Ungdomar med ADHD-liknande svårigheter utan formell diagnos riskerar omfattande stigmatisering under en formativ period i livet, samtidigt som ungdomarna inom ramen för en medicinskt präglad diskurs inte kan anta en ADHD-identitet utan en formell diagnos. Denna uppsats undersöker dessa ungdomars identitetsutveckling i delar av deras liv, med särskilt fokus på hur narrativ kopplade till ADHD präglar ungdomarnas självförståelse. Syftet med studien är att undersöka samspelet mellan erfarenhet, tolkningsramar och den egna identiteten hos ungdomarna, och förstå hur ADHD som fenomen kan prägla ungdomars särskilda livssituation. Analysen utgår från interaktionistisk teori och dialogisk identitetsteori, vilka begreppsliggör hur människan identifierar sig genom inre dialoger, sociala interaktioner, samt av en intern-extern dialektik mellan I och Me. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med tio ungdomar (15–18 år) som skattat högt på etablerade självskattningar relaterade till ADHD. Materialet har analyserats med hjälp av narrativ teori och analys. Resultatet visar hur heterogena erfarenheter av tolerans, krav, miljöombyten och sociala svårigheter i olika sammanhang präglar deras självbild. Ungdomarna ses vara dubbelt stigmatiserade, när de varken lever upp till kraven som “normala” eller som ADHD-personer, och de navigerar dagligen ett diagnostiskt gränsland inom vilket de både lockas av och avvisar en ADHD-identitet. Olika sociala och medicinska förståelser av ungdomarnas beteenden och ADHD-personen präglar denna ambivalens, genom framställningar av ADHD-diagnosen å ena sidan som ett verktyg för självacceptans och erkännande, å andra sidan som stigma och reduktion av ungdomarnas livsmöjligheter. Sökandet efter ADHD-identiteten blir här en av flera tillgängliga hanteringsstrategier, en strategi genom vilken ungdomarna kan rama in sig själva i mer positiva termer.