I centrum för denna uppsats står en av vår tids mest uppmärksammade konflikter, nämligen det syriska inbördeskriget. Syftet är att analysera de rättsliga hinder som försvårar möjligheten att ställa Syriens tidigare president, Bashar Al-Assad, inför rätta för de folkrättsbrott han anklagas för. Särskilt fokus ligger på tortyr som ett brott mot mänskligheten. Uppsatsen behandlar två centrala frågeställningar: (1) I vilken utsträckning rättsliga hinder påverkar möjligheten att ställa Al-Assad inför rätta i internationella brottsmålsdomstolen (ICC), och (2) hur folkrättens regler om statsföreträdares immunitet förhåller sig till möjligheten att väcka åtal i andra staters domstolar. Assadfallet belyser både brister och möjligheter i den internationella rättsordningen. Det visar hur det folkrättsliga regelverket möjliggör lagföring av statsföreträdare för grova internationella brott, samtidigt som det blottlägger hur politiska faktorer som stormakternas vetorätt i FN:s säkerhetsråd, i praktiken kan hindra rättsligt ansvar. Uppsatsen visar därmed hur juridik och politik samverkar i frågor om rättvisa efter diktatur, men visar även en vilja i det internationella samfundet att ställa diktatoriska ledare till svars. Detta illustreras genom till exempel Pinochetfallet, som har öppnat upp möjligheterna att frångå immunitetsskydd vid särskilt allvarliga folkrättsbrott. Uppsatsen lämnar oss med insikten att rättvisa efter diktatur kräver en politisk vilja, rättsliga verktyg samt ett engagemang för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Att skipa rättvisa för människoliven i Syrien förblir en påminnelse om det ansvar som det internationella samfundet bär – i en verklighet där makt och juridik ständigt kolliderar