Det svenska efterarvssystemet är både internationellt unikt och komplext. Frågan om hur det ska kvalificeras inom den internationella privat- och processrätten är emellertid inte behandlad i svensk litteratur. Uppsatsen syftar dels till att illustrera att rättsläget inte är så klart som avsaknaden av diskussion ger sken av, dels till att kvalificera efterarvssystemet. Flera aspekter hos efterarvssystemet kan beskrivas som atypiska för arvsrätten och i stället något som angränsar till området för makars förmögenhetsförhållanden. Främst kan den arvsrättsliga karaktären hos efterarvssystemet ifrågasättas mot bakgrund av de dispositionsbegränsningar som följer av den fria förfoganderätten samt efterarvssystemets nära samband med bodelningsreglerna som innebär att arvsandelarna fastställs genom bodelningsresultatet. Analysen av efterarvssystemets aspekter ger inget entydigt svar i frågan om dess kvalifikation utan illustrerar i stället att rättsläget inte är så klart som man kan tro. Systematiska och funktionella överväganden talar däremot för en arvsrättslig kvalifikation.