This study aimed to investigate how university students experience social loneliness in campus-based and digital learning environments, and how these experiences relate to participation, interaction, and academic engagement. The study was conducted using a qualitative research approach and is based on semi-structured interviews with seven university students. The empirical material was analyzed using thematic analysis.

Digital teaching was perceived as flexible and practical, but also as socially limiting. Feelings of loneliness arose particularly in situations where interaction was weak, for example when cameras were turned off, communication was limited, and students felt anonymous or invisible. In contrast, the campus environment was perceived as more social because it created greater opportunities for spontaneous encounters, informal conversations, and physical presence. Loneliness could also occur on campus, especially when social groups were already established or when students had to find collaboration partners on their own.

Pedagogical approaches, particularly seminars, group work, and teacher-assigned groups, were found to reduce feelings of loneliness by fostering participation and interaction. From a sociocultural perspective, loneliness is understood in this study as an expression of limited participation in the social and communicative practices of education. The conclusion is that loneliness among university students should not be understood solely as an individual experience, but also as a pedagogical phenomenon influenced by the way teaching is organized.

Den här studien syftade till att undersöka hur universitetsstudenter upplever social ensamhet i campusbaserade och digitala studiemiljöer och hur dessa upplevelser relaterar till deltagande, interaktion och akademiskt engagemang. Studien genomfördes med en kvalitativ forskningsansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med sju universitetsstudenter. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys.

Digital undervisning uppfattas som flexibel och praktisk, men också som socialt begränsad. Ensamhet uppstod särskilt i situationer där interaktionen var svag, exempelvis när kameror var avstängda, kommunikationen var begränsad och studenterna upplevde sig som anonyma eller osynliga. Campusmiljön uppfattades däremot som mer social, eftersom den skapade fler möjligheter till oplanerade möten, informella samtal och fysisk närvaro. Ensamhet kunde förekomma på campus, särskilt när grupper redan var etablerade eller när studenter själva behövde hitta samarbetspartner.

Pedagogiska arbetsformer, särskilt seminarier, grupparbeten och lärarstyrda grupper, kunde minska upplevelser av ensamhet genom att skapa delaktighet och interaktion. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv förstås ensamhet i studien som ett uttryck för begränsat deltagande i utbildningens sociala och kommunikativa praktiker. Slutsatsen är att ensamhet bland universitetsstudenter inte enbart bör förstås som en individuell upplevelse, utan som ett pedagogiskt fenomen som påverkas av hur undervisningen organiseras