Denna studie undersöker hur lärare, specialpedagogiskt utbildad personal och rektorer i Sverige och Finland uppfattar arbetet med att identifiera och möta elevers stödbehov i gymnasieskolan. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i ett föränderligt utbildningspolitiskt landskap, präglat av det svenska remissförslaget SOU 2025:113 och den finländska lagreformen från 2025. Syftet är att belysa hur behov, diagnos och resurstillgång påverkar beslut om stödinsatser i relation till ländernas styrdokument och skolans kompensatoriska uppdrag.Genom en kvalitativ, komparativ ansats har 15 semistrukturerade intervjuer genomförts och analyserats genom tematisk analys. Som analytiskt ramverk används följande perspektiv: systemteoretiskt, kategoriskt, relationellt och dilemma. Resultaten illustrerar skillnader mellan ländernas praktiska tillämpning av stöd. I Finland framträder en modell där den nya lagstiftningen skapat tydligare strukturer för ett proaktivt och behovsbaserat arbetssätt, där samundervisning och differentiering fungerar som primära stödformer. Den svenska kontexten präglas mer av ett medicinskt paradigm där diagnoser ofta fungerar som en trygghetsfaktor och garant för resursfördelning, trots lagstadgade ambitioner om ett behovsstyrt stöd.Studien identifierar fyra centrala teman: tidig identifikation och kontinuitet i stödprocessen, spänningsfältet mellan det pedagogiska och medicinska paradigmet, stödarbetets organisatoriska och ekonomiska ramar samt relationell och kollaborativ praktik som stödets fundament. Sammanfattningsvis visar studien att medan Finland erbjuder en högre grad av lagstadgad organisatorisk tydlighet, brottas den svenska gymnasieskolan med osäkerhet inför reformer och en växande “diagnoshets”. Gemensamt för de båda länderna är dock uppfattningen att tillitsfulla relationer och ett välfungerande samarbete mellan professioner utgör fundamentet för en likvärdig utbildning.

This study examines how teachers, special education professionals and principals in Sweden and Finland identify and meet student support needs in upper secondary education. The research is prompted by significant policy shifts, the Swedish SOU 2025: 113 inquiry and the 2025 Finnish legislative form. The aim is to examine how student needs, medical diagnoses and resources influence decision-making and how these factors align with national mandates for compensatory education.Using a qualitative, comparative approach, 15 semi-structured interviews were conducted and analyzed through thematic analysis. The analytical framework is based on systems theory, categorical, relational and dilemma perspectives. The findings reveal a divide in how support is applied in practice. In Finland, recent reforms have fostered a proactive, needs-based culture where co-teaching and differentiation are the primary tools for support. In contrast, the Swedish context remains tied to a medical paradigm; here, the diagnoses often serve as a “safety-net” to secure resources, despite legal ambitions for need-led interventions.Four key themes emerged from the data: early identification and continuity, the tension between pedagogical and medical paradigms, organizational and economic constraints, and the vital role of collaborative practice. The study concludes that while Finland benefits from greater legislative and structural clarity, the Swedish system is currently marked by reform-related uncertainty and a growing reliance on clinical labels. Ultimately, educators in both countries agree that strong interpersonal relationships and interprofessional teamwork are the try backbone of an equitable education.