Syftet med uppsatsen är att undersöka samverkan i form av gemensamma insatser på fältet mellan Polismyndigheten och Kronofogden i ett lokalpolisområde. Uppsatsen avser besvara vad som motiverar poliser till att vilja samverka med Kronofogden samt synliggöra hinder och framgångsfaktorer. Datainsamlingen görs genom en kvalitativ fallstudie som kombineras av en mindre observation på fältet och uppföljande intervjuer med poliser. Resultatet visar att poliserna i studien ser stora samarbetsfördelar i samverkan genom att de framför allt får tillgång till Kronofogdens lagliga möjligheter att utmäta tillgångar från kriminella och genomsöka utrymmen där polisen saknar möjligheter. Kunskapsutbyte och en vilja att bistå Kronofogden i dess kärnuppdrag är också viktiga incitament. Potentiella hinder för samverkan uppges vara bristande resurser, okunskap och ovilja inom organisationen samt bristande tillit och mandat. Framgångsfaktorer som identifierades var möjligheten att överkomma dessa hinder genom en lokal ledning som gav utrymme och mandat för samverkan, en tydlig kontakt hos Kronofogden som också haft utrymme och mandat, en pågående och öppen dialog och möjlighet att få prova sig fram i praktiken på fältet. Resultatet har analyserats utifrån Chris Huxhams och Siv Vangens övergripande teorier om samverkansfördelar. De huvudsakliga slutsatserna är att fördelarna med samverkan upplevs överväga nackdelarna och att det möjliggjorts genom personligt engagemang, en tillåtande ledning och förtroendeskapande dialog. Samtidigt finns osäkerhet i luften då interna förändringar och förändrade krav snabbt kan ändra förutsättningarna. Om Polismyndigheten ser värde med att samverka med Kronofogden på lokal nivå finns möjligen potential att skapa mera förutsägbara och varaktiga strukturer som stöd till lokalpolisområdena.