Ingen vet var hon kommer ifrån eller att hon snart ska spela huvudrollen i en uråldrig profetia; allra minst hon själv.

17-åriga Amelia har aldrig passat in i Ljusets systraskap. Hon älskar spänning och äventyr, inte broderier och körsång. I flera år har hon sparat silvermynt från tjuvjaktsbyten för att börja om någon annanstans. Men så en natt träffar hon den mystiska Gabriel – vars sneda leende följer henne ända in i drömmen – och helt plötsligt förändras allt. Ingenting är längre säkert … ingenting förutom att världen som hon känner till den kommer att gå under.

There are different ways to create a screenplay – freewriting from a spontaneous idea, or more planned with a determined end. I and three other screenwriters write two short screenplays each. I document the process and compare the screenplays. Based on a critical analysis of some classical dramaturgy handbooks I explore prospective versus retrospective writing practices, focusing on processes as well as results. The results will be of value for both the practice and teching of screenwriting.

Detta konstnärliga examensarbete beskriver inledningen av en science fiction-berättelse i tre delar med inslag av skräck och spänning.

För många hundra år sedan övergav delar av mänskligheten en av miljöförstöring och krig ödelagd jord, för att återetablera civilisationen på månen. Är mänskligheten dömd att upprepa gamla misstag?

Becca är en ung och härdad föredetta soldat, med inre demoner och cyniska tvivel, som dras in politiska spel och våldsamma stridigheter, vilka sätter hennes moraliska kompass på prov. Är hon rätt person att ta sig an en existensiell kamp med hela mänsklighetens framtid på spel?

Genom molnen är en del av en historisk roman baserad på verkligha händelser i Stockholm försommaren 1890. Den unge ballongflygaren Victor Rolla kom till Stockholm för att göra uppstigningar med ballong och därefter hoppa ned med fallskärm. Han kallade sig kapten Rolla och hanns uppstigningar blev mycket uppmärksammade och populära i staden och tusentals människor följde hans nummer. Pressen bevakade förstås Rollas nummer och uppståndelsen runt honom. En av journalistrna, Sven Svensson på Dagens Nyheter skrev om Victor Rolla och blev berörd av den unge mannens öde. För historien om Victor Rolla har  ett tragiskt slut, den tredje uppstigningen slutade illa. Ballongen steg upp från Mosebacke, men kapten Rollas fallskärm hade fallit till marken. Rolla hade ingen möjlighet att sänka ballongen utan steg högt och flög bort ut mot skärgården. Nästa dagen hittades han död i vattnet utanför Ljusterö.

I berättelsen vill jag skilda händelserna runt kapten Rolla, men också vad som gjorde att de inträffade. Vad kom en ung man att riskera livet i ett farligt värv och hur kom det sig att stockholmarna fäste sig så vid den unge mannen. När han begravdes följde tiotusentals människor hans likfärd mot Norra begravningsplatsen i Solna.

This thesis studies the 1931 short story collection Portret [The Portrait] by the Russian author Leonid Ivanovich Dobychin (1894–1936?). My main argument is that the principal theme in Dobychin’s writings arises out of the complexities of human encounters. 

My approach is based on affirmative interpretations that I call “encountering” readings. They draw on critical practices developed by Boris Gasparov, who argues in his 2013 study of Pasternak Boris Pasternak: Po tu storonu poėtiki (Filosofiia. Muzyka. Byt) that the key to Pasternak’s work lies not in the dominant feature of their linguistic texture, but in the momentary states of everyday life that the author captures, and Henri Meschonnic’s Critique du rythme: Anthropologie historique du langage (1982). Meschonnic focuses on rhythm as an intrinsic aspect of the text that requires the reader to participate actively in appreciating the text as a work of art by following the interplay between rhythm, the active subject and what is expressed. Both scholars reflect a turn away from the linguistically informed theoretical approaches that dominated the academic study of literature in the twentieth century. 

Similarly, I approach Dobychin’s characters on the level of their personal conflicts and everyday lives by simulating an interpersonal encounter in an anti-theoretical search for meaning that is congenial to both the central theme of the stories and the way in which they reveal human encounters “beyond words,” as it were, both within the works and with the reader, through suggestive associations and not yet categorized, “precategorial” experiences in everyday life. 

