As a response to editors Adrian Franklin and Mike Crang’s outline of ‘the trouble with tourism and travel theory’, this article sketches some further troubles. It is argued that researchers have adopted modernist spatio-temporal distinctions that reproduce a singularity of the Tourist-as-Westerner. Meanwhile non-Westerners are mostly seen as immobile pre-modern participants of Western tourism. As non-Western tourism involves considerably more people than Western tourism, tourism theories on the whole do not necessarily fit most tourists of the world today, and they may even serve to re-enforce the global geopolitical hierarchy. Illustrated with ethnographic examples from Vietnam, it is suggested that a radical questioning of autocentric spatio-temporal distinctions is needed to arrive at a more heterogeneous and complex view of both modernity and tourism. While this will open up the field of inquiry, a sensitivity to socio-cultural diversities and, more importantly, global inequalities and the situated knowledge production is needed.

With the introduction of the reform project doi moi in 1986, Vietnam turned to tourism as a major new economic resource. Demands from international visitors have entailed a commodification of the Vietnam War. This article approaches tourism as an ideologically saturated nexus where identities and worldviews are continuously being represented, consumed, reconfirmed, negotiated and modified. Practices and narrations of Western backpackers, who travel to Vietnam spurred by phantasms of Vietnam as a war, are related to discourses of Vietnam in tourism literature, popular media, academia, journalism and politics, and traced to a `popcolonial' fantasy of Western superiority. At the core are the hegemonic implications the `been there, done that' cliché carries when war and tourism go hand in hand. It is argued that the dichotomies of here/there and war/peace need to be dislodged in order to understand the ideologies of both tourism and war.

This essay is about uncovered women's faith and worship in an urban setting in contemporary Turkey. It researches the possibility of any common factors for uncovered Sunni Muslims' faith and worship as well as what parts of classical Muslim faith they have found negotiable. The essay relates to current literature and research on the topic as well as provides an insider perspective based on interviews with Turkish women.

Uppsatsen handlar om arrangerade äktenskap och kärleksäktenskap i storstadsmiljö i dagens Turkiet. Den belyser främst hur ett äktenskapsarrangemang går till och huruvida inflyttningen från landsbygd till städer har påverkat dem. Jag använder mig av ett inifrånperspektiv genom att intervjua turkiska kvinnor men gör även kopplingar till artiklar som belyser just moderniseringens effekter på äktenskapsformer.

Este libro ofrece un panorama de la religión tradicional y pentecostal 'weenhayek, y la transición entre las dos. En la tradicional el elemento de chamanismo juega un rol importante. Sin embargo, existe también una serie de actividades que corresponde al individuo, por ejemplo la negociación con los guardianes de la naturaleza. En el pentecostalismo esta relación entre el individuo y la dimensión esotérica se desarrolla aún más. Los testimonios incluidos en este volumen refieren a ambas tradiciones y sugieren una continuidad religiosa más que una ruptura.

This article is an updated version in Swedish of my article on the emergence and history of the Scandinavian Pentecostal Movement published as "The Development of Pentecostalism in Scandinavian Countries" (in:) William K. Kay & Anne E. Dyer (editors), 2011, European Pentecostalism. In rough outlines, it presents the history of the Pentecostal movements in Finland, Sweden, Norway, Denmark, and Iceland, concentrating on common trends, cooperation, similarities and differences.

Artikeln ger en komparativ översikt av pentekostalismens etablering i Norden med start 1906 och fram till 2014. Den visar på utbyten, idéers spridning, gemensamma initiativ över nationsgränserna, på konflikter, och anpassning av strategier och verksamheter på grund av förändringar i omvärlden.

Huvudsyftet med denna artikel är att studera den svenska Pingströrelsens ledningsstruktur, hur den har varit konstruerad och hur den har förändrats. Just under 1950-talet skedde en gradvis, men omvälvande kursändring i ledningsstrukturen. Detta decennium används därför här som ett prisma för att skildra och analysera denna maktstruktur över tid, från pingstväckelsens genombrott i början av 1900-talet och fram till våra dagar. På basis av det material vi har tillgängligt i dag, föreslås i artikeln att Pingströrelsens organisationsstruktur under dess första hundra år kan indelas i fyra ganska särpräglade faser: a) “Förstadiet” eller “Den överkonfessionella fasen” (1906–1918); b) “Filadelfia som Pingströrelsens kommandobrygga” (1919–1958);  c) “De gemensamma företagen” (1959–1991) och:  d) “Pingst FFS-fasen” (från 1991). Artikeln skildrar dessa fasers olika karaktär och analyserar bakomliggande strukturer och strategier.

