Iron Mines AB:s  Miljökonsekvensbeskrivning Umeå 2013-04-24 revidering 2014-04-15, här omnämnd som MKB, inlämnad som bilaga till samma bolags ansökan om bearbetningskoncession för området Kallak K nr 1.

Erinran bygger på observationer och forskning utförd inom forskningsprojekt placerade vid Uppsala universitet och finansierad av de statliga forskningsfinansiärerna Vetenskapsrådet och FORMAS. Forskningsprojekten är Dammed: Security, risk and resilience around the dams in Sub-Arctica, Vetenskapsrådet 2010-2012; Rivers resistance resilience, FORMAS 2012-2015. Jag är forskningsledare för båda projekten.

Luleå city is located downstream of 18 hydropower dams of which the majority are classified as high consequence, meaning that if there is a dam failure, there will be severe consequences downstream. The highest risk for dam failure is when the dams are full, October to about end January each year, i.e. the coldest part of the year. In a worst case scenario water (and ice) levels may rise up to 5-6 meters in the central parts, within less than 48 hours.  Dam safety work entered the international dam sector agenda in the 1970s, after the Teton dam failure in the US. In Sweden, attention to and work with the risk of dam failure began the 1980s, as the hydropower construction era ended.

The recent tailing dam failure in Brasil has drawn public attention to the risks with the dams used to store waste from mines. While a major tailing dam failed in Finland (Talvivaara) in 2013, so far Sweden has been spared from major disasters.

What is so far unknown of in Sweden, and rarely discussed, is the combination of the two systems; tailing dams and hydropower dams in the same river, as well as and the risks and governance complexities thereto associated. Yet this is of importance to Luleå, as since 2011 there are plans for a mine within the Lule River, at Kallak/Gállok. This would bring two high consequence systems together, with two different main responsible actors – Vattenfall on the one hand, and the owner of the mine on the other. The public and decision makers have so far had little knowledge/understanding of the risks of such combination. Based on interviews and participatory observations within four research projects funded by the Swedish research council (VR) and FORMAS (since 2008) I will discuss the complexities for flood governance.

Luleå city is located downstream of 18 hydropower dams of which the majority are classified as high consequence, meaning that if there is a dam failure, there will be severe consequences downstream. The highest risk for dam failure is when the dams are full, October to about end January each year, i.e. the coldest part of the year. In a worst case scenario water (and ice) levels may rise up to 5-6 meters in the central parts, within less than 48 hours. Dam safety work entered the international dam sector agenda in the 1970s, after the Teton dam failure in the US. In Sweden, attention to and work with the risk of dam failure began the 1980s, as the hydropower construction era ended. The recent tailing dam failure in Brasil has drawn public attention to the risks with the dams used to store waste from mines. While a major tailing dam failed in Finland (Talvivaara) in 2013, so far Sweden has been spared from major disasters. What is so far unknown of in Sweden, and rarely discussed, is the combination of the two systems; tailing dams and hydropower dams in the same river, as well as and the risks and governance complexities thereto associated. Yet this is of importance to Luleå, as since 2011 there are plans for a mine within the Lule River, at Kallak/Gállok. This would bring two high consequence systemstogether, with two different main responsible actors – Vattenfall on the one hand, and the owner of the mine on the other. The public and decision makers have so far had little knowledge/understanding of the risks of such combination. Based on interviews and participatory observations within four research projects funded by the Swedish research council (VR) and FORMAS (since 2008) I will discuss the complexities for flood governance.

May-Britt Öhman

Gulldal sielov, mihá ja gievrra

Tal vid Minnesdag - svensk samepolitik får inte glömmas, 29 oktober 2022, 14.00-17.00, Biograf Zita, Stockholm.

Arrangörer: 

Amnesty Sápmi; Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet; Sameföreningen i Stockholm

---

Gulldal sielov, mihá ja gievrra

Gut duosstel álggusittjat

Ja bälos gieladimev

Ane dal gielav, divna tjoavdá dån

Känn efter i själen, stolt och stark

Den som vågar säga något

Försvarar den stumme

Så använd rösten, och gör oss alla fria.

---

Buoris, terve, hej,

Inledningsorden kommer från Mio Neggas, fina och starka popsång på lulesamiska, från 2013, Miha ja gievrra, Stolt och stark.

Nu i höst, har jag börjat lära mig lulesamiska, morfars språk. Jag tar tillbaka det som skulle raderas ut.

Denna Minnesdag sammanfaller ju med giellavahkko, språkveckan, etablerad 2019, under Förenta nationernas urfolksspråkår. 

Jag heter May-Britt Öhman, jag är skogssame, och lulesame, från Lule älvdal, och har även tornedalsk härkomst.

 Idag representerar jag Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Cemfor, vid Uppsala universitet, medarrangör till denna minnesdag, genom finansiering från ett forskningsprojekt;  Sijddaj máhttsat betyder "kommer hem" på lulesamiska, med stöd av Vetenskapsrådet. 

Jag är docent i miljöhistoria, och verksam som forskare vid CEMFOR. Jag är också gäst biträdande professor i historia vid Luleå tekniska universitet. 

