SVENSKA FORNIINNESFÖRENIN&ENS TIDSKRIFT. FEMTE BANDET. 2:a hiiftet. INNEHÅLL: Sid. NORDIN, F., Fornlemningar i Tingstäde socken på Gotland, på Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademi­ ens bekostnad undersökta år 1879 (med 14 fig.)______109. BOIJE, S., Runforskningar i Södermanland sommaren 1882... 137. HILDEBRAND, H., År Gotlands medeltidskonst inhemsk el­ ler ej? ................................................................................. 163. NORDLANDER, J., Mytiska sägner från Norrland (med 14 fig.) .................................................. ,................................. 171. Runforskningar i Södermanland sommaren 1882, Af Sten Boije. Sedan 300 år tillbaka hafva Sveriges talrika runinskrifter varit föremål för de lärdes granskning, aftecknande eller åtmin­ stone upptecknande. Från äldre tider behöfva vi blott erinra om Burdus, Ascbanaeus och Rhezelius, örn Hadorph, Peringschöld och de andra, hvilkas mödors frukt framträdde för offentligheten genom Göranssons Bautil, om Celsius m. fl. Örn ock dessas arbeten för sin tid äro förtjenstfull och hära vitne om nit och flit, tillfredsställa de dock icke vår tids stränga fordringar: utom det att de ej sällan, der man på grund af inskriftens’ jemförelsevis stora läsbarhet ej skulle vänta det, äro mindre tillförlitliga, brista de mycket genom sin ofullstän­ dighet vid behandlingen af svårare och mer kritiska punkter, i det dessa ej framhållas såsom sådana, utan aftecknarens sub­ jektiva mening helt enkelt återgifves utan motivering eller antydande af andra möjligheter, hvarjemte återgifvandet af runmyndernas ingalunda ovigtiga form och anordning samt ornamentiken ofta lemnar åtskilligt öfrigt att önska. I vår tid har också med dess nyvaknade intresse för forn­ forskning och språkvetenskap jemte kompletteringsarbete äfven ett temligen omfattande revisionsarbete egt rum. Men nekas kan ej, att en mycket stor del deraf, kanske den största, träffas af väsentligen samma anmärkningar, som mot det tidigare ar­ betet framstälts. Skall således det rika material, som våra runminnesmärken innehålla, kunna för vetenskapen fullt tillgodo­ göras, är det, då naturligen icke hvarje forskare kan personligen undersöka de öfver vida rymder spridda inskrifterna, nödvändigt, 138 STEN BOIJE. att dessa — der det ej skett — blifva föremål för en kritisk granskning och ett återgifvande, som tillfredsställer vetenskapens fordringar, oell detta bör ske ju förr dess heldre, då, såsom nogsamt kändt är, trots hvad som göres för att bevara dem, för hvarje år, som går, runstenar förstöras, skadas genom men- niskors eller tidens åverkan eller göras oåtkomliga. För att i min mån bidraga till förverkligandet af denna uppgift sökte jag förliden vår samt erhöll ett vid Upsala uni­ versitet fäst Sederholms inrikes resestipendium örn 400 kr. för granskande och aftecknande af runinskrifter i ett eller flere af mellersta Sveriges landskap. Sedan de nödiga förarbetena en tid pågått och jag kommit till den öfvertygelse, att lämpligast vore att fullständigt genomgå ett örn också mindre område, hvilket borde vara så beskaffad^ att der befintliga runstenar vore till lokal någorlunda lätta att få kännedom örn och ej alltför glesa samt i senare tid jemförelse­ vis mindre noggrant undersökta, bestämde jag mig efter någon tvekan och delvis af personliga skäl att förlägga arbetsfältet till södra Södermanland. Tiden från midten af maj till slutet af juni användes till att med ledning af den tryckta literaturen samt handskrifter i Upsala universitetsbibliotek (handskriftssamlingen R 552, Schrö­ der, Runinskrifter; S. 12 Elers, Historia om svenska vägarna; S. 113, E. M. Fant, Samling örn Södermanland; S. 114, J. H. Schröder, Anteckningar och manuskript till en Topo­ grafi öfver Södermanland; S. 115, Schröder, Södermanlands Forntidsminnen), Kongl. Biblioteket (J. Th. Buraei handskrifter Fa 5, Fa 6, Fa 10, J. Peringschöld, Monumenta Sveogoihorum, Ransakningar örn Antiqviteterna 1667—1680 m. m.) och Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens arkiv uppgöra förteckningar öfver Södermanlands runstenar med notiser an­ gående deras plats o. d. samt att af de äldre afteckningar och afskrifter, som ej kunde medföras på resan, taga kopior. Den sista juni anträddes resan i sällskap med studeranden vid Upsala universitet C. B. Salin, hvilken såsom tecknare åt­ följde mig till den 24 juli, hvarefter jag ensam fortsatte arbetet till den 20 äng., då det måste afbrytas, sedan jag genomgått Hölebo och större delen af Rönö härad och granskat omkring 40 runstenar. , RUNFORSKNINGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1S82. 139 Tillvägagåendet vid arbetet var med några få undantag, som skola särskildt angifvas, detta: sedan den ofta ytterst besvärliga rengöringen af stenen blifvit med all omsorg och försigtighet verkstad, upprutades stenen medels kritsnöre i rutor örn 10 el. 20 emis sida, aftecknades, sedan ristningen vanligen gjorts lät­ tare skönjbar med krita, i allmänhet i Vio’ någongång i '/. på i cm. och mm. rutadt papper, hvarigenom stor noggrannhet var lätt att vinna, och afklappades i vått tjockt läskpapper — af- klappningen föregick ofta afteckningen —, hvarefter slutligen den nya afteckningen kollationerades med äldre afteckningar och afskriften med stenen och afklappningen, svårare ställen ånyo afklappades, och en i möjligaste måtto fullständig beskrif­ ning öfver minnesmärket upprättades med angifvande af dess yttre förekomst, ytbeskaffenhet, ristningssätt, i läsning tvifvel- samma punkter och påpekande och motivering af afvikelse!- i uppfattning från äldre läsningar. Öfver de sålunda behandlade stenarne följer här en för­ teckning, till hvilken jag, för så vidt det — örn ock med svå­ righet —' låter sig göra utan åskådningsmaterial, knutit några kortfattade anmärkningar, hufvudsakligen framhållande olikheter i uppfattning mot föregångare. Hölebo härad. Hölö socken. Lida (Bautil 778, Liljegren, Runurkunder 847, Dybecks rese­ berättelse för år 1866* ). Med afseende på slingan må anmärkas, att hufvudets öra är större än i Bautil och att ur munnen utsticker en krökt gadd. 2:a runan i Bautil M+H+ är i ty att på stafven finnes vid nedre **) kanten af en dermed sammanhängande naturlig för­ djupning ett 25 mm. långt, vinkelrätt kännestreck, något längre åt venstra sidan. Likaså har följande ords lia runa formen -|- — kännestreck 20 mm. — ej Bautus j; eljes på stenen Efter *) Dybecks reseberättelser förvaras i Vitterhets-Akademiens arkiv. *) Nedre, öfre, venster, höger har då det gäller runor eller runslinga afseende ej på stenen utan på runornas ställning. 