Pingströrelsen i Sverige är en drygt sekelgammal folkrörelse som haft ett påtagligt inflytande nationellt och internationellt. Vid millennieskiftet utsåg tidningen Expressen dess informelle ledare, Lewi Pethrus, till den femte viktigaste personen i svenskt samhällsliv under 1900-talet, viktigare än Olof Palme och mera betydelsefull än Raoul Wallenberg. Pethrus startade nämligen tidskrifter, bokförlag, en bank, en dagstidning och ett politiskt parti. Pingströrelsen var först i Sverige med piratradio, med storskalig privat missbrukarvård och med internationell tv-produktion.    Den amerikanske kyrkohistorikern David Bundy hävdar att den svenska pingstmissionen haft “ett oproportionerligt inflytande” på pentekostalismen i världen. Bland annat har svenskar grundat den största pentekostala rörelsen i världen, Assambléia de Deus i Brasilien, som räknar med betydligt fler medlemmar än det finns invånare i Sverige. Svensk pingstmission har funnits i över hundra länder och hade på 1980-talet närmare tusen missionärer spridda över alla befolkade världsdelar.    I den här boken har Jan-Åke Alvarsson samlat ett antal av de artiklar han under årens lopp skrivit om denna rörelse. Genom att göra så vill han bidra till mera kunskap om detta säregna fenomen. I sitt förord hävdar han att ambitionen “inte är att ge en helhetsbild av den svenska Pingströrelsen. För det är den alltför komplex och mångfasetterad. I stället blir det ett ofullbordat lapptäcke, en samling fragment av ett vidsträckt ‘religioskap’”.     Efter en inledning följer tolv längre artiklar som behandlar allt från pingstväckelsens historia till dess namnbruk, spiritualitet och teologi. Varje artikel föregås av en kort metatext och följs av ett postskriptum där forskare på det speciella området kommenterar bidraget.

Femtiotalet innebar ett vägskäl för den svenska Pingströrelsen. Den rörelse som byggts på ett starkt informellt ledarskap fick plötsligt problem när ledaren Lewi Pethrus 1958, efter nästan ett halvsekel, lämnade sin formella position som föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Frustrationen som uppstod när Pethrus inte längre hade tillgång till och kontroll över tidskrifter, förlag och konferenser drabbade inte bara honom utan hela rörelsen. Hur skulle den nu organiseras?    Dessutom var femtiotalet en tid av andlig förnyelse i Pingströrelsen. Efter ett fyrtiotal på tomgång kom nu “helandeväckelsen”, “särlaregnsväckelsen” och “förnyelseväckelsen” att på olika sätt prägla och i vissa fall splittra rörelsen. I kalla krigets skugga kom dessa väckelsevågor, tillsammans med ett stigande intresse för eskatologi, att förnya och förändra rörelsen på olika sätt.    Den här boken handlar om detta avgörande decennium i svensk pingströrelse. Den ger oss en bakgrund till kursändringen genom att skildra de dåtida samhällsförändringarna i Sverige. Den sätter också in händelserna i ett internationellt perspektiv. Särskilt skildras kontakterna mellan Sverige och USA. Den förser oss med speciella skildringar av de olika väckelsevågorna och vi får även en jämförelse mellan den teologi som predikades på femtiotalet och den som framfördes vid pingstväckelsens början. Slutligen sätts det dåtida maktskiftet i Pingströrelsen in i ett historiskt perspektiv.    Artiklarna har fötts ur seminariearbetet vid Institutet för Pentekostala Studier i Uppsala. Författarna är, eller har varit, knutna till Uppsala universitet i ämnena kyrkohistoria eller kulturantropologi.