The “unoutspokenness” (nedogovorënnost’)—i.e. reticence, a deliberate avoidance of explicitness that Dobychin’s contemporary critics ascribed to his writings and often disparaged as “incomprehensibility”—serves as a starting point for a critical discussion of both earlier research on Dobychin and theoretical approaches to literature more generally. In searching for a dominant formal feature, a ‘key’ or ‘code’, in Dobychin’s writings, earlier scholars have tended to describe it in terms of an anti-aesthetic. The alleged lack of plot, inner coherence and meaning is explained as deliberate, intended to performatively mirror the absurdness and inadequacies, the disorientation and loss of meaning in Soviet reality itself. In this thesis, I argue instead that there is no such lack or incoherence in Dobychin’s works. The “nedogovorënnost’” of his short stories is instead understood as an exact and purposeful way of conveying meaning through what is experienced and shared beyond words in a time that was overburdened with idealistic ideological discourses. At the heart of Dobychin’s stories are moments of fragile human interaction that underlie trivial dialogues and actions in banal everyday existence. The stories let the reader experience the sudden and unexpected human connections that the characters encounter in their everyday impressions. The contrasts and plurality of human perspectives thus perceived evoke a potential interaction beyond societal roles. These brief encounters are presented as something precarious in a Soviet society striving towards a single true ideology. Such a reading suggests that Dobychin is not so much a deliberately enigmatic author as a writer who aspires to express in words that which is profoundly wordless: the encounters between people outside of the ideological categories and discourses of their language.

Texten utgörs av en kortroman: En mor hjälper sin son att tömma ett dödsbo efter en äldre kvinna. Under arbetet hittar de spår efter händelser som utspelats i kvinnans liv. Samtidigt väcker alla saker de hittar minnen hos modern från den egna uppväxten. 

I den skönlitterära berättelsen "Konstnärsparet - En fantasi kring John och Ester Bauer" varvas historiska avsnitt, som skildrar makarna Bauers liv, med essäistiska inslag i nutid i vilka berättarjaget skildrar forskandet efter svar på frågor om paret Bauer och tankar kring hur berättelsen ska växa fram. 

Textutdraget ingår i en längre berättelse om konstnärsparet. Fram till båtolyckan 1918 grundar sig de historiska avsnitten på dokumentärt material. Efter dödsolyckan går texten över i ren fiktion, men med för tiden trovärdiga scenarier. Jag låter Ester Bauer överleva och möta de nya, moderna tankarna som rör både samhälle och konst. Hon träffar konstnärerna Vera Nilsson, Greta Knutson Tzara och Hilma af Klint och kommer att utveckla sitt konstnärsskap. Berättelsen blir en inre och yttre utvecklingsresa för Ester.

Syftet har varit att skriva en historisk berättelse med en twist där dokumentärt material om konstnärsparets liv och tragiska död vävs samman med nutida reflektioner. I den fortsatta berättelsen låter jag Ester överleva och möta personer som hon mycket väl hade kunnat träffa om hon fått leva. Jag grundar mig på dokumenterade uppgifter också om dem hon möter. Genom de skiftande perspektiven och kronologiska hoppen vill jag skapa en ökad närhet och förtätning av texten.

Du står med ryggen mot sjukhusentrén.

Eller gör du verkligen det? Står du med ryggen mot sjukhusentrén?

Kanske beror det på vem du är. Kanske är du inte den du tror att du är.

I det här examensarbetet utforskas möjligheter och begränsningar i relation och tilltal mellan de litterära kommunikationsnivåerna: Är du en gestalt som instrueras av författaren, eller en del av den fiktiva berättarens intrapersonella kommunikation, eller kanske en generisk representation som skulle kunna omfatta en ideal läsare?

Texten utgör inledningen till en längre prosatext.

En skildring av fyra konstnärssjälar – deras uppoffringar och glädjeämnen, strävanden och hinder, och hur de av en slump sammanstrålar i den italienska staden Cremona.

Inflyttningsfesten är en teaterpjäs som handlar om sju unga vuxna som har samlats för en inflyttningsfest. Någon föreslår att de ska leka en lek som går ut på att alla måste lägga sina mobiler på bordet och dela med sig av sina meddelanden och samtal med resten av gruppen. En rad hemligheter och pinsamheter uppdagas under kvällen och festen spårar så småningom ur. Men när de lämnar lägenheten för att åka hem är allting precis som det var i början av kvällen. Det går upp för oss att leken aldrig hände och att hela pjäsen har varit ett tankeexperiment.