140 STEN BOIJE. möjligen j; den nedre fördjupningen kan dock vara na­ turlig. Bautil har •. Efter (>f\|3 möjligen *, i så fall mycket grund. Bautil hav intet. Smesta (Dybeck, Buna, folio, I, sid. 77, n:o 16). Den andra runan är med säkerhet [3 — ej Dybecks |\; efter öde runan R, hvars kännestreck är mycket grundt och efter af- trycket skulle kunna tillåta en annan uppfattning ([3?); derefter möjligen \ Om det följande säger Dybeck (ant', st.): »af LIT finnes blott två svaga stafvar och rummet tyckes icke medgifva flere; kanske L(I)T.» Den första af dessa stafvar, svagt böjd, når fram till den här afslagna stenens kant 70 mm. lång — slingans bredd är 80 å 100 mm. — och något till höger örn stafven synes på brottkanten en fördjupning, som möjligen är spetsen af ett kännestreck likt f, hvilket dock i så fall varit mycket kort och bildat stor vinkel mot stafven. Den följande stafven är 72 mm. lång till brottkanten; på båda sidor derom kunna i denna skönjas fördjupningar af samma slag som vid föregående staf, möjligen lemning af -f. Fjerde runan i Dybecks fXI'J'4" består blott af en 65 mm. lång staf, som ej når brottkanten; således | ej \. 1 Dybecks t3|'t-l'|-f' finnes något öfver midten af 2:a runans staf en fördjupning, som synes vara huggen; således antagligen f ej |. Vid Dybecks anmärkas: efter \ finnas på stenen flera fördjupningar, antagligen naturliga; der­ efter har Dybeck y med korta — skadade? — kännestreck; om ock denna runa väntas (väl ej med stöd af de nyssnämnda fördjupningarna ! + ! ITIfh — felristning? —), kan dock på stenen, som ej bär spår af skada, endast en staf upptäckas. Efter der Dybeck har finnas på stenen 3 punkter ej alldeles rakt öfver hvarandra, hvilka alla synas vara huggna. För Hölö socken uppgifves ännu två runstenar: vid Kyrkan (Bautil 774, der förd till Vagnhärad genom misstag, såsom synes af Peringschöld, Monumenta Sveogoth. X:10, Liljegren 846) och Norr Vrå. Om den förra anmärker Dybeck i reseberättelsen för år 1866, att kyrkan då stod under reparation, och att murarne voro blot­ tade, men att någon runsten icke varseblifvits. Om den senare, hvilken omnämnes i Ransakning angående antiquiteter 1683 och i Upsala universitets biblioteks handskriftssamling S. 114, yttrar Dybeck (Antiqvarisk Topografi i Vitterhets Akademiens arkiv) RUNFORSKMNGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 141 att »den väl synes hafva ristning, men ej är runsten.» Stenell kunde af mig ej finnas. Mörkö socken. Från Mörkö hafva 3 runristningar antecknats: Hörningsholm i en trappa (Burmus Fa G Sudromannia N:o 8, Fa 5 N:o 511, Burman LX lapid. rume. inser. N:o 47, i Nova Acta Soc. Scient. Ups. V, Liljegren 845). Tormestad (Burmus Fa 6 Sudromannia N:o 10, Fa 5 N:o 513 — öfverstruken). Skälby (Burmus Fa 6 Sudromannia N:o 9, Fa 5 N:o 512, Fa 10 sid. 83, med teckning, Bautil 784, Liljegren 844). Ingen af dem har af mig kunnat anträffas; den första synes ej i senare tider omnämnd, den andra har förgäfves sökts af Dybeck (reseberättelse för år 1865), och den tredje har, örn den, som troligt synes, funnits i ett mellan uthusen vid Skälby lig­ gande stort klippblock, blifvit förstörd. Vagnhärads socken. Tjufstigen (Slagkärrstorp) (Bautil 780, Liljegren 851, 852, granskade af Dybeck, reseberättelser för 1865, 1866 och 1868, Runa folio, I sid. 86). Två stenar, som på 1840-talet flyttats ett par hundra steg söderut från sin ursprungliga plats, der ännu groparna, i hvilka de lago, synas. I — (Liljegren 851.) Första ordet är himr4i\f^ med såsom Dybeck (reseberättelse för 1868, Runa I sid. 86) påpekat, utom slingan; ej Bäti tils eller Dybecks (reseberättelse för 1866) kiTP\Rr+hKfc. I 3:je ordet är enligt Bautil andra runan | och mellan denna och följande ^ en aftagning. Periugschöld (Annot, in vitam Theodorici och Monumenta Sveogoth.) samt efter honom Liljegren (N:o 851) uppfatta ordet såsom 1 Runa I sid. 86 anmärker Dybeck, att vid stafven finnas »ett tydligt f-kännestreck, kanske en del af en nästan förgången f^.» Detta kännestreck är säkert, träffande öfre slingranden omkr. 15 nini. från stafspetsen och 30 å 40 mm. långt. Afflagningen, som äfven sträcker sig inpå stenen nedanför (innanför) slingan 11 142 STEN BOIJE. är i allmänhet skarpt begränsad, men gränsen från slingans nedra rand något till höger örn foten af f* (?) till öfre randen är svår­ bestämd; antagligt är dock, att den passerat den nuvarande ändan af qvisten på f, så att här kunnat stå f"^. Dybecks åsigt (anf. st.), att på det afflagade rummet svårligen kunnat stå är nog riktig. Efter de på stenen vanliga afstånden har der säkerligen blott stått en runa. Stenen har (= Bautil 780, Dybeck Runa I sid. 86) samt (= Dybeck anf. st. mot Bautil) +l\STfWI. II (Liljegren 852). Näst sista runan af Bautils ipim synes på en tredjedel af sin längd från öfre slingranden vara punkterad; anmärkas må dock, att å stenen finnas flere likartade naturliga gropar. Efter ordet finnas möjligen ' i st. f. •. Fjerde runan i Bautils vill Dybeck (Runa I sid. 86) läsa såsom j; något nedom midten af stafven finnes visserligen en grop, men den är större och ej sä skarpt begränsad som de huggna pläga vara och sträcker sig blott till venster, ej till höger örn stafven, samt är säkerligen naturlig. Ofvantill synes stenen genom utslagning mer skadad än på Peringschölds tid. Af de båda första runorna i Bautils NfVfl äro således nu Öfversta delarna borta; hvad ordets 4:de, ej genom afslagning skadade, runa beträffar, om hvilken Dybeck intet anmärker, så står med stafven i beröring en fåra i stenen, som visserligen delvis är djupare och skarpare än de huggna strecken och som blott går nedre slingstrecket 20 mm. nära, men som dock kan misstänkas vara kännestreck till |\. På högra sidan är det på Peringschölds tid (se Bautil) skadade stycket ännu mer skadadt. En diskussion af runresterna skulle här taga för mycket rum utan nöjaktigt resultat. Efter finnes ’j e.) i Bautil. Efter inskriftens slut finnas å stenen i stjerten tre punk­ ter efter hvarandra, temligen säkert huggna. — Ormens hufvud är i Bautil ej rätt återgifvet: annan förm på nos och gadd. Nora sjögärde (Bautil 775, Liljegren 853). Blott nedre delen, ånyo rest på senare tider, finnes i behåll; Öfversta runan på venstra sidan är i Bautils på högra + i HT+I+KII\ Stenen är ojemn, dock ej alltför skroflig, utan synliga spår af senare afflagningar, ristningen grund och svårläst. Af Bautils andra runa Y kau upptäckas endast öfre ändan af stafven 45 mm. samt en fördjupning, som kan vara de öfre V3 RUN FORSKNING AR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 143 af ett kännestreck till • • efter — är tvifvelaktig, hvaremot efter |/f\|3 finnes tydlig punkt. De utom slingan inpå stenen stående runorna äro ytterst grunda; temligen tydliga äro Kaut ils r&l; framför f finnes en staf men utan synbart känne­ streck; framför denna möjligen, ehuru ytterst osäkert, ännu en eller två; • efter | mycket osäker och derefter inga säkra runor* synliga, ehuru