Huvudregeln i svensk rätt är att var och en ska ha sin egendom tryggad från övertaganden genom tvång. Den kan dock åsidosättas om det är befogat av angelägna allmänna intressen. Ledningsrätt för allmänt ändamål kan vara ett sådant intresse. Fastighetsägare som tvingas upplåta mark till ledningsrätt ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.

Ersättningen ska utgå från det skadeståndsrättsliga perspektivet om oförändrad förmögenhetsställning. Fastighetsägaren ska inte förlora något på upplåtelsen. Bedömningen av skadans värde görs normalt utifrån marknadsvärdeminskningen på den berörda fastigheten. Marknadsvärdet av fastigheten före skadan jämförs med marknadsvärdet efter skadan. Marknadsvärde är dock ett teoretiskt begrepp som enbart kan bedömas, inte räknas fram med fullständig säkerhet. En konsekvens är att det vid marginella intrång är mycket svårt att värdera skadan utifrån de angivna ramarna. Värdet av det upplåtna området kan därför istället direktuppskattas.

I praxis har det visats att HD dömt ut ersättning vid marginella intrång för obetydliga skador som inte varit möjliga att bedöma på annat sätt än skönsmässigt. Lantmäteriet har, för att förenkla värderingen av vissa fall av intrång, infört normer för bedömningen. Dessa normer är inte heltäckande, vilket leder till att förrättningslantmätare i den konkreta handläggningen använder metoder som tar tid och inte är kostnadseffektiva i förhållande till de ersättningsnivåer som beslutas. Det finns därför ett behov av att införa normer som förenklar handläggningen, särskilt vid marginella intrång.

Vid utformningen av normer är en svår fråga vem som ska stå för osäkerheten som följer av en värdering. Är det rimligt att fastighetsägare blir något överkompenserade genom intrångsersättningen? Normer som syftar till att förenkla värderingen bör rimligtvis ha en viss säkerhetsmarginal som säkerställer att fastighetsägare som blivit utsatt för upplåtelse eller markövertagande får full kompensation.