Det jag vill utforska är hur mobiltelefoner och sociala medier har gjort intrång i människors allra mest privata sfär och hur det påverkar oss. För tjugo år sedan höll vi våra hemligheter inom oss. Idag finns de i våra mobiler som har blivit lite som våra svarta lådor. Hemligheter, en del oskyldiga andra farliga, uppdagas och människor som känner varandra blir främlingar. Och man kan inte rentvå sig från de hemligheter som finns i mobilen. Min pjäs tar upp ämnen som mikrootrohet, svårigheter att kommunicera med varandra, undanhållande av egna framtidsplaner, så kallade fria förhållanden, relationen till sitt ex och föräldrar som lägger sig i. Ämnen som jag hoppas och tror känns relevanta i vår samtid, och något för var och en att kunna relatera till.

Detta examensarbete är ett utdrag ur pjäsen Inflyttningsfesten.

The Letters by Anne Marie Appelgren is based on the author’s own experience. It tells the story of a woman trapped in her past. After her mother dies the protagonist inherits old family letters and soon starts her journey to find out how the family situation got so toxic. She finds out about her mother’s childhood in Germany, at the beginning of World War II, and  how the child was bounced between Germany, Finland and Sweden during the war.

The rift between mother and daughter began when the daughter felt stifled and invisible in her home environment and needed to break free. Her mother would never forgive her for this.

The daughter finds out that she is the last link in a series of only daughters. If there were two daughters only one gave birth. Six generations all have at least three things in common; they followed a man to a different country, they all got divorced, except for one who remained in a loveless marriage, and each had a problematic relationship with their mother.

Polyhistorn Gunnar Artéus är professor emeritus i historia och expert på 1700-talet, särskilt den gustavianska tiden, men han har vid sidan av sin akademiska gärning även odlat ett skönlitterärt författarskap. Han har publicerat essäsamlingar i litterära och estetiska ämnen, därtill dramatik och volymer med översättningar av lyriker som Yeats och Rilke, men framför allt har han väckt uppmärksamhet som lyriker själv. Min artikel är ett förord till ett urval av Gunnar Artéus diktning och utgör ett försök att karakterisera dess egenart och att ange de motiv som är centrala i den.

Boken "Bländaprojektet" är en sammanställning av ett konstprojekt genomfört under ledning av konstnären Anna-Karin Arvidsson. Boken presenterar hur projektet genom konstnärliga metoder och med den historiska sägnen om Blända som utgångspunkt på olika sätt belyst unga kvinnors rätt att ta plats i det offentliga rummet. Nya mötesplatser har skapats som genererat delaktighet, lust och styrka. Projektet har utgjorts av tre delar: en mobil skulptur, en serie workshoppar samt den här publikationen. Skulpturen har flyttats från plats till plats i Växjös offentliga rum. Val av plats har styrts av var frågan om jämställdhet i relation till makt har varit intressant att diskutera. Workshopparna har genomförts av konstnärliga projektledare i samarbete med unga kvinnor i åldrarna 20-35 år som varit på väg mot professionalitet inom ett konstnärligt område. Teman för workshopparna har varit: ”Att skriva den moderna Bländasägnen” med inriktning mot kreativt skrivande; ”Scen Blända” med inriktning mot musik och scenkonst; ”Att inta det förbjudna rummet” med inriktning mot design och bildkonst. Alla workshopparna har mynnat ut i en publik presentation i form av en föreställning, en iscensättning eller som texter och bilder i den här publikationen.

The CBS sit-com 2 Broke Girls – aired for six seasons from 2011 to 2017 – represented a watershed in Kat Dennings’ career. Up to that moment she had been consolidating a resume as ‘indie rising star’ with a gallery of rebellious and emotionally-complex leading characters – for example, Nick and Nora’s Infinite Playlist (2008) or Daydream Nation (2010) – interspersed with comedic supporting roles in mainstream films – for example, The House Bunny (2008). And when she landed the principal role of Max Black in the CBS show she had two very different films in the pipeline: on the one hand To Write Love on Her Arms (2012), an indie drama about addiction and depression; on the other hand, the supporting comic-relief role in the Marvel kolossal Thor (2011). Dennings brought to 2 Broke Girl this dual screen-persona that she had been honing: talented dramatic actress plus witty comedian. The mix soon proved too complex to handle for a sit-com, particularly for a conservative/traditional one like 2 Broke Girls that neither sought the formal experimentations of Arrested Development nor would manage to give its characters the depth and development arc as The Big Bang Theory managed to. 