att döma efter Bautils teckning inskriftens slut borde finnas pä det bevarade stycket. Trosa bro eller Åda allé I (Burdus Fa 6, Sudromannia N:o 3, Fa 5 N:o 520, Bautil 779, Liljegren 849, granskad af Dybeck Runa folio, I s. 86). Väl huggen med i allm. jemna och skarpt begrän­ sade kanter; lättläst. A stenen finnas klart m ( = Bautil och Dybeck Runa I sid. 86), ej Liljegrens gissning (?) Ubi. Åda allé II (Dybeck, Svenska Run-urkunder 29, Runa folio, I s. 47). Denna ristning har en ornamentik — det egendomliga djuret — som synes höra hemma på norra mälarstranden med ntlöpare på Sela ön och i Enhörna. Ristningen, som af Dybeck i afteck­ ning utgifvits i 2 upplagor, ej obetydligt afvikande från hvar­ andra, hvarjemte han i reseberättelsen för 1869 yttrat sig angå­ ende första och sista orden, är på grund af de i Dybecks Svenska Run-urkunder I sid. 32 nämnda omständigheterna svår att komma till rätta med. Sedan rengöring, afritning och aftappning skett, uppsköts för ogynsam väderlek kollationering och beskrifvande; omständigheterna lade sedermera hinder i vägen för ett åter­ vändande till ristningen, hvarför arbetet med densamma ej är afslutadt. Så mycket kan dock nämnas, att vår uppfattning af såväl ornament som inskrift ej till fullo öfverensstämmer med någon af de af Dybeck offentliggjorda. Fredriksdal, ditförd från Skåängs gärde (Dybeck, Svenska Run-urlcunder 1, jfr II s. 40). Runorna äro tydliga, uppmålade med svart färg, de båda sista grundare än de öfriga, i bottnen af en afflagning, som säkert är äldre än ristningen. Skåäng (Sjöborg, Samlingar för nordens för naisi'. III s. 191, Liljegren 856, Stephens Old North. Rume monuments, s. 888). Vid denna sten åtgjordes intet annat, än att de äldre teck­ ningarna jemfördes med stenen, hvarvid mot teckningen hos Stephens (efter H. Hildebrand) endast anmärktes att i Esta munn i ordet hf\+l+ förra stafven fortsätter nedåt till slingans 144 STEN BOIJE. rand, om ock något grundare och smalare, så att runan har formen f*p såsom den ock är återgifven på en teckning af pastor J. E. Ljung i Upsala universitets-bihlioteks handskriftssamling S. 115. Vuppersta egor, backstugan Marielunds tomt (Bautil 771, Liljegren 850). Stenen uppgifves af Peringschöld (Monumenta Sveogoth. X: 11) finnas »mellan Skäinge (= Skåäng?) och Löfsta på Slinder- vägen», hvaraf Bautil fått »Sli under vägen»(!). Ar 1799 fans den »vid vägen på Vagnhärads sockens allmänning Slinder- skogen kallad» (Upsala universitets-bihlioteks handsk.-saml. S. 114), 1828 »nära Slinderskogen, kullgräfd i täppan vid torpet Christinedal» (Upsala universitets biblioteks handskr.-saml. S. 114), öster örn vägen, der han, såsom på stället boende berättade, legat, till dess han restes ett par stenkast bort, vester örn vägen vid Marielund, ett stycke söder örn skogen, som väl dragit sig tillhaka. Första ordets 3:dje och öde runa kunna synas tvifvelaktiga, meli B. har nog det rätta. Mot slutet har B. hvars Öde runa Liljegren (på grund af gissning?) återger nied 1. Stafven är tydlig och till höger örn densamma finnes en svag fördjupning i förm af kännestreck till |\ Utom dessa angifvas för Vagnhärad följande runstenar, hvilka ej anträffats: vid Nora tre (Bautil 773, Liljegren 854; Bautil 777, Liljegren 855; Dybeck, Svenska Bun-urkunder, 2) eller möjligen fyra på grund af en notis hos Dybeck i Svenska Run urkunder, II s. 40 »ett stycke af en runsten är nyligen uppdagadt i grannskapet», hvarmed dock möjligen kan menas den en tid förkomna nedre delen af Bautil 775 (Nora sjögärde), samt vid Aby (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 28). Bautil 773 och 777 stodo ej att finna 1828 enligt bref från pastors­ adjunkten J. E. Ljung i Upsala universitets-bihlioteks handskr.- saml. S. 114. Äfven N:o 2 i Dybecks Svenska Bun-ur k. hvaraf en i Upsala universitets-bihlioteks handskr.-saml. S. 115 be­ fintlig afteckning 1828 insändes af Ljung till Schröder, synes nu mer förkommen. Nora by brukas nu som utgård under Tullgarn i Hölö, Uppgården är nedrifven, stenstyckena, hvar­ ibland möjligen ett för Ljung och Dybeck okändt trekantigt, med ungefär 1 fots sida, tros af folket på stället hafva på 1870- RUNFORSKNINGAII I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1 882. 145 talet fått plats i grunden till nya boningshuset, logen eller i en trumma å landsvägen rätt nedanför Nora. Hvad Åbystenen be­ träffar, som enligt Dybeck på 1850-talet låg sönderslagen i flera stycken i spismuren i brygghuset i Aby mellangård, upp­ gå!' gårdens nuvarande egare, att spismuren för några år sedan varit nedrifven, men då bestått af endast tegel. Trosa landsförsamling. Berga (Stephens, Olåt northem Rume Monuments s. 177, 886 följ ). Stenen restes på bekostnad af Vitterhetsakademien. Långbro (Bautil 783, Liljegren 848). Det i Bautil såsom löst betecknade stycket är nu borta och saknades redan 1828, enligt uppgift af Ljung (i Upsala universitets-biblioteks handskr.-saml. S. 114). Ristningen är grund, skadad genom vittring. Slingknuten är i Bautil ej alldeles rätt återgifven; för afvikelserna, som äfven inverka på läsningen af första ordets början, kan dock ej här i brist på teckning redogöras. Inskriften afbrytes med stafven af f\ i Bautils andra +I\K och börjar åter med nedre delen af stafven i 2:a runan af Bautils ST+H\ De tre sista runorna i Bautils SfVH+ finnas ej och hafva säkerligen ej i sin helhet funnits å det nu bevarade; möjligen finnes ett på grund af en knöl i stenen vänskapligt \ ] derefter aftagning. Af Bautils båda sista runor upptäcktes intet spår. Ytter-Stene (ny, anvisad af godsegaren K. Schmidt). I ett gärde strax norr örn gården låg öfver ett dike en häll; vid täckdikning för några år sedan skulle denna undan­ skaffas, söndersprängdes i feni stycken och fördes upp till en backsluttning norr örn gärdet, hvarefter upptäcktes, att den sida som legat nedåt, var maristad. Denna är ganska plan, men mycket vittrad och fång, likasom maskfrätt. Slinga (80 å 90 nini. bred) och runor äro grunda och ofta för vittringen svåra att dechiffrera. Stenens liela längd har varit 230 cm., största bredd 110 å 120 cm. oell tjocklek omkring 20 eili. Intet felas utom några flisor i kanten mellan styckena. Ornamenteringens stil liknar Bautil 779, 780, den högra. 