I svensk straffrätt finns möjlighet att medge ansvarsfrihet för vissa gärningar, trots att de objektivt sett uppfyller rekvisiten i en brottsbestämmelse. Om det föreligger omständigheter som rättfärdigar eller ursäktar gärningen kan straffansvar således bortfalla. De främsta och i lag reglerade ansvarsfrihetsgrunderna återfinns i 24 kap. brottsbalken (1962:700) och inkluderar bland annat nöd, laga befogenhet och samtycke. Utöver dessa har i svensk straffrätt även utvecklats en mer svårfångad lära, benämnd social adekvans. Läran om social adekvans är inte reglerad i lag, utan utgör en oskriven undantagsregel som kan medföra ansvarsfrihet i de fall en brottslig gärning är för handen, men där det framstår som orimligt att straffa. Syftet med föreliggande uppsats är att, genom tillämpning av den rättsdogmatiska metoden, undersöka vilken betydelse läran om social adekvans har inom svensk straffrätt genom att kartlägga hur läran förhåller sig till de skrivna ansvarsfrihetsgrunderna samt i vilka sammanhang den aktualiseras.

Utredningen av social adekvans visar att läran framstår som en allmän och oskriven ansvarsfrihetsgrund som endast tillämpas i de fall de lagreglerade ansvarsfrihetsgrunderna inte kan motivera tillåtligheten av gärningen, varför beskrivningen ”slasktratt” är träffande. En genomgång av Högsta domstolens (HD) avgöranden visar att social adekvans tillämpas i relation till flera olika typer av brott och situationer. Det talar för att läran inte är begränsad till vissa specifika områden eller gärningar. I doktrin framhålls emellertid att social adekvans har särskild betydelse inom vissa områden, främst sport och hälso- och sjukvård, där handlingar objektivt sett ofta omfattas av straffbud, som misshandelbestämmelsen, men ändå framstår som tolererade eller nödvändiga i samhället.

Efter en helhetsbedömning kan visserligen framhållas att vissa områden, som just idrott och hälso- och sjukvård, kan anses som typiska exempel på när social adekvans i praktiken får betydelse, men läran måste ändå förstås som en undantagsregel av allmän karaktär. Mot bakgrund av HD:s avgöranden samt doktrin, dras slutsatsen att läran kan aktualiseras i vitt skilda situationer där ansvarsfrihet inte kan motiveras med lagstadgade ansvarsfrihetsgrunder, men där straffrättsligt ingripande framstår som orimligt, eftersom gärningen anses accepterad i samhällets ögon.