Contemporary challenges such as climate change, urban development, and an increasingly unstable global security situation place growing pressure on emergency and crisis response systems. Professional response organizations must manage both large-scale crises and frequent local emergencies under limited public resources. In this context, volunteers are increasingly considered as complementary response resources. This development is supported by information and communication technologies (ICTs), which enable communication, dispatch, and coordination between formal response actors and volunteers.

In Sweden, the volunteer first responder concept was introduced about 15 years ago. Volunteers are recruited, trained, and dispatched by municipal rescue services through a mobile application to support incidents such as cardiopulmonary resuscitation, traffic accidents, drowning, and residential fires. The concept has expanded to more municipalities because of its perceived benefits, including faster response times and reduced loss of life and property damage. These volunteers can be described as semi-organized: they are coordinated by rescue services without being formally employed, placing them between organized and spontaneous volunteers.

Previous research has mainly focused on spontaneous volunteer activities in large-scale crises, often coordinated through social media. Lately, some attention has been given to more coordinated forms of volunteer involvement in local emergency response, such as volunteer first responders. However, existing knowledge is fragmented and mainly descriptive, providing limited understanding of how this form of semi-organized volunteerism should be conceptualized, how it operates in practice, what outcomes it produces, which conditions shape volunteer contributions, and whether it can be extended to large-scale crisis response.

This thesis understands the volunteer first responder concept as an ICT-enabled form of co-production of emergency response. The overall aim of the thesis is to explore how ICT-enabled co-production of emergency response emerges, functions, and develops, from local emergency response efforts to broader potential integration of volunteers in crisis response. The aim is addressed through three objectives: (1) to systematize existing knowledge on ICT-enabled co-production of emergency response, develop models of volunteer first responder initiatives, and explore how they may contribute to a broader typology of ICT-enabled co-production, (2) to describe and evaluate the outcomes of volunteer first responders’ contributions in local emergency response and identify the conditions that enable volunteers’ contributions, and (3) to explore the potential for integrating volunteer first responders into large-scale crisis response. The thesis is interdisciplinary, with ICT-enabled co-production of public services used as the main analytical lens, complemented by a socio-technical ensemble view from information systems research. It adopts a mixed-methods case study design combining a literature review, interviews, incident reports, surveys, experimental test alerts, and a scenario-based workshop.

The results show that the volunteer first responder concept can be seen as an emerging type of interdependent digitalized co-production of emergency response, in which volunteers, professional responders, and ICT solutions are mutually dependent. Existing typologies of ICT-enabled co-production do not fully capture this form of volunteerism. Three organizational models of volunteer first responder initiatives across rural and urban contexts, and with national support, are presented. They demonstrate how the volunteer initiatives emerge bottom-up and are organized through interdependent relationships between actors and evolve over time through recruitment, response, and maintenance phases. The findings show that volunteers often arrive before professionals, contribute to faster initial response, and perform a broader range of tasks than previously assumed. Their contributions are shaped by conditions such as timely ICT dispatch, training, equipment, trust, and structured collaboration, while limitations in ICT dispatch and unclear roles may reduce participation and motivation over time. The findings further indicate that volunteer first responders may complement large-scale crisis response, mainly in support and coordination roles, but that integration requires clear structures, stable ICT support for dispatch and on-site coordination, and appropriate organizational and legal frameworks.

The main scientific contribution of the thesis is the identification and presentation of a new type of ICT-enabled co-production: interdependent digitalized co-production of emergency response. This type is represented through a model showing that ICT-enabled co-production does not operate through a simple linear relationship between citizens and formal actors, but through circular and mutually dependent relationships between volunteers, municipal rescue services, ICT artifacts, and national actors. By combining this type with a socio-technical ensemble view, the thesis also shows that ICT artifacts are not merely support tools for dispatch, but subsystems in a broader coproduction system. These subsystems may enable or hinder co-production depending on their functionality and alignment with organizational routines, user needs, legal arrangements, and institutional support. Practically, the thesis provides knowledge that may support the development, coordination, and scaling of volunteer first responder initiatives in emergency and crisis response.

Samhällsutmaningar såsom klimatförändringar, urbanisering och en instabil global säkerhetssituation bidrar till fler storskaliga kriser. Detta skapar en ökad belastning för responsorganisationer, som måste hantera dessa samtidigt som de upprätthåller beredskap för olyckor, ofta med begränsade resurser. Därför betraktas frivilliga i allt större utsträckning som en potentiell resurs i räddningsarbete. Utvecklingen stöds av informations- och kommunikationsteknik (IKT), som underlättar kommunikation och samordning mellan formella aktörer och frivilliga.

I Sverige introducerades initiativet civila insatspersoner (CIP) för drygt 15 år sedan. Civila insatspersoner rekryteras, utbildas och larmas ut av kommunal räddningstjänst via en mobilapplikation för att agera vid framför allt hjärtstopp, trafikolyckor, drunkning och mindre bränder. Initiativen har spridits till fler kommuner där man pekat på kortare insatstider och minskad förlust av liv och egendom. Civila insatspersoner kan beskrivas som semi-organiserade frivilliga, eftersom de samordnas av räddningstjänsten utan att vara formellt organiserade, vilket placerar dem mellan organiserade frivilliga och spontanfrivilliga.

