Vid genomgång och inventering av läget beträffande väderbeständighetsprovning har följande konstaterats: De viktigaste faktorerna för polymerers nedbrytning utomhus är solljus, temperatur, syre och ozon, luftföroreningar samt vatten. Av dessa faktorer kan solljuset ensamt åstadkomma allvarliga skador medan de andra blir verkligt skadliga först tillsammans med solljus. När man vill utröna ett materials väderbeständighet provas det utomhus eller i en apparat för accelererad åldring. Utomhustest går oftast till så att provkropparna eller panelerna sätts ut på ställningar som lutar 45° och är orienterade mot ekvatorn. För att få snabba resultat förläggs utomhusprovningarna ofta till områden med varmt och soligt klimat, t ex Florida och Arizona. Apparaterna för accelererad åldring har vanligen en xenon- eller kolbågslampa som källa för ultraviolett ljus. Vid undersökningar av färg och plast används mest apparater som besprutar proverna med vatten med regelbundna mellanrum och där temperatur och luftfuktighet kan regleras. Det är naturligtvis av stort intresse att få till stånd en allmängiltig korrelation mellan åldring på en viss utomhusstation och en viss laboratorieapparat, men detta låter sig tyvärr inte göra. Det går emellertid att rangordna material och att uppskatta storleksordningen av åldringsbeständigheten. På grund av den stora mängd varianter av alla material som existerar kan man inte göra några generella uttalanden om enskilda materialtypers väderbeständighet, dock kan det konstateras att fluorkarboner har en särklassig motståndskraft mot nedbrytning genom väderpåverkan. Graden av åldring hos ett material mäts genom förändringar i de mekaniska och elektriska egenskaperna, analys av kemiska förändringar och ändring av ytans utseende. Ofta mätta ytförändringar är kulörförändringar, glansförlust och sprickbildning.