Denna uppsats utgår från Hans-Georg Gadamers tankar om mötet med konst som ett spel. Gadamer menar att när en person kommer i kontakt med ett konstverk visar konstverket upp sig och bjuder in till ett spel. Accepteras inviten följer en böljande fram och tillbaka-rörelse som kan sluta i förvandling till bild vilket är ögonblicket då sanning uppstår.

Syftet med uppsatsen är att genom att planera och genomföra en konstpedagogisk aktivitet bidra till utvecklingen av konstpedagogisk praktik. Frågeställningen som uppsatsen försöker svara på är vilka spår av Gadamers spel går det att identifiera i en konstpedagogisk aktivitet. 

Resultatet visar på att flera spår av Gadamers spel går att återfinna i den konstpedagogiska aktiviteten. Det går bl.a. att urskilja deltagarnas fördomar och en böljande fram och tillbaka-rörelse. Uppsatsen pekar också på att det pågick ett antal skilda spel under aktiviteten, även om aktiviteten initialt var tänkt som ett spel. Det har implikationer för och kan användas för att forma framtida konstpedagogisk praktik. 

This thesis is based on Hans-Georg Gadamer's thoughts on the encounter with art as play. Gadamer believed that when a person comes into contact with a work of art, the work of art reveals itself and invites to play. If the invitation is accepted, the play follows as a to-and-fro motion that can end in transformation into structure, which is the moment when truth emerges.

The aim of the thesis is to contribute to the development of art education practice by planning and implementing an art education activity. The question that the thesis tries to answer is which traces of Gadamer's play can be identified in an art educational activity.

To achieve the purpose of the thesis and answer the question, an art educational activity was planned and carried out with 16 participants at the Aguéli Museum in Sala, Sweden. Seven of the participants also volunteered for personal interviews about their experience.

The results indicate that several characteristics of Gadamer's play can be found in the art education activity. It is possible to distinguish the prejudices of the participants, a to-and-fro motion in the form of shifting between parts and the whole, as well as the end of the game (transformation into structure).

In addition to the identified traces of Gadamer's play, the thesis points out that it is clear that there were numerous plays going on during the activity, even if it was initially conceived as one. That has implications for and can be used to shape future art education practice.