Innan ikraftträdandet av dagens brottsbalk, från år 1965, återfanns det tillräknelighetsbestämmelser i 1864 års strafflag. Vid reformarbetet av strafflagen och införandet av den nuvarande brottsbalken anförde lagstiftaren att tillräknelighetskravet skulle slopas med beaktande av det påkallade samhällsskyddet. Särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare och deras ansvarsförmåga har sedan dess varit föremål för diskussion. Flera statliga offentliga utredningar har kritiserat dagens icke existerande krav på tillräknelighet eller ansvarsförmåga som brottsförutsättning och lagt fram reformförslag på nya bestämmelser. I uppsatsen utreds hur bedömningen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare, i skuldprövningen, görs enligt gällande rätt för att sedermera utreda om ett tillräknelighetsrekvisit bör återinföras i svensk rätt. 

Uppsatsen åsyftar att utreda skälen bakom särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare med beaktning av några av de grundläggande straffrättsliga principerna om bestraffning. Närmare bestämt utreds principerna om konformitet, skuld, humanitet och proportionalitet. Vidare undersöks argumenten för respektive mot ett återinförande av ett tillräknelighetsrekvisit i svensk rätt. Syftet med uppsatsen är slutligen att utreda huruvida det föreligger ett behov att återinföra ett tillräknelighetsrekvisit och hur det i sådana fall bör utformas. I uppsatsen tillämpas en rättsdogmatisk metod för att utreda gällande rätt. Inom ramen för den rättsdogmatiska metoden förs ett de lege ferenda resonemang i slutfasen av uppsatsen.

Vid granskningen av skälen bakom särbehandlingen av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare i förhållande till de straffrättsliga principerna anför författaren i analysen att de straffrättsliga principerna i viss mån upprätthålls enligt nuvarande reglering. Emellertid framhävs brister i efterlevnaden av dessa principer, särskilt beträffande skuldprövningen av allvarligt psykiskt sjuka. Tydande är att den nuvarande regleringen inte tar hänsyn till konformitetsprincipen eftersom vare sig lagstiftaren eller domstolarna beaktar ansvarsförmågan hos de allvarligt psykiskt störda lagöverträdarna. I uppsatsen redogörs den historiska bakgrunden till slopandet av tillräknelighetskravet och de reformförslag som lagts fram efter brottsbalkens införande. Reformförslagen tyder på ett intresse av återinförandet av ett tillräknelighetskrav i svensk rätt. Argument för ett återinförande inkluderar viktiga principer som individuellt ansvar och rättssäkerhet, vilket kan säkerställa rättvis skuldbedömning och undvika godtyckliga beslut. Rättspraxis visar på svårigheter i att särskilja uppsåtsbedömningens medvetenhetskrav från andra skuldaspekter. Återinförande av tillräknelighetsrekvisitet kan skapa en tydligare rättslig ram, minska osäkerhet och främja internationell harmonisering. Trots invändningar, väger fördelarna tyngre, och således behövs det en förändring av brottsbegreppet. Den nu tvådelade prövningen skulle ändras till en tredelad prövning där tillräknelighetskravet prövas efter brottets objektiva sida, men innan brottets subjektiva sida, vilket ger klarhet och undanröjer överlappningar. Tillräknelighetskravet skulle införas som en ny bestämmelse i brottsbalken, implementerat som 1 kap. 2 a § BrB, i linje med Psykansvarskommiténs förslag.

Nyckelord: tillräknelighet, allvarlig psykisk störning, ansvarsförmåga, skuld, de lege ferenda.