This ethnography aims to identify the role of the Pentecostal beliefs that peasants in South Brazil use in justifying their life situations. Anthropological data were collected in the Sertão region of Jaguariaíva, in the Brazilian State of Paraná. An interpretative approach was used with concepts including the moral order of peasantness, moral economy, and multiple livelihood strategies. The core results indicated that Pentecostals in the countryside are not monolithic in terms of religion and have varying degrees of engagement with a variety of churches as well as their relations with the wider capitalism. Their economic and life-changing decisions are articulated by a moral order of peasantness expressed by dependence on Providence and the interpretation of events as a revelation of Divine will. The moral order is significant for maintaining viable peasant communities, orienting their relations to land, kinship, work, and consumption in a way that sets them apart from the “world.” Such findings question the Weberian explanations for the role of Pentecostalism in Latin American capitalism and confirm the repeasantization theory concerning the persistence of a distinctive peasant way of life.

Increasingly, many people in democracies are turning to a strongarm politics for reassurance against globalization, uncertainty and precarity. In countries ranging from the US and the UK to Brazil, India and Turkey, support has grown for a nativist politics attacking migrants, minorities, liberals and elites as enemies of the nation. Is there a politics of belonging that progressive forces could mobilize to counteract these trends?

After Nativism takes up this question, arguing that disarming nativism will require more than improving the security and wellbeing of the ‘left-behind’. The lines drawn by nativism are of an affective nature about imagined community, with meanings of belonging and voice lying at the heart of popular perceptions of just dues. This, argues Ash Amin, is the territory that progressive forces – liberal, social democratic, socialist – need to reclaim in order to shift public sentiment away from xenophobic intolerance towards one of commonality amid difference as a basis for facing existential risk and uncertainty. The book proposes a relational politics of belonging premised on the encounter, fugitive aesthetics, public interest politics, collaboration over common existential threats, and daily collectives and infrastructures of wellbeing. There is ground for progressives to mount a counter-aesthetics of belonging that will convince the discontents of neoliberal globalization that there is a better alternative to nativism.

Affect and friendship change the way we think about research (epistemology) and conduct research (methodology). This article accounts for affect and friendship as feminist methods in peace research. It argues that affective feminist conversations, practices and actions through friendship can drastically modify how we think about peace. Based on fieldwork conducted in Colombia (2019 and 2022) with female ex-guerrilleras from the Revolutionary Armed Forces of Colombia – People’s Army (Farc-ep), it (1) draws upon the concepts of camaradería and being insurgent proposed by the women of the Farc-ep to (2) trace how affect and friendship can change the way we do peace research. Ultimately, the article proposes four aspects for the adoption of friendship as a method in peace research by: 1) deconstructing the linearity in peace research methods; 2) multiplying data collection’s methods; 3) including affects throughout the whole research process and 4) advocating for an insurgent peace research that vindicates long-term ‘transversal politics’ and translocal coalition-building.

Hate crime has emerged as a new ‘crime problem’ in Denmark, which has led to legislative adjustments and requirements of the police to improve identification, registration and handling of hate crime. International research shows that the investigation of hate crime is a complex issue not least because hate crime is legally not a crime category but an aggravating circumstance in principle to any crime. There exist no studies of hate crime policing in Denmark, and this study aims to fill a knowledge gap by a qualitative exploration of the processing of hate crime in the criminal justice system in a Danish context and from the perspective of the police, which is a relatively overlooked perspective. Specifically, the study explores why many hate crimes are filtered out through the criminal justice system, and through a thematic analysis the study identifies a number of challenges on a legal, organizational and practise level, that all contributes to a filtering out of hate crime throughout the Danish criminal justice system. Goldstein’s theory of problem-oriented policing is used as framework to discuss the implications of law in hate crime policing. The Danish police is expected to deal more effectively with the hate crime problem, and more knowledge on what works in hate crime policing is needed.

Keywords: Hate crime, investigation, criminal justice processing, problem-oriented policing, thematic analysis.  

The multi-generation book project "The Peoples of Siberia" enabled a group of Leningrad-based scholars to reshape their museum into a Soviet ethnographic community. This article analyses the face-to-face performances, the legalistic stenographic documentation, the collective crafting of a single authoritative style, and a unique temporal frame as an important background to understand a hallmark volume in Siberian studies. The authors argue that the published volume indexes nearly thirty years of scholarly debates as much as it indexes the peoples it represents. The article concludes with a critical discussion of how this volume was translated and received by a Euro-American readership influencing the perception of Siberian peoples internationally. It also links the volume to contemporary post-Soviet publication projects which seem to retrace the same path. The article is based on extensive archival work and references collections recently discovered and which are presented for publication here for the first time.

