Denna artikel undersöker en herrgårdsägare och en historiker, friherrinnan Thyra Klinckowström (1874–1960) och professorn Alma Söderhjelm (1870–1949), vars öden exemplifierar ett formativt historiskt skede av vetenskap, bildning och samhälle. Fram till 1800-talets slut var forskning i handskriftssamlingar underställt ett furstligt eller adligt mecenatskap som gav manuskriptets ägare störst auktoritet i relation till forskaren. Aristokratiska amatörer hade tid och kunskap att samla, ordna och utforska handskrifter i egen eller släktens ägo och räknades som historiker. Men med 1800-talets professionalisering av historievetenskap, arkiv och samlingar utvecklades denna typ av arbete till ett skrå för fackspecialister.

Denna undersökning är en intellektuell kulturhistoria med fokus på det vetenskapliga arbetet som praktik och relation utifrån Alma Söderhjelm och Thyra Klinckowströms arbete med Axel von Fersens dagbok på Stafsund. Analytisk tyngdpunkt är organisationen av vardagen (tid, resurser, kommunikationer, sociala och emotionella band) som bärande i hur vetenskap materialiserades. Friherrinnan Klinckowström uppmärksammas som vän, medhjälpare och möjliggörare för de verk som Alma Söderhjelm, i egenskap av författare, gått till eftervärlden för.