Syftet med studien var att undersöka kapaciteten för eftergjutna och homogent gjutna lyftankare i sidokapade håldäckselement av betong. Arbetet omfattade både teoretisk beräkning för kapaciteten samt fysiska utdragningstester för att sedan jämföra teoretisk kapacitet med verklig kapacitet. Fokus låg på att bestämma brottmoder och brottkapacitet samt utvärdera hur eftergjutna lyftankare skiljer sig från homogent gjutna.  En provrigg designades och tillverkades för att möjliggöra dragprovning med hjälp av en håldomkraft som hade en kapacitet på 358 kN. Testerna utfördes med en handpump och en digital manometer. Håldomkraften kopplades via en kopplingsanordning till lyftankaret och därefter pumpades håldomkraften tills brott uppstod i lyftankaret. I resultatet redovisas 12 tester på lyftankare av typ NEO-KA2.5x85 i håldäck av typen HDF19, samt 6 tester på lyftankare NEOKA5.0x120 i håldäck HDF27. 6 st tester av NEO-KA5.0x120 i håldäck HDF27 blev påverkade och ogiltiga till följd av föregående tester. Både homogent gjutna och eftergjutna lyftankare undersöktes. De teoretiska beräkningarna utfördes enligt Eurokod SS-EN 1992-4:2018. Resultaten från de fysiska testerna visade att samtliga brott skedde genom betongkonsbrott, vilket även var den förväntade brottmoden enligt de teoretiska beräkningarna. Resultaten visade att skillnaden var liten mellan homogent ingjutna lyftankare och eftergjutna lyftankare. Under testerna påvisades även att närliggande utförda tester påverkade det nästkommande i form av sprickbildning och betongkonsbrott.  Arbetet visar att de metoder som beskrivs i Eurokod SS-EN 1992-4:2018 ger konservativa resultat men även att rätt brottmod kan antas från beräkningarna. Studien påvisar att vid lyft av prefabricerade betongelement finns en god marginal för säkerhet men att fler tester krävs för ett mer rättvist karaktäristisk värde.