I år är det alltså precis ett hundra år sedan Statens institut för rasbiologi öppnade. 

Beslutet togs av en enig svensk Riksdag, året innan, 1921. Det vill säga det år då vi brukar säga att det blev demokrati i Sverige. 

Rasismen och rasbiologin, diskrimineringen av samer, och av de som då kallades ”finnar”, dagens tornedalingar, kväner och lantalaiset, var direkt knuten till övertagandet och kontrollen av de samiska territorierna – de marker som samer hade ägt, vårdat och skattat för i flera hundra år, skattelanden.  

Sveriges elit, makthavarna, var inte framgångsrika i kolonisationen runtom i världen. Istället vände man blicken norrut, från 1500-talet.  Från att ha varit respekterade och viktiga partner, blev samer nu undanträngda, deporterade eller assimilerade, och markerna lade statsmakten beslag på genom olika tillvägagångssätt. Och började exploatera och förstöra utan hänsyn till människor, djur och natur.

Omkring 1840 argumenterade Anders Retzius, professor i anatomi, vid Karolinska institutet,  för att människor kunde delas in i raser utifrån formen på deras skallar-  ”kortskallar” respektive ”långskallar”. 

De långskalliga menade han var högre stående. Detta framfördes under några decennier som en vetenskaplig sanning. Det ”nordiska folket” var långskallar, högre stående.

Även andra verktyg användes. Såsom försvenskningen – att  alla skulle tala svenska, och att vi skulle glömma våra språk, de många olika samiska språken, och meänkieli.

Men varför skulle Sverige, som under några hundra år varit ett imperium, stormakt,  där det var en självklarhet med många olika språk och kulturer, där franska var kungamaktens språk, varför skulle vi alla nu bli enbart ”svenskar”? 

Jo, 1809 förlorade Sverige Finland till Ryssland. Hela östra halvan av Sverige försvann. 

Mindre än hundra år senare sa Norge tack och adjö, 1905 ville Norge inte längre vara i union med Sverige. Sveriges tid som stormakt var nu definitivt över. Det var svåra slag för självkänslan för maktens innehavare. Och det medförde rädsla att förlora ännu mer.  

För samtidigt pågick industrialiseringen – där tillgång till skog, malm, och snart även vattenkraft, de stora älvarna i norr – var av avgörande betydelse för ett då fattigt Sverige. 

De människor som lever i områden med rikliga naturresurser framhölls, som lägre stående, och i behov av styrning och kontroll, -  och en berättelse om att det var för nationens bästa, och för deras eget bästa, etablerades. 

Men, att det inte var för dessa människors eget bästa, det var och är ännu idag uppenbart. För resurserna, vinsterna, stannade aldrig där de togs ifrån, utan fördes till centrum, till  Stockholm, då som idag. Och de områden de tagits från blev och är ännu idag, fattiga. Och drabbade av allvarlig miljöförstöring. 

Rasism var – och är - ett verktyg för att ta kontroll över naturresurser. Utradering av språk är ett verktyg för kontroll. Och, har medfört och medför än idag, fattigdom. Och miljöförstöring.

Rasbiologiska institutet upphörde 1959. 

Verksamheten flyttades över till Institutionen för medicinsk genetik, vid Uppsala universitet. Rasbiologiska institutets dokument och de tusentals bilder som tagits, flyttades över till Uppsala universitetsbibliotek. 

Med Vetenskapen som alibi samlades även mänskliga kvarlevor in, och flera av dessa ligger ännu kvar i lådor, hos Uppsala universitet, men även på andra statliga myndigheter –institutioner – runtom i Sverige.  

Förenta Nationerna etablerades, och världens nationer har där gemensamt antagit ett stort antal konventioner och deklarationer, där man tar avstånd från rasism,-  där mångkultur, respekt för olikhet framhålls – för vi har lärt oss, den hårda vägen, att rasism och diskriminering, leder in på farliga vägar, och till fattigdom. Vi behöver istället arbeta tillsammans, för samhörighet, respekt, kärlek, för olika kulturer, för mångfalden, för samhällets bästa – allas bästa. 

För långsiktig hållbarhet.

Universiteten, lärosätena, har här en oerhört viktig roll, där utbildar sig idag alla som ska bli lärare, tjänstemän på olika nivåer, jurister, ja - väldigt många yrkesgrupper, här bedrivs även viktig forskning, som kan främja samhällets utveckling. 

Uppsala universitet har tagit ett oerhört viktigt steg i etablerandet av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, för fem år sedan.  

Men det kan inte bara vara Uppsala universitet och CEMFOR, som gör detta arbete, eller andra enstaka institutioner, forskningsprojekt, enstaka engagerade forskare och universitetslärare. Alla universitet behöver engagera sig, och forskningsmedel tillskjutas, och kunskaperna bli en självklar del i all utbildning – ochvytterst ansvarig för att detta ska kunna ske är Sveriges lagstiftare, Riksdagen tillsammans med regeringen. Det är ju där som besluten tas över de skattemedel som samlas in, där en väldigt stor del kommer från de naturresurser som tas från samiska territorier, från de stulna markerna. 

