Aim: Study the psychometric properties of the Swedish version of the Injustice Experience Questionnaire (IEQ-S) among patients with chronic pain referred to Swedish specialist care.

Method: This study was part of a feasibility study for a cohort exploring patients with chronic, non-malignant pain. Sixty-five participants, referred to Pain Center at Uppsala University hospital, with a pain duration over three months at the time of referral, were consecutively sampled. The participants completed the IEQ-S to prepare for their clinical visit and again within six weeks to examine the stability reliability. The Work Ability Index was completed for a concurrent criterion validity analysis.

Results: The correlation coefficient between the IEQ-S and WAI (n = 57) was r_S = - 0.47, p = < 0.01. The internal consistency reliability for the full IEQ-S was Cronbach’s alpha = 0.94 (n = 64). The stability reliability was calculated using an Intraclass Correlation Coefficient = 0.80 (n = 55), with a 95 % confidence interval ranging between 0.69-0.88. The median total score for IEQ-S measured at admission = 27.0 (n = 64), 25^th percentile = 15.3, 75^th percentile = 37.8, range = 3-48 points. The mean = 26.2, standard deviation = 13.3. Thirty out of 64 participants (46.9 %) had a total score > 30.

Conclusion: This study has contributed with new information about the psychometric properties of the IEQ-S, for patients with chronic pain referred to specialist care in Sweden. The internal consistency of the IEQ-S was high (1), and the stability reliability satisfactory (3). There was a moderate (4), negative, significant relationship between IEQ-S and WAI, high levels of perceived injustice were associated with low work ability in this study. The results support the use of the IEQ-S as an adjunct tool to assess patients with chronic pain referred to specialist care in Sweden, however further research is desirable. This study has also given an insight into how injustice is perceived among patients with chronic pain, however this should be studied in a larger sample.

Objectives

The use of the Injustice Experience Questionnaire (IEQ) in psychological assessment of individuals with chronic pain is supported by research. The psychometric properties of the Swedish version, the IEQ-S, has not yet been evaluated. Hence, the aim was to investigate structural validity, and concurrent criterion validity of the IEQ-S against the Work Ability Index (WAI), the Pain Catastrophizing Scale (PCS-SW), the Patient Health Questionnaire 9-item depression module (PHQ-9), and the Generalized anxiety disorder 7-item scale (GAD-7). Internal consistency and test-retest reliability were also studied.

Methods

Sixty-five participants, referred to a University hospital, with a pain duration over three months were consecutively sampled. They completed the IEQ-S at admission and again within six weeks. A confirmatory factor analysis was performed for the study of structural validity. Concurrent criterion validity was evaluated using Spearman’s correlation coefficient. Internal consistency reliability for the full IEQ-S was calculated using the Cronbach’s alpha. Test-retest reliability was calculated using an Intraclass Correlation Coefficient (ICC).

Results

The median total score (0–48, where high scores indicate high levels of injustice) at admission (test 1) was 27.0 (n=64), 25th percentile=15.3, 75th percentile=37.8, range=3–48 points. A one-factor model was supported with item-loadings between 0.67–0.92. Spearman’s correlation coefficient between the IEQ-S and the WAI (n=56) was r _S =−0.46; the PCS-SW (n=63) was r _S =0.68, the PHQ-9 (n=64) was r _S =0.50 and the GAD-7 (n=64) was r _S =0.57, p<0.01. Cronbach’s alpha was 0.94 (n=64). The ICC was 0.80 (n=55), with a 95% confidence interval, ranging between 0.69–0.88.

Conclusions

Our study supported structural validity and concurrent criterion validity of the IEQ-S against other measures of psychological constructs and work ability. It also supported the internal consistency reliability of the IEQ-S and the test-retest reliability with a retest interval up to six weeks, was good. These findings support the use of the IEQ-S as an adjunct tool to assess appraisals of injustice in patients with chronic pain who are referred to tertiary care in Sweden. The added value might be identification of those who are at risk for slow or no improvement in their pain condition over time, and sick-leave, but this has to be confirmed in future studies.

Sammanfattning

Bakgrund

Regelbunden fysisk aktivitet är en viktig del av livet för kvinnors hälsa. Kunskapen hos vården är begränsad då det inte finns några svenska riktlinjer för fysisk aktivitet och träning efter förlossning. Kunskapsbristen hos vården visar ett behov av att undersöka nyförlösta kvinnors egna upplevelser av information angående fysisk aktivitet och träning efter förlossning. 

Syfte

Att undersöka nyförlösta kvinnors upplevelser av den information som givits angående fysisk aktivitet och träning efter förlossning. 

Metod

En kvalitativ deskriptiv design användes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex nyförlösta kvinnor och materialet bearbetades genom en kvalitativ innehållsanalys.

Resultat

Genom analysen framkom sex kategorier och nio subkategorier gällande informanternas upplevelser. Informanterna upplevde att de fått otillräcklig information angående fysisk aktivitet och träning efter förlossning. Samtliga informanter beskrev informationen som generell och önskade erhålla individanpassade råd angående hur de skulle träna efter förlossning.

Konklusion

Kvinnor upplever att informationen som erhålls efter förlossning är bristande. Det saknas vägledning i hur fysisk aktivitet och träning bör utföras. Individanpassad information angående fysisk aktivitet och träning skulle kunna bidra till bättre hälsa för den nyförlösta kvinnan.

Background The functional impact of breathlessness is assessed using the modified Medical Research Council (mMRC) scale for chronic respiratory disease and with the New York Heart Association Functional Classification (NYHA) scale for heart failure. We evaluated agreement between the scales and their concurrent validity with other clinically relevant patient-reported outcomes in cardiorespiratory disease. Methods Outpatients with stable chronic respiratory disease or heart failure were recruited. Agreement between the mMRC and NYHA scales was analysed using Cramer's V and Kendall's tau B tests. Concurrent validity was evaluated using correlations with clinically relevant measures of breathlessness, anxiety, depression, and health-related quality of life. Analyses were conducted for all participants and separately in chronic obstructive pulmonary disease (COPD) and heart failure. Results In a total of 182 participants with cardiorespiratory disease, the agreement between the mMRC and NYHA scales was moderate (Cramer's V: 0.46; Kendall's tau B: 0.57) with similar results for COPD (Cramer's V: 0.46; Kendall's tau B: 0.66) and heart failure (Cramer's V: 0.46; Kendall's tau B: 0.67). In the total population, the scales correlated in similar ways to other patient-reported outcomes. Conclusion In outpatients with cardiorespiratory disease, the mMRC and NYHA scales show moderate to strong correlations and similar associations with other patient-reported outcomes. This supports that the scales are comparable when assessing the impact of breathlessness on function and patient-reported outcomes.

Bakgrund: Cystisk fibros påverkar lungornas funktion och individens hälsorelaterade livskvalitet. Behandlingen är krävande både fysiskt och psykiskt, och en tidskrävande del av den fysioterapeutiska behandlingen är andningsgymnastik inklusive sekretmobiliserande tekniker (airway clearance techniques/ACT). 

Syfte: Att undersöka vilken effekt fysisk träning har på lungfunktion och hälsorelaterad livskvalitet.

Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökning gjordes i databaserna PubMed och Cochrane, åtta studier inkluderades. Tre studier undersökte konditionsträning, en undersökte styrketräning, tre undersökte kombinerad konditions- och styrketräning, och en undersökte både kondition- och styrketräning i två olika interventionsgrupper jämfört med kontrollgrupp. Kvalitetsgranskning gjordes med PEDro-skalan, evidensgradering med GRADEstud.

Resultat: Litteraturstudien visade motstridiga resultat gällande valda träningsformers effekt på lungfunktion och hälsorelaterad livskvalitet. Fyra studier visade signifikanta effekter på ett eller flera lungfunktionsmått, två studier visade signifikanta effekter gällande hälsorelaterad livskvalitet. Studierna var indelade i tre kategorier utifrån träningsform. Evidensen bedömdes som begränsad gällande konditionsträning, och otillräcklig för både styrketräning och kombinerad konditions- och styrketräning.

Konklusion: Granskning av studierna visade motstridiga resultat vilket gav låg evidensgrad, och utifrån denna referensram kan inga säkra slutsatser dras gällande vilken effekt fysisk träning har på lungfunktion och hälsorelaterad livskvalitet vid CF. 

Bakgrund: Parkinsons Sjukdom (PS) är en kronisk progressiv neurodegenerativ sjukdom som ger både motoriska och icke-motoriska symtom. Ett vanligt icke-motoriskt symtom vid PS är depression. Depression påverkas, enligt forskning, positivt av fysisk aktivitet (FA) men stark evidens saknas för sambandet mellan dem.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan FA och depression hos personer med PS.

Metod: Femtioåtta deltagare rekryterades till denna tvärsnittsstudie. The International Physical Activity Questionnaire modified for the elderly (IPAQ-E) användes som mätmetod för FA, och var angiven i form av låg, måttlig och hög fysisk aktivitetsnivå samt i MET-minuter/vecka. Montegomery-Åstrand Depression Rating Scale (MADRS-S) användes för depression och angavs i totalpoäng. Frågeformulärerna sammanställdes till en webbenkät varifrån datan samlades in. Sambandet beräknades med Spearmans rangkorrelation.

Resultat: Av samtliga deltagare hade 15 (26%) låg fysisk aktivitetsnivå, 18 (31%) måttlig och 25 (43%) hade hög fysisk aktivitetsnivå. Bland deltagarna hade 15 (26%) ingen depression, 27 (47%) mild, 14 (24%) måttlig och 2 (3%) svår depression. Sambandet mellan låg, måttlig och hög fysisk aktivitetsnivå enligt IPAQ-E och totalpoäng i MADRS-S visade r = -0.2 och p = 0.14. Sambandet mellan MET-minuter/vecka enligt IPAQ-E och totalpoäng i MADRS-S visade r = -0.15 och p = 0.26.

