Denna studie syftar till att bidra med kunskap om hur elever i särskilda undervisningsgrupper (SUG)ges förutsättningar att utveckla demokratiska färdigheter. Genom att undersöka hur skolans organisation och undervisning anpassas för detta ändamål, belyses även specialpedagogens inverkan på arbetet. Studien vilar på en kvalitativ ansats och använder delaktighetsteorin som teoretisk ram. Empirin har samlats in genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med lärare och specialpedagoger vid fyra olika skolor och analyserats med en både induktiv och deduktiv tematisk analys.Resultatet visar att skolornas målsättning främst är kunskapsinriktad, med fokus på gymnasiebehörighet och återintegrering i ordinarie klass. Det demokratiska uppdraget hamnar ofta i skymundan till förmån för en omsorgskultur där trygghetsskapande och relationsarbete prioriteras. Undervisningspraktikerna som beskrivs är ofta isolerade till enskilda lärare och präglas av ett dialogbaserat relationellt ledarskap, tydliggörande pedagogik och intressebaserat lärande.Studien drar slutsatsen att det finns en diskrepans mellan styrdokumentens krav på elevdelaktighet och den faktiska praktiken i SUG. För att eleverna ska utveckla tillit till sin egen förmåga (self-efficacy) och bli aktiva medborgare, krävs ett mer systematiskt arbete där demokratiuppdraget genomsyrar hela organisationen. Det finns dessutom en växelverkan mellan lärarnas och elevernas self-efficacy. Här framstår specialpedagogen, genom sin särskilda kompetens, som en avgörande mellanledare och brobyggare som kan leda demokratiska processer på skolan samt höja lärarnas self-efficacy