Jag vill varmt tacka alla er som medverkar idag, som framför perspektiv och insikter, och tack till alla som lyssnar och som vill samverka för att minnas, utmana, förändra. Du och jag, vi har alla viktigt arbete att utföra. 

Gulldal sielov, mihá ja gievrra

Känn efter i själen, stolt och stark

Ane dal gielav, divna tjoavdá dån

Så använd rösten, och gör oss alla fria.

Gijtto, kiitos, tack! 

Malmen, skogen och vattenkraften, i de nordliga samiska territorierna, (och numera de nordligaste delarna av Sverige) har under lång tid varit förutsättningen för den vällevnad och ohållbara livsstil som många människor, kanske även du, upprätthåller idag.

Titelfrågan – om vem du är – på (lule)samiska, svenska och meänkieli, handlar om just detta. Minns du dina förmödrar och förfäder, och vilken del de har haft i denna historia? Vilken roll, som bygger på det som hänt, är, i nutiden, din? Låt oss bryta ner detta i lite mindre delar. Vi börjar med en fråga om glädje: Vad får dig att känna glädje och är den känslan kopplad till något slags konsumtion? Hur lever du? I vilken slags byggnad, varifrån kommer vattnet du dricker, vart tar maten du processat genom din kropp vägen? Hur färdas du dagligen? Är du fastboende och under svenska statens kontroll eller förflyttar du dig fritt som du vill? Och hur hänger detta ihop med den kultur du lever i? Har du funderat något på vad svensk kultur egentligen är? Hur svensk kultur formuleras i ord, bild, berättelser, i historien du fått lära dig, eller kanske den historia du inte fått lära dig?

Jag vill ta dig med på en perspektivvändarresa. Där du, som den du är idag, får vrida och vända på dig för att minnas – och därmed förstå vem du är, vem du blivit, beroende på vad dina föregångare gjort och sagt.

Sverige har inte alltid varit. Sverige – Svea rike – som modern kolonialstat skapades på 1500-talet. Fram till dess var samer inflytelserika och mäktiga. Parallellt med de europeiska kolonisationsprocesserna runtom i världen blev även Sverige en stark kolonialstat, ett imperie, grundat på just kolonisationen av de samiska territorierna.

The ore, the forest and the hydropower of the northern Sami territories (nowadays the northernmost part of Sweden) have for a long time been essential to the unsustainable life of luxury that many people, perhaps even you, lead today.

The question in the title – asking who you are in Lule Sami, Swedish and Meänkieli – is about exactly this. Do you remember your foremothers and forefathers, what part they played in this history? Which role, based on all that has happened, is now yours? Let’s break it down into smaller parts. And begin with a question about joy: What makes you feel joy, and is that feeling connected to some kind of consumerism? How do you live? In what kind of building? Where does the water that you drink come from, where does the food processed by your body end up? What is your daily mode of transport? Are you a permanent resident under the control of the Swedish State or do you move freely as you wish? How does all of this connect with the culture you live in? Have you ever considered what Swedish culture really is? And how Swedish culture is being defined through words, images, and stories, through the history you were told, or perhaps through the history you were not told?

I want to invite you along on a voyage of reversed perspectives. During which you, as you are today, have to contort yourself to remember – in order to understand who you are, who you have become, and how this depends on what your predecessors did and said. 

‘Sweden’ has not always been. Modern Sweden – that is the Kingdom of Sweden  – was established as a colonial nation state in the 16^th century. Up until then the Sámi were influential and powerful. But, concurrently with other European colonisation processes taking place across the world, Sweden also became an assertive colonial state; an empire founded on the colonisation of the Sámi territories.

Summer of 2012, attention was drawn to the protests against mining on the island Gotland – near Stockholm -, where a large number of people protected the Ojnare forest with their bodies. The summer of 2013, protests against another mining project started on site in Gállok (Kallak) , Jokkmokk–  which is traditional Sámi territory and reindeer  grazing lands.  Protesters from Ojnare came to support the local Sámi reindeer herders as well as other local Sámi and non-Sámi inhabitants  who had fought without much  success through legal procedures and manifestations. Since then the protests have continued, in different forms and different actions. It is likely that more protests will take place, as the current mineral policies in Sweden (as well as Norway and Finland) is challenged by an increasing number of organizations.

The common denominator of  Ojnare and Gállok is a struggle for the protection of lands and water against destructive mining exploitations  and also are intimately linked through its actors involved. The case of Gállok also continues a tradition of Sámi agency and resistance against colonization. This tradition has come to the forefront in different ways, where rebellions form one important part of Sámi history and memory. I will discuss the Kautokeino rebellion in 1852, via the protests against hydropower exploitation in Alta in the 1970s and 80s, to Gállok. I argue that these rebellions – where civil disobedience is an important ingredient – is a strategy for the creation of  ‘human security’ and enables the vision of sustainable futures in Sábme – the land of Sámi.