Konklusion: Resultaten visade ett svagt negativt samband men sannolikheten att resultatet beror på slumpen är hög. Det krävs fler studier i framtiden för att säkerställa sambandet mellan FA och depression hos personer med PS. 

Bakgrund

Traumatiska ryggmärgsskador (TRMS) är en av de mest förödande åkommorna i avseende av dess stora påverkan på patienternas liv. Fysioterapeuternas roll och erfarenhet är avgörande för att en patient med en TRMS ska lyckas uppnå sina funktionella mål och för att återta sin plats i samhället. Trots detta finns det inga studier som utforskar fysioterapeuters erfarenheter om sjukvården som ges till personer med traumatiska ryggmärgsskador i Sydafrika. 

Syfte

Syftet var att fånga fysioterapeuternas erfarenheter gällande sjukvården till patienter som råkat ut för traumatiska ryggmärgsskador i Kapstaden, Sydafrika. 

Metod

Studien hade en kvalitativ explorativ forskningsdesign med 4 semistrukturerade intervjuer. I analysprocessen användes en kvalitativ induktiv innehållsanalys.

Resultat

Resultatet delades in i fyra kategorier och 14 subkategorier. Innehållet omfattade bland annat upplevda resurser och hinder för personer med TRMS i rehabiliteringen och återtagandet av deras plats i samhället, såväl som deras emotionella responser. De hade även erfarenheter från den fysioterapeutiska rehabiliteringsprocessen i form av interprofessionell samverkan, det akuta skedet, bedömning samt utskrivning. 

Konklusion

Deltagarna upplevde en diskrepans mellan slutenvården och vården efter utskrivning för patienter med TRMS. Trots god vilja hos patienter och gediget arbete från sjukvårdspersonal så fanns det sociala, finansiella och utbildningsrelaterade faktorer utanför patientens kontroll som ofta förhindrade framgångsrik rehabilitering och integrering i samhället.

Bakgrund För patienter med kranskärlssjukdom rekommenderas hjärtrehabilitering och regelbunden fysisk träning som en viktig del av behandlingen. Dessa patienter är ofta påverkade både fysiskt och psykologiskt av sin sjukdom vilket kan vara utmanande för en hälsoförändring. Självförmåga är ett viktigt begrepp i hälsoförändringsarbetet och har visat sig vara en stark prediktor för fysisk aktivitet hos dessa individer. Hjärtrehabilitering har visats inverka positivt på denna, men det finns bristfällig evidens för vilken typ av träning som har bäst effekt på dessa patienters självförmåga och även om denna skiljer sig mellan könen. 

Syfte Syftet med studien är att visa patienters fysiska kapacitet efter tolv veckors hjärtrehabilitering, deras självförmåga till fysisk aktivitet och eventuella korrelation mellan dessa variabler, samt skillnader mellan könen. 

Metod Data gällande styrka i övre och nedre extremitet samt konditionsvärde och ESES-skattning för 56 patienter som nyligen genomgått hjärtrehabilitering sammanställdes och analyserades från ett pågående forskningsprojekt. 

Resultat Män hade högre fysisk kapacitet än kvinnor, men kvinnor skattade sin självförmåga något högre. Det fanns ett signifikant samband (p<0,001) mellan kvinnors självförmåga och styrka, och det observerades en korrelation mellan självförmåga och styrka för män (p=0,0501). 

Konklusion Den här studiens resultat visar att styrka har tydligt större koppling än kondition till självförmåga för fysisk aktivitet hos framförallt kvinnliga hjärtpatienter efter avslutad hjärtrehabilitering. Detta kan peka mot att mer fokus kan behövas riktas mot styrka i hjärtrehabilitering.

PURPOSE: The purpose was to evaluate the psychometric properties of physical activity measures in persons with multiple sclerosis (PwMS).

METHODS: Adults with multiple sclerosis were recruited, n = 30 (validation) and n = 57 (test-retest). Steps measured with PiezoRX, Yamax SW200 and ActiGraph GT9X Link (AGlink) and time in different positions measured with AGlink were validated against data from video analysis. Psychometric properties of the Physical Activity and Disability Survey - Revised Swedish version (PADS-R(Sw)) was evaluated.

RESULTS: The most valid measures were AGlink using the low-frequency extension filter, and PiezoRX with median absolute percentage errors (MeAPEs) of 0.9-3.1% and 1.3-3.3%. The MeAPEs were higher for Yamax SW200 (2.9-21.0%), AGlink display (3.6-44.8%) and AGlink normal filter (8.9-48.9%), indicating low validity. AGlink was not valid in measurements of sitting (MeAPE 12.0-12.5%) or lying (MeAPE 31.0-41.7%). The correlation between PADS-R(Sw) and AGlink steps was r = 0.492 (p = .009). The relative reliability of PADS-R(Sw) was ICC_2,1 0.85 (CI 0.76-0.91), and absolute reliability was SEM 0.54.

CONCLUSION: AGlink and PiezoRX were valid measures of steps in PwMS. The questionnaire PADS-R(Sw) was valid, with high relative reliability, but its absolute reliability was unsatisfactory.

Marklyft är en övning som effektivt tränar bland annat höftextensorer, som är en av de viktigaste muskelgrupperna för att utföra ett vertikalhopp. Trots detta har inga studier gjorts på korrelationen mellan marklyft och vertikalhopp, däremot finns flertalet studier gjorda på korrelation mellan knäböj och vertikalhopp. Syftet med denna studie var att undersöka eventuella samband mellan marklyft - vertikalhopp, vertikalhopp - BMI (Body Mass Index) och marklyft - BMI hos friska fysioterapeutstudenter (n = 15) på Uppsala Universitet. Detta för att undersöka om marklyft skulle kunna användas som alternativ träning för att förbättra personers vertikalhopp. Vertikalhopp mättes med elektronisk hoppmatta och marklyft med 1RM-test. BMI räknas ut med deltagarnas längd och vikt. Variablerna sammanställdes och sambandet räknades ut via Pearsons korrelationskoefficient.

Resultaten visade ingen korrelation mellan vertikalhopp och marklyft (p = 0,773, r = 0,083) och en svag negativ korrelation för BMI och vertikalhopp (p = 0,514, r = -0,188). En mycket stark positiv korrelation mellan BMI och marklyft (p = 0,013, r = 0,721) påträffades, där de med högre BMI lyfte mer i marklyft. Slutsatsen av studien resulterar i att marklyft inte borde rekommenderas som en alternativ övning för att förbättra vertikalhoppsförmågan. Dock behövs fler studier med bland annat fler deltagare för att vidare undersöka eventuella kliniska tillämpningar.

Introduction: Healthcare professionals', especially physiotherapists' role as promoters, preventers and rehabilitators play a significant role in prevention of falls. The purpose of this study was to gain knowledge on the risk factors which are associated with fall-related injuries among community dwelling men and women, based on Social Cognitive Theory (SCT) concepts. Patients and methods: The study includes 13,151 people who responded to a postal survey questionnaire in 2017. The random sample consisted of men and women aged 70 years and older. Multivariate regression models were used to explore associations between theory-based risk factors and fall-related injuries. Results: A total of 16% (1951 people) reported a fall-related injury during the past 12 months. For men, a total of seven risk factors were associated with fall-related injury: age, pain (neck/shoulder), incontinence, depression, help in daily living, education and sedentary behaviour. For women, a total of nine risk factors were associated with fall-related injury: age, pain (extremities and neck/shoulder), tiredness, incontinence, appetite, economy, accommodation and participation in social activities. Conclusions: This study identified risk factors from all aspects of the SCT, serving as a clinically useful theory in addition to traditional fall preventive actions. Gender differences should be considered when designing fall prevention strategies.

Globally, falls and fall-related injuries constitute a severe threat to public health at all ages. New approaches are warranted since existing knowledge and actions have failed to reduce the incidence of falls and fall-related injuries, both at work and during leisure time. The purpose of this quasi-experimental study was to investigate the impact of a 10-week supervised judo-inspired exercise program, Judo4Balance, provided in a workplace setting among men and women targeting: physical functions, activity level, fall-related self-efficacy, and techniques for safe landing when falling. A total of 79 adults from seven different workplaces in Sweden, mean age 45 years (18-68), participated in the program. The study was conducted from May 2018 to June 2019. The 10-week exercise program performed in a workplace setting improved physical and psychological functions, as well as techniques for falling safely, factors of great importance to prevent falls and fall-related injuries among men and women. Therefore, it is suggested that the judo-inspired exercise program may be an effective tool in the quest to promote health and prevention of risk factors for falls and fall-related injuries among those of working age.

This study investigates the effectiveness of two fall prevention exercise interventions targeting physical performance, activity level, fall-related self-efficacy, health-related quality of life, and falls: the Otago Exercise Programme (OEP) with and the OEP without behavior change support. In this randomized controlled trial (RCT), 175 participants were randomised into two intervention groups and one control group. A total of 124 community-dwelling older adults over the age of 75 who needed walking aids or home support participated in the two-year follow-up. The OEP with and the OEP without support for behavior change displayed no long-term benefits on physical performance, fall-related self-efficacy, health-related quality of life, and falls compared to a control group. Although no significant differences were detected between the groups, the results implied the control group's physical activity level decreased compared to the intervention groups at two-year follow up.

Sammanfattning

Bakgrund: Mental ohälsa, till exempel ångest, är ett hälsorelaterat problem som drabbar cirka 10-20% av ungdomar i världen över. Studier har visat att en persons fysiska kondition (physical fitness) kan kopplas till mental hälsa och välmående, men de flesta studier har gjorts i västvärlden och det råder brist på forskning i länder söder om Sahara. Dessutom har afrikanska länder söder om Sahara få och inkompletta riktlinjer gällande fysisk aktivitet trots att betydelsen av fysisk aktivitet är väl etablerad.

