Denna studie analyserar utvecklingen av Muslimska brödraskapet i Sverige genom intervjuer med åtta personer som har lämnat organisationen. Studien visar att Brödraskapet, efter att ha etablerats i Sverige i slutet av 1980-talet, inte bara genomgick en period av expansion och organisatorisk etablering, utan även präglades av anpassningsprocesser och interna konflikter. När Brödraskapet växte i Sverige fick den en enklare organisatorisk form än i länder med fler medlemmar. Enskilda medlemmar i Brödraskapet hade också på många sätt anpassat sig till livet i Sverige, och många intervjupersoner betonade att Brödraskapet inte hade som mål att islamisera svenskarna eller att omvandla Sverige till en islamisk stat. I stället framhöll de att Brödraskapet värdesatte det utrymme som Sverige, som en sekulär stat, erbjöd för muslimer och muslimska organisationer att verka inom för att skydda den muslimska identiteten. Men organisationens slutna struktur bestod, och de interna debatterna ledde inte till att man var beredd att synliggöra sin närvaro och ta steget mot en mer öppen relation till det svenska samhället. I dessa debatter kunde generationsskillnader tydligt urskiljas, liksom betydelsen av medlemmarnas ursprungsländer. Dessa meningsskiljaktigheter, tillsammans med anklagelser om bristfälliga demokratiska processer inom organisationen, bidrog till många avhopp. Under senare år har Brödraskapet dessutom utsatts för hård konkurrens av främst salafistiska rörelser och haft svårt att växa. Samtidigt är Brödraskapets kanske viktigaste arv i Sverige inte dess formella organisatoriska struktur, utan den stora grupp individer som tagit intryck av organisationens idéer utan att själva ansluta sig.