Att i skolan tvingas tala inför andra eller räcka upp handen och svara på en fråga innebär för många elever en stor oro. De flesta som jobbar inom skolan vet att det finns elever som inte vill göra muntliga presentationer eller tala i klassrummet. Syftet med denna studie var att skapa ökad förståelse för hur lärare i gymnasiet uppfattar tysta elever och vilka metoder de använder för att underlätta för tysta elever. Att söka svar på vilka uppfattningar lärare uttrycker om tysta elever och vilka metoder de använder för att hjälpa dem. Studien ämnar också ta reda på vad de intervjuade lärarna anser är bra metoder för att hjälpa elever som är tysta och vad de vill utveckla. För att svara på mina frågeställningar användes kvalitativa intervjuer med tre stycken lärare verksamma i gymnasiet. Det framkom att de tysta är svåra att kategorisera men att det också finns hela klasser och grupper som är tysta. De situationer som är mer problematiska är muntliga redovisningar och helklassdiskussioner. Resultatet av undersökningen visar att lärarna har svårt att hitta rätt metoder för att hjälpa de tysta eleverna. Resultaten visar också att lärarna menar att hjälpa de tysta eleverna att bryta tystnaden är en svår men viktig uppgift. Det har framkommit att det inte går att ange några säkra kännetecken på vad som är att betrakta som en tyst elev, utan att vem som helst kan vara detta. Under arbetet med denna uppsats har frågor om hur de elever som är tysta uppfattar detta väckts hos mig. Men också frågor om genus, är det skillnad på hur manliga och kvinnliga pedagoger ser på detta problem. Men också ämnets betydelse för hur man uppfattar och undervisar tysta elever.