I svensk barnrätt är frågan om vårdnad, boende och umgänge ständigt central. Denna uppsats behandlar frågan om umgängesrätt. I 6 kap. 15 § föräldrabalken (1949:381) [FB] föreskrivs att ett barn har rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Samtidigt ska barnets bästa vara avgörande i samtliga frågor som rör barn, i enlighet med 6 kap. 2 a § FB. I och med lagändringar i föräldrabalken år 2025 förtydligades att barnets rätt till umgänge med föräldern det inte bor tillsammans med aldrig ska gå före barnets bästa. Det krävs därför en riskbedömning av domstolen, där de väger risken det eventuellt innebär för barnet att umgås med sin förälder, mot barnets behov av en god kontakt med den föräldern. Syftet med uppsatsen är att analysera hur umgänge regleras i svensk rätt, huruvida umgänge beviljas trots motsättningar från barnet eller den andra föräldern, samt hur det förhåller sig till barnets bästa. För att uppfylla syftet förutsätts användning av rättsdogmatisk metod. Lagtext, förarbeten, praxis och doktrin analyseras för att utreda rättsläget. I brist på nya avgöranden från Högsta domstolen [HD] presenteras en analys av de hovrättsdomar som avkunnats efter lagändringen och fram till april 2026. Vidare används myndighetsrapporter och rapporter från Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter [Barnrättskommittén] för att framföra kritiska röster mot det svenska systemet.

Uppsatsen kommer fram till att domstolens bedömningar av vad som är barnets bästa skiljer sig från fall till fall. Det beror bland annat på att det inte finns någon reglering av vad som är barnets bästa. I stället har domstolen ett stort utrymme att, mot bakgrund av omständigheterna i fallet, göra en enskild bedömning. I riskbedömningen framstår våld i hemmet, missbruksproblem och psykisk ohälsa hos föräldern vara betydelsefulla faktorer. De två senare är faktorer som inte nämns i lagtexten. Även det förhållandet att en av föräldrarna inte släppt en tidigare konflikt mellan föräldrarna utgör även en riskfaktor. Slutsatsen är att det är svårt att avgöra huruvida beviljat umgänge är förenligt med barnets bästa. Det står oavsett klart att det i vissa fall visar sig att domstolen gjort en bedömning som inte gett barnet bästa möjliga skydd. Mål T 1371–20 (Tintin-fallet)1 illustrerar detta, då det inte var i enlighet med pojkens bästa att låta honom umgås med sin pappa, med tanke på den dödliga utgången.