Bestämmelsen om nöd återfinns i 24 kap. 4 § brottsbalken (1962:700). Stadgandet blir
tillämpligt då fara hotar liv, hälsa egendom eller annat viktigt av rättsordningen skyddat
intresse. En gärning som begås i en nödsituation utgör brott endast om den med hänsyn till
farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är
oförsvarlig. I denna framställning analyseras rekvisiten i stadgandet. Särskild fokus har lagts
på att utreda vad som kan anses utgöra en nödsituation.
En nödsituation kan sägas innefatta en kollision mellan två intressen som skyddas av
rättsordningen. Detta innebär att det inte är tillräckligt att fara hotar exempelvis liv och
hälsa för att en nödsituation ska anses föreligga. Det krävs även att nödgärningen skyddas
av rättsordningen. Därför kan den som är förpliktigad att utsätta sig för fara eller på annat
sätt försatt sig själv i ”otillbörlig” fara inte räkna med rättsordningens skydd i form av nöd.
En annan omständighet som kan utesluta att en nödsituation anses föreligga är om
rättsordningen redan tagit ställning i frågan. I uppsatsen diskuteras vilken betydelse detta
bör anses ha för bedömningen. En annan intressant aspekt är nödsituationens begränsning
i tid och rum. Det som åsyftas är alltså när en nödsituation kan anses uppstå, respektive
upphöra. En slutsats är att nödsituationen består så länge förhållandena är tämligen
oförändrade. Om den nödställde uppnått målet med sin handling eller om faran på annat
sätt är avstyrd innebär det alltså att nödsituationen har upphört.
Efter en analys av nöd utifrån lagtolkning, kontext och strukturer är en sammantagen
slutsats att nöd skulle kunna aktualiseras i dels fler fall, dels fler situationer. Detta är
oroande eftersom nöd fyller en viktig funktion. Om nödinstitutet inte utnyttjas i tillräckligt
hög utsträckning kan den formella rätten framstå som orättvis ur både mänskligt och
moraliskt hänseende.