146 STEN BOIJE. Inskriften Ilar jag läst sålunda: +hT,)l2)-:,)+W5)+“)H7)rs)+K^9)-rith-K'|-u,)lH+-h1+l+-n) +T2)H,3)I,4)K*M' (ei. I ei. +l5)1-IH)Bl7)R(r\),s)^9)r\RHI'f> J) Säker, ehuru högra qvistens öfre och större del skadad genom vittring. — -) Staf tydlig, 80 ram. lång; skäres på 20 och 40 mm. nedifrån af djupa, breda, skrofvelkantade fåror; del­ den öfre, ungefär vinkelrätt, skär stafven, äro kanterna skrofliga: ej f, med stor säkerhet intet då detta på grund af den rikt­ ning det bort ega ej kunnat sammanfälla med fåran och eljest ej finnas. — 3) Osäker. — 4) Staf säker, skäres midtpå af en temligen bred skroflig fördjupning, i hvars kanter tyckas finnas spår af äudarne till ett \ kännestreck. — ■') Härefter knappast punkt. — 6) Staf säker, mynnar ungefärligen 50 mm. från öfre slingranden ut i en vittringsgrop, som hufvudsakligen sträcker sig åt höger; båda kännestrecken synas säkra. — 7) Frän den 90 mm. långa* fullt säkra stafven utgår 30 mm. uppifrån åt höger i 135 graders vinkel en fåra, ungefär 40 mm. lång, och från dennas ändpunkt uppåt en 55 liim. lång fåra, obetydligt divergerande, nästan parallel med stafven. Dessa båda fåror äro visserligen smalare än stafven och de huggna linierim i allmänhet, men de äro snörräta och bära alla spår af att vara huggna. — 8) Svår; 75 mm. från föregående staf finnes i staf- riktniug en djup, temligen skroflig fåra tvärs öfver slingan; der denna fåra går, skulle kunna hafva varit en staf (unge­ färligen vanligt afstånd); nu skönjes visserligen intet spår deraf (huggen yta), men vittringsfårorna äro i allmänhet djupare än de huggna och ingen ås i bottnen på denna hindrar befint­ ligheten af en staf, utom möjligen en obetydlig, millimeterbred i nedra delen. 10 mm. till höger örn ifrågavarande fåra utgår från yttre slingstrecket snedt nedåt en fåra, som på 10 liim. är jemn i kanterna och liknar en huggen rand, hvarefter den myn­ nar ut i en vidare, skrofligare fördjupning. Då i dennas botten ingen ås hindrar, kail fåran hafva framgått till inalles 35 ninus längd, blott med en lindrig böjning uppåt och således varit kännestreck till ett f\ Till höger örn den nyssnämnda fåran på ungefär 15 nimis afstånd derifrån finnas visserligen i staf- riktning ett par obetydliga fåror, som synas huggna; men då dessa ej väl kunna kombineras med hvarandra — de bilda ej rät linie — och ej heller med det nyss antagna spåret RUN FORSKNINGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 147 af kännestreck, hvilket deu öfre träffar ett stycke från dess spets, är antagligt, att här funnits |\ — 9) Osäker. — 1U) På midten skadad af vittring, och osäker. — u) I 3:dje styckets kant, tvifvelaktig. — n) Säkert kännestreck blott till venster; stenen är visserligen till höger om stafspetsen skroflig och ojemn, men ej så djupt, att ej kännestreck skulle hafva synts; äfven kännestreeket till venster är något skroflig^ och gropigt. Runan följes knappast af punkt. — ,3) De båda stafvarne säkra, den förra 50 å 60 mm. lång; i tvärstreckets riktning, den normala för mellersta delen af en Uj, går en vittringsfåra, djupare och något bredare än de huggna strecken, och passerar den hela stafven; på dess nedre sluttning något öfver bottnen tyckas spår af huggning finnas, i det den der är slätare; eljest kan intet kännestreck upptäckas; lemning af t|? — '*) Säker staf; unge­ fär 30 mm. till höger derom går parallelt dermed från nedra slingranden en 60 mm. lång fåra, hvilken gör intryck af att vara huggen; som emellertid intet tvärstreck sammanbinder den med föregående eller efterföljande staf, är den antagligen en vittringsfåra. — ,ä) Stafven säker, skäres något ofvan midten af en vittringsfåra, inom hvars gränser synas hafva kunnat finnas kännestreck till såväl \ som "f- — 16) Punkten osäker. — n) Stenen är isynnerhet mot inre slingstrecket skroflig afvittring; från öfre strecket löper inåt en fåra i stafriktning, 45 mm. lång samt ett böjdt stycke af ett kännestreck, 25 mm. långt — till g el. ; möjligen finnes ock 10 nini. från nedre slingstrecket yttre slutt­ ningen, 10 nini. lång, af ett kännestreck — troligen lemningar af g. — 18) Svår att upptäcka, har väl funnits på en mellan öde och lista stycket bortkommen flisa. — 19) Denna och de följande runorna grunda och delvis skadade, niell säkra. Från Trosa uppgifves af J. H. Schröder (Upsala universi- tets-biblioteks handskr.-saml. S. 114) ännu en runsten i Söder Husby äng på en hög. Örn denna sten visste ingen nu besked. S. Husby ligger midt emot Aby i Vagnhärad söder örn ån. Möjligen ar stenell den häll, som af Dybeck i Svenska Run­ urkunder I s. 31 omtalas såsom förr stående på en hög söder örn ån och nu liggande såsom trappsten vid Åby tingshus. I så fall lär den hafva fått följa nied virket i det nu nedrifna tingshuset till Y. Järna och der ligga såsom trapphall i ett skolhus. 148 STEN BOIJE. Vesterljunga socken. Skällberga norrgårds hage (Dybeck, Svenska Run-urkun- der, 13). Dybecks afteckning är mindre tillfredsställande och sämre än pastor Ljungs i Upsala universitets-biblioteks handskr.-saml. S. 115. Styckena, nu 3, sedan det ena blifvit ytterligare sönder­ slaget, höra säkert samman (Dybeck »törhända»). Inskriften: Yttre raden: Usta, nu sönderslagna stycket, 2:a stycket, fY)+5) | WTOIV) (?)• Inre raden: ika stycket +9);jc|,J'1,,)f',[J|11).|'i12). l:a stycket +'f‘N+I3)- •) = Ljung; Dybeck *; — -) Oskadadt hos Ljung; båda kännestreckens spetsar skadade hos Dybeck; på stenen blott det nedre skadadt och dessutom kännestrecken utgående lägre på stafrén än hos Dybeck; — 3) Ljung har en nästan oskadad staf och intet vidare på detta stycke; Dybeck har lemningar af och ytterligare en staf. På stenen finnes en staf af unge­ fär half längd utan spår af kännestreck och intet mer. Man skulle kunna tänka, att stenen blifvit efter Dybecks tid ytter­ ligare skadad i kanten; men Ljungs innehåll stämmer med det nuvarande, örn ock ej teckningen är fullt noggrann med afseende på måtten. — Hela 2:dra styckets yttre rad är allde­ les på tok hos Dybeck. — 4) Fullt tydligt, endast något af stafvens öfre del fattas. Derefter aftagning; i bottnen deraf är ingen runa märkbar; möjligen nedtill ett stycke af en staf. ä) = Ljung: delvis skadadt af flaga, lutande. — 6) Öfre delen träffar en ojemn spricka, men är säker; = Ljung. — 7) Kännestreckets öfre del borta på grund af brottet; säker; = Ljung. — 8) Nedre tredjedelen af en staf (= Ljung) till brott­ kant och möjligen, der brottet träffar slingans inre streck, i sjelfva kanten en ungefär 10 mm. lång huggen fåra; väl lemningar af |\. — 9) Ej hos Ljung; orätt stäldt hos Dybeck. — ln) Säkert = Ljung; omhoppadt af Dybeck(?). — n) Hel staf; ej såsom hos Dybeck. Derefter bär Ljung :, Dybeck x, intetdera finnes; följande runa står strax bredvid |. — 12) Un RUNFORSKN INGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 149 gefår en half staf, = Ljung, ej hos Dybeck. — H) Ej hos Ljung; af Dybeck orätt stäldt. Det på stenen fristående ^ är ej af Dybeck rätt placeradt, liksom ej heller de korsartade strecken rätt tecknade. Gillberga (Bautil 782, Liljegren 858; granskad af Dybeck enligt reseberättelsen för 1871). Sedan det bus, i hvars spismur stenen suttit, blifvit rifvet, restes stenen (jfr Dybecks reseberättelse för 1871); men den har sedermera blifvit kullstörtad. Stenen är efter Peringscliölds tid, före 1871, ytterligare skadad, så att Öfversta runan till venster nu är —stafvens spetsar oell kännestreckets öfre del borta — och till höger P\—stafvens nedre ända och större delen af kännestrecket qvar. Mellan -f. oell ^ på högra sidan finues :, ej i Bautil, ej an­ märkt af Dybeck. Bautils är, såsom Dybeck påpekat, L,|-f* med korsformadt skiljetecken mellan inskriftens slut och början. Björke hemhage (Dybeck Svenska Run-urkunder 3; afteck­ ning af pastor P. E. Ljung i Upsala universitets biblioteks hand- skr.