Bakgrund: Det mellanmänskliga mötet utgör en central del av omvårdnaden och har stor betydelse för patientens upplevelse av trygghet och delaktighet. Under Covid-19 pandemin förändrades förutsättningarna för att skapa goda relationer mellan vårdpersonal och patient, genom restriktioner och skyddsutrustning. Syfte: Syftet var att belysa patienters upplevelser av vårdmötet inom slutenvården under Covid-19 pandemin. Metod: En litteraturöversikt bestående av 15 kvalitativa originalartiklar varav två var av mixad metod, som utarbetades. Artiklarna analyserades enligt Graneheim och Lundman (2004) och kvalitetsgranskades enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (2022) kvalitativ metodik. Resultat: Resultatet visar att vårdmötet hade stor betydelse för patientens upplevelse av trygghet och stöd, där tydlig kommunikation och närvarande personal framstod som kärnfaktorer. Samtidigt framkom att avsaknad av mellanmänsklig interaktion och begränsningar i vårdmötet bidrog till upplevelser av ensamhet. Diskussion: Huvudfynden i resultatet diskuterades med hjälp av tidigare forskning, Peplaus teori om interpersonella relationer med en etisk syn och med personcentrerad vård i beaktning. Slutsats: Litteraturöversikten har givit förståelse för hur begränsningar under pandemin påverkade förutsättningarna för ett gott vårdmöte och personcentrerad vård. Det visar att personcentrerad vård inte bara handlar om mötet mellan patient och vårdpersonal, utan också om hur vården är organiserad. Studien visar även sjuksköterskans professionella och etiska ansvar att värna patientens värdighet och autonomi i utmanande tider. Vidare forskning behövs för att belysa hur sjuksköterskan kan stärkas i sitt arbete med personcentrerad omvårdnad när yttre omständigheter begränsar det mellanmänskliga mötet.