Digitaliseringen inom hälso- och sjukvården har skapat avancerade systemstöd, men

har samtidigt medfört ett djupt digitalt beroende. Det digitala journalsystemet

fungerar idag som ett aktivt nav i vårdens operativa flöde, vilket gör verksamheten

akut sårbar vid IT-stopp. Traditionell krisberedskap är ofta dokumentbaserad och

strategisk, vilket skapar ett operativt glapp gentemot den kliniska verkligheten på

golvet när tekniken faller bort. Syftet med studien är att belysa hur vårdpersonal vid

ett sjukhus uppfattar digitala beroenden och hur detta påverkar arbetet med risk- och

krisplanering. Studien bygger på en kvalitativa ansats med semistrukturerade

intervjuer med vårdpersonal (klinisk personal och enhetschef) samt en

säkerhetssamordnare vid ett sjukhus. Empirin har kompletterats med kartläggningar

av digitala flöden och konceptuella simuleringar av konsekvenser vid systembortfall.

Materialet har analyserats utifrån socioteknisk systemteori.

Studiens resultat visar på en fundamental obalans i sjukhusets sociotekniska

system, där den tekniska dimensionen har optimerats medan den sociala

optimeringen, i form av praktisk träning och tydlig rollfördelning, har försummats. Vid

digitala avbrott uppstår en "osynlig resiliens" där vårdens fortlevnad vilar på

personalens akuta improvisationer och informella lösningar. Vad detta innebär är att

databaserade och digitala störningar inte kan betraktas som isolerade IT-fel, utan

utgör kritiska kliniska utmaningar. Studien konkluderar att organisationer måste

formalisera denna osynliga kompetens till systematiska reservrutiner och införa

vårdnära krisövningar för att stärka den analoga handlingskraften och säkra

patientsäkerheten.