-sanil. S. 115). Runorna äro ganska djupa oell tydliga. De fyra första äro lipp och nedvända. Den andra är säkert nied Dybeck -f- (d. v. s. -f), ej Ljungs |. —Den 4:de läses af Ljung'], d. v. s. af Dybeck i texten f (el. R). På teckningen har Dybeck staf med ('-kännestreck och prickadt kännestreck och derefter en kokpunkt. På stenen utgår något nedom stafvens öfre ända mot venster en 15 mm. lång fåra, ungefär lika djup som staf- ven, men den är nästan parallel med denna, således ej gerna kännestreck till ["; den fortsättes vidare nedåt, ehuru grundare, bredare och skrofligare, till slingans nedre streck ungefär i form af kännestreck till R, och bortom slingstrecket, liksom den äfven uppåt fortsätter till höger örn stafven och böjande uppåt passerar öfre slingstrecket. Midt i (ej såsom hos D. efter) denna fåra finnes en kokpunkt, ehuru på grund af läget i fördjupningens botten ej så skarp som de andra. Vi hafva så­ ledes nied säkerhet | x. — Mot inskriftens slut är stenen mer ojemn än vanligt och läsningen derför svårare. Den runa, som hos Dybeck är den öde från slutet, är ej fullständig. Det fin­ nes en huggen fåra 25 å 30 mm. lång från nedre slingstrecket — slingan omkring 60 mm. bred — samt 18 mm. längre bort 150 STEN BOIJE. åt. höger ännu en 20 å 35 nini. lång, uppåt svagt konvergerande nied den förra; fårorna upphöra vid en spricka, ofvanom hvil­ ken tyckes vara en yngre mindre afflagning. Afståndet mellan fårorna alldeles för litet, för att de skulle kunna vara två runors stafvar; antagligast hafva vi här ett |\ hvilket dock är mycket smalt, ehuru äfven möjligen här funnits ett [^. Härefter följer på vanligt afstånd säkert, ehuru ofullständigt i spetsarne ge­ nom stenens ojemnhet. Mellan denna runa och den följande, p\, kan intet skiljetecken upptäckas. Afståndet är dock större än vanligtvis och ungefär detsamma som mellan stenens af kokpunkt skilda runor; stenen är ojemn och möjligen till ytan skadad. I sin reseberättelse för 1864 yttrar Dybeck, att »ett större märkligt stycke af en ej förr känd runsten uppdagades i denna socken», utan att han pä något sätt närmare angifver platsen. Jag har ej lyckats vinna några vidare upplysningar. Rönö härad. Lästringe socken. Kullebron mellan Lästringe och Tystberga (Bautil 811, Lilje­ gren 859). Stenen — i senare tider okänd, ej nämnd af Dybeck, ej j Geol. kartverket — ligger intill en femstenastaf mellan Läst­ ringe, Bälinge och Tystberga socknar, strax invid en ej under­ hållen torpväg, hvilken löper från landsvägen vid torpet Löf­ hagen i Lästringe till Tystberga kyrka och i orten tros vara gammal — broläggning har träffats, den är utsatt på gamla kartor — der vägen passerar ett mindre vattendrag. Namnet Kalkbron nu i trakten okändt, men ett litet stycke österut fin­ nes ett gammalt nedlagdt kalkbrott. Stenen är nu mer skadad än på 1600-talet, i det de delar af öfre och högra kanterna, som på Bautils teckning begränsas af sprickor, nu saknas; det lösa fotstycket ligger deremot i röset. Runorna äro i allmänhet mycket grundt huggna och, der ojemnheter möta, ej framdragna, hvilket ej finnes angifvet å Bautils teckning. Utan att inlåta mig på närmare redogörelse nämner jag blott, att nämnda teckning, för så vidt af det qvar­ varande kan dömas, synas väsentligen rätt hafva uppfattat rista- RUNSÖ RSKNINGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 151 reus mening; de tre första stafdelarna till venster jemte till­ hörande slingdel äro dock oriktiga. Tystberga socken. Kyrkan (ny). I en öppning mellan tornet och rummet öfver kyrkans hvalf framskjuter ur muren ett af Dybeck i reseberättelsen för 1864 omnämndt stycke af en runsten, ungf. 1 m. långt och 10 cm. bredt. Afteckning kunde i anseende till den dåliga dagern ej ske; men af den väl lyckade afklappniugen framgår, att det synliga är det skadade nedre venstra hörnet af en sten med åtminstone å nedre delen ungefär samma anordning af slingan som Bautil 797, Runtuna kyrkogård; samt att inuti muren kan finnas rätt mycket af venstra sidan, hvadan stenen torde böra uttagas. De synliga runorna äro djupa och klara. Af (/, 'f' och + i hl\+ återstå genom utslagning endast rester, med af­ seende på de båda sista fullt bevisande; den första kunde möjligen hafva varit y. Antagligen böra runorna ordnas så: mn...........m hi\+-hi+- Tystberga hage (Bautil 818, Liljegren 860). Står nu, ånyo rest af Dybeck 1864, der den låg, sedan en del af Tystberga bys båge blifvit odlad, på ett öppet fält ett stycke söder örn denna. Af lydaktig flagig gneis och försedd med spiecker med skarpkantade gropar, bereder stenen, hvars banor äro ganska bra huggna, flera svårigheter. lista runan är i motsats mot Bautil alldeles oskadad. Den 2:a är i Bautil (jfr Peringschöld Monum. Svcog. X: 17) upp­ fattad såsom | sammanfallande med en spricka. Dybeck läser |\ (reseber. 1864). På stenen finnas fåror i [\-form. Den förra af dessa, »stafvelin, är säkert naturlig och fortsättes på sidorna om slingan såsom i Bautil; den andra är ej heller jemn i kanterna — naturliga fåror begagnade eller senare vittring(?). — Bautils första 4l\k skadadt genom afflagning, så att af f\ nu blott återstår stafven och öfre tredjedelen af kännestrecket; y sak­ nas alldeles; likaså det följande skiljetecknet och större nedre delen af stafven till vy. — Följande runa är i Bautil \ och Dybeck anmärker intet; stafven är klar, från dess midt går visserligen åt höger snedt uppåt en fåra, men den är grundare oell med mer sluttande kanter än de huggna samt fortsätter upp 152 STEN BOIJE. till slingkanten; ilen går deremot knappast ned på stafvens venstra sida, säl. antagligen — Genom aftagning äro å öfre kanten efter Bautils |3+ runorna borta till och med Bautils R och Öfversta delen af — detta säkert —; skiljetecknet fram­ för följande U| tinnes ej och har säkerligen ej funnits. Bauth har Den 3:dje runans kännestreck är tvifvelaktigt; finnes det, är det mycket kort; stenen är här skroflig. Derefter finnes ). Bautils andra -f. är, som Dybeck Runa fol. II s. 9 påpekat, :jc, fullt tydligt. Med afseende på Bautils följande |\ anmärker Dybeck Runa folio II s. 9, att »kännestrecket är nog osynligt». Kännestrecket är liksom stafrén grundt, men dock ganska sä­ kert. Skiljetecknet efter detta ord osäkert. — På inre ormen ef­ ter finnesicke Bautils