Syfte: Att undersöka om och till vilken utsträckning fysisk kondition (innefattande grepp styrka, beep-test, BMI och midjemått) korrelerar med självskattad ångest (GAD-7) hos Sydafrikanska studenter vid University of the Western Cape (UWC).

Metod: En kvantitativ tvärsnittsdesign användes och korrelationer studerades. Deltagarna rekryterades genom ett icke randomiserat bekvämlighetsurval. Datan för fysisk kondition och hälsa samlades in genom en greppstyrka-dynamometer, beep-test samt genom antropometriska mätningar för att mäta midjemått och räkna ut BMI. Självskattad ångest samlades in genom en elektronisk version av GAD-7 formuläret.

Resultat: Resultaten visade en statistiskt signifikant, positiv korrelation mellan BMI och ångest bland kvinnor. Inga signifikanta korrelationer kunde i övrigt ses i gruppen som helhet eller hos kvinnor respektive män.

Konklusion: Ingen signifikant korrelation fastslogs mellan fysisk kondition och ångest. Svår ångest rapporterades av 25% av deltagarna, vilket stödjer tidigare forskning på området som indikerar att studenter är en grupp utsatt för ångest.

Bakgrund: Karpaltunnelsyndrom är den vanligaste typen av perifera nervinklämningar och orsakas av att medianusnerven blir klämd i karpaltunneln. De symtom som kännetecknar karpaltunnelsyndrom är nattliga domningar och smärta i hand och fingrar. 

Syfte: Att undersöka effekt och evidens för nervmobilisering som behandling vid karpaltunnelsyndrom. 

Metod: Sökningar genomfördes i databaserna PudMed, PEDro, CINAHL, AMED och Scopus med målet att identifiera randomiserade kontrollerade studier där nervmobilisering som behandling vid karpaltunnelsyndrom undersökts. Inkluderade artiklar kvalitetsgranskades enligt PEDro och de med hög kvalitet evidensgraderades enligt GRADEstud. 

Resultat: Nio studier inkluderades i översikten. I alla studier observerades en positiv effekt av nervmobilisering avseende symtom och/eller funktion och en signifikant skillnad sågs mellan grupperna i 7 av 9 studier. Sex av nio studier hade hög kvalitet och tre hade låg kvalitet enligt PEDro-skalan. Evidensgraderingen visade att nervmobilisering som behandling vid karpaltunnelsyndrom har måttligt hög tillförlitlighet (+++). Små studier med få deltagare resulterade i ett poängs avdrag för bristande precision.

Slutsats: Nervmobilisering tycks ge positiva effekter på funktion och symtom vid karpaltunnelsyndrom och har enligt GRADEstud måttligt hög tillförlitlighet. Nervmobilisering kan ge effekt även på lång sikt och kan minska behovet av operation men fler större studier med god kvalitet behövs för att kunna bekräfta detta.

Nyckelord: Carpal tunnel syndrome, CTS, neural mobilization, nerve gliding

Bakgrund:Ländryggssmärta är en vanlig orsak till nedsatt funktionsförmåga och 60–80% av alla vuxna har upplevt smärta i ländryggen någon gång i livet. Fysisk aktivitet (FA) har god evidens att förhindra att ländryggssmärtan utvecklas till kronisk samt för att minska smärta och öka/bibehålla funktion. Fysioterapeutstudenter inhämtar under utbildningen kunskap om betydelsen av FA i både prevention och behandling, men lever vi som vi lär?

Syfte:Att undersöka förekomst av ländryggssmärta, genomsnittlig mängd FA samt skillnader gällande mängd och intensitet av FA hos fysioterapeutstudenter i Sverige med respektive utan ländryggssmärta. Studien har även undersökt könsskillnader avseende prevalens av ländryggssmärta. 

Metod:En tvärsnittsstudie av kvantitativ, komperativ och icke-experimentell design. En webbenkät skickades till samtliga fysioterapeutprogram i Sverige. Totalt deltog 252 personer av uppskattningsvis 1700 studerande. De svarande fick fylla i bakgrundsdata samt för de senaste sju dagarna skatta sin upplevda ländryggssmärta enligt 1–10 på Numeric Rating Scale (NRS) och sin mängd FA på olika intensiteter enligt International Physical Activity Questionnaire Short Form (IPAQ-SF).

Resultat: Prevalensen av ländryggssmärta var 60% och förekomsten var lika mellan könen (män: 58%, kvinnor: 60%). Majoriteten av deltagarnas aktivitetsmängd klassificeras som hög. Resultaten påvisade ingen skillnad i FA mellan grupperna gällande total, mycket ansträngande samt måttligt ansträngande FA. 

Konklusion:Inga statistiska skillnader gällande prevalens av ländryggssmärta kunde ses mellan könen. Studien påvisade ingen signifikant skillnad mellan grupperna med respektive utan ländryggsmärta gällande mängd eller intensitet av FA. Vidare forskning behövs på ämnet. 

Bakgrund Patienter med neurologiska sjukdomar är ofta i behov av rehabiliterande insatser för att kunna bibehålla kroppsliga funktioner och klara av dagliga aktiviteter. I vissa fall får dessa patienter möjlighet att delta i rehabiliteringsperioder i ett varmt klimat (klimatvård). En rehabiliteringsperiod pågår oftast i 3-4 veckor och inkluderar multidisciplinär vård med bland annat fysioterapi. Det finns en begränsad kännedom gällande upplevelser av fysioterapeutiska insatser vid klimatvård och dess effekter.

Syfte Syftet med denna intervjustudie var att undersöka och beskriva erfarenheter och upplevelser av fysioterapeutiska insatser vid klimatvård bland patienter med neurologiska sjukdomar.

Design och metod Studien var kvalitativ med en explorativ design där data inhämtades genom fem semistrukturerade intervjuer. Vid databearbetning användes kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.

Resultat Studiens resultat tyder på att den fysioterapeutiska behandlingen var central och att individanpassad intensivträning upplevdes som fördelaktigt av studiens deltagare. Ett patientcentrerat arbetssätt framkom som viktigt för rehabiliteringens resultat. Andra faktorer som beskrevs som värdefulla och påverkade den totala rehabiliteringen var det varma klimatet, det sociala utbytet med andra deltagare samt att komma ifrån sin vardagliga kontext. Ökad motivation till fysisk aktivitet framkom som en viktig effekt av att få klimatvård.

Konklusion Socialt stöd, det varma klimatet och lyhörd rehabiliteringspersonal bidrog till en positiv upplevelse av de fysioterapeutiska insatserna vid klimatvård. Upplevelser av ökad motivation till fysisk aktivitet och fler positiva hälsoeffekter innebär att klimatvård skulle kunna betraktas som ett värdefullt komplement till rehabiliterande vård.

Bakgrund: Skada på främre korsbandet är vanligt hos unga kvinnliga fotbollsspelare. Det finns evidens för att neuromuskulär träning kan reducera risken att drabbas av främre korsbandsskada med 64–88 %. Knäkontroll är ett neuromuskulärt träningsprogram som Svenska Fotbollförbundet (SvFF) implementerade i sin tränarutbildning år 2010.

Syfte: Syftet med studien var att kartlägga hur väl rekommendationerna för utförande av knäkontrollträning följs i flickfotbollslag i åldrarna 12–17 år samt om förekomst av knäkontrollträning var högre i de flickfotbollslag där lagledaren genomfört tränarutbildning efter år 2010.

Metod: Studiens design var en kvantitativ, icke-experimentell tvärsnittsstudie. Data samlades in via en egenkomponerad enkät som besvarades via mejl av 33 lagledare för flickfotbollslag. Deltagarna var ett stickprov ur en större population med geografisk spridning över Sverige.

Resultat: Studiens resultat blev att fyra (12 %) lagledare bedömdes tillhöra kategorin Följer helt rekommendationerna, 21 (64 %) lagledare bedömdes tillhöra kategorin Följer delvis rekommendationerna och åtta (24 %) lagledare bedömdes tillhöra kategorin Följer inte rekommendationerna. Någon skillnad i utförande av programmet Knäkontroll beroende på om lagledare hade genomfört tränarutbildning efter 2010 eller om lagledare saknade tränarutbildning kunde inte ses.

Slutsats: Slutsatsen av studien blev att majoriteten av lagledare för flickfotbollslag i åldrarna 12–17 delvis följde rekommendationerna för utförande av programmet Knäkontroll. Inga skillnader kunde ses i hur väl programmet Knäkontroll följdes beroende på lagledarens tränarutbildning.

BACKGROUND: Heart rate variability (HRV) has been found reduced in patients with schizophrenia and depression. However, there is a lack of knowledge on how demographic, lifestyle, and pharmacological factors contribute to the reduction in HRV in these patients.

METHODS: We recruited 37 patients with schizophrenia, 43 patients with unipolar depression, and 64 healthy controls. A combined chest-worn HRV and accelerometer device was used in an ambulatory measurement. Age, sex, anticholinergic burden of medication, nicotine use, body mass index, and ongoing physical activity were assessed in multiple regression models regarding their influence on HRV, measured as the standard deviation of all the RR intervals (SDNN).

RESULTS: In the fully adjusted model, schizophrenia (β = -0.23, P = 0.019), depression (β = -0.18, P = 0.028), age (β = -0.34, P < 0.000), ongoing physical activity (β = -0.23, P = 0.001), and anticholinergic burden (β = -0.19, P = 0.025) influenced SDNN negatively. Sex, nicotine use, and BMI had negligible effects on SDNN.