Throughout the six seasons, the Max Black character made a journey from complexity to simplicity. In Season One Max is a young woman with a traumatic childhood, working two minimum-wage jobs and still struggling to make the ends meet, hiding her desperation behind a facade of cynicism and sarcasm. In Season Six Max has turned into a hollower stand-up-comedian-like type, a stereotypical street-smart slacker dispensing one-liners about booze, sex, and her own breasts. The writers kept the facade and dropped the inner anguish that was originally hidden behind it. Dennings gradually had to flatten out her original multifaceted persona into a more mono-dimensional type. The paper surveys this transformation process across the show, tracing how this ‘involution’ and ‘flattening’ may have been determined by the constraints of the traditional live-audience multi-camera sit-com format, as well as by some overly-formulaic writing and short-sighted decisions in both the planning of the multi-season development and in the design of the character arc – which might have had some weight in the eventual cancellation of the show.

This study focuses on the relationship between the author’s narrative craft and the potential for the reader’s empathetic response. Specifically, it discusses how an anachronous narrative structure provides the author with different ways to promote empathy.

The discussion of empathy is key in the discussion of narrative craft: great characters are those a reader can empathise with. But the discussion of empathy runs deeper than this, with many scholars turning to the wider effects literature can have on a reader’s moral compass (Nussbaum 1997) and even their real-world behaviour (Keen 2007).

This study sets aside the question of how to produce empathy and turns instead to the author’s craft. I have assessed the author’s capability of promoting empathy by building a framework of tools for the author (dubbed The Empathy Toolbox) from several studies conducted by narratology theorists. I have then analysed this in relation to my own work and that of Audrey Niffenegger and Kurt Vonnegut with a particular focus on characterisation and how this is affected by anachrony.

This study is of value to all writers of creative fiction, as anachronous timelines can be employed across a breadth of genres using plot devices like flashbacks, flash-forwards and dream sequences. Furthermore, it provides authors with tools to aid their craft and help their work resonate with any reader, not just those that might have a similar background to their protagonist.

Based on a psychoanalytical and dialogue-philosophical understanding of language as something that creates and shapes our perception of ourselves and the outside world, I intend to investigate how poetry about trauma, written from the child’s perspective, is expressed. More specifically, I intend to study how trauma takes form poetically, and which linguistic strategies that can be used to portray traumatic experiences. I do this through the practice of reading and writing, where the analysis consists of two parts: a close reading of two collections of poetry that focus on the child’s perception of a parent where a trauma is present, more specifically Ylva Gripfelt’s Det gudomliga tillståndet and Helene Rådberg’s En sorts mamma kallad. The second part of the analysis consists of my own poetry on the same topic, where this writing occurs as a parallel activity. Through my analysis, I argue that the trauma emerges as a (dis)connection between the child and the parent, where the child moves both towards and away from the adult. The analysis also highlights how different linguistic tropes, such as repetition, silence and splitting, can be used to portray the trauma. In a concluding discussion, I describe how reading Rådberg’s and Gripfelt’s poetry has influenced my own writing and how my own writing has been both wounding and healing.

Blodsed är arbetsnamnet på det skrivprojekt jag jobbat på sedan 2017 och Kreativt Skrivande I. Det började som en spelidé på en kurs i Game Writing jag gick då, men har sedan dess utvecklats till en nu över 200 sidor lång berättelse i fantasygenre som bara blir större och större för varje gång jag klickar upp projektmappen på datorn. 

Blodsed är en berättelse om villkorslös kärlek: mellan syskon, mellan vänner, och mellan partners. På samma sätt som i mitt privatliv så är Blodsed en rad upprivande händelser som inte hade gått att förhindra, inte går att förändra, och måste mötas för vad de är. Mantrat ”du kan inte ändra vad som hänt, men du kan påverka vad som händer” ligger som en slogan över produktionen av denna text. Den visar hur man aldrig kan ta någonting för givet, och att man lär sig att uppskatta och älska de små sakerna i livet först när man inte har dem längre. Den berättar om ödets ironi, Murphys lag och att en liten människas gärningar kan förändra världen — hur små och obetydliga de än kan kännas för stunden. 

