När staten använder provokativa åtgärder för att avslöja brott uppstår en grundläggande fråga: var går gränsen mellan att avslöja brottslighet och att själv bidra till att den uppkommer? Denna uppsats behandlar brottsprovokation i svensk rätt och undersöker i vilken utsträckning provokativa åtgärder får användas. Frågan är särskilt angelägen eftersom brottsprovokation saknar uttrycklig lagreglering i svensk rätt, samtidigt som metoden kan vara betydelsefull vid utredning av svårupptäckt och allvarlig brottslighet.

Rättsläget har i stor utsträckning utvecklats genom praxis från Högsta domstolen och Europadomstolen. En central skiljelinje går mellan åtgärder som endast avslöjar redan existerande brottslighet och åtgärder som framkallar ett brott som annars inte skulle ha begåtts. Uppsatsen visar att svensk rätt traditionellt har lagt stor vikt vid den tilltalades självständiga brottsliga vilja. Om det finns stöd för att den tilltalade ändå skulle ha begått brottet, får statens påverkan i regel inte någon avgörande betydelse för straffansvaret.

Genom NJA 2007 s. 1037 fick Europadomstolens praxis ett tydligare genomslag i svensk rätt. Högsta domstolen slog där fast att lagföring inte kan ske om polisens provokation har förmått den tilltalade att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått. Europadomstolens praxis visar samtidigt att artikel 6 i Europakonventionen inte förbjuder brottsprovokation som sådan. Däremot kan rätten till en rättvis rättegång kränkas när staten väcker åtal med stöd av bevisning som tillkommit genom otillbörlig provokation. Bedömningen kretsar därför kring om myndigheterna har agerat passivt för att avslöja brottslighet eller aktivt påverkat den enskilde att begå brott.

Uppsatsen behandlar även aktuella lagförslag om provokativa åtgärder. Förslaget om en särskild lag om provokativa åtgärder kan i viss mån förstås som en kodifiering av principer som redan utvecklats genom praxis. De föreslagna ändringarna i 23 kap. brottsbalken innebär däremot en mer påtaglig förändring, eftersom straffansvar ska kunna aktualiseras även när fara för brottets fullbordan varit utesluten till följd av en myndighetsåtgärd. Detta väcker frågor om huruvida rättsutvecklingen rör sig mot ett mer tillåtande synsätt på statens ingripanden.

Sammantaget tillåts brottsprovokation i svensk rätt i betydande utsträckning, så länge åtgärden kan förstås som ett sätt att avslöja redan existerande brottslighet. Den avgörande frågan är om den tilltalade haft en självständig brottslig vilja eller om staten har framkallat brottet. Även med en framtida lagreglering kvarstår artikel 6 Europakonventionen som en yttersta gräns för statens handlingsutrymme. Rättsområdet präglas därför fortsatt av en spänning mellan effektiv brottsbekämpning och grundläggande rättssäkerhetskrav.