Det ryska kriget i Ukraina är en humanitär katastrof för det ukrainska folket. Folket, liksom hela samhället i övrigt, har dock visat en anmärkningsvärd resiliens. Det finns följaktligen mycket som andra länder kan lära sig genom att studera hur Ukraina har kunnat uppbåda en sådan resiliens inför den ryska fullskaliga invasionen. Denna rapport fokuserar på vad svenska myndigheter inom beredskapssektorena elektronisk kommunikation, energiförsörjning och transporter kan lära sig av vad akademiker, organisationer och nationer redan har publicerat om det pågående kriget avseende resiliens i kritiska infrastruktursystem.

Att döma av kriget i Ukraina är modern krigföring hybridkrigföring, som kombinerar kinetisk och cyberkrigföring. Mellan 2014 och 2022 utsattes ukrainska kritiska infrastruktursystem ofta för cyberattacker. Denna lärande erfarenhet, tillsammans med hjälp från bland annat Nato, gjorde Ukraina väl förberett för cyberkrigföring. Ukraina fick också avgörande hjälp från multinationella Big Tech-företag i krigets inledning, vilket hjälpte nationen att stå emot cyberattackerna mot dess kritiska infrastruktursystem. Ukraina var dock inte lika väl förberett för kinetisk krigföring mot dessa system. Detta illustreras av bristen på luftförsvar och det faktum att kärnkraftverken bevakades mot terroristattacker, inte kinetisk krigföring. Följaktligen har Ukraina varit tvunget att ta itu med konsekvenserna av kinetisk krigföring med improviserade, reaktiva lösningar snarare än med proaktiv beredskap.

Baserat på en metaanalys av 132 forskningsartiklar, böcker och rapporter analyserar denna rapport i första hand de improviserade, reaktiva lösningarna mot kinetisk krigföring. Rapporten identifierar flera olika områden av reaktiva lösningar, som kunde ha ingått i den proaktiva beredskapen i större utsträckning: lagstiftning, lärande, bemanning, decentralisering, redundans, anpassningsförmåga, skiktskydd, lågteknologiska teknologier, förändrade konsumtionsmönster, reparationsplanering, internationellt och offentlig-privat samarbete, samt differentierad energiproduktion. Att hantera dessa utmaningar i sin beredskapsplanering skulle göra Sverige bättre förberett för den typ av krig som nu pågår i Ukraina än vad Ukraina var den 24 februari 2022.

Innan man försöker efterlikna Ukrainas improviserade, reaktiva lösningar mot kinetisk krigföring finns det flera aspekter som svenska myndigheter måste beakta. Ukraina hade ett välutvecklat cyberförsvar, omoderna infrastruktursystem och fick betydande internationell hjälp. Dessutom har dess infrastruktursystem på grund av landets storlek, geografi, befolkning och naturresurser andra nätverksstrukturer än de svenska och är dimensionerade för mycket större krav.

The Russian war in Ukraine is a humanitarian disaster for the Ukrainian people. However, the people, and indeed the whole society, has demonstrated a remarkable resilience. There is consequently much that other countries can learn by studying how Ukraine has been able to muster such resilience in the face of the Russian full-scale invasion. This report focuses on what Swedish authorities in the communications, energy and transportation sectors can learn from what academics, organisations, and nations have already published regarding resilience in critical infrastructure systems.

Judging by the war in Ukraine, modern warfare is hybrid warfare, which combines kinetic and cyberwarfare. Between 2014 and 2022 Ukrainian critical infrastructure systems were frequently targeted by cyberattacks. This learning experience, together with help from, among others, NATO, enabled Ukraine to be well prepared for cyber warfare. Ukraine also received crucial help from multinational Big Tech companies in the early stages of the war, which helped the nation to withstand the cyberattacks on its critical infrastructure systems. However, Ukraine was not equally well prepared for kinetic warfare against these systems. This is illustrated by the lack of air defence and the fact that nuclear power plants were guarded against terrorist attacks, not kinetic warfare. Consequently, Ukraine has had to address the consequences of kinetic warfare with impromptu, reactive solutions, rather than with proactive preparedness.

Based on a meta-analysis of 132 research articles, books and reports, this report primarily analyses the impromptu, reactive solutions against kinetic warfare. The report identifies several different areas of reactive solutions, which could have been part of proactive preparedness to a larger extent: legislation, learning, staffing, decentralisation, redundancy, adaptability, layered protection, low-tech technologies, changing consumption patterns, repair planning, international and public-private cooperation, and differentiated energy production. To address these challenges in its preparedness planning would make Sweden better prepared for the type of war that is now taking place in Ukraine, than Ukraine was on February 24, 2022.

Prior to trying to emulate Ukraine’s impromptu, reactive solutions against kinetic warfare there are several considerations to be made by Swedish authorities. Ukraine had a well-developed cyber defence, unmodernised infrastructure systems, and received significant international aid. Furthermore, because of its size, geography, population, and natural resources, its infrastructure systems have different network structures than the Swedish ones and are dimensioned for much larger requirements.