Vatten är en livsnödvändig resurs som kräver ett långsiktigt rättsligt skydd för att säkerställa både ekologiska värden och samhällsnytta. Europeiska unionens ramvattendirektiv (2000/60/EG) utgör ett centralt regelverk för detta syfte, genom att ställa krav på god ekologisk och kemisk status i alla vattenförekomster samt genom rättsligt bindande miljökvalitetsnormer. Sverige har införlivat direktivet i nationell rätt, men tillämpningen har präglats av rättsliga oklarheter - särskilt i fråga om undantag för kraftigt modifierade vatten och möjligheten att beakta orimliga kostnader vid miljöåtgärder. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur miljökvalitetsnormer fastställs, vad som ligger till grund för klassificeringen av vatten som kraftigt modifierade samt hur undantagsgrunden orimliga kostnader tillämpas i praktiken. Analysen fokuserar även på hur dessa regler påverkar verksamheter som vattenkraft, där målet om förnybar energiproduktion ofta behöver vägas mot kravet på ekologisk återhämtning. Uppsatsen bygger på rättsdogmatisk metod, kompletterad med EU-rättslig metod, och analyserar lagstiftning, rättspraxis och doktrin. Slutsatsen är att fastställandet och tillämpningen av miljökvalitetsnormer spelar en central roll för att säkerställa god vattenstatus, men att Sverige har mött betydande utmaningar i att fullt ut leva upp till EU:s krav. Detta har lett till återkommande kritik från EU-kommissionen. Tillämpningen av undantag för kraftigt modifierade vatten och undantagsgrunden orimliga kostnader måste därför ske restriktivt, transparent och rättssäkert. Genom ett effektivt genomförande av moderna miljövillkor och en rättssäker prövning av undantag kan Sverige bättre balanserar vattenkraftens samhällsnytta med behovet av långsiktigt skydd av vattenmiljöerna.