CONCLUSIONS: We show for the first time that a quantified score of anticholinergic burden of medication has a negative relationship to HRV in patients with schizophrenia or depression, but that the diagnoses themselves still exhibit an effect on HRV.

Introduction: Running economy (RE) is known to be a strong indicator for performance on long distance running. RE is improved by plyometric training through an increase in stiffness in the musculotendinous system. Stretch shorten cycle (SSC) is a function in the muscle where a contraction is preceded by a stretch or an eccentric action. Orienteering is an endurance sport where RE is important for performance. Purpose: The purpose of the study was to examine whether or not there is a correlation between jumping performance and performance on long distance running in young elite orienteers 16-19 years old. Methods: 34 young elite orienteers did drop jumps (DJ) and countermovement jumps (CMJ) on an ErgoJump Bosco System contact mat. In conjunction with the jumps time on a 5 or 7 km (for girls and boys respectively) running test was collected. Pearson's correlation test was then used to determine the correlation between jumping height and running velocity. Results: The jumping height of the CMJ was on average 30,46 cm and 28,24 cm for the DJ. The running velocity was on average 14,19 km/h. Pearson's correlation test for the correlation between DJ and running velocity was 0,463 and for the correlation between CMJ and running velocity it was 0,461. In both cases the significance was 0,006. Conclusions: There is a significant, moderate to strong correlation between jump height in DJ and CMJ and performance on long distance running on a running test in young elite orienteers.

Bakgrund

Världshälsoorganisationen (WHO) klassar våld i nära relationer som ett folkhälsoproblem. Även om både män och kvinnor är utsatta så är det främst kvinnor som utsätts för den här typen av våld och enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) är kvinnor nästan tre gånger mer utsatta än män. Hälso- och sjukvården behöver utveckla sitt arbete för att upptäcka våldsutsatta patienter men det finns begränsad forskning om hur fysioterapeuter arbetar med detta ämne.

Syfte

Att utforska fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att möta kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation.

Metod

I studien användes en kvalitativ design med en semistrukturerad intervjuguide. Sex fysioterapeuter, som samtliga arbetade på antingen privat eller offentlig vårdcentral inom primärvården i Region Uppsala, intervjuades.

Resultat

Deltagarnas erfarenheter varierade i stor grad. Ingen av deltagarna ställde frågan om våldsutsatthet som en standardiserad fråga vid nybesök. Tvärtom uttryckte flera att de upplevde sig behöva skapa en relation med patienten innan de kunde ställa frågan. Deltagarna tog till olika åtgärder vid våldsutsatthet, framförallt hänvisade de vidare till kurator och/eller gav vidare information om kvinnofridslinjen. Samtliga upplevde ett behov av djupare kunskap och förståelse om ämnet.

Konklusion

Mer praktisk och teoretisk kunskap samt medvetenhet hos fysioterapeuter behövs för att de ska kunna arbeta mer effektivt med kvinnor som utsätts för våld i nära relation.

Bakgrund: Stressrelaterade sjukdomar har blivit allt vanligare i Sverige. Stress är kopplat till flertalet sjukdomar, psykisk ohälsa och smärta. Meditation i olika former har visat sig påverka ett flertal funktioner i hjärnan positivt, och kan ha en stressreducerande effekt hos människor. Problemformulering:Få studier har undersökt den subjektiva upplevelsen av stress i samband med meditation. Att minska och förebygga stress är intressant ur ett fysioterapeutiskt perspektiv då stress kan försämra hälsa. Syfte:Att undersöka om meditation kan ha en stressreducerande effekt för ett mindre antal meditationsutövare med ingen eller liten erfarenhet, under fem veckor. Metod: Tre personer fick skatta upplevd stress dagligen genom en modifierad version av PSS-14 bestående av tre frågor under baslinje och intervention som berör upplevelsen av stress och nervositet, irritationsmoment och känslan av att kontrollera viktiga saker i livet. Interventionen bestod av en nybörjarkurs i en stilla meditationsform fördelat på fyra kurstillfällen bestående av teoretisk och praktisk undervisning samt 45–60 minuters meditationsutövande dagligen. Antal minuter som mediterats besvarades också dagligen. Resultat:Upplevelsen av stress och nervositet minskade, förmågan att hantera irritationsmoment ökade och känslan av att inte ha kontroll över viktiga saker i livet minskade hos samtliga deltagare. Ingen tydlig skillnad observerades mellan självskattning av de tre aspekterna hos varje enskild individ under interventionen. Konklusion:Meditation kan ha positiva effekter på alla tre aspekterna av stress. Andra metoder som multipel baslinje-design, längre baslinje och strategier för att fånga upp externa faktorer hade behövts, vilket kunde ha producerat mer trovärdiga resultat. 

Sammanfattning

Bakgrund 

Långvarig smärta hos barn och ungdomar är vanligt förekommande och flickor är mer drabbade än pojkar. Smärtan påverkar den drabbade i stor utsträckning vilket ofta visar sig i det sociala livet, vid dagliga aktiviteter och under skolgången.

Syfte 

Syftet med denna studie var att utforska flickor med långvarig smärtas upplevelser och erfarenheter av fysioterapeutisk behandling. 

Metod

En kvalitativ studie genomfördes med data baserat på semistrukturerade intervjuer. Bekvämlighetsurval användes för att rekrytera informanter. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med abduktiv ansats.  

Resultat

Under intervjuerna framgick det att den långvariga smärtan bidrog till både fysiska och psykologiska begränsningar. Det som framförallt upplevdes som positivt med den fysioterapeutiska behandlingen var att känna sig delaktig och att kunna påverka utfallet, samtidigt som restriktioner från fysioterapeuten upplevdes begränsande. Behandlingen bidrog bland annat till en positivare inställning, en ökad aktivitetsnivå och ett förbättrat psykiskt välmående. Alla informanter var positivt inställda till att ha träffat en fysioterapeut även om vissa fått begränsade resultat av behandlingen. Det framkom att det var viktigt att fysioterapeuten visade intresse och kommunicerade med ungdomen i första hand. 

Slutsats 

Flickor som lever med långvarig smärta hade erfarenheter av både fysiska och psykologiska begränsningar. De positiva effekterna av den fysioterapeutiska behandlingen beskrevs som en ökad aktivitetsnivå och delaktighet i det sociala livet. Trots att behandlingen inte alltid givit den effekt som informanten eller dess anhöriga förväntat sig, hade fysioterapeutens bemötande och engagemang gjort ett stort avtryck hos informanten. 

Bakgrund: Endometrios är en sjukdom som drabbar var tionde kvinna i fertil ålder. Fysioterapi rekommenderas som alternativ behandling eftersom det kan ha en smärtlindrande effekt och höja kvinnornas livskvalité. I litteraturen framkommer inte hur kvinnor med endometrios upplever den fysioterapeutiska behandlingen som helhet. Det finns därför behov av att undersöka hur den fysioterapeutiska behandlingen upplevs av kvinnor med endometrios.

Syfte: Utforska kvinnors erfarenheter och upplevelser av endometrios och fysioterapeutisk behandling vid endometrios.

Metod: Studien var av kvalitativ design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem kvinnor i åldrarna 24–40 år som diagnostiserats med endometrios. Deltagarna rekryterades via en Facebookgrupp och ett Instagramkonto för kvinnor med endometrios. Bekvämlighetsurval tillämpades. Databearbetning av materialet gjordes genom kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: I analysprocessen formulerades fyra huvudkategorier: Att leva med endometrios, Betydelse av fysioterapeutens förkunskap, Att skapa en trygg miljö med patienten och Individuella upplevelsen av de fysioterapeutiska behandlingarna. Kategorierna lyfter upplevelser och erfarenheter av sjukdomens påverkan i vardagen, fysioterapeutens kunskap och bemötande samt effekten av behandlingsmetoderna.

Slutsats: Endometrios beskrevs ständigt påverka informanternas vardag där fysioterapin bidragit till lindring av symtom genom att de fått ny kunskap om smärtan samt individuellt anpassade behandlingar. Det ansågs värdefullt för informanterna att vara delaktiga i val av behandling. Att bli hörd och bekräftad upplevdes som viktigt i mötet med fysioterapeuten. Det framkom olika upplevelser av effekten av TENS, akupunktur, fysisk aktivitet och behandling av bäckenbotten. För att tydliggöra vad som gör behandlingen effektiv behövs fler studier.

Bakgrund: Fysisk aktivitet vid diabetes typ 1 är viktig. Den kan förbättra blodsockerkontrollen över tid. Det har uttryckts ett behov av vidare studier för att undersöka vilket stöd diabetiker får från sjukvården gällande fysisk aktivitet. Det behöver även undersökas om personer med diabetes upplever rädsla för att vara fysiskt aktiva på grund av risken för hypoglykemi. 

Syfte: Syftet med denna kvalitativa studie är att via intervjuer undersöka vilket stöd individer med nydiagnostiserad diabetes typ 1 upplever att de får från sjukvården gällande fysisk aktivitet. Studien ska även belysa vilka erfarenheter patienter med diabetes typ 1 har gällande rädsla kopplad till fysisk aktivitet samt vad de anser skulle kunna minska den rädslan. 

Metod: I studien användes en kvalitativ deskriptiv design och datainsamlingen genomfördes med fem semistrukturerade intervjuer. Databearbetningen gjordes med kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Upplevelserna av råden från sjukvården gällande fysisk aktivitet skiljde sig mellan de intervjuade. För dem som haft diabetes kortast tid framstod råden som bra men generella, medan de som levt med sin diabetes en längre tid tyckte att råden var mer individanpassade. Mer individanpassade råd önskades. Ingen av de intervjuade uttryckte specifik rädsla för att vara fysiskt aktiv.

Konklusion: Råden diabetiker får från sjukvården är bra men otillräckliga. I framtiden skulle det behövas mer stöd kring fysisk aktivitet i form av träningsspecifika råd och uppmuntran.

