Vår fallstudie undersöker en aspekt av den svenska utbildningsreformen 2023–2024, som innebär att kognitionsvetenskap ska integreras i den offentliga lärarutbildningen. Reformen presenteras som en kvalitetsförbättring baserad på evidensbaserade metoder med fokus på minne och informationsbearbetning. Med ett kunskapsgeografiskt perspektiv belyser vi de rumsliga konsekvenser som denna förändring kan medföra. I analysen använder vi geografiska begrepp som plats, skala och hållbarhet samt processer som diffusion, kumulativ kausalitet och periferisering. Vi utgår även från perspektiv på rumslig rättvisa, deterritorialisering och representation för att undersöka hur utbildningskunskap produceras, legitimeras och fördelas mellan olika platser. Vi argumenterar för att positioneringen av kognitionsvetenskap som ett centralt kunskapsfält kan bidra till att andra pedagogiska traditioner ges mindre utrymme och att det institutionella handlingsutrymmet begränsas. Analysen indikerar att reformen kan förstärka skillnader mellan resursstarka universitet och mindre institutioner. Genom att endast i begränsad utsträckning beakta geografiska och institutionella förutsättningar riskerar reformen att inte fullt ut uppnå sina kvalitetssäkringsmål.