Tidigare forskning har främst fokuserat på spontanfrivilligas insatser vid större kriser, där människor ofta engagerar och samordnar sig via sociala medier. Mer koordinerade former av frivillighet har fått mindre uppmärksamhet, även om fler studier kommit de senaste åren. Befintlig kunskap är fragmenterad och huvudsakligen deskriptiv. Detta gäller även civila insatspersoner. Det saknas studier om hur denna typ av koordinerad, semi-organiserad frivilliginsats kan konceptualiseras. Vidare saknas kunskap om hur initiativen fungerar i praktiken, vilka effekter de civila insatspersonernas insatser har, vilka förutsättningar som möjliggör deras deltagande, samt om och i vilken utsträckning de kan integreras i hanteringen av större kriser.

I avhandlingen studeras initiativen med civila insatspersoner som en IKT-aktiverad form av samproduktion (Eng: ICT-enabled co-production) av räddningsinsatser. Det övergripande syftet är att undersöka hur IKT-aktiverad samproduktion av räddningsinsatser uppstår, fungerar och utvecklas, från lokala räddningsinsatser till en bredare potentiell integrering av frivilliga i krishanteringsinsatser. Syftet innefattar: (1) att systematisera befintlig kunskap om IKT-aktiverad samproduktion av räddningsinsatser, utveckla modeller för initiativ med civila insatspersoner och utforska hur dessa initiativ kan bidra till en bredare typologi för IKT-aktiverad samproduktion, (2) att beskriva och utvärdera resultaten av frivilliga förstainsatspersoners bidrag i lokala räddningsinsatser samt identifiera de förutsättningar som möjliggör deras bidrag, och (3) att undersöka potentialen för att integrera frivilliga förstainsatspersoner i storskalig krisrespons. Avhandlingen är tvärvetenskaplig och använder IKT-aktiverad samproduktion av offentliga tjänster som huvudsaklig analytisk lins för att förstå hur frivilliga bidrar till räddningsinsatser genom samordning med professionella responsaktörer. Vidare tillämpas det sociotekniska ensemble-perspektivet (Eng: socio-technical ensemble view) från forskningsdisciplinen informationssystem för att analysera hur IKT-lösningar möjliggör eller hindrar samordning av civila insatspersoner. Avhandlingen har en fallstudiedesign med mixade metoder, inklusive litteraturöversikt, intervjuer, insatsrapporter, experimentella testlarm, enkäter och en scenariobaserad workshop.

Resultaten visar att konceptet civila insatspersoner utgör en framväxande form av "interdependent digitalized co-production" av räddningsinsatser, där frivilliga, professionella aktörer och IKT-lösningar är ömsesidigt beroende. Denna form skiljer sig från existerande typologier av IKT-aktiverad samproduktion (ICT-enabled co-production) i flera aspekter. Tre organisatoriska modeller för hur man kan arbeta med de här initiativen i landsbygds- och stadsmiljö och med nationellt stöd presenteras. Modellerna visar hur initiativen växer fram underifrån och kan utvecklas i faserna rekrytering, respons och underhåll. Frivilliga anländer ofta före professionella aktörer, bidrar till snabbare initiala insatser och utför fler uppgifter på skadeplats än vad tidigare forskning funnit. Deras förmåga att bidra är beroende av tidig utlarmning med ett fungerande och effektivt IKT-stöd (app), utbildning, utrustning och strukturerad samverkan, medan tekniska begränsningar och otydliga roller kan minska deltagande och motivation. Resultaten indikerar även att civila insatspersoner kan fungera som en kompletterande resurs vid storskaliga kriser, främst i stöd- och samordningsroller. Detta kräver dock tydliga strukturer, stabil teknik för kommunikation samt lämpliga organisatoriska och rättsliga ramverk.

Avhandlingens huvudsakliga vetenskapliga bidrag är identifiering och presentation av en ny typ av IKT-aktiverad samproduktion: interdependent digitalized co-production of emergency response. Denna typ representeras genom en modell som visar att IKT-aktiverad samproduktion inte fungerar genom en enkel linjär relation mellan civila och formella aktörer, utan genom cirkulära och beroende relationer mellan frivilliga, kommunala räddningstjänster, IKT-artefakter och nationella aktörer. Genom att kombinera denna typ med ett sociotekniskt ensemble-perspektiv visar avhandlingen också att IKT-artefakter inte enbart är stödverktyg för utlarmning, utan delsystem i ett bredare samproduktionssystem. De kan möjliggöra eller hindra samproduktion beroende på deras funktionalitet, utformning och anpassning till organisatoriska rutiner, användarbehov, rättsliga arrangemang och institutionellt stöd. Praktiskt bidrar avhandlingen med kunskap som kan stödja utveckling, samordning och skalning av initiativ med civila insatspersoner i räddningsinsatser och krishantering.