Sammanfattning

Bakgrund: Äldre är en allt mer växande grupp i samhället då medellivslängden i Sverige har ökat. En stor del av världens äldre population är fysiskt inaktiv och drabbas av kroniska sjukdomar med ökad ålder. Detta har resulterat i en ökad belastning på sjukvården som kunde minska om fler äldre skulle delta i fysisk aktivitet.

Syfte: Syftet var att undersöka vilka faktorer som upplevs påverka deltagande i fysisk aktivitet hos äldre som regelbundet tränar på Träffpunkter samt hur de upplever träningen som erbjuds där.

Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Informanterna bestämdes med ett strategiskt urval. Kvalitativ innehållsanalys har använts vid databearbetning. 

Resultatsammanfattning: Individuella faktorer som obehagskänslor kopplade till fysisk aktivitet och nedsatt kroppsfunktion nämndes som utmaningar för deltagande. Informanterna beskrev att det krävs flexibilitet och anpassningsförmåga utav individen samt att det krävs att samhället anpassar utbud och resurser till den äldre populationen. Informanterna i studien motiverades av positiva effekter av träning samt uppskattade den anpassningsbara träning och det sociala utbytet som Träffpunkten erbjuder.

Slutsats: Äldres deltagande i fysisk aktivitet påverkas av faktorer på individnivå som obehagskänslor, funktionsbegränsningar och flexibilitetsförmåga. Dessa faktorer samspelar med faktorer på samhällsnivå som anpassad träning, lokalutformning och transportmöjligheter. Träningen på Träffpunkter anses vara anpassningsbar och bidra till en social samvaro som underlättar deltagandet i fysisk aktivitet. Ett större utbud av träningsformer skulle kunna öka motivation för deltagande i fysisk aktivitet. Mer forskning inom området behövs.

Bakgrund: Förekomsten av psykisk ohälsa så som depression, ångest och stress (DÅS) är vanligt förekommande bland unga vuxna, framförallt hos kvinnor. Evidensen för att fysisk aktivitet har en reducerande effekt på DÅS är stark. Forskning visar också på en variation i stress och psykosomatiska besvär relaterat till typ av program på gymnasiet. 

Syfte: Att undersöka tänkbara samband mellan nivå av fysisk aktivitet och upplevd DÅS hos 18-åringar som läser naturvetenskapligt program. Samt undersöka eventuella könsskillnader inom upplevd DÅS och självrapporterad nivå av fysisk aktivitet.

Metod: Studien var en kvantitativ, icke-experimentell tvärsnittsstudie med komparativ design. Vid datainsamling användes två självskattningsformulär (IPAQ-SF och DASS-21). Genomförandet skedde inom Uppsala kommun på fyra gymnasieskolor med naturvetenskapligt program. Totalt deltog 35 elever från nio klasser.

Resultat: Samtliga deltagare översteg rekommendationer för fysisk aktivitet. Inga signifikanta könsskillnader förekom. Majoriteten av deltagarna visade på ingen eller låg nivå av DÅS. Resultatet visade på skillnader i nivå av ångest, där kvinnorna rapporterade en högre nivå. Ett negativt samband mellan uppskattad fysisk aktivitet och DÅS gick att se hos gruppen som helhet, samt hos männen.

Konklusion: Majoriteten av de 18-åriga män och kvinnor som undersökts i denna studie rapporterade höga nivåer av fysisk aktivitet och ingen eller låg nivå av DÅS. Kvinnorna rapporterade dock högre nivåer av ångest. Studien fann inget samband mellan självrapporterad fysisk aktivitet och DÅS för kvinnor men ett starkt samband för män. Dessa könsskillnader bör undersökas vidare.

Abstrakt

Bakgrund

Det finns begränsad forskning och riktlinjer gällande fysioterapeutisk behandling mot post-traumatisk stress (PTS). Flyktingars upplevelse av fysioterapeutisk behandling förväntas sprida kunskap och bidra till insikt i denna del av det fysioterapeutiska området som fortfarande är under utveckling.

Syfte

Syftet av studien var att utforska och beskriva flyktingars upplevelse av posttraumatisk stress-fysioterapi. Studiens intresse var av flyktingars upplevelse och effekt av den fysioterapeutiska behandlingen.

Design och Metod

Studien är av kvalitativ utforskande design baserat på användandet av 5 semi-strukturerade intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta informationen.

Resultat

Analysen visade att flyktingar möter många fysiska och psykiska hinder i behandlingen, mest gällande smärta och somatisering men att de kunde uppleva en viss grad av bekvämlighet under behandlingen ändå. Förhållandet till fysioterapeuten, den psykologiska effekten av behandlingsmiljön och andra sociala faktorer var också viktiga.

Fysioterapi beskrevs ge positiv påverkan i resultatet av patienternas fysiska och mentala hälsa efter behandling trots utmaning från icke-hanterbara symptom. Flyktingarna kunde uppnå generalisering av deras fysioterapi till det dagliga livet som gjorde att de kunde hantera situationen själva till en viss grad och känna frihet från sina PTS symptom.

Konklusion

Studiens resultat går i samma linje som den tillgängliga litteraturen på effekten av att behandla flyktingar som lider av posttraumatisk stress med fysioterapi, inte bara för att öka den fysiska hälsan utan även för att ge mer vidgående holistiska förbättringar och livskvalitet.

Nyckelord

Post-traumatic stress, refugee, physiotherapy, experiences

Bakgrund.Ländryggssmärta förekommer hos piloter och kan eventuellt vara en anledning till framtida långtidssjukskrivningar. Möjliga påverkande faktorer är antal yrkesverksamma år och träningsvanor. Det finns få antal studier gjorda på kommersiellt flygande piloter. 

Syfte.Att kartlägga förekomsten av ländryggssmärta hos piloter inom kommersiell luftfart samt undersöka risken för långtidssjukskrivning. Vidare kartlägga skillnader i förekomst av ländryggssmärta hos piloter som arbetat <10 respektive >10 år samt att undersöka sambandet mellan ländryggssmärta och självskattad träningsvana.

Metod.En tvärsnittsstudie genomfördes med webbenkät. Enkäten bestod av ett antal inledande egendesignade frågor och därefter följde Örebroformuläret kortversion av Steven Linton.

Resultat.Antalet deltagare i studien var 73 respondenter vilket motsvarar en svarsfrekvens på 30 %. Totalt 57.5 % av de 73 respondenterna angav sig ha ländryggssmärta, av dessa hade majoriteten besvärats av smärtan i över ett år. Resultaten visade på att de piloter som hade ländryggssmärta inte hade en ökad risk för långtidssjukskrivning men att det fanns en skillnad i förekomst av ländryggssmärta hos de som arbetat över respektive under tio år (p=0.017). Korrelationen mellan träningsvanor och förekomst av ländryggssmärta var inte statistiskt signifikanta (r=0.03), (p=0.80).

Konklusion.Prevalensen av ospecifik ländryggssmärta hos kommersiellt flygande piloter var hög och föreföll att öka med antalet yrkesverksamma år. Ytterligare forskning behöver undersöka vilka faktorer som bidrar till den höga förekomsten av ospecifik ländryggssmärta.

Bakgrund Handgreppsstyrka hävdas kunna avspegla generell muskelstyrka och har visats korrelera med olika test av maximal styrka, i synnerhet i nedre extremitet. Få studier undersöker samband till den övre extremiteten och fokuserar uteslutande på populationer med låg muskelstyrka. Klättrare antogs initialt ha högre muskelstyrka i samtliga test.

Syfte Syftet med denna studie var att hos klättrare i Uppsala undersöka greppstyrkan respektive 1RM pull-ups och 1RM benspark samt att studera respektive samband mellan greppstyrka och 1RM-testen för vidare undersöka handgreppsstyrka mätt med Jamar som ett mått på generell muskelstyrka. 

Metod Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie som testar 25 klättrare. Jamar, 3-5RM i pull-up samt 3-5RM i benspark testas i succession utifrån standardiseringsprotokoll och 1RM, den maximala vikt som en repetition kan utföras med beräknas sedan utifrån Epleys formel. De olika deskriptiva måtten analyseras samt ställs i korrelation till varandra. 

Resultat Sambandet mellan 1RM-pull-up och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant, r=0.597 (p=0.002). Sambandet mellan 1RM benspark och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant r=0.446 (p=0.026).

Slutsats Handgreppsstyrka mätt med Jamar hos klättrare avviker inte från den generella populationen. Handgreppstyrkan hade ett måttligt stark samband till både 1RM benspark och 1RM pull-up. Vidare studier krävs som ställer Jamar i relation till olika muskeltester och styrkenivåer för vidare utvärdera mätresultat från Jamar som ett mått på generell muskelstyrka. Standardiseringsprotokoll för Jamar behöver vidareutvecklas.

Bakgrund: Excentrisk träning (ECC) har varit det dominerande träningssättet vid patellar tendinopati (PT) under de senaste 15 åren. Det skulle vara av värde för kliniker att veta vilken effekt ECC har på kort sikt efter en träningsperiod.

Syfte: Systematiskt granska enskilda artiklar och bedöma tillförlitligheten i det sammanvägda resultatet gällande effekten på funktion och smärta samt förmåga att delta i sport eller fysiska aktiviteter som excentrisk träning har efter en träningsperiod på 12 veckor hos idrottande personer med PT.

Design: Systematisk granskning av randomiserade kontrollerade studier.

Metod: Sökningar utfördes i PubMed, CINAHL, PEDro och Cochrane library. Sju studier inkluderades och granskades med PEDro Scale. GRADEstud användes för att bedöma tillförlitligheten i resultatet.

