Vid fastighetsbildning uppstår inte sällan frågan om att bilda servitut för båtplats till förmån för bostadsfastigheter på fastlandet. Lantmäteriet hänvisar ofta till avtalsservitut med hänsyn till väsentlighetsvillkoret i 7 kap. 1 § FBL. Medan båtplatser för fastigheter på öar anses vara av väsentlig betydelse, erkänns detta behov inte alltid för fastigheter på fastlandet.  

En möjlig förändring i rättspraxis pekar mot en mer tillåtande inställning vid fastighetsbildning av bostadsfastigheter. Rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen antyder en bredare tolkning av väsentlighetsvillkoret, särskilt när parterna är överens om att bilda servitut för brygga. Detta kan leda till en mer flexibel tillämpning av väsentlighetsvillkoret.  

Detta examensarbete syftar till att undersöka möjligheterna att bilda servitut för båtplats för bostadsfastigheter på fastlandet, med fokus på väsentlighetsvillkoret i 7 kap. 1 § FBL. Genom en rättsdogmatisk metod som analyserar rättsfall och förrättningsakter, samt en intervjustudie, undersökes om en överenskommelse mellan parterna påverkar bedömningen. Målet är att avgöra om Lantmäteriets förhållningssätt är för strikt i förhållande till rättspraxis och att bidra till en mer enhetlig bedömning vid servitutsbildning.  

Studien visar att det är möjligt att bilda servitut för båtplats för bostadsfastigheter på fastlandet, men möjligheterna är begränsade och beroende av specifika omständigheter. Intervjuer indikerar att en strikt tillämpning av 7 kap. 1 § FBL inte alltid tillåter sådana servitut om fastigheten redan har nödvändiga resurser. Resultaten pekar på att överenskommelser mellan parterna kan underlätta bildandet av servitut för båtplats, och att varje fall måste bedömas individuellt med hänsyn till specifika omständigheter och behov.  

In property formation, the need often arises to create easements for moorings for the benefit of residential properties on the mainland. The Land Survey Authority (Lantmäteriet) often refers to contractual easements with regard to the substantial importance in Chapter 7, Section 1 of the Real Property Code. While moorings for properties on islands are considered to be of substantial importance, this need is not always recognized for properties on the mainland.  

A possible change in case law points towards a more permissive approach to the formation of residential properties. Cases from the Land and Environment Court of Appeal suggest a broader interpretation of the substantial importance especially when the parties agree to form an easement for a jetty. This may lead to a more flexible application of the substantial importance.  

The purpose of this thesis is to investigate the possibilities of creating easements for moorings for residential properties on the mainland, focusing on the substantial importance in Chapter 7, Section 1 of the Real Property Code. Through a legaldogmatic method that analyzes court cases and administrative acts, as well as an interview study, the impact of an agreement between the parties on the assessment is investigated. The aim is to determine whether the Land Survey Authority's approach is too strict and to contribute to a more uniform assessment when creating easements.  

The study shows that it is possible to create easements for moorings for residential properties on the mainland, but the possibilities are limited and dependent on specific circumstances. Interviews indicate that a strict application of Chapter 7, Section 1 of the Real Property Code does not always allow such easements if the property already has the necessary resources. The results suggest that agreements between the parties can facilitate the formation of easements for moorings, and that each case must be assessed individually, taking into account specific circumstances and needs.