I praktiken är Blodsed en historia om Ayven, en ung kvinna med skinn på näsan. I generationer har hennes familj drivit hembyns smedja, och även hon lever och andas smedyrket med stolthet. Hennes mamma dog när hon var så liten att hon knappt minns henne, och pappa stupade i inbördeskriget för ett par år sedan. Kvar att ta hand om lillasyster Ellir är bara hon, och efter att ha mist alla andra finns det ingen hon älskar och bryr sig så mycket om som henne.   Men så finns också Tobin, jägaren. Mannen hon älskar, som hon alltid älskat trots alla hans brister, sedan barnsben. Han som satt i fängelse för att ha skyddat henne från hennes tidigare fästman, den misshandlande och ständigt berusade Ed. Tobin, som kom tillbaka till henne i samma andetag han blev frisläppt. Som länge kämpat med alkoholen, men som aldrig tvekat en sekund när Ayven behövt honom.   I fokus finns även drottning Helena. När hennes make och kung stupade i kriget tog hon över makten på egen hand, och har sedan dess börjat tappa förståndet allt snabbare. Hon håller sig isolerad, pratar med sig själv, mumlar in i skuggiga hörn och river sig själv längs underarmarna. Om nätterna hör man skrik från hennes slottstorn, hon experimenterar med svart magi och det sprids rykten om blodsritualer bakom stängda slottsdörrar.   När Ayven vaknar en morgon och inser att Ellir har rövats bort av drottningens hejdukar vänds hennes liv ut och in. Nu väntar ett äventyr hon aldrig velat genomgå, och upplever saker hon aldrig trodde fanns. Saker som bara varit sagor, fantasier och sånger står nu framför henne, livs levande och verkliga. Döden flåsar henne i nacken, Tobin överger henne och tiden börjar rinna ut för att hinna fram till Ellir i tid.

My writing project falls into the genre of Coming of Age, which often focuses on teenage characters on the cusp of adulthood and follows their journey of self-discovery and understanding of their surroundings. The themes in my text include love, class, and belonging, revolving around a young woman's experiences in late 1980s London. The events are based on my own experiences fused with fiction, using memories, photographs, diary entries, and letters. The plot centers around a young, impulsive, and idealistic girl from a small town who encounters the cosmopolitan city of London and a different reality, leading to a major, life-changing heartbreak. Each chapter begins with a quote from a song from that period, except for the epilogue which opens with a current song lyric.

Machinima films are commonly associated with various other media forms such as games, television, cinema, theatre and music videos. Sprung from gameplay, machinima originated as gaming “demos” – data logs which can be played back on a game engine to re-live past events in a game world, typically used to re-play gamers’ high jinks or record performances (Lowood 2005; Lowood 2006; Nitsche 2007) – in a process already cinematic in its Lumiére Brothers-esque recording of game reality (Burke 2012). Such “high-performance play” (Lowood 2005, 11) morphed into narrative cinema with The Rangers’s hacking of Quake (id Games 1994) to make Diary of a Camper in October 1996 (Lowood 2006), as the gamers appropriated the game’s camera perspective (from FPS to an independent viewpoint), edited disparate shots and formulated visual narrative with its sequences. As machinima evolved, other media forms drove its format, language and aesthetics. Well-known machinima such as Red vs Blue and Bill and John, for example, adapt the episodic format of comedy television and rely on theatrical comic timing and voice acting, even to a certain Brechtian absurdism (Avers), for their success. Michael Nitsche directly links machinima with live performance “acted out inside the virtual world and presented in different formats to the audience.” (Nitsche, Film Live) Other scholars see works such as The Edge of Remorse (Hancock and Ingram 362) and Rise of the Living Dead (Pigott 2011) as particularly cinematic. Elements of older media are not only integrated, but are subverted: Jeffrey Bardzell discusses a “resistance stance” in machinima that “seeks to subvert the reality of the game or subordinate it to the vision or meanings that the machinimator seeks to express” (Bardzell 2011, 208).

There is thus already much scholarship in studying machinima with respect to screen media and performance. Yet, one aspect of machinima that has not been discussed as much so far is how machinima is also very much a made object, composed both as a technology and as a thing. In making machinima, game technologies are modified, subverted, adapted, even re-created.[i] However, that form of making is merely one part of the story – creating machinima also involves drawing up and building virtual objects, creating and dressing avatars (often with custom-made clothes, accessories and skins), designing or selecting sets, writing scripts and recording acting voices. In that respect, machinima is also a thing – an object – constructed through a series of processes and fashioned with a whole set of skills. This crafting of machinima, in the sense of it being formed as a complex digital artefact, is often overshadowed by its more dominating importance of it being a media object. We propose that prioritizing process over object not only presents an alternative perspective to understanding machinima, but also deflects attention onto the contingency of media and, by extension, new methods of making and extracting meaning. As Nicholas Thoburn argues, media is transformed as “they enter into new external relations, new ecologies – and traversed by a multiplicity of forces and struggles” (2012, 817). Shifting the theoretical focus to the making of media taps into this fluid placing of media in its flux of relations and ecologies so that we may further understand how the creating of media itself can become a space of political and social transformation.