Resultat: Inkluderade studiers kvalitet varierade mellan acceptabel och hög kvalitet, enligt PEDro Scale. Det var inga skillnader mellan ECC och kontrollbehandlingar. Vid sammanvägningen av studiernas respektive resultat ansågs tillförlitligheten enligt GRADEstud vara måttligt hög (+++) p.g.a. hög samstämmighet, men bristande precision.

Slutsats: ECC är inte mer effektivt än andra undersökta kontrollbehandlingar, därav kan denna studie inte säkerställa att förbättringar som sker efter 12 veckor beror på ECC. 

Bakgrund: The High Intensity Functional Exercise (HIFE) program har visats ha goda effekter på fysisk funktionsförmåga och ADL-förmåga för äldre personer boende på äldreboende och hjälpberoende i ADL. Det finns dock begränsat med kunskap om fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att använda sig av HIFE på äldreboende. Denna studie kan bidra till förståelse för hur fysioterapeuter kan utföra högkvalitativ träning för denna population.

Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att använda sig av HIFE för äldre personer boende på äldreboende. 

Metod: För att besvara syftet valdes en kvalitativ design och fem fysioterapeuter som har arbetat enligt HIFE på äldreboende i Sverige intervjuades genom enskilda semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Utifrån insamlade data identifierades fyra kategorier med sammanlagt 17 underkategorier. Kategorierna var: Framgångsrik implementering kräver mångas engagemang, Viktigt att göra ett aktivt val av deltagare, Utmana deltagarna nära sina gränser och Effekter av träningen på många plan.

Konklusion: Samtliga fysioterapeuter gav uttryck för att det finns ett stort behov av HIFE på äldreboenden. HIFE ansågs lämpligt för många boende och möjliggör att utmana deltagarna till en hög intensitet så att de kan få en god effekt av träningen. För att lyckas krävs mångas engagemang innan, under och efter träningsperioden.

Bakgrund: Tidigare studier har visat att det finns ett samband mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa under COVID-19 pandemin, dock saknas studier som gjort på detta i Sverige. Syftet med denna studie är därför att undersöka sambandet mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa under COVID-19 pandemin bland vuxna i Sverige mellan februari och mars 2021.

Metod: En enkät innehållande de svenska versionerna av GHQ-12 och IPAQ-SF delades via Facebook. Inklusionskriterierna var personer mellan 18-65 år och bosatta i Sverige.

Resultat: Det var 134 personer som besvarade enkäten varav 72 svar var kompletta. Medianen för MET-minuter per vecka var 2269. Ingen skillnad i antal MET-minuter per vecka förelåg mellan könen (p=0.07).  Det förelåg en signifikant skillnad mellan könen vad gäller psykisk hälsa (p=0.013), av kvinnorna rapporterade 52% en sämre psykisk hälsa jämfört med 29% av männen. En större andel av männen behöll sin fysiska aktivitetsnivå jämfört med kvinnorna, denna skillnad anses som statistisk signifikant (p=0.003). Ett godtagbart, signifikant samband sågs mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa (r=-0.35, p=0.002) där en högre mängd fysisk aktivitet var associerad till god psykisk hälsa. Ett godtagbart, signifikant samband sågs även mellan förändrad fysisk aktivitet och psykisk hälsa ( r=-0.42, p=0.004) där minskad fysisk aktivitet var förknippad med en sämre psykisk hälsa.

Slutsats: Denna studie visar på ett samband mellan självskattad fysisk aktivitet och psykisk hälsa under COVID-19 pandemin i Sverige, där en större mängd fysisk aktivitet var associerad med bättre psykisk hälsa. Dock behövs fler svenska studier för att säkerställa detta samband.

Bakgrund Bäckenbottendysfunktion (BBD) är vanligt hos personer som genomgått förlossning, och kan påverka den hälsorelaterade livskvaliteten. Fysioterapeutisk behandling av BBD kan både symptomlindra och förbättra den hälsorelaterade livskvaliteten (HRQoL).

Syfte Att beskriva hur personer 1-5 år postpartum skattar sina bäckenbottenbesvär och sin hälsorelaterade livskvalitet, samt att utreda sambandet mellan BBD och HRQoL. Att utreda hur många av deltagarna som fått behandling av fysioterapeut.

Metod I tvärsnittsstudien deltog 205 personer med bäckenbottendysfunktion (medelålder 33,56 år, SD=±4,7). En webbenkät publicerades på fyra Facebooksidor. För korrelationerna användes icke-parametrisk statistik och beräknades med Spearmans korrelationskoefficient.

Resultat Medianvärdet för deltagarnas skattade BBD med PFDI-20 var 95. Högst skattat av deltagarnas HRQoL mätt med RAND-36 var delskalan fysisk funktion med medianvärde 80, lägst var vitalitet med 35. Korrelationerna mellan BBD och olika delar av HRQoL varierade mellan delskalan smärta (r= -0,550) som högst, emotionell rollfunktion (r= -0,358) som lägst, och alla korrelationer hade p<0.001. Starkast negativ korrelation mellan sexuell dysfunktion och HRQoL hittades inom dimensionen fysisk funktion (r= -0,517), och svagast för vitalitet (r=-0,235). Samtliga korrelationer hade p<0,001. Av samtliga deltagare har 40% träffat fysioterapeut/sjukgymnast.

Konklusion Deltagarna skattade sin BBD högre än en normalpopulation. Studien påvisar en negativ korrelation både mellan BBD mätt med PFDI-20, en egenformulerad fråga om sexuell dysfunktion och skattad HRQoL mätt med RAND-36. Trots upplevd BBD har enbart hälften av deltagarna fått vård för sina besvär.

Bakgrund: Frusen skuldra (FS) är ett smärttillstånd som drabbar 2-5% av befolkningen och som påverkar skulderfunktionen. I dagsläget finns det ingen konsensus kring den bästa behandlingsformen vid FS, dock anses proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF) ge minskad smärta och ökad rörlighet (ROM) samt skulderfunktion.  

Syfte: Att kartlägga evidensen av PNF som behandling vid FS. Det var även att granska kvaliteten i inkluderade studier och att studera effekten av PNF på skulderfunktion och ROM.

Metod: En systematisk litteraturstudie. Sökningen utfördes i databaserna PubMed, Cochrane, Web of Science samt Google scholar. Artiklarna kvalitetsgranskades med PEDro scale och tillförlitligheten graderades med GRADEstud. 

Resultatsammanfattning: Åtta artiklar inkluderades i studien med totalt 360 deltagare. Enligt PEDro scale varierade kvaliteten i studierna mellan tre till åtta poäng. Evidensgraderingen enligt GRADEstud visade mycket låg (+) evidens gällande skulderfunktion och låg (++) evidens gällande ROM. Graderingen baserades på fyra studier av hög kvalitet vid skulderfunktion respektive ROM. Studiernas resultat var motstridiga gällande huruvida PNF ger en signifikant positiv effekt på skulderfunktion och ROM vid FS.

Konklusion: Det finns mycket låg (+) evidens för att PNF skulle ha en effekt på skulderfunktionen och en låg (++) evidens för att PNF har en effekt på ROM. För att förtydliga evidensen och användningen av PNF behövs fler studier av hög kvalitet och med liknande tillvägagångssätt.

Bakgrund: Patellofemoral smärta (PFS) är vanligt förekommande hos idrottsaktiva barn och ungdomar vilket kan leda till långvariga besvär och till att barn slutar vara fysiskt aktiv. Individuell fysioterapeutisk behandling används ofta inom primärvården för att tackla detta problem. Syftet med denna studie var att undersöka vad individuell fysioterapeutisk behandling innebär och granska evidensen för detta samt relatera prevalensen av PFS relaterat till tidig sportspecialisering.

Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökning gjordes i databaserna PubMed och PEDro. Evidensgradering bedömdes med PEDro, SBUs GRADE och modifierade GRADE. Åtta studier inkluderades i litteraturstudien. En studie undersökte prevalensen av PFS relaterat till tidig specialisering. Sex studier undersökte en multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för förbättrad knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt. En studie undersökte effekten av knä- och höft-träning med gummiband. 

Resultat: En studie kom fram till att tidig specialisering ökar risken för PFS 1.5 gånger. Sex studier visade på goda effekter av multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt, dock bedömdes den gemensamma evidensen som otillräcklig enligt GRADE. En studie med hög evidens visade att knä- och höft-träning med gummiband gav minskad knäsmärta samt ökad muskelstyrka. 

Konklusion: Tidig specialisering medför en ökad risk för PFS, detta bör kliniker vara uppmärksamma på vid behandling. Behandling för PFS bör inte enbart fokusera på styrketräning för knä- och höft-muskulatur utan även involvera en patientutbildning kring biomekanik av strukturer runt knät och smärthantering samt modifiera de aktiviteter som medför smärta.

Exercise during cancer treatment improves cancer-related fatigue (CRF), but the importance of exercise intensity for CRF is unclear. We compared the effects of high- vs low-to-moderate-intensity exercise with or without additional behavior change support (BCS) on CRF in patients undergoing (neo-)adjuvant cancer treatment. This was a multicenter, 2x2 factorial design randomized controlled trial (Clinical Trials NCT02473003) in Sweden. Participants recently diagnosed with breast (n = 457), prostate (n = 97) or colorectal (n = 23) cancer undergoing (neo-)adjuvant treatment were randomized to high intensity (n = 144), low-to-moderate intensity (n = 144), high intensity with BCS (n = 144) or low-to-moderate intensity with BCS (n = 145). The 6-month exercise intervention included supervised resistance training and home-based endurance training. CRF was assessed by Multidimensional Fatigue Inventory (MFI, five subscales score range 4-20), and Functional Assessment of Chronic Illness Therapy-Fatigue scale (FACIT-F, score range 0-52). Multiple linear regression for main factorial effects was performed according to intention-to-treat, with post-intervention CRF as primary endpoint. Overall, 577 participants (mean age 58.7 years) were randomized. Participants randomized to high- vs low-to-moderate-intensity exercise had lower physical fatigue (MFI Physical Fatigue subscale; mean difference -1.05 [95% CI: -1.85, -0.25]), but the difference was not clinically important (ie <2). We found no differences in other CRF dimensions and no effect of additional BCS. There were few minor adverse events. For CRF, patients undergoing (neo-)adjuvant treatment for breast, prostate or colorectal cancer can safely exercise at high- or low-to-moderate intensity, according to their own preferences. Additional BCS does not provide extra benefit for CRF in supervised, well-controlled exercise interventions.