The concept of etnos—one of the more controversial anthropological concepts of the Cold War period—is contextualized by looking at its “life history” through the biography of one of its proponents. Sergei Mikhailovich Shirokogoroff was a Russian/Chinese anthropologist whose career transected Eurasia from Paris to Beijing via Saint Petersburg and the Siberian borderlands of the Russian Empire. His transnational biography and active correspondence shaped the unique spatial and intellectual configuration of a concept that became a cornerstone of both Soviet and Chinese ethnography. The theory of etnos turned out to be surprisingly stable, while circulating through various political and intellectual environments ranging from England, Germany, and China to Imperial, Soviet, and modern Russia. This case study presents a history of anthropology wherein networks and conversations originating in the Far East of Eurasia have had unexpected influences on the heartlands of anthropology. 

The idea of etnos came into being over a hundred years ago as a way of understanding the collective identities of people with a common language and shared traditions. In the twentieth century, the concept came to be associated with Soviet state-building, and it fell sharply out of favour. Yet outside the academy, etnos-style arguments not only persist, but are a vibrant part of regional anthropological traditions.Life Histories of Etnos Theory in Russia and Beyond makes a powerful argument for reconsidering the importance of etnos in our understanding of ethnicity and national identity across Eurasia. The collection brings to life a rich archive of previously unpublished letters, fieldnotes, and photographic collections of the theory’s early proponents. Using contemporary fieldwork and case studies, the volume shows how the ideas of these ethnographers continue to impact and shape identities in various regional theatres from Ukraine to the Russian North to the Manchurian steppes of what is now China. Through writing a life history of these collectivist concepts, the contributors to this volume unveil a world where the assumptions of liberal individualism do not hold. In doing so, they demonstrate how notions of belonging are not fleeting but persistent, multi-generational, and bio-social.This collection is essential reading for anyone interested in Russian and Chinese area studies. It will also appeal to historians and students of anthropology and ethnography more generally.

Ibland luras vi att tro att ålderdomen är ett nytt fenomen och att det är först nu i vår samtid som individer har möjlighet att uppnå hög ålder och bli riktigt gamla. Visst var det inte lika vanligt att människor blev riktigt gamla förr i tiden men åldringar fanns även då. Likaledes som att människan blivit gammal även i historisk tid så har hon sökt efter möjligheter att hindra åldrandet och förlänga livet. Människans vilja att skjuta upp den oundvikliga döden ytterligare några år medelst motion, dieter eller diverse livsförlängande kurer eller kanske bara ett gudfruktigt leverne är intresset i den här avhandlingen. Ett intresse som i mångt och mycket handlar om människans vilja att utmana ålderdomen och döden. Syftet är att analysera föreställningar om normativitet och kunskap och makt i förhållande till livsförloppet och åldrandet. Materialet består av handböcker i hur man förlänger livet publicerade 1700-1930.

Det visar sig att mycket är sig förvånansvärt likt. Råden om måttlighet och naturlig diet som framfördes på sjuttonhundratalet gäller än idag. Dessutom är området omgärdat av en mängd myter och vanföreställningar. Naturligtvis finns det en hel del som har förändrats också. Bland annat har den tekniska utvecklingen gjort att helt nya möjligheter uppstått på området. Dessutom har kyrkan förlorat sin position som kunskapsförmedlare, en roll som övertagits av vetenskapssamhället.

Avhandlingen visar att historiskt har diskussionen om livets förlängning förts utifrån föreställningarna om en av Gud eller naturen förbestämd livslängd. Budskapet var att det inte i första hand var en fråga om att förlänga livet utan snarare att låta bli att förkorta det. I dag förs inte längre diskussionen om livslängd utifrån givna gränser. I dag handlar diskussionen om möjligheter. Om det finns en sannolikhet att vi kan förlänga livet borde vi då inte försöka? Hur långt är det möjligt att sträcka livet? Vad är sannolikheten att vi kan leva 150 år eller 250 år eller kanske till och med i evighet?