skiljetecken. —I Bautils fthtW+N är näst sista runan, på ett skrofligt parti, åtminstone ej något regelmässigt formadt fy — I Bautils IVtvWT saknas genom den förut nämnda afflagningen nedre stafändan af andra—fjerde runorna, samt största delen af kännestrecken af den 3:dje. — Efter ri+Ki, hvars kännestreck, örn det finnes, går i kanten af en grop, är ) ej Bautils •. Inre slingans sista runa är tydligt |\ de båda föregående äro svåra, såsom ock Dybeck Runa folio II s. 9 anmärker, och jag vågar ej utan förnyad granskning bestämdt yttra mig om den, Framfor den i Bauth innanför slingan befintliga delen af in­ skriften finnes å stenen med full säkerhet ett Jf, ej anmärkt af Dybeck. Sättersta socken. »Esta berg» (Bauth 816, Liljegren 865). Redan på 1600 talet (se Bautil) skadad, är ristningen nu isynnerhet i nedre delen illa skadad genom aftiagning, antagligen förorsakad genom eld. — Runorna äro djupt och tydligt huggna och Bautils teckning återgifver med afseende på den qvar­ varande delen riktigt innehållet, endast att jag af det -f, som man skulle vänta framför och hvilket nu för öfrigt är all­ deles försvunnet, trott mig upptäcka i kanten af en spricka kännestreckets yttersta venstra spets. Ristningen aftecknades ej, men i stället togs, sedan inhugg- ningen markerats mot den mörka bottnen med hvit krita, af en RUN FORSK NING Ali I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1 882. 153 kringresande fotograf' en fotografi i omkr. 7lä, hvilken lyckades mycket väl. Bogsta socken. Kyrkdörren (Bautil 815, Liljegren 861, Burgens Fa 6, Sudro- mannia N:o 4, Fa 5 N:o 507). Stenen, som redan på Burad tid låg i kyrkdörren, är nu genom tramp så nött, att blott en mindre del af ristningen är skönjbar. Den del, som på Bautils teckning angifves såsom täckt af mur och delvis oläst, är nu blottad, hvaremot högra kanten till yttre slingans halfva bredd är dold af en trätröskel, in­ lagd 1849. Det är ej troligt, att under denna finnas några beva­ rade rundelar utom af ett — se nedan! Af inskriften återstår: Ti)W)i+ * * bww iwä) * m6)................ + (?):) +8)i9)l10)r+hKKu)!HtK12)=K?)13)- ') Kännestreck temligen tydligt; af staf ytterst svaga spår. -) Högra stafdelen bra, resten genom nötning skadad, men sä­ ker. 3) Staf bibehållen; och i delina en rund, något bredare fördjupning; ej Bursei De följande runorna å yttre slingan väl bibehållna. 4) FulIFsäkert; finnes ej hos Burdus (för muren); ej Bautils [\ 5) Något skadadt genom aftagning. 6) Bautils möjligt; runans öfre del täckt af tröskeln; synliga är blott en half staf nedifrån och en från dennas midt åt höger snedt uppgående qvist. Härefter yttre slingan och dess runor utplånade, åtminstone för så vidt de skulle vara obetäckta af tröskeln. 7) En genom nötning grund staf framskymtar; intet säkert kännestreck; Bursei U] orätt, Bautil -f. 8) Grund; stafvens öfre del på en knöl, venstra delen af det nedgående kännestrecket, hvilken skulle legat på knölen, skönjes ej. 9) Spår af staf, • tyd­ lig och djup. 10) Liksom de följande runorna tydlig och djup; Bursei -f. omöjligt. n) Efter j\ har Bautil ||, Burseus |. Den första af Bautils stafva!- är säkerligen på grund af beskaffenhet (ena sidan tvärskarp, andra sluttande), riktning (den skär nedersta spetsen af Ris kännestreck) och utsträckning (den är skönjbar vid lämplig belysning äfven mellan de båda slingorna) naturlig. '-) Fullt tydligt; Bursei omöjligt. 13) Nedom svän­ 154 STEN BOIJE. gen en genom nötning grund staf, till hvilken spår af känne- streck ej kunde upptäckas; möjligt att Bautils j|c här funnits. Stora Hamra (Bautil 81.4, Liljegren 864). Ytan temligen ojemn; huggningen djup och tydlig, då ej såsom i nedre kanten, delvis redan före Bautilska afteckningens tillkomst, aftagning egt rum. Af första ordets 3:dje runa i Bautil återstår nu endast nedre och större delen af stafven; af den 4:de tillfyllestgörande lem- ningar. Efter 8:de runan finnes punkt; 10:de runan är med Bau­ til [" (Liljegren t). Af Bautils äro punkten och |3 borta ge­ nom aftagning. + 'HT+l-f på en hög nedåtgående sluttning, tyd­ ligt. Säkert ei I^TI^tv Säkert fhKir Derefter finnas visserligen två punkter, men den öfre är skroflig och sitter väl högt upp; den nedre midt på slingan. Punkten efter -ffV-lTlX synes ej; men rummet är afflagadt. Efter det följande P\ är till slingans knutband afflagning; Bautils | saknas derför. Af det , följande ^ återstå endast Öfversta stafspctsen och kännestreckens till höger om stafven liggande delar. I Bautils hvars sista runa verkligen är är den första skadad, men säker. Bautils WKh-KfWrK skadadt genom afflagning. 3:dje ru­ nans staf begränsar flagans främre kgnt; till höger finnas lem- ningar af Öfversta delen af ett kännestreck till |\ el. £. Der­ efter finnes i dagan en oskadad knöl, hvars huggna gränskan­ ter kunna vara öfre stafdelen och kännestrecket af P; äfven de öfriga lemningarna billiga Bautils uppfattning. För Bogsta uppgifvas ytterligare två runstenar, hvilka ej kunnat anträffas. Sahristimuren (Burdus Fa 6, Sudromannia N:o 5, Fa 5 N:o 508, Bautil 814, Liljegren 862), och Rossbeck el. Råsbäck rännil, (Bautil 812, Liljegren 863). Rossbeck eller Råsbäck är nu okändt i trakten; i Pering- schölds Monumenta Sveogoth. ,X: 20 är på ett der inhäftadt af­ drag af stocken till Bautil 812 skrifvet upptill: »Vid Råsbäcks rännil i Bogsta socken» och nedtill »I Hammarby spiis i Bogsta socken tagit ifrån det öfre stycket». Vid Hammarby är nu intet stycke kändt; strax bredvid på gårdens egor löper en nu nästan ut­ torkad, af landsvägen passerad bäck, utför en rätt brant slutt­ ning = Råsbäcken (? ras = strid ström.) Der söktes stenen förgäfves. RUNFORSKN IN OAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 155 ludgo socken. Kyrkogården, förr i Sahr istidörren (Bandi 805, Liljegren 866). Röd sandsten, slät oell jemn, baksidan ej vistad; inskriften Ilar tydligen börjat å en annan sten. Första ordet är W ej +r\'+'; stafvens nedre del till nå­ got nedom grenpnnkten sammanfaller med en spricka, som der böjer till venster och gifvit anledning till Bantils uppfattning. Efter 4-H-H finnas två svaga punkter. Löten (Dybeck Buna folio I, sid. 14). Stenen skadad genom afsilning, åtminstone till utseendet mer än vid tiden för Dybecks afteckning. På grund häraf ru­ norna på vissa delar alldeles borta eller ock blott bottnarne qvar, eller kortare, djupare fragment. Af runorna i Dybecks första ord sålunda endast lemningar, som dock ej motsäga Dybecks uppfattning. Af P\ och Y i högra sidans såväl stafvar som kännestreck, finnas blott spår. Derefter finnes en grund, men tydlig punkt, ej hos Dybeck, samt nedre hälften af en staf, saknad hos Dybeck. De flesta följande runorna på höger sida skadade, men dock otvifvelaktiga. f\ i IqfYf är äfven till känne- strecket tydligt. Aspa äng (Bautil 808, Liljegren 869). Nedre stycket, i Bautil markeradt såsom löst, är nu borta; den nedersta ristade delen står derför nu i jorden och är dels svåråtkomlig, dels skadad af jordsyra. Bautus inskrift (jfr Liljegren) börjar med |. Stafven är tydligt huggen, hör dock möjligen till slingknuten, som väl då är felhuggen. Derefter: 4; derefter en säker staf och från dess fot, 10 mili. högt upp en fåra snedt uppåt åt höger; denna sista har utseende af att vara huggen, förefaller dock på special- afklappning att vara ojemn i kanterna och platsen ärja omöjlig; antagligen står här |_ Derefter har Bautil Y. Stafven är klar; tvärstrecket, möjligen en fortsättning af tvärstrecket vid förra runan, ehuru då på ett stycke mindre tydligt, går ej säkert fullt upp till öfre slingan; stenen är der skroflig. \ afsedt?; betänklig är dock den nästan säkra bristen af kännestreck på venstra sidan. Så örn möjligen derefter två grunda prickar. Första ordet skulle således möjligen kunna vara m\\. 