Bakgrund: Fibromyalgi är ett långvarigt smärtsyndrom med en prevalens kring 4 % för kvinnor och 1% för män. Träning rekommenderas till patienter som del i behandling. Tidigare sammanställningar av forskning visar på brister i kvalitet och variation i utformning av interventioner. Osäkerhet råder kring vilken typ av aerob träning som har störst effekt på smärta.

Syfte: Denna litteraturstudie syftade till att sammanställa det vetenskapliga evidensläget gällande effekten av aerob träning på upplevd smärta hos fibromyalgipatienter.

Metod: En litteraturstudie med systematisk litteratursökning i databaserna PEDro och PubMed. Studiernas kvalitet granskades med PEDros granskningsmall och en evidensgradering genomfördes med hjälp av GRADEstud.

Resultat: Nio studier, med 529 deltagare totalt, av lägst medelhög kvalitet inkluderades i studien. Studierna visar på en positiv, kliniskt relevant effekt på smärtintensitet, av aerob träning vid jämförelse med kontrollgrupper och liknande effekt jämfört med annan aerob träningsmodalitet, lågintensiv träning eller styrketräning. Evidensstyrkan var måttligt hög för att likvärdig smärtminskning erhålls oberoende av modalitet av aerob träning. Evidensstyrkan var låg för att konkludera att aerob träning är bättre än en kontrollgruppsintervention, lika bra som styrketräning eller lågintensiv träning. Orsakerna till resultatet av evidensgraderingen beror främst på heterogenitet i studiernas interventioner.

Konklusion: Det går utifrån granskningen inte att se någon skillnad avseende smärtintensitet mellan aerob träning och en annan aktiv intervention. Studierna är små, har skillnader i interventioner och resultat. Mot bakgrund av detta kan inga säkra slutsatser dras gällande vilken form av träning som är bäst vid fibromyalgi.

Context. Breathlessness is a cardinal symptom in cardiorespiratory disease and consists of multiple dimensions that can be measured using the instruments Dyspnea-12 (D12) and the Multidimensional Dyspnea Profile (MDP). Objectives. The objective of the study is to determine the minimal clinically important differences (MCIDs) of all D12 and MDP summary and subdomain scores as well as the instruments' feasibility in patients with cardiorespiratory disease. Methods. Prospective multicenter cohort study of outpatients with diagnosed cardiorespiratory disease and breathlessness in daily life. D12 and MDP were assessed at baseline, after 30-90 minutes and two weeks. MCIDs were calculated using anchor-based and distributional methods for summary and subdomain scores. Feasibility was assessed as rate of missing data, help required, self-reported difficulty, and completion time. Results. A total 182 outpatients (53.3% women) were included; main diagnoses were chronic obstructive pulmonary disease (COPD; 25%), asthma (21%), heart failure (19%), and idiopathic pulmonary fibrosis (19%). Anchor-based MCIDs were for D12 total score 2.83 (95% CI 1.99-3.66); D12 physical 1.81 (1.29-2.34); D12 affective 1.07 (0.64-1.49); MDP A1 unpleasantness 0.82 (0.56-1.08); MDP perception 4.63 (3.21-6.05), and MDP emotional score 2.37 (1.10-3.64). The estimates were consistent with small-to-moderate effect sizes using distributional analysis, and MCIDs were similar between COPD and non-COPD patients. The instruments were generally feasible and quick to use. Conclusion. D12 and MDP are responsive to change and feasible for use for assessing multidimensional breathlessness in outpatients with cardiorespiratory disease. MCIDs were determined for use as endpoints in clinical trials. (C) 2020 The Authors. Published by Elsevier Inc. on behalf of American Academy of Hospice and Palliative Medicine.

Introduction Breathlessness is a cardinal symptom in cardiorespiratory disease. An instrument for measuring different aspects of breathlessness was recently developed, the Multidimensional Dyspnea Profile (MDP). This study aimed to validate the MDP in terms of the underlying factor structure, internal consistency, test-retest reliability and concurrent validity in Swedish outpatients with cardiorespiratory disease. Methods Outpatients with stable cardiorespiratory disease and breathlessness in daily life were recruited. Factor structure of MDP was analysed using confirmatory factor analysis; internal consistency was analysed using Cronbach's alpha; and test-retest reliability was analysed using intraclass correlation coefficients (ICCs) for patients with unchanged breathlessness between assessments (baseline, after 30-90 min and 2 weeks). Concurrent validity was evaluated using correlations with validated scales of breathlessness, anxiety, depression and health-related quality of life. Results In total, 182 outpatients with cardiorespiratory disease and breathlessness in daily life were included; 53.3% were women; main diagnoses were chronic obstructive pulmonary disease (24.7%), asthma (21.4%), heart failure (19.2%) and idiopathic pulmonary fibrosis (18.7%). The MDP total, immediate perception and emotional response scores, and individual item scores showed expected factor structure and acceptable measurement properties: internal consistency (Cronbach's alpha, range 0.80-0.93); test-retest reliability at 30-90 min and 2 weeks (ICC, range 0.67-0.91); and concurrent validity. There was no evidence of a learning effect. Findings were similar between diagnoses. Discussion MDP is a valid instrument for multidimensional measurement of breathlessness in Swedish outpatients across cardiorespiratory diseases.

Background: Dizziness is common among patients with first time stroke. It affects self-perceived health and is a risk factor for falls. Vestibular rehabilitation (VR) is effective for treating dizziness among various conditions, but the effect of dizziness with origin in the central nervous system is poorly studied.This pilot study of a randomized controlled trial aimed at investigating a vestibular rehabilitation programme among patients with first time stroke and concomitant dizziness. A second aim was to study the feasibility of performing the randomized controlled trial.

Methods: The participants were computer generated randomized to either an intervention or a control group. The intervention comprised of four different vestibular rehabilitation exercises, adapted for each patient and usual rehabilitation. The control group received usual rehabilitation without the vestibular rehabilitation exercises. Outcome measures used were The Activities-specific Balance Confidence Scale, the Berg Balance Scale, the Functional Gait Assessment Scale and the EuroQol-5D. Feasibility was studied in terms of recruitment, adherence and retention rates, also as the ability to collect primary and secondary outcomes as well as to find indications of treatment differences.

Results: Self-rated health improved for all participants. No other differences between baseline and follow-up were detected neither within nor between groups. Recruitment rate was 23%, adherence to the intervention 90%, retention rate 69% and ability to collect outcome measures 90%. No adverse events occurred.

Conclusion: Both the intervention and the control groups improved in self-perceived health. The measures of feasibility were satisfactory in this study, apart from a low recruitment rate.

Bakgrund: Förkunskapskrav inom träning finns inte i den grundläggande behörigheten till fysioterapeutprogrammet. Tidigare studier påvisade att en stereotypisk bild av fysioterapeutyrket fanns och att träning är en del av yrket. Fysioterapeutprogrammet lyfts också fram som ett krävande program som kan upplevas stressande.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelser och erfarenheter av icke formella förväntningar vad gäller träning från lärare/kursledare och andra studenter hos en grupp fysioterapeutstudenter vid Uppsala universitet. Vidare var syftet att undersöka hur de upplever att icke formella förväntningar påverkar dem.

Design och metod: Deskriptiv och kvalitativ design. Datan insamlades genom sex semistrukturerade intervjuer med studenter från termin 5 på fysioterapeutprogrammet vid Uppsala Universitet. Dessa intervjuer analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Studenter upplevde att det fanns icke formella förväntningar från lärare, externa föreläsare och andra studenter samt utifrån utbildningens krav medan somliga upplevde att det inte fanns förväntningar. Studenter påverkades positivt, negativt eller inte alls av dessa. Det fanns också upplevda stereotypa bilder från externa personer och hos studenter innan start på programmet om hur en fysioterapeutstudent ska vara, dessa förändrades under utbildningens gång.

Konklusion: Studenterna upplevde och hade erfarenheter av icke formella förväntningar gällande träning fanns från lärare, andra studenter och externa personer samt utifrån utbildningens krav. Dessa icke formella förväntningar påverkade studenterna mycket olika, allt från positivt och motiverande till negativt och stressande medan somliga inte upplevde någon påverkan alls. Resultatet kan bidra till utveckling av utbildningen och bemötande av studenter.

Background and aims: Few studies have reported the long-term impact of chronic pain on health care utilization. The primary aim of this study was to investigate if chronic musculoskeletal pain was associated with health care utilization in the general population in a 21-year follow-up of a longitudinal cohort. The secondary aim was to identify and describe factors that characterize different long-term trajectories of health care utilization.

Methods: A prospective cohort design with a baseline sample of 2,425 subjects (aged 20-74). Data were collected by self-reported questionnaires, and three time points (1995, 2007, and 2016) were included in the present 21-year follow up study. Data on health care utilization were dichotomized at each time point to either high or low health care utilization. High utilization was defined as >5 consultations with at least one health care provider, or >= 1 consultation with at least 3 different health care providers during the last 12 months. Low health care utilization was defined as <= 5 consultations with one health care provider and <3 consultations with different health care providers. The associations between baseline variables and health care utilization in 2016 were analyzed by multiple logistic regression. Five different trajectories for health care utilization were identified by visual analysis, whereof four of clinical relevance were included in the analyses.

