Uppsatsen är en receptionsteoretisk studie av Olle Hjortzbergs konstnärliga utsmyckning i biografteatern Palladium i Stockholm. Biografen invigdes 1918. Salongen i Palladium var ett allkonstverk där rumskonstruktion och konst var sammanflätad till en storslagen och ideologisk helhet. I den konstnärliga utsmyckningen framträder ett konstnärskap som både framåtriktat och bakåtriktat. Olle Hjortzberg återbrukar traditionens tekniker och symboler och ger dem en ny roll i samtiden. Tillvägagångssättet vid byggandet av Palladium påminner om äldre tiders kyrkobyggen där stiftare, arkitekt, präst, hantverkare och konstnär utarbetade ideologi och form gemensamt. Att anpassa måleriet till rummets arkitektur är en av flera paralleller till de senmedeltida kyrkomåleriet. Växtornamentik och bilder var i biografens valv, väggar och tak framförda av Olle Hjortzberg på ett likartat sätt som i de medeltida kyrkorna. Man kan också finna konstnärliga kopplingar till både 1800-talets germanska symbolism och den modernistiska tyska expressionismen. Hjortzberg återanvänder och omformar i Palladium den germanska och nordiska symbolismens tecken för mörkret och det undermedvetna till ljus, livskraft och rörelse. Det medeltida kalkmåleriets auktoritära realism omvänds i Palladiums konstnärliga form till en inbjudan för betraktaren mot en fri och individuell tolkning. Det modernistiska biografrummet framträder som en öppen och rörlig plats som fylls av andra platser utan hierarkisk ordning och är lika tillgänglig för alla, en demokratisk plats.

Interiörerna i Palladium påminner i sin struktur och uppbyggnad om filmkonsten. Besökaren koreograferar sin visuella upplevelse i biografen genom att fritt förflytta sig mellan rummen och genom att välja ut olika bilder och objekt att titta på. Ur detta perspektiv fungerar biograflokalens rumslighet som filmens serier av ögonblick skapad av kameraåkningar, klipp och perspektivförändringar. Valvbågar med bilder i rutor runt om hela salongen och kassettakets rutnät av bilder sätter blicken och besökaren i rörelse och understryker filmens rörelsekaraktär. Palladium och dess konstnärliga utsmyckning framstår på detta sätt som en filmisk metafor