Syftet med denna studie är att synliggöra några lärares, speciallärares/en specialpedagogs, första- och andraspråkselevers samt en vårdnadshavares erfarenheter och kunskaper om Wittingmetoden vid ny- och ominlärning. Frågeställningarna fokuserar på hur några lärare/speciallärare/en specialpedagog och en vårdnadshavare beskriver hur Wittingmetoden fungerat vid ny- och ominlärning och hur några första- och andraspråkselever beskriver hur Wittingmetoden fungerat vid ominlärning. Studien bygger på en kvalitativ ansats med semi-strukturerade intervjuer för att kunna besvara våra frågeställningar. I studien intervjuades olika grupper av deltagare för att försöka få en mångsidig förståelse av metoden, samt en så nyanserad bild som möjligt av hur Wittingmetoden har fungerat för dem. Materialet transkriberades och den insamlade datan analyserades med hjälp av tematisk analys. Olika teman kunde urskiljas och utgör grunden för vårt resultat. Dessa teman tolkades med hjälp av olika lästeorier och tidigare forskning. Resultatet visaratt de olika respondenterna upplevde brist på fungerande verktyg i läs- och skrivinlärningen och att Wittingmetoden beskrivs bli det fungerande verktyg i ny- och ominlärning som de saknade. Ett tema som kunde urskiljas var tid som utmaning. Wittingmetoden beskrevs ta lång tid och vara svår att organisera för äldre elever vid ominlärning, då i så fall annat viktigt skolarbete behöverprioriteras bort. En slutsats är därför att phonics bör läras ut på lärarprogram och bli obligatorisk att använda i den första läs- och skrivinlärningen i Sverige samt i intensiva specialpedagogiska läsinterventioner. Wittingmetoden med sin grund i svenska språket skulle, med viss anpassning, kunna vara ett alternativ för detta, även om fler studier som mäter metodens effektivitet bör göras först.