Capital markets are effective allocators of resources and are thus vital to a society’s economic growth. Capital markets in the European Union and the United States are widely regarded as efficient. This means that whenever information about an issuer is made public, the price of the securities associated with the issuer adjusts to reflect this new information. Market efficiency is a core tenet in securities markets regulation that justifies mandatory disclosure regimes.
In the European Union, issuers are prompted to disclose inside information as soon as it arises. However, whether inside information is at hand is in some sense a subjective assessment, which is why the European disclosure model is regarded as continuous – issuers at all times have to determine whether inside information is at hand. Meanwhile, the American system requires disclosure to be made on an ad hoc basis – the duty to disclose information arises when predetermined events materialise. As opposed to quarterly or yearly reports, these events are non-periodic. The respective disclosure philosophies have implications for issuer costs as well as investors in terms of market efficiency.
Given that both the European and American capital markets function well, at least prima facie, what are the practical advantages and disadvantages of the respective philosophies? This thesis lays out the legal pretext for both perspectives, the current regulations in place, and then compares them. The aim is to understand what the two legal systems have in common, what they do differently, and subsequently to analyse what this means in a bigger context, compared with the stated aims of the respective legislations.
Fördelarna med erkännandet av den juridiska personen väger så tungt, att man endast i yttersta undantagsfall kan genombryta dess gräns för att göra den fysiska personen bakom bolaget etc ansvarig. I en ny dom från Högsta domstolen visas en sådan kvalificerad situation, där männen bakom ett underfinansierat processbolag fick bära ett personligt ansvar för den vinnande motpartens processkostnader, emedan syftet med arrangemanget just varit att kringgå RB:s kostnadsansvarsregler. Fallet föranleder några reflektioner kring möjliga argumentationsvägar vid ansvarsgenombrott.
Ofta kan man vid skadefall i kontraktuella förhållanden (eller vid specialreglering) överväga om en utomobligatorisk grund (vanligen culpa) kan appliceras. Därvid är en tolkning av den primära ansvarsgrundens funktion avseende exklusivitet avgörande. I en ny dom från HD visas, att frågan om ansvarskonkurrens argumentativt kan påverkas av frågan om avtalets subjektiva begränsning. Problemet med den utomobligatoriska grundens tillämplighet får då en lösning utifrån spörsmålet om kravvägar i en kontraktskedja, varmed svaret alltid riskerar bli att kontraktsregeln gäller istället för den utomkontraktuella grunden – vilket alltså upplöser frågan … eftersom svaret ges på en annan fråga. Några konsekvenstankar kan därför övervägas.
Trilogin ”Skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer” innehåller en mängd närläsningar av hur de olika frågorna inom skadeståndsrätten gestaltat sig i 2000-talets praxis. Genom tematiska inramningar och detaljanalyser ges en bild i rörelse av hur skadeståndsrätten idag fungerar, diskuteras och utvecklas. De enskilda rättsfallsanalyserna åskådliggör både skadeståndsrättens argumentativa förutsättningar och de materiella tillskott som fallen bidragit med. Trilogin gestaltar de skadeståndsrättsliga problemen kring ansvarsgrund (Bok I), ansvarsgräns (Bok II) och ersättningsbestämning (Bok III). Därmed blir varje bok en fristående monografisk behandling av respektive tema. Framställningen är uppbyggd så att de olika analyserna ska kunna läsas för sig och därmed vara av praktiskt värde för rättstillämpningen – samtidigt som både detaljerna och helheten ska ge ett rättsvetenskapligt mervärde.
”Ansvarsproblem” är den första boken i trilogin. Den belyser varierade rättsliga berättelser som kan legitimera att ett visst subjekt ska ansvara – eller inte ansvara – för viss handling (respektive underlåtenhet) eller verksamhet. Därmed penetreras frågor om vad som överhuvudtaget utlöser culpaansvar, strikt ansvar och diverse möjliga mellanformer (inklusive skärpningar) av ansvar. Även frågorna kring handling kontra underlåtenhet analyseras. Gränsområdet till den kontraktuella sfären behandlas, med praktisk inriktning på hur argumentationen påverkas av olika rättsliga miljöers traditioner – professionsansvaret, tredjemansverkningar, förtroendefrågor etc aktualiseras därmed. Vidare presenteras en analysmodell för de argumentativa förfaringssätten vid strikt ansvar. Statens och kommunernas ansvar ges en bred framställning, vilken tar upp både de typiska och atypiska myndighetssituationerna – inklusive en större analys av det framväxande ansvaret för felaktigheter i rättstillämpningen. Ett omfångsrikt kapitel ägnas åt Europakonventionens inverkan på den nationella skadeståndsrättsliga diskursen och praktiska tillämpningen.
Målet med skadeståndsrättsligt ersättningsbestämmande sägs ofta vara att ge ”full ersättning”. Att detta många gånger blir en chimär är givet – för hur värderar man en ”spik-i-foten”? – men i vart fall indikeras därmed, att man bör undvika både under- och överkompensation. Det senare problemet aktualiseras när flera ersättningsordningar formellt är tillämpliga på samma skadefall. I en ny dom från Högsta domstolen visas de begränsade rekvisiten i avräkningsregeln 5:3 SkL samt de möjligheter man likväl har, att justera den slutliga ersättningsnivån utifrån allmänna skadeståndsprinciper.
