Uppsatsen undersöker förhållandet mellan den grafiska designpraktiken och den kritiska kartografin. Genom en kritisk diskursanalys undersöks hur produktionen, konceptet och utformningen av kartorna i analysen förhåller sig till den sociala praktiken. De teoretiska utgångspunkterna i uppsatsen fokuserar på representation, kartografi, psykogeografi, deltagande- och konstnärlig utforskande praktiker samt diskurser. Kartor utgår ofta från ett universellt perspektiv och denna uppsats synliggör den makt som kartor besitter. Resultatet visar att kartor är högst beroende av sin kontext och styrks av att ses som en process snarare än en artefakt. Den har en unik möjlighet i att kunna kombinera geografisk information med annan information och genom formgivning synliggöra nya perspektiv. Avslutningsvis hävdar uppsatsen att den grafiska praktiken och den kartografiska praktiken på många sätt är beroende av varandra och inte bör ses som två skilda praktiker, utan som olika dimensioner av varandra.