Everything regarding signatures, both physical and electronic, is based upon trust between the contracting parties. A signature must therefore be both reliable and secure to be used by the parties. In the recent years the use of electronic signatures has increased, and a legal framework has been established by the European union (EU) with the EU-regulation on electronic identification and trust services for electronic transactions in the internal market (eIDAS). 

In the regulation three different categories of electronic signatures occur: the (simple) electronic signature, the advanced electronic signature and the qualified electronic signature. What mainly distinguishes the categories are the level of safety devices connected to the signature. The qualified electronic signature has the highest level of safety devices, followed by the advanced electronic signature, which is followed by the simple electronic signature that has either few or no safety devices. Swedish law differs from the eIDAS since there is no division into different categories. In this essay I examine and evaluate the safety, and thus the reliability of, the different categories of electronic signatures are. This is done through methods established in precedents from Swedish Courts. 

The conclusion of the essay is that the reliability and safety of the electronic signature correlates with the level of safety devices connected to the signature. If an electronic signature has a higher level of safety devices, it should be regarded as more reliable and secure. I therefore advice contracting parties to use the simple electronic signatures with caution, especially if the contract is of high value, and instead use an electronic signature with more robust safety devices. 

The BEPS Project has led to unprecedented changes in international taxation rules. In this respect, the recent changes made to the definition of permanent establishment (PE) under BEPS Action 7 target aggressive tax structures used by multinationals enterprises (MNEs). Due to the narrow scope of Article 5(5) and 5(6), taxpayers easily managed to escape the existing definition of PE with the use of tax avoidance strategies, such as commissionaire arrangements. Therefore, some revisions of Action 7 particularly concern the PE threshold provided by Article 5(5) with respect to commissionaire arrangements.

The revisions have also arisen questions as to whether the profit attribution rules in connection with the newly proposed PEs will be affected by the BEPS suggestions. In this regard, the Report on BEPS Action 7 had noted the importance of additional guidance for the attribution of profits to the post-BEPS PEs resulting from the changes. Finally, the Additional Guidance on the Attribution of Profits to Permanent Establishments which deals with the attribution of profits to the newly proposed PEs under Action 7 has been released on 22 March 2018.

The revised concept of PE ultimately has implications for the application of the Authorized OECD Approach (AOA) for the attribution of profits to PEs. This thesis will analyze the functional and factual analysis performed within the first step of the AOA for the attribution of profits to PEs which arise from commissionaire arrangements under Action 7. The analysis will be based on the general principles of the AOA and the high-level principles provided by the Additional Guidance, with the specific reference to the BEPS work on risk assumption under Actions 8-10. The thesis will also touch upon the PE threshold proposed by Action 7 that concerns commissionaire arrangements.

This research paper addresses the issue whether cryptocurrencies are protected investments under  bilateral investment treaties (BITs). Through BITs a host state has a responsibility to protect the investments of the nationals of the other contracting state to the treaty. This governing relationship however may introduce several requirements for an investment to comply with, such as territorial links, the use of language under BITs compliance requirements.

With this, cryptocurrencies being a new of age asset class may find several future hurdles in qualifying as an investment under BITs. Especially with the on-going confusion on an international scale in regulating and defining cryptocurrencies. 

In determining the afore-mentioned requirements, this research paper first identified a cryptocurrency and a comparison was first made in regards to money. Then, the research paper proceeded in comparing a cryptocurrency with the characteristics of digital assets. Followed by a general approach to the meaning of investment and an analysis to the definition of investment through past approaches taken by arbitral tribunals. Therefore, finally leading in deciding whether cryptocurrencies will qualify as an investment under BITs. 

Genom Singