Denna studie behandlar vilka ledande aktörer som varit inblandade i att forma den nuvarande klimatdiskursen, vilka målsättningar dessa haft och hur frågan kom att tas upp och integreras inom det europeiska samarbetet. Att studiet av människans påverkan på klimatet utvecklades som ett framträdande forskningsområde kan till stor krediteras de anslag som kom från amerikanska militära forskningsfinansiärer som Office for Naval Research samt den forskning om kärnvapensprängningar som den amerikanska militären och Atomic Energy Commission utförde under 1950-talet. Den stora grunden till klimatfrågans politisering lades sedan under 1970-talets första hälft av amerikanska Aspen Institute for Humanistic Studies och den nära länkade Romklubben (The Club of Rome). Dessa aktörer med där till kopplade underorganisationer (som International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) och International Institute for Environment and Development (IIED) spelade tongivande roller under Stockholmskonferensen 1972, händelserna kring och efter den första oljekrisen 1973 samt i den framväxande klimat- miljöpolitiken därefter. Finansieringen till organisationerna kom till stor del från filantropiska stiftelser som Ford Foundation, Rockefeller Foundation, Rockefeller Brothers Fund och Giovanni Agnelli Foundation.

Ett gemensamt mål för de ledande aktörerna (såväl organisationer, finansiärer och enskilda) var att de föreskrev en internationalisering och ett fördjupat överstatligt samarbete som en lösning på globala miljöproblem av detta slag. Detta kan enligt min tolkning ses som en bidragande orsak till att den Europeiska Gemenskapen tidigt, genom den brittiske diplomaten Crispin Tickells försorg, förde upp klimatfrågan på agendan och integrerade den i det politiska arbetet under 1980-talet. EU som är byggt på en idé om transnationellt samarbete utgjorde en gynnsam grogrund. Flera av EU-kommissionens presidenter som Jacques Delors och Kevin Leydon var sedan själva medlemmar av Club of Rome, Aspen Institute och globaliseringsfrämjande nätverket Trilaterala Kommissionen. Slutsatsen är att EU och flera av de andra aktörerna i första hand inte agerat på grund av en genuin miljöoro utan att klimat- och miljöområdet varit ett av flera områden som har kunnat exploateras för att uppnå strävanden om ett utökat transnationellt samarbete och globala styrelseformer.