Den här studien har för avsikt att belysa och behandla hur en allmänhet kan tänkas uppfatta och förhålla sig till fördomar, rasism och diskriminering. Hur uppfattningar om etnicitet, ras och nationalitet, relaterar till kulturella skillnader och hur andrafiering och stereotyper motiveras och betraktas. Informanterna i studien visar generellt en stor tolerans mot andra men visar också tydliga tendenser till andrafiering och ingruppsbias. I sina tolkningar av ”den kulturellt andre” märks att de baserar sina antaganden och resonemang på individuella och kollektiva gruppstereotyper. De accepterar inte interpersonella uttryck för rasism och diskriminering men är relativt omedvetna om vad som skapar strukturell diskriminering och de är också mer toleranta mot diskriminering motiverat av vinstintresse. 

Hageby är en stadsdel i Norrköping som i huvudsak betraktas som segregerad, med en hög andel utlandsfödda innevånare. Området förknippas också med låg socioekonomisk status, kriminalitet, hög arbetslöshet och utanförskap. Den externa bilden av området är i hög grad negativ medan den interna upplevelsen och uppfattningen om Hageby till största delen är positiv. Vissa interna konflikter, baserade på etnicitet och religion, är tydligt närvarande men de flesta informanter har en positiv syn på ”svenskar”, trots att många har få möjligheter eller tillfällen att interagera med etniska svenskar. För många av innevånarna tycks det upplevas som åtminstone delvis positivt att bo i ett mångkulturellt område och för nyanlända tycks närheten till familj och den etniska gruppen ha en tydligt dämpande effekt på den stress som anpassningen till den nya livssituationen och samhället kan ge upphov till. En omfattande mängd forskning visar att boendesegregation tenderar att förlänga integrationsprocessen ochhar negativ inverkan på språkutveckling, skapandet av nätverk på arbetsmarknaden, förståelse och fullt deltagande i samhället och därmed utövandet av medborgarskap. Trots det, visar mina informanter att boende i ett segregerat område inte nödvändigtvis får dessa effekter för individer. Men den negativa stereotypiseringen av området och dess innevånare tenderar att ha en viss effekt på självbilden och identitetsskapandet hos människor som bor där.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den senmoderna människans åsikter yttrar siggällande utbildning, arbete, fritidssysselsättning, resor, konsumtion och tro. Vidare vill jag undersöka ifall informanterna och deras åsikter kan kopplas samman med Mary Douglas teorier om kulturella typer och hur det yttrar sig. Jag vill även analysera om de är klassificerbara som David Brooks nyligen introducerade typ, BoBos. Slutligen vill jag undersöka huruvida mina informanter är typiska för dagens senmoderna samhälle.

Den slutsats jag kom fram till var att informanterna är typiska för dagens senmoderna samhälle och att har de karaktäristiska drag som med fördel kan hänvisas till BoBos. De är individualistiska, relativistiska och delvis paradoxala, vilket också är tydligt i deras åsikter om hur de själva kan kategoriseras som grupp.

Syftet med denna studie är att undersöka huruvida de informanter som intervjuades till studien anser att den ekologiska medvetenheten är en trend eller en bestående aspekt i klädbranschen. Vidare undersöks hur informanternas ekologiska tänkande yttrar sig i arbetslivet och i privatlivet. Intervjuerna berörde deras tankar kring miljömedvetenhet, etiska aspekter vid ekologisk produktion. Likaså analyseras om informanterna kan kategoriseras som en nyligen introducerad kulturell typ, BoBos.

Den slutsats jag åstadkom var att informanterna besitter en ekologisk medvetenhet som yttrar sig i deras arbets- och privatliv. Deras åsikter och medvetenhet kan karakteriseras som boboitiska och anses vara tidsenliga för dagens samhälle.

On the 11th of March 2020, the World Health Organization (WHO) declares the coronavirus to be a pandemic, which is followed by strict measures to contain a spread of the disease.  Yet, COVID-19 is a distinctively different pandemic to the one that was declared in 2012, namely, physical inactivity (Hall & Laddy & Philipps et al. 2020, 1). During the corona related lockdowns, exercising at home employing (online) on-demand services has become increasingly popular. One of the suppliers are the New Zealand-based Les Mills International; currently the worlds’ biggest provider of standardized fitness workouts. With their altruistic motto — for a fitter planet — their exercise routines were taught in more than a hundred countries by approximately 130.000 instructors before the pandemic. Although their virtual alternatives seem successful, group-fitness instructors face severe professional consequences due to corona-restrictions; resulting in the immediate closure of gyms as well as social distancing. By conducting focused group discussions online with Les Mills instructors active in six different countries, this chapter will provide insights into how group-fitness instructors negotiate their roles as fitness professionals during a crisis that challenges/threatens both personal and global health. Respondents discussed how the pandemic has changed their ability to perform their professions, and how they continue to live out their instructorhood in new and alternative ways.

