Mitt paper ger ett förslag på en betydelse av begreppet voice – berättarröst – i narrativ fiktion och använder två gotiska noveller för att exemplifiera hur denna betydelse kan stödja analysen av litterära motiv, sedda som meningsbärande komponenter i en konstnärlig helhet. Jag tar stöd i en ledande kritiker av narratologin, den engelske litteraturvetaren Richard Walsh, som menar att narratologins begrepp förvisso är användbara men behöver omdefinieras utifrån ett perspektiv där författaren ses som ansvarig för narrativet och dess mening i stället för en fiktiv, och ibland blott implicit, berättare som i retrospektiv återger något som hänt. Det rör sig alltså om en vilja att återinföra författaren i den narrativa teorin. Ett av de sätt voice fungerar på och som Walsh menar är giltigt under vad han kallar sitt pragmatiska synsätt, där författaren ligger bakom den fiktiva framställningen, är som interpellation. I marxistisk teori står ”interpellation” för praktiken att konstruera ett ideologiskt färgat subjekt. Men Walsh vidgar denna betydelse och låter begreppet också uttrycka det seende som en berättelse implicerar även när det inte är kopplat till ett språkligt subjekt. Om motiven i mina två utvalda gotiska noveller inte nödvändigtvis uttrycker en given subjektivitet går det kanske att säga att de åtminstone indikerar olika aspekter av verklighet(en): fysiskt, epistemologiskt och ideologiskt i Walshs vokabulär. Detta skulle kunna öppna för sätt att beskriva de verklighetsvisioner som alltid finns närvarande i litterära verk och som är knutna till olika perspektiv.