Vårdnadshavares tillsynsansvar är inte ett okvalificerat ansvar för annans handlande, utan är avhängigt en kvalificering av de egna aktuella bristande åtgärderna som borde ha vidtagits – och som skulle ha förhindrat skadefallet. På samma sätt är myndigheters (exempelvis socialnämnds) ansvar i dessa situationer beroende av den akuta situationens risker, möjliga åtgärder och vägningen av intressen på ömse sidor. Vid underlåtenhet uppkommer dessutom alltid problemet med bevisningen och den värderande bedömningen av de hypotetiska åtgärdernas kvalitet och orsaksinverkan (skadande respektive skadeförhindrande). Det principiella klargörandevärdet i en ny dom från HD berör just bevisaspekterna, i situationer då utredningsbristerna beror på myndighetens bristfälliga dokumentation. Däremot bör man passa sig väldigt noga, för att tolka domen som att det allmänna ansvarar för alla riskabla (eller rentav farliga) människor – bara för att man inte spärrar in dem allihopa (och sedan håller dem inlåsta så att de inte kommer ut och ställer till krångel och skada för andra).
Det är ofta väldigt klargörande och positivt med en ”negativ” dom inom skadeståndsrätten, dvs en dom som säger nej till skadestånd (respektive säger nej till högre ersättningsnivå). Då tydliggörs att rättsområdet inte motiveras utifrån en naiv teleologi, där det alltid kan ”bjudas på” skadeståndsansvar med den ”vänliga” parollen, att ju mer prevention och ju mer reparation vi tror att vi skapar – genom att ständigt utdöma skadestånd – desto bättre blir världen. En ny dom från HD visar därvidlag att man inte med hjälp av culparegeln kan överflytta alla sina risktaganden på en utomstående.
Finns det något mer välkänt och evigt inom juridiken än det ända sedan romartiden ständigt och oföränderligt vidareförda culpauttrycket? Alla känner ju till det och kan använda begreppets ordvändning för att rättsligt förstå och förmedla att någon handlat fel, varit vårdslös, oaktsam, slarvig eller … ja, culpös, helt enkelt. Men finns det verkligen ett entydigt innehåll i alla dessa utsagor som nyttjar de just nämnda glosorna – eller ligger homogeniteten blott i det språkliga uttrycket för de alltefterhand varierande värderingarna och avvägningarna kring ansvarsproblemet? Givetvis det senare – och det vet egentligen också alla jurister (men ibland kan det vara behagligt att gömma sig bakom det försåtligt otvetydiga ordet). Istället för att vara en allmän handlingsregel eller en moraliserande benämning på avvikelsen från det redan fastlagda rätta handlingssättet, handlar culparegeln om en metod för att på ett specialiserat sätt avväga de komponenter som talar för och emot ansvar i en konkret situation. En ny exemplarisk dom från Högsta domstolen demonstrerar detta, och får därför i denna artikel tjäna som utgångspunkt för en analys av komponenterna i detta så kända, men ändå märkligt undflyende, rättsliga begrepp.
Genom 2008 års diskrimineringslag omdöptes rättsföljden skadestånd till ”diskrimineringsersättning”, varvid det avseende ersättningsbestämningen angavs, att det preventiva syftet ska beaktas – med följd att summorna ska kunna bli högre än förr. När HD i somras genom tre domar för första gången dömde enligt den nya lagen, gavs ett antal klargörande besked om hur ersättningsnivåerna ska bedömas (och vidare fick vi genom domarna några ytterligare förtydliganden av både materiell och formell natur). I denna första artikel (av tre) om den nya diskrimineringsersättningen behandlas, hur de accentuerade ändamålen med uppnående av ”upprättelse” och ”prevention” på ett pragmatiskt sätt ska kunna hanteras i framtiden. HD visar att man – precis som vid all ideell skadeståndsbestämning – måste bygga på typiseringar och schabloner. Och även om nivåerna blir högre än förr, visar HD tillika att man – återigen precis som vid all ideell skadeståndsbestämning – måste anpassa summorna (och därmed yrkandena) efter rimliga krav inom ersättningsrättens helhet.
I denna andra artikel (av tre) om den nya diskrimineringsersättningen, behandlas hur pass lindriga kränkningar som överhuvudtaget kan ersättas samt vilken miniminivå man därvidlag hamnar på. Återigen blir temana "upprättelse" och ”prevention” viktiga symboluttryck, varvid argumentationen kring de två partssidorna aktualiseras - och leder till problem när de inte renodlas.
I denna avslutande artikel om den nya diskrimineringslagens första tillämpningssituationer i HD får vi åter stifta bekantskap med kvoteringsproblematiken, som (trots HD:s och EU-domstolens tidigare besked om olaglighet) fortsätter florera inom det svenska högskoleväsendet. Just den nu aktuella domen berör förvisso endast vissa formella detaljer, avseende utgångspunkterna för fastställande av preskriptionstiden. Att en så simpel fråga behövde gå hela vägen upp till HD, säger kanske ändå något om diskrimineringsrättens diskursklimat.
Den svenska skadeståndsrätten har under det senaste decenniet förnyats och berikats genom att Europakonventionen (EKMR) alltmer kommit att normaliseras som en integrerad del av rättsdiskursen. Högsta domstolen har i en serie viktiga prejudikat utstakat förutsättningarna för hur EKMR kan påverka argumentationen i skadeståndsmål, och nu föreslås – i utredningen SOU 2010:87 – detta rättsläge bli stabiliserat genom lagstiftning. I anslutning till detta lagförslag kan ett antal teman kring EKMR och skadeståndsrätten summeras (i denna och en kommande artikel). Om SOU-förslaget (och HD-praxisen) ytterst kort ska sammanfattas, kan man betona budskapet om skadeståndet som ett av rättsmedlen, men inte det viktigaste, när EKMR omsätts i svensk verklighet – och när väl förutsättningarna för skadestånd grundlagts, återstår alla de övriga rättsliga detaljfrågorna om kausalitet, ersättningsberättigad krets, ansvarsgräns, skadeuppskattning, etc.