At first glance, the connection between machinima and craft appears tenuous. As Oliver Morton, editor-in-chief of Wired magazine (Europe), first observed in 1995, computer technologies remove the aspect of “hands-on” making in craftwork. (Dormer 1997, 137) The common notion of craft involves a tangible object – “the thing made by human hands” (Paz) – such as a pottered water jug or a handwoven basket, invoking sensuality, physicality, and the organic. Craft also implies elements of physical skill, of “cumbersome manual techniques” (Turim, 51) which gives rise to a slow, tactile and responsive process of creation. Images from Denis Diderot’s Encyclopédie, for example, depict craftsmen hunched at large tables, bent over their tools in workshop-like environments, hands busily working away at unfinished products. On the other hand, machinima, like all digital objects, is fundamentally immaterial. It may be contained in something tangible such as a DVD (indeed, the CD-ROM accompanying Machinima for Dummies contains, among others, some of the authors’ “top ten Machinima films”) or a thumb drive containing a demo file, both of which may, in different ways, provide access to the game movies they store. However, its basic ontology – as a film – is binary code, strings of zeros and ones, which as an artefact or object do not take any humanly recognizable material form. Furthermore, with so many computer processes in the making of machinima – moving avatars, recording onscreen captures, editing digitally, uploading and distributing online – there appears to be little “hands-on” making, save for perhaps the prodigious controlling of a computer mouse. How, then, might machinima be seen as craftwork?

Yet, we see this linkage as an important one. The connection between making and understanding is a close and well-known one, whereby it is acknowledged that we often understand something best by actually making it. Machinima as craft thus formulates also a means to the learning of knowledge and skills. As we will argue, the process of making imparts valuable skills and places learning in different frameworks, re-formulating concepts and ideas so as to make them more memorable and allowing for more effective analysis. In a wider scale, machinima thus also offers pedagogy the possibility of making – and learning – in numerous media contexts, such as film, music video, theatre, design, architecture and performance, and in relatively cheap and efficient ways, without the need for costly equipment, such as physical cameras, or complicated logistics of onset filming and recording.

This chapter proceeds as follows. We first discuss how machinima may be deemed to be craft through canvassing its definition, before examining the characteristics of making machinima and comparing them to those for traditional craftwork. The next section explicates the connection between craft and teaching, primarily as it is used in HUMlab, Umeå University. We then describe a case study from the lab which uses precisely those qualities of craft in machinima as a teaching method for a second-year media and culture course, Cultural Analysis. In the process, we also examine these questions: what were the motivations of using the aspect of “making” in machinima as part of the course? How was it done? What did it achieve?

[i] Although this is being increasingly qualified with machinima-specific software such as The Movies and Moviestorm, and with embedded machinima software in games such as Halo.

Abstract – Gals

This is the beginning of a novel about the 20-year old orphan Silja. She lives in Stockholm with her foster sister Åsa, and has a temporary job at a newspaper. In the first chapter, she decides to bathe in the sea late at night and gets stuck under water. While she fights for her life, she discovers that she can breathe under water because she has gals on her neck.

After some time, stuck in the tangled seagrass, a boy saves her. His name is Nandor and he takes her to his mother Nadine’s apartment. Nadine, who is a doctor, takes care of Silja and tells her about a clinic in Finland where Nadine became pregnant with Nandor. Nandor has gals on his neck, just like Silja,

Later, Silja’s sister Åsa is presented. She has an extraordinary balance and has recently dropped out of ballet school. Silja also meets a boy called Sindre who claims he is a teriantrope – a wolf in a human body.

Silja begins her exploration of her identity and her superpower. Her foster mother, Marion, who is in Finland to visit her scientist friend Erla, invites Silja to Finland because she wants to show Silja something.

The Power watch (Silvermaktklockan) is a novel for children between 9 and 12. The main character is the 10-year old boy Valter who has an issue with time. Valter lives with his parents and a younger sister, Wilma. 

