Denna studie undersöker vilka förutsättningar och utmaningar svenska etablerade aktörer identifierar för samverkan med digitala volontärer. Studien tar sin utgångspunkt i att digitala volontärer i ökande grad deltar i kriser, samtidigt som deras relation till etablerade aktörer är otydlig. 

Studien genomfördes med kvalitativ forskningsdesign baserad på semistrukturerade intervjuer med både digitala volontärer och representanter från etablerade organisationer. Det empiriska materialet analyserades genom tematisk analys enligt Braun & Clarke (2006), utifrån ett teoretiskt ramverk baserat på Ansell & Gash (2008) modell för samverkan och Harris m.fl. (2017) paradoxteori om inkludering/exkludering. 

Resultaten visar att digitala volontärer uppfattas som en ambivalent resurs. Deras snabbhet, flexibilitet och förmåga till mobilisering framhålls som centrala styrkor. Samtidigt skapar faktorer som bristande kontroll, otydliga roller och osäkerhet kring tillit hinder för samverkan. Studien visar vidare att tillit i hög grad kopplas till kontroll och formalisering hos etablerade aktörer, medan digitala volontärer utvecklar alternativa former av tillit baserade på praktisk handling och relationella nätverk.

Slutligen visar studien att samverkan inte primärt begränsas av ovilja, utan av organisatoriska och institutionella förutsättningar. Detta innebär att digitala volontärer synliggör begränsningar i etablerade samverkansmodeller, särskilt i relation till digitala och spontana former av organisering.  

This study explores the conditions and challenges that Swedish established actors identify for collaboration with digital volunteers. The study departs from the observation that digital volunteers are increasingly participants in crises, while their relationship to established actors remains uncertain. 

The study was conducted using a qualitative research design based on semi-structured interviews with both digital volunteers and representation from established actors. The empirical material was analyzed through thematic analysis according to Braun & Clarke (2006), drawing on a theoretical framework based on Ansell & Gash (2008) model of collaborative governance and Harris et al. (2017) involvement/exclusion paradox theory. 

The findings show that digital volunteers are perceived as an ambivalent resource. Their speed, flexibility, and capacity for mobilization were highlighted as key strengths. At the same time, factors such as lack of control, unclear roles, and uncertainty around trust create barriers to collaboration. The study further shows that trust among established actors is largely tied to control and formalization, while digital volunteers develop alternative forms of trust based on practical actions and relational networks. 

Finally, the study shows that collaboration is not primarily limited by unwillingness, but by organizational and institutional conditions. This means that digital volunteers reveal limitations in established collaborative governance models, particularly in relation to digital and spontaneous forms of organizing.