Introduktion: Delaktighet och tillgång till meningsfulla aktiviteter är begränsade inom rättspsykiatrisk slutenvård, där säkerhetskrav och rutiner påverkar handlingsutrymme och återhämtning. Virtual Reality (VR) kan möjliggöra engagemang i aktiviteter och miljöer som annars är otillgängliga men kunskapen om hur VR kan förstås och användas ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv är begränsad. Syfte: Att utforska och beskriva personalens resonemang om användningen av Virtual Reality (VR) som ett verktyg i relation till meningsfulla aktiviteter, delaktighet och återhämtning inom rättspsykiatrisk slutenvård. Metod: En kvalitativ studie med fokusgruppsdiskussioner och reflexiv tematisk analys. Resultat: Fyra teman utvecklades: VR blir ett avbrott i en begränsande vårdmiljö, VR som en meningsskapande aktivitet, VR som en bro mellan avdelning och samhälle samt Villkor för användning av VR på vårdavdelning. Konklusion: VR upplevs som ett mångfacetterat verktyg och bidrar till meningsskapande, delaktighet, förbättrat mående, upplevelser av närhet till samhället samt kan förebygga och stärka behandlingsinsatser. Användningen påverkas av organisatoriska krav och individuella förutsättningar samt präglas av spänningar rörande autonomi och exkludering. Implikationer: Den digitala världen framträder som en växande arena för arbetsterapeutisk praktik, där VR främjar delaktighet och återhämtning i rättspsykiatrisk slutenvård. VR tillför ett bredare arbetsterapeutiskt synsätt på aktivitet och intervention, men kräver etiskt medveten och kontextanpassad användning. 

Introduction: Participation in meaningful activities is limited in forensic psychiatric inpatient care due to safety requirements and routines affecting occupational engagement and recovery. Virtual Reality (VR) can enable engagement in otherwise inaccessible activities and environments, yet knowledge from an occupational therapy perspective remains limited. Aim: To explore and describe healthcare professionals’ reasoning regarding the use of Virtual Reality (VR) as a tool in relation to meaningful activities, participation and recovery within forensic psychiatric inpatient care. Method: A qualitative study using focus group discussions and reflexive thematic analysis. Findings: Four themes were developed: VR as a break from a restrictive care environment, VR as a meaningful activity, VR as a bridge between ward and society, and Conditions for VR use in inpatient care. Conclusions: VR is a multifaceted tool that promotes meaning-making, participation, well-being, connection to society, and may support and enhance treatment interventions. Its use is shaped by organizational and individual conditions and involves tensions related to autonomy and exclusion. Significance: The digital world is emerging as an arena for occupational therapy, where VR supports participation and recovery in forensic psychiatric care. VR contributes to broader occupational therapy perspective on activity and intervention but requires ethically informed and context-sensitive use.