156 STEN BOIJE. Bautus följande runa är |\ alldeles säkert orätt; på stenen tinnes h, med stafvens nedre del otydlig; andra ordet sålunda HT+l+fX, I är inklämdt mellan \ och -f, men synes dock säkert vara huggen. — Öfverst på stenen har Bautil en binde- rnna, af Liljegren återgifven med om; stafven är fullt tydlig; men intet kännestreck säkert. På V4 elier '/. af stafvens längd uppifrån finnes till venster en fördjupning, men den förefaller naturlig; af ^-kännestrecken kan för öfrigt intet skönjas; på afklappningen synes finnas antydningar till ett smalt och grundt (■ykännestreck; på stenen kan med finger eller öga intet säkert streck upptäckas, afklappningens streck ser der ut som en serie na­ turliga grunda skrofvelfördjupningar. — I P\[J|H är [4 fullständigt. Aspa (Bautil 807, Liljegren 868). Ej slutbehandlad. Korpebro (Bautil 1146, Liljegren 871). Ligger omkull; inskriften delvis, isynnerhet på den öfre slin­ gan, rätt mycket utplånad, hvilket åtminstone på några ställen skett genom afskalniug. Efter första ordet säkert två punkter, ej en. Af Bautus R+lh för afskalning blott lemningar, som ej motsäga läsnin­ gen. Efter mi+Kh bär Bautil liksom ett [^-kännestreck i oregelmässig ställning. På stenen finnes en nedåtgående kant af denna form; men den är säkert den branta kanten till en af­ skalning, som äfven bortskurit nedre delen af känuestrecket till det föregående |\; möjligen finnes dock i sista delen af Bautus streck spår af högra ändan af kännestreck till ■■{»_ Af denna slingas sista ords hopträngda runor 2—4 finnas endast fragment, hvilka dock billiga Bautus uppfattning. — Af den öfre, båg- formiga slingans runor äro åtminstone hälften alldeles utplånade, de öfriga mycket grunda och de flesta svårbestämda. För Ludgo uppgifvas äfven två nu mera ej kända runste­ nar: Prestgården (Bautil 804, Liljegren 867) och Aspa eller Ludgo gata (Bautil 806, Liljegren 870). Spelviks socken. Grinda (Bautil 809, Liljegren 874). Den 7:de runan är ett fullt oskadadt Efter be tecknar Liljegren lucka. Stenen är ojemn; ingen runa synbar; RUNKORSKNINGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 157 möjligen finnas två punkter och i så fall, eller om de funnits, är afståndet mellan oell följande f\ ej större än flerstädes på stenen i likartade fall. Efter osäkert, örn ens någon punkt. Det f\ på högra sidan, hvars kännestreck i Bautil är skadadt, är helt. Efter Hmöjligen, ehuru ytterst osäkert, två punkter. Derefter med andra runans kännestreck fullt tydligt och sammanhängande, ej såsom i Bautil. Vid slin­ gans slut säkert två punkter; likaså nederst (framför) nästa slinga. På stenen finnes, såsom Dybeck, Runa folio, II s. 9, påpekat, KRIKf\y (y;s staf upptill grund) och derefter Grinda (ny). Ett par alnar i söder örn den förra stenen stack upp ur jorden en stenhäll, örn 30 å 40 X 50 å 60 cm. Under arbete med rättande af den torra, som stod på lut, hade det fallit ega­ ren af Grinda in att rödja jorden af hällen, som nu hiet öfver 2 meter lång och mer än 1 m. bred på bredaste stället. Vid mitt nästa besök på stället väckte stenen min uppmärksamhet; bonden hemtade spaden och sedan vi gräft oss in under smala­ ste ändan, upptäcktes snart runor. Stenen, rest på Vitterhets- Akademiens bekostnad, är af grå gneis, till ytan ganska plan och slät; dock finnas på nedre delen ett par skrofliga ytor, som ej blifvit huggna. Korset är i hufvudsak likt det på Bautil 801, jfr äfven Bautil 799, venstra teckningen, och äfven inskriftens anordning, utom att inskriften på Grindastenen öfverallt är dub- belradig. Huggningen tydlig, ej särdeles djup. Inskriften: nRirvrmwi: wrin : hivh^ : ki+rm\ : n: nm: H+wm:2): : lvu3) : rvHitft.: +: mntl:nutti: HKirN: &i\RMt : +: H+wt+tti: hivn : nt i\n :5) >) På den punkt på stenen, som motsvarar inskriftens bör­ jan på Bautil 801. ‘2) 3 sidor af yttre slingan genomlupna, fortsätter å inre slingans nedre, horisontala rad; ^Härefter ett skrofligt rum, der 3 runor kunnat få rum, men intet finnes. Punkterna osäkra. Fortsättes på inre slingan uppåt. 4) Fortsätt­ ningen på yttre slingans nedre rand ett stycke in på denna; stycket längst till höger för skroflighet oarbetadt. ä) Hör sista ordet till inskriftens början eller är eff KfMtM/tv8 binamn? 12 158 STEN BOIJE. Landshammar (Bautil 817, Liljegren 872, Burgens Fa 6 Sink. N:o 14, Fa 5 N:o 516). Bautus, för att ej tala om Bursei, återgifvande af ristningen midt på stenen är ganska felaktig. Der finnes först, räknadt nedifrån, ett par vinkelformiga fördjupningar af hvilka jag ej kunnat få något (skiljetecken?). Derefter följa blandade qvist- runor och vanliga runor, nämligen: en qvistruna med en qvist på hvardera sidan örn staken; |; qvistruna med 3 qvistar till venster, 6 till höger1); skiljetecken; p; qvistruna med 3 qvistar till venster, 2 till höger2); qvistruna med 3 qvistar på hvardera sidan; \ 3); -J-; hvilket allt är fullt säkert och tydligen lika med mv-mn- *) staken böjd; 2) nedersta qvisten alldeles vid stafvens ända; 3) Bautils | i ansigtets nedra kant, rätt hos Burdus. Fi­ guren ofvanför, som ser ut som ett ansigte, är ej alldeles riktig i Bautil; så finnas, örn ock grunda, böjda »ögonbryn». Från Spelvik uppgifves ytterligare tre runstenar: Landshammar (Bautil 810, Liljegren 873, Burams Fa 6, Sudr. N:o 17, Få 5 N:o 518), nu okänd; Landshammar (Burdus Fa 6, Sudr. N:o 15, Fa5N:o517.