The story begins with a complicated morning when a lot of distractions and anger makes it difficult for Valter to get to school in time. Valter thinks school is boring and meaningless, but his best friend, Oscar, makes it easier. Oscar understands him. Valter and Oscar lives in the same house. 

A few days later, Valter and Wilma visits their grandmother. In her attic, Valter finds a watch. Valter likes it very much and ”borrows” it. The watch probably belonged to Valter’s late grandfather.

In school a few days later, Valter and Oscar discovers that the watch can slow down time. Valter is delighted because it helps him win time. 

But he becomes more and more addicted to the ”power watch” and the surrounding world becomes more and more suspicious. Valter’s grandmother becomes ill and Oscar warns him, says he has to stop using the watch. The illness might depend on the disturbed time. But Valter can’t stop using the watch, and it ends up in a fight between him and Oscar. Oscar’s nose is bleeding and Valter runs home.

Valter finds his grandfather’s notebook and after he’s read it, he meets a neighbor, Blomberg, who is a watchmaker and used to know Walter’s grandfather. It turns out there are two watches, one in silver and one in gold. The one in gold compensated for the lost time and that watch is in Blomberg’s home. Now, Blomberg steals the silver watch from Valter.

Later the same evening, Valter’s sister Wilma visits Blomberg, takes the two watches and throws them from the balcony. She tells Valter that she liked him better before he started using the watch.

In the end, Valter feels a kind of release. The addiction to the clock has become a burden. 

In school, he gets a blue-haired pupil assistant who makes his days easier.

Vattenmutanter är ett projektarbete på Kreativt skrivande V, men ambitionen är att arbeta vidare med texten så att den blir en ungdomsroman riktad till läsare från cirka 14 år och äldre. Berättelsen utspelar sig i ett nutida Stockholm och handlar om en ung kvinna som upptäcker att hon kan andas under vatten. Genren kan kategoriseras som urban fantasy eller magisk realism.

 Ett konstverk där kammarmusik, bildspel och kåserier vävs samman till musikaliska vandringar. Levnadskonstnären Daniel Berg tar dig med på en resa genom Sverige till de många konsertstäder han besökt, men bjuder också på tidsresor tillbaka till 1970-, 80- och 90-talet. Till varje kapitel har Daniel Berg komponerat kammarmusik samt skapat ett bildspel som förstärker upplevelsen av kåseriet. Musik och bild nås via unika QR-koder i anslutning till respektive kapitel. Följ med på vandring i fotspåren av Astrid Lindgren, Adolf Fredriks musikklasser, Kungsholmens gymnasium och 80-talsdeckaren Roland Hassel samt upplev platser som Jonsered, Vadstena och Olskroken.

Vad händer när musik möter människans olika sinnen? Hur påverkas vi av musiken vi hör, och vad kan vi med sinnenas hjälp lära oss? Hur låter champagne, hur doftar Vivaldi och vad kan klanger ge för aromatiska associationer? ”Sinnenas musik” är en utforskning av musikens betydelse för våra sinnen och hur våra sinnen korsbefruktar varandra. Att musik har betydelse för både kropp och själ har nog de flesta personlig erfarenhet av. Inte minst hjärnans olika funktioner påverkas av tonkonst, som motivation, uppmärksamhet, känslor, minne och språkförmåga. Ny forskning visar också att kultur i olika former kan vara skyddande mot bland annat Alzheimers sjukdom. Så vare sig du lever i allegrissimo eller i ett lugnare andante, i dur eller moll, gillar ensemblespel eller föredrar solouppträdanden, påverkas alla dina sinnen av musik kanske också på ett sätt som du inte är helt medveten om. Boken har tillkommit efter en seminarieserie på Jonsereds herrgård vid Göteborgs universitet. Redaktörer är Anna Falkenland och Lena Ulrika Rudeke. Textförfattaren Eva Lundgren är redaktör och journalist. Förord av Catharina Dyrssen, professor emerita i arkitektur och designmetodik. Länk till musik med Duo Granmo-Berg – Tobias Granmo, violinist och lektor i kammarmusik, och Daniel Berg, slagverkare, kompositör och professor i musikalisk gestaltning. Boken avslutas med en ackompanjerande bildsvit för fortsatt utforskande av sinnenas korsbefruktning.