Results: Baseline predictors for high health care utilization at the 21-year follow-up in 2016 were chronic widespread pain (OR: 3.2, CI: 1.9 5.1), chronic regional pain (OR:1.8, CI: 1.2-2.6), female gender (OR: 2.0, CI: 1.4-3.0), and high age (OR: 1.6, CI:0.9-2.9). A stable high health care utilization trajectory group was characterized by high levels of health care utilization, and a high prevalence of chronic pain at baseline and female gender (n =23). A stable low health care utilization trajectory group (n=744) was characterized by low health care utilization, and low prevalence of chronic pain at baseline. The two remaining trajectories were: increasing trajectory group (n =108), characterized by increasing health care utilization, chronic pain at baseline and female gender, and decreasing trajectory group (n=107) characterized by decreasing health care utilization despite a stable high prevalence of chronic pain over time.

Conclusions: The results suggest that chronic pain is related to long-term health care utilization in the general population. Stable high health care utilization was identified among a group characterized by female gender and a report of chronic widespread pain.

Bakgrund: I Sverige drabbas varje år cirka 25 000–30 000 personer av stroke. Ungefär en tredjedel av dessa får afasi. Tidigare studier visar på kommunikationsproblem mellan fysioterapeuter och strokepatienter med afasi vilket leder till svårigheter att ge patienterna möjlighet till delaktighet i rehabiliteringen. Det finns dock få studier kring hur afasi efter stroke påverkar den fysioterapeutiska rehabiliteringen.  

Syfte: Att undersöka en grupp fysioterapeuters erfarenheter och upplevelser av hur afasi påverkar den fysioterapeutiska rehabiliteringsprocessen efter stroke, samt hur de upplever att dessa patienter har möjlighet att vara delaktiga i rehabiliteringen. 

Metod: En kvalitativ design användes med en semistrukturerad intervjuguide följt av en kvalitativ innehållsanalys. Sex fysioterapeuter inom strokevård i tre olika regioner, inom såväl slutenvård som öppenvård intervjuades.  

Resultat: Av intervjuerna framkom sex huvudkategorier: Afasi gör det svårare att kommunicera, strategier för bättre kommunikation med afasipatienter, teamarbete viktigt i rehabiliteringsprocessen av afasipatienter - särskilt med logopederna, hur afasi påverkar fysioterapeuternas undersöknings- och behandlingsåtgärder, afasin bidrar till sämre delaktighet för patienterna och kräver strategier för ökad delaktighet, samt känslor vid möten med afasipatienter.  

Konklusion: Afasin upplevs göra det svårare att kommunicera vilket leder till svårigheter med att få patienterna delaktiga trots att fysioterapeuterna tillsammans med teamet använder olika strategier för att förbättra kommunikation och delaktighet. Fysioterapeutiska undersökningarna upplevs som svårare att genomföra, men träningen påverkas inte anmärkningsvärt av afasin utan de flesta patienter kan träna det som de behöver. 

Background: The mechanisms of EIB have been suggested to differ between adult athletes and the general population. In line with this, FeNO has been associated with EIB in the general population, but not in adult athletes. Respiratory resistance measured by forced oscillation technique is suggested to be a more sensitive measurement of airway obstruction than FEV1.Aim: To study the association between baseline FeNO and post-exercise changes in FEV1 and respiratory resistance in adolescents either attending a sports high school or from the general population.Methods: Study group A consisted of 148 adolescents, aged 13-15 years, from the general population. Study group B consisted of 98 adolescents, aged 15-17 years, attending sports high school. The subjects performed FeNO before and FEV1 and respiratory resistance measurements at 5 Hz (R5) before and after a standardised exercise test.Results: A positive EIB test (fall in FEV1 ≥10%) was found in 48 subjects in group A and in 24 subjects in group B. FeNO related to post-exercise fall in FEV1 as well as increase in R5 in group A (rho=-0.17, p=0.04 and rho=0.34, p&amp;lt;0.001, respectively). No such relation was found in group B (p&amp;gt;0.05). Elevated FeNO (&amp;gt;25 ppb) was associated with EIB in group A: odds ratio (OR) 2.6 (CI 95% 1.1, 6.2), but not in group B (OR 1.0, CI 95% 0.3, 3.2). The findings in group A were consistent after adjusting for age, gender and height (aOR 2.6 CI 95% 1.1, 6.6).Conclusion: EIB in adolescent athletes is not associated with FeNO in contrast to adolescents from the general population. This indicates that the mechanisms leading to EIB in adolescent athletes may differ from the general population.FootnotesCite this article as: European Respiratory Journal 2019; 54: Suppl. 63, PA4508.This is an ERS International Congress abstract. No full-text version is available. Further material to accompany this abstract may be available at www.ers-education.org (ERS member access only).

Adult elite athletes have a higher prevalence of exercise-induced airway symptoms than the general population and it is more common among female athletes than male. Studies on the prevalence of these symptoms in early-career athletes are scarce.We studied the prevalence of exercise-induced wheeze and dyspnoea in high school athletes, over a two year period, by inviting a cohort (n=272) to answer a questionnaire at age 16 and again at age 18.At age 16 the prevalence of wheeze was 20.5% and dyspnoea 30.1%, and at age 18 the corresponding figures were; wheeze 18.2% and dyspnoea 21.8%. In comparison with 18-year-olds from the general population (1), the high school athletes reported more wheeze (18.2% vs 12.4% p=0.02).At age 16, more female athletes reported wheeze and dyspnea compared with males (29.5 vs 12.4% p=0.001 and 43.2 vs 16.8% p<0.001). Two years later, no gender difference was found regarding wheeze, but more females reported dyspnoea, compared with males (28.3 vs 16.5% p=0.02). The prevalence of dyspnoea among females did however decrease with age (43.2 vs 28.3% p=0.005). This was mainly due to less reported dyspnoea, over the two year period, in females with current asthma (86.4 vs 54.5% p=0.008). In male athletes, the prevalence of both symptoms was similar over time.High school athletes have a higher prevalence of exercise-induced wheeze compared with the general population. A larger proportion of female athletes report exercise-induced symptoms compared with their male peers but this difference seems to decrease with age.1. Johansson H, et al. Respir Med. 2019;154:76-81.FootnotesCite this article as: European Respiratory Journal 2020; 56: Suppl. 64, 1391.This abstract was presented at the 2020 ERS International Congress, in session “Respiratory viruses in the "pre COVID-19" era”.This is an ERS International Congress abstract. No full-text version is available. Further material to accompany this abstract may be available at www.ers-education.org (ERS member access only).

OBJECTIVES: To study the prevalence of exercise-induced bronchoconstriction (EIB) and exercise-induced laryngeal obstruction (EILO) in adolescent athletes.

METHODS: All adolescents (n = 549) attending first year at a sports high school in 2016 and 2017, were invited to answer a questionnaire on respiratory symptoms. The 367 responding participants were divided into two groups based on whether they reported exercise-induced dyspnea (dyspnea group) or not (non-dyspnea group). Randomly selected participants in each group were invited to undergo two standardized exercise tests, an EIB test and a continuous laryngoscopy exercise (CLE) test, to investigate EILO.

RESULTS: In total, 98 participants completed an EIB test, 75 of whom also completed a CLE test. Positive EIB tests: eight of 41 in the dyspnea group and 16 of 57 in the non-dyspnea group. Positive CLE tests: five of 34 in the dyspnea group and three of 41 in the non-dyspnea group. The estimated prevalence of EIB was 23.1 % (95 % CI 14.5 - 33.8) and of EILO 8.1 % (95 % CI 2.5 - 18.5) in the whole study population. No differences in prevalence of EIB or EILO were found between the dyspnea and the non-dyspnea groups.

CONCLUSION: EIB was highly prevalent in this cohort of adolescent athletes. EILO was less prevalent, but represents an important differential diagnosis to EIB. Self-reported exercise-induced dyspnea is a weak indicator for both EIB and EILO and standardized testing should be provided.

Owners' ability to recognize signs of chronic pain in dogs undergoing pharmacologic and nonpharmacologic pain interventions during a period of physical rehabilitation is not known. This study aimed to compare dogs with and without chronic pain, and to assess the relationship between explanatory factors, including the probability of owners' response bias induced by pharmacologic and nonpharmacologic pain intervention, and chronic pain in dogs with osteoarthritis (OA). Seventy-one dogs with OA were included in this observational study. Owner-perceived pain interference was measured by Canine Brief Pain Inventory (CBPI) and owner-perceived pain behavior was assessed using Helsinki Chronic Pain Index. A dichotomous variable of Helsinki Chronic Pain Index was used in regression analysis to investigate the association between chronic pain and explanatory factors (body condition, anti-inflammatory medication, animal physiotherapy consultation once or more and owners' perception of pain interfering). Seventy-five percent of the dogs had ongoing anti-inflammatory medication, 51% of were overweight and 45% had a physiotherapy consultation. Higher levels of overt pain behaviors were reported in items addressing activities. Body condition, physiotherapy consultation and medication were not associated with chronic pain. Odds ratio (OR) and 95% confidence intervals of OR for the CBPI were 1.74 (1.23-2.47) and significantly associated with chronic pain. The adjusted OR of the CBPI did not differ from the crude OR. Owner-perceived pain behavior was not confounded by the dogs' medication. Results indicated that CBPI was not mediated by the medication. The CBPI pain interference score was not associated with response bias and may be used as clinical outcome measure of chronic pain and pain-related disability in dogs with OA along a period of physical rehabilitation comprising pharmacologic and nonpharmacologic pain interventions.