— Ställets namn uppgifves visserligen vara Glanshammar, men så också vid de båda andra Bautil 810 och 817). Ej nu bekant. Det påstods, att för några år sedan en runristad liten sten legat på gården vid Landshammar, men blifvit af namngifven person bort­ förd derifrån för att öfverlemnas till Statens Historiska Museum. Snesta, i en trumma i nedvägen, enligt Sveriges Geologiska Undersökning, Upplysningar örn bladet Tärna sid. 96. En gam­ mal rättare vid Nora i Vagnhärad berättade, att i hans ungdom 1 Membro hage i Runtuna stått en runsten, som blifvit lagd i denna trumma. Egaren af Snesta amadé inom de närmaste åren ombygga trumman och skulle då efterse stenen. På grund af bristande tid och utrymme måste jag i det följande ytterligare inskränka mig. Lids socken. Sanda (ej offentliggjord). Stenen är särdeles svår att komma till rätta med, ojemn och sprickig som den är och dessutom liksom öfverdragen med RUNFORSKNINGAR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 159 en brun glasyr — den har legat som gångvägsbro öfver ett dike — som gör det kinkigt att skilja mellan hugget och naturligt. En afteckning^’ pastor Vetter [finnes i Vitterliets-Akademiens arkiv. Från hans uppfattning skiljer sig i många delar min, utan att jag dock på anförda skäl vågar ansvara för den se- nares riktighet. Lundby Säteri (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 48). Femte runan, som hos Dybeck är (?), är säkert Dybecks i Svenska Run-urkunder I sid. 49 och pastor Vsotters i en skrifvelse i Vitterliets-Akademiens arkiv uttalade förmodan, att stenen kan vara lästad i detta århundrade, - pastor Vsetter angifver af hvilka, — vinner stöd af så väl in­ skriftens egen beskaffenhet, som af notiser, hvilka jag på stället erhöll, ehuru dessa ej voro fullt bevisande. Lids kyrkogårdsport (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 44). Inskriften, ganska djup och tydlig, till innehållet — ej ru­ nornas plats och dylikt — riktig hos Dybeck; deremot är ornamenteringen i väsentliga delar felaktig. Lids kyrkogårdsport (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 43). Flyttad från sakristidörren och fäst vid muren bredvid den förra. Ej aftecknad, ändringar gjorda i ett exemplar af Dy­ becks anförda arbete. Hos Dybeck endast ett par mindre fel­ aktigheter. Väringe (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 47). Ej aftecknad, men flere felaktigheter ändrade i Dybecks anförda teckning. Lundby (Bond-Lundhy). (Dybeck, Svenska Run-urkun­ der, 46). Ytan är småskroflig, och inskriften delvis ganska svår och otydlig, äfven der allt hos Dybeck ser klart ut. Utom mindre felaktigheter har Dybeck der stenen fullt tydligt bär IKfYHU Sparsta egor, Hagstugan (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 45). Ej aftecknad. Djupt och tydligt huggen, Dybecks teckning ej felfri. I Runa folio, II s. 9. uppgifver Dybeck, att ett »hittills icke bekant större stycke af en runsten fans» (före 1874) »söder ut på egorna» (Sparsta), utan att närmare angifva stället. Jag lyckades örn detta stycke icke få något besked. 160 STEN BOIJE. Runtuna socken. Löfsund (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 38). Stenen är af Dybeck vårdslöst utgifven. Ar 1850 insändes af A. T. Bergholm till J. H. Schröder en afteckning af den då nyfunna stenen; i nära öfverensstämmelse med denna är stenen^, uppmålad med svart färg, och med denna uppmålning stämmer Dybecks teckning, så när som på att de vederbörliga punkterna mellan orden af Dybeck insatts och ornamenteringen förbätt­ rats. Stenen är ovanligt jemn och slät samt, örn ock några qvistiga punkter finnas, lättläst. Nå, der finnes nu utom känne- strecken på /|s i '1'RfYT'tyfv hvilka ingalunda äro »oförklarligt matta» (se Dybeck Runa folio II s. 9), utan normala — på det andra långa horizontala strecket utpå stenen nedifrån räknadt ett l^-kännestreck, 120 mm. långt, — kännestrecket på större delen af sin längd nästan parallelt med stafven — och på det tredje ett -f kännestreck, 40 mm. långt, (säl. |d||^4~) °°h alla korsen derofvan äro qvistrunor, med qvistar åt alla håll, hvarjemte de båda strecken ofvanför äro runor. Eneberga (Inneberga) (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 39). Blott afteckuad, ej slutbehandlad. Kongeberga (Bautil 796, Liljegren 877). Blott nedre delen qvar, rest på en backe norr örn byn. Har förr suttit i en skorsten, låg, då den för några år sedan upp­ märksammades, såsom trappsten i Lillgården, hvadan inskriften är mycket nött. På venstra kanten finnas följande ej förr kända runor: +IM+TK; derefter afslaget. Kyrkogården (Bautil 797, Liljegren 875). Lättläst. Kyrkan. En liten fyrkantig kalksten med runor, omnämnd af Dybeck i reseberättelsen för 1864 och i Runa folio II sid. 9, der han undrar örn inskriften kan vara latinsk. Stenen nött; några få runor säkra, lemningar och spår af andra. Ej aftecknad, men två väl lyckade afklappningar tagna. Öfriga för Runtuna uppgifna runstenar blefvo dels förgäfves eftersökta, dels icke medhunna. 11UNF0 RAKNING AR I SÖDERMANLAND SOMMAREN 1882. 161 Svärta socken. Nälberga (Bautil 819, Liljegren 885). Stenen är delvis ganska svår och min uppfattning skiljer sig i några punkter, företrädesvis i fråga örn qvistrunorna, från Bautils. Den för Ekeby löt (Bautil 820, Liljegren 886) uppgifna run­ stenen söktes förgäfves. Under resans senare del hade jag mitt hufvudqvarter vid Aspa gästgifvaregård i Ludgo och arbetade derifrån samtidigt i Ludgo, Spelviks, Lids och Runtuna socknar. En följd häraf blef, att då jag den 20 Aug. måste för annan sysselsättning af­ bryta arbetet, detta med afseende på ett par påbörjade stenar blef oafslutadt eller inskränktes derutinnan, att aftecknandet underläts, hvarjemte Runtuna ej fullständigt blef föremål för undersökning. Af det anförda"framgår, att jag vid nästan alla minnesmär­ ken, som varit föremål för min granskning, i flera eller färre punkter haft olika uppfattning med mina föregångare i äldre och nyare tider. Vid större delen af minnesmärkena har jag, förså- vidt detta kan ske genom en blott beskrifning, sökt angifva dessa mina afvikande meningar. Oftast hafva de naturligen före­ kommit vid svårare ställen och då ej sällan inskränkt sig der­ hän, att jag måst beteckna såsom osäkert, hvad som af andra uppgifter kunde anses ostridigt, eller blott kunnat antyda andra möjligheter för lösningen än de hittills beaktade. Men mer än en gång hafva anledningarna till anmärkning varit af den art, att man måste sätta i fråga, huruvida granskaren — och det gäller ej blott om äldre utan äfven örn nyare — man märke t. ex. Skällberga stenen i Vesterljung, (Bond-)Lundbystenen i Lid (rwm för immi) och framför allt Löfsundsstenen i Run­ tuna — gått till väga med ens någon grad af noggrannhet. I hvarje fall torde ytterligare bevis, örn eljest sådana behöfvas, hafva lemnats för deras åsigt, som anse, att en vetenskaplig bearbetning af våra runinskrifter på grundvalen af de teckningar 162 STEN BOIJE. afskriften och beskrifningar, som för de flesta ännu finnas, icke mycket lönar mödan, då forskaren i hvarje ögonblick måste vara oviss om materialets pålitlighet, och att derför en vår tids for­ dringar motsvarande, omfattande ny granskning bör företagas och det ju förr desto hellre.