Det skadeståndsrättsliga kränkningsbegreppet har visat sig bestå av en dubbelsidig argumentationsmöjlighet, där omständigheter på båda partssidorna kan påverka den rättsliga värderingen av vad som är så allvarligt, att det bör föranleda skadestånd. I ett nytt mål visas hur gränsområdet vid sexualbrott alltmer börjar stabilisera en rättstillämpning som – utöver brottsrubriceringen – kan väga olika utslagsgivande faktorer avseende ansvarsfrågan. Efterhand kanske vi även kan förvänta differentierande kriterier avseende summorna inom ersättningsfrågan.
Vid utbetalning av ersättning för ett skadefall som inträffat flera år tidigare, måste den drabbade kompenseras också för penningvärdeförsämringen. Ränta är en enkel och praktisk metod; det finns också andra vägar för att nå målet. Men dessa tillvägagångssätt kan inte kombineras i sådana fall där det står klart, att metoden leder till överkompensation. Detta är kontentan i en ny dom från HD, som återigen kan föranleda en kortare reflektion kring idealet om ”full ersättning” och olika sätt att nå upp dit - respektive att avräkna och korrigera för att inte gå därutöver.
Idealet om ”full ersättning” innebär att man ska undvika såväl under- som överkompensation. Det senare målet når man genom avräkningar av andra utgivna förmåner. Men tillämpningen av samordningsregeln i 5:3 SkL måste göras differentierat, med beaktande av den ändamålsenliga kopplingen mellan skadefallet och den utgivna förmånen. Dessa stundtals svåra bedömningar underlättas av ett nytt klargörande beslut från HD.