Det började med en tanke om arbete. Hur olika människor förhåller sig till det som utgör majoriteten av vår vakna tid. Jag ville ha med ungdomar, medelålders och pensionärer i en novellsamling på ämnet men det växte till något annat. Först utan att jag förstod det själv. En av mina kurskamrater pekade ut att det verkar handla mindre om arbete och mer om relationer. Jag insåg att det blivit en kortroman. Det är en kliché att påstå att texten visade vägen, att jag ”bara följde efter” men det är sanningen. Därför hoppas jag att även texten, a, är en sorts sanning, om än kliché.

Min text, a, handlar om artonåriga Nina som efter studenten inte vet vad hon ska göra av sitt liv. Spöken från förr hindrar henne från att kunna ta avstamp i några drömmar. Rädsla för att binda sig till något styr hennes tveksamhet medan världen fortsätter rotera. Vi får följa med både Nina och människor i hennes närhet medan de alla söker efter syfte.

Inspirationen för historien kommer från att jag läste Lydia Sandgrens debut Samlade verk och därefter såg en intervju med henne på Babel. Hon berättade att hon velat skildra livet, kärleken och arbetet. Hur de går in i varandra, drar till sig och stöter ifrån. Tanken resonerade i mig. Arbete. Vid tidpunkten befann jag mig själv vid ett vägskäl angående om jag skulle utbilda mig till lokförare eller gå tillbaka till att studera på heltid och då satsa fullt ut på skrivandet. Det är förmodligen inte konstigt att Nina fick ett sommarjobb som tidningsutdelare då det var vad jag gjorde sommaren efter studenten. Jag har emellertid varit noga med att hålla mina egna upplevelser skilda från Ninas. Även om områdena som beskrivs och händelserna så är alla personer fiktioner.

Från början var det tänkt att vara en ”vuxen” novellsamling, det vill säga att jag tänkte att stil, språk och tematik skulle rikta sig mot en publik äldre än vad Nina själv är. För några månader sedan när min sambo läste texten högt för mig så upptäckte jag dock att det var en ungdomsroman.

– Jaha, sade min sambo. Är det något fel med det?

Nej, det är det inte. Men det är förmodligen första gången jag skrivit något som jag samtidigt varit så blind inför. Det är skrämmande men framför allt uppiggande. Ett stort problem har länge varit för mig att jag tröttnat på mina texter när jag redan vet vad som ska hända. Att 75% in i arbetet slås av att jag skrivit något helt annat än vad jag trott väckte nytt liv i mig såväl som texten.

Varför jag anser att det är en ungdomsroman har främst med språk och tematik att göra. Det handlar om att bli vuxen, ta tag i sitt liv och hitta sin egen väg bland alla möjligheter. Bara det är klassiskt för barn- och ungdomslitteratur. ”Coming of age-story” som det kallas på engelska är en sedan länge etablerad subgenre och en tradition jag med glädje sällar mig till. Språket, kort och sparsmakat, är främst inspirerat från Agnes Lidbeck men såklart utfört på mitt eget sätt, med små detaljer och ord som får mig att rysa av välbehag. Det kan väl inte bara vara jag som tycker att ”plockar” är det mysigaste verbet som finns (fonetiskt alltså).

När jag luftat tankarna med mina kurskamrater har några nickat instämmande medan andra hållit upp att det visst kan ses som en vuxenroman. De menar att Nina, trots sina unga år, står utanför sina jämnåriga och tillsammans med sin far och farfars historia öppnar upp för något större. Jag överlåter till läsaren att avgöra om så är fallet.

Det har varit en lång resa. Responsen från kurskamrater och handledare har varit ovärderliga. Både för att hjälpa till med att göra texten bättre men också för att stärka tron på texten. Och mig själv.

För första gången i ett projekt så blev jag rädd att jag skulle skriva för mycket. Att allt inte skulle få plats. Därför blev det också första gången jag klippte hela sidor. Under redigeringen så kastade jag en sjundedel av texten för att göra om, få plats med scener som jag mot slutet insett att jag måste få med och för att vissa kapitel helt enkelt inte fungerade. Ändå är jag inte trött än. En glad överraskning eftersom redigeringen brukar vara det som jag har svårast för. Men nu sitter jag här och önskar att jag hade en månad till för att klippa och klistra, ta bort och lägga till. Det går väl att sammanfatta med att texten är klar men inte färdig.

Genom fyra noveller testar jag olika litterära stilar. Novellernas titlar börjar alla på "s" och kan anses var allt annat än lyckliga, därav namnet S:agor.