Sverige och världen står inför en oförutsägbar framtid präglad av osäkerhet orsakad av globala kriser, konflikter, klimatförändringar och en försämrad säkerhetspolitisk situation. Detta ställer nya och ökade krav på Sveriges beredskap. Historiska kriser har tydliggjort vikten av att snabbt kunna ställa om samhället vid akuta krissituationer. Klimatförändringar ökar risken för klimatrelaterade kriser, exempelvis översvämningar, bränder eller stormar. Vid klimatrelaterade fredstida kriser kan kommunerna behöva ta fastigheter i anspråk för att möta akuta behov, exempelvis för att skapa tillfälliga anläggningar, vägar, evakueringsboenden eller lagerutrymmen. För att göra detta krävs lagstiftning som ger kommunerna möjligheter att ta mark i anspråk samt kommunala rutiner för hur kommunen ska gå tillväga om behov av mark till följd av en kris uppstår. Syftet med uppsatsen är att studera det befintliga regelverket för markåtkomst vid fredstida krissituationer och bedöma om det finns ett behov av lagreformer för att säkerställa snabb och effektiv åtkomst till fastigheter. Dessutom syftar uppsatsen till att undersöka huruvida kommuner har utarbetade strategier och rutiner för att hantera akuta behov av fastigheter vid fredstida krissituationer. Uppsatsen behandlar i huvudsak klimatrelaterade krissituationer, men även andra kriser berörs översiktligt.

I uppsatsen genomförs dokumentstudier och en intervjustudie. Genom dokumentstudier klargörs det rådande rättsläget, bland annat genom att relevant lagstiftning om kommunal verksamhet, markåtkomst och krisberedskap granskas. Dessutom genomförs en intervjustudie där krisberedskapsarbetet i sju kommuner undersöks. Slutsatser som dras är att det i lagstiftningen finns relativt få möjligheter för kommunerna att under en fredstida krissituation få tillgång till mark för att möta akuta behov. Genom lagen (2003:778) om skydd mot olyckor finns visserligen möjligheter för räddningstjänsten att under en pågående räddningsinsats beträda och på andra sätt nyttja andras mark, men detta är endast tillåtet under krisens akuta fas där det råder fara för människors liv och hälsa eller risk för skada på egendom eller miljö. För mer långvariga behov av markåtkomst får kommunerna använda sig av verktyg för markåtkomst som finns tillgängliga även vid normala omständigheter, exempelvis olika former av nyttjanderätter eller expropriation. I studien framkommer att kommunerna saknar upprättade rutiner och planer för hur eventuellt behov av markåtkomst vid en klimatrelaterad krissituation ska tillgodoses. Om behov uppstår planerar kommunerna antingen att tillgodose detta genom att nyttja fastigheter inom sitt eget fastighetsbestånd eller att genom frivilliga överenskommelser med fastighetsägare få tillgång till annans mark. Slutsatser som dras är att det i lagstiftningen bör införas verktyg för markåtkomst vid fredstida krissituationer alternativt att förfogandelagen (1978:262), som finns tillgänglig vid höjd beredskap, utvidgas till att även vara tillämpbar vid fredstida kriser. Utöver detta identifieras ett behov av tydligare krav på samverkansforum som säkerställer kontinuitet och långsiktighet och där kommunerna kan samverka och gemensamt arbeta med beredskapsfrågor.

Sweden, like the rest of the world, faces an unpredictable future and uncertainty caused by global crises, conflicts and climate change. This places new and increased demands on the Swedish emergency preparedness. Past crises have underscored the importance of the ability of the society to quickly adapt during emergencies. Climate change increases the risk of climate-related crises such as floods, wildfires and storms. During climate-related crises the municipalities might face the need to access properties to meet urgent needs, for example to create temporary facilities, roads, evacuation shelters or storage spaces. This requires legislation that allows the municipalities to take possession of land, along municipal strategies and procedures that clarifies how the municipality should respond if land is urgently needed as a result of a crisis. The purpose of this thesis is to study the current legislation for land acquisition during peacetime crises and assess whether legal reforms are needed to ensure a quick and efficient access to property. The study also aims to investigate whether the municipalities have developed procedures for how to respond if an urgent need for access to properties during a peacetime crisis arises. The focus is primarily climate-related crises but other types of crises are briefly discussed.

The study is based on document studies and interviews. By reviewing documents such as relevant legislation regarding municipal responsibilities, land acquisition and emergency preparedness the current legal framework is clarified. In addition, an interview study is conducted, exploring how seven municipalities work with emergency preparedness. The study concludes that the legislation offers few possibilities for land acquisition to meet urgent needs during peacetime crises. There are limited possibilities for land acquisition through The Civil Protection Act (2003:778), where rescue services during an ongoing rescue operation are allowed to enter and use properties. However, this is only allowed during the acute phase of a crisis, when people or property are threatened or endangered. For more long term needs, the municipalities have to rely on land acquisition tools available under normal circumstances, such as usufruct or expropriation. The study shows that the municipalities lack established procedures regarding how a potential need for land access during a climate-related crisis should be addressed. If the need occurs, the municipalities plan to meet the needs by using their own property holdings or to gain access to land by voluntary agreements with property owners. Conclusions drawn are that the legislation should introduce tools for land acquisition during peacetime crises, alternatively förfogandelagen (1978:262) could be expanded to be applicable, not only during heightened state of alert, but also during peacetime crises. In addition, the study identifies a need for more explicit requirements for collaboration forums that ensure continuity and long-term collaboration where the municipalities can collaborate on issues related to emergency preparation.