Uppsatsen studerar hur det talas om den gängkriminaliteten som pågått i Sverige under hösten 2023 på sociala medier, specifikt på TikTok. I takt med att våldsvågen trappats upp har också spridningen av skämtsamt och förminskande material kring Kurdiska räven som har en central roll i den pågående situationen ökat. Studien studerar netnografiskt hur humor får uttryck i memer som sprids kring en person som anses vara farlig. Intresset för kontrasten mellan den farliga person han målas upp som i massmedia och hur han framställs på ett förlöjligande sätt på Tiktok ligger till grund för studien. Dessa memer får så stor spridning som tiotusentals gilla-markeringar och vissa över en miljon visningar per video. Studien utforskar således på vilka sätt humor uttrycks i förhållande till brottslighet genom angreppssättet hur det framställs och diskuteras på TikTok. Det görs genom att genom en riktad innehållsanalys där begrepp och teman kategoriseras inom de teoretiska begreppen humor och imagined communities för att möjliggöra analyser vad gäller om det förekommer någon röd tråd för humorn.

Forskarna inom Chicagoskolan var de första i ett akademiskt ramverk som systematiskt och etnografiskt satte gruppen och människan i centrum i en modern urban kontext. Det hade förekommit andra som skrivit om industrialism, modernism, urbanitet och de fattiga i slummen, men inte på ett lika systematiskt och genomträngande sätt som Chicagoskolan. Skolans strävan att förankra sina antaganden om det industriella, moderna och urbana i empiriska studier var banbrytande och hade antropologin, journalistiken och reformismens surveyundersökningar som etnografiska förebilder. William I. Thomas, Robert E. Park, Ernest W. Burgess och deras studenter gjorde empiriska studier om olika sociala situationer där konkreta människor interagerade, vilket fortfarande är något förhållandevis ovanligt inom urbana studier. I denna empiriska/historiska studie påvisar Oscar Andersson hur Chicagoskolan växte fram mellan 1915 och 1935, genom att i detalj kartlägga olika aktörers bidrag till framväxten av skolan samt hur institutionen gick ifrån att vara en förhållandevis löst sammanhållen organisation med spretande idéer och intresseinriktningar till att bli en fullfjädrad vetenskaplig institution med relativt homogent ämnesinnehåll och forskningsfokus. I merparten av samtida studier av Chicagoskolan tas det många gånger för givet att skolan företräddes av vissa personer och hade ett visst ämnesinnehåll, i denna studie kartlägger författaren genom en noggrann empirisk/historisk undersökning vilka personer som verkligen ingick i Chicagoskolan och vilket vetenskapligt förhållningssätt och vilka empiriska metoder de praktiserade i fältet. Genom att studien påvisar hur den sociologiska och antropologiska institutionen i Chicago utvecklade en empiriskt grundad vetenskap, framgår det också vilka förutsättningar som fordras för kunskapsproduktion i en akademisk miljö. I studier av kunskapsprocesser framhålls vanligtvis den idéhistoriska bakgrunden, i detta arbete visar författaren att det också krävs en administrativ och finansiell grund för att kunskap ska kunna ackumuleras, utvecklas, reproduceras och föras vidare till nya forskargenerationer vid ett universitet. Författarens främsta bidrag till studier av Chicagoskolan, är att på ett analytiskt och empiriskt plan visa på likheter respektive skillnader mellan antropologi och sociologi i Förenta staterna på 1920-talet. Skolan använde sig framför allt av filosofiska och sociologiska förebilder, men arbetade, enligt författaren, i en antropologisk anda. De förde samman antropologins etnografiska forskningsfokus, genom att i fältet studera verkliga människor, med sociologins komparativa och universella syn på samhället och människan. Dessutom var antropologi en del av den sociologiska institutionen mellan 1892 och 1929, vilket gjorde att det fanns unika kopplingar mellan ämnena redan från början. Detta faktum skulle sedermera sätta sin prägel på både antropologin och sociologin i Chicago. Trots att den urbana antropologin har hämtat inspiration och legitimitet från Chicagoskolan på 1920-talet har ingen tidigare i detalj undersökt vad som var ”antropologiskt” med skolan. Det tas ofta för givet inom antropologisk litteratur att Chicagoskolan hade en antropologisk prägling, denna studie går ut på att undersöka om så verkligen var fallet. Omvänt är det mycket ovanligt att någon mer i detalj har påvisat hur Chicagoskolan påverkade antropologin, annat än att skolans forskning utgör den historiska källan till urbanantropologi.

I sin nya bok gör Oscar Andersson en omanalys av William Foote Whytes fältanteckningar från hans klassiska fältstudie Street Corner Society från 1943, som utspelar sig i Bostons stadsdel North End under andra hälften av 1930-talet. Att få tillgång till en annan antropologs kompletta samling fältanteckningar är unikt. Antropologer ser fältanteckningar som sin intellektuella egendom och det finns ingen utomstående som kan kräva att få se dem. Forskning har visat att antropologer oroar sig över att fältanteckningarna – vid en jämförande analys – inte validerar etnografin, vilket gör att de ogärna lämnar ut dem. Bill Whyte var tvärtom en tillitsfull person som såg det som en självklarhet att efterkommande forskargenerationer skulle få tillgång till hans ocensurerade fältanteckningar. Whytes oredigerade fältanteckningar och banbrytande observationsmetoder analyseras ingående i denna studie av Oscar Andersson. Bill Whytes fältanteckningar har använts analytiskt för att historiskt beskriva och teoretiskt förklara italiensk-amerikaners kultur i Bostons North End i teman som både överlappar och skiljer sig från Whytes. Dessa teman binds samman av rumsliga och temporala grupphändelser, och innefattar den stora depressionen under 1930-talet, emigrationen från Italien till USA, stadsdelen North Ends befolkningsutveckling, lokalpolitik, organiserad brottslighet, arbetsmarknadskonflikter, social rörlighet och gruppkonflikter som kunde blossa upp i det gäng av cornerboys, som Bill Whyte umgicks med i North End. En händelse som också ingående återberättas är mobiliseringen av invånarna för att protestera mot stadsdelens sanitära och hygieniska missförhållanden som befolkningen tvingades leva under.

Social scientists have mostly taken it for granted that William Foote Whyte’s sociological classic Street Corner Society (SCS, 1943) belongs to the Chicago school of sociology’s research tradition or that it is a relatively independent study which cannot be placed inany specific research tradition. Social science research has usually overlooked the fact that William Foote Whyte was educated in social anthropology at Harvard University, and was mainly influenced by Conrad M. Arensberg and W. Lloyd Warner. What I want to show, based on archival research, is that SCS cannot easily be said either to belong to the Chicago school’s urban sociology or to be an independent study in departmental and idea-historical terms. Instead, the work should be seen as part of A. R. Radcliffe-Brown’s and W. LloydWarner’s comparative research projects in social anthropology.

Social scientists have mostly taken it for granted that William Foote Whyte's sociological classic Street Corner Society (SCS, 1943) belongs to the Chicago school of sociology's research tradition or that it is a relatively independent study which cannot be placed in any specific research tradition. Social science research has usually overlooked the fact that William Foote Whyte was educated in social anthropology at Harvard University, and was mainly influenced by Conrad M. Arensberg and W. Lloyd Warner. What I want to show, based on archival research, is that SCS cannot easily be said either to belong to the Chicago school's urban sociology or to be an independent study in departmental and idea-historical terms. Instead, the work should be seen as part of A. R. Radcliffe-Brown's and W. Lloyd Warner's comparative research projects in social anthropology.

In the past decade, the European Union and its member states have invested heavily in a far-reaching, diffuse, and technologized border regime targeting the elusive figure of the clandestine or illegal African migrant. Taking the mismatch between these large investments and the statistically small number of overland irregular migrants as its starting point, this article explores the embodied effects of illegality engendered in the policing of the Euro-African borderlands. Based on fieldwork with West African police forces, aid organizations, and migrants, it focuses on the migration circuit between the Sahel and Spain, where a joint European response to irregular flows was first tried and tested under the umbrella of the EU border agency Frontex. By highlighting the means of detection used to apprehend illegal migrants - from bodily signs to presumed intentions to migrate - the article looks at how an increasingly reified and embodied modality of migrant illegality is produced on the circuit between West Africa and Europe's southern shores. This production of illegality crucially depends on the incentives offered to African forces for participating in European controls. Tensions among African officers over the unequal gains from such incentives and ambivalence over the rationale for controls, I argue, make the transnational policing of clandestine migration a fraught site of state investment and concern.

Gränsers betydelse har både suddats ut och aktualiseras i och med en ökad grad av globalisering och mobilitet. Den svensk-norska gränsen har i stora drag legat fast i nästan 350 år och under tiden har kulturella och nationella identiteter skapats. Genom sitt läge vid riksgränsen påverkas Strömstad av nationella händelser på ett helt annat sätt än Sverige i stort samtidigt som det även finns ett starkt inflytande från en annan stats nationella politik.

Syftet med studien har varit att undersöka den norska närvarons påverkan på Strömstad ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Det första man ser är effekter av ekonomisk art då Strömstad toppar listor för både turism och handel, men i förlängningen ser vi även en påverkan i hur strömstadsborna ser på sig själva och sin kommun.

Kambodja är ett av Asiens fattigaste länder och bristen på tjänliga vattenkällor gör att skade- och dödstalen är höga. Framsteg på detta område skulle förbättra situationen för många kambodjaner och i förlängningen förbättra situationen för Kambodja.

Syfte med studien är att beskriva hur problem kring vattenkonsumtion hanteras i Kambodja. Studien har en antropologisk utgångspunkt vilket betyder att fokus ligger på informanterna och deras berättelser. Frågor som var av intresse vara vattenkonsumtion och vattenhanteringsbeteende samt förklarningar kring dessa. Tankar och kunskap kring vattenrening, vattensäkerhet och hur man förebygger vattenrelaterade hälsoproblem är också av intresse för studien. Ytterligare viktiga faktorer är hygien- och avfallsfrågor, samt arbetet som hjälporganisationer och Kambodjas regering utför. Fältstudien utfördes genom intervjuer och observationer i tre områden: Phnom Penh, Khsach Kandal and Angk Snuol.

Resultatet av studien fokuserar på riskbeteende och beteendeförändring och visar att det finns kunskapsbrister när det gäller vattenrelaterade hälsorisker bland mina informanter. Det finns ett stort misstroende när det gäller vattenkvaliteten och det flesta ser kokning som ett måste innan de kan dricka vattnet. Generellt sett är dock vattenförvaring ett större problem tillsammans med en brist i hur, var och varför vatten blir förorenat.

Ett annat vattenrelaterat problem är brist på ekonomiskt åtagande från den kambodjanska regeringens sida. Mycket av arbetet utförs av olika hjälporganisationer vilket kan vara anledning till den ibland motsägelsefulla och förvirrande information som ges till allmänheten.

The Nigerian city of Jos used to be seen as a peaceful place, but in 2001 it was struck by clashes that arose from what was largely understood as issues of ethnic and religious belonging. The event, which would become known as ‘the crisis’, was experienced as a rupture and a loss of what the city had once been, and as the starting point of a spiral of violence that has continued up to today. With the crisis, Jos changed. Former friends became enemies, and places that had been felt to be safe no longer were so. Previous truths were thrown into confusion, and Jos’s inhabitants found themselves more and more having to manoeuvre in an unstable world coloured by fear and anger. Life in Jos became increasingly hard to predict, and people searched for different ways forward, constantly trying out new interpretations of the world. This book, which is inspired by pragmatism, analyses the processes that were shaping the emergent city of Jos and its inhabitants in the aftermath of the crisis. At its core are some of Jos’s practitioners of traditional medicine. As healers, diviners, and providers of spells to protect from enemies or solve conflicts, they had special skills to influence futures that were becoming more and more unpredictable. Still, the medical practitioners were as vulnerable to the changing circumstances as everyone else. Their everyday lives and struggles to find their footing and ways forward under the changing circumstances are used as a point of departure to explore larger wholes: life during times characterised by feelings of uncertainty, fragmentation, fear, and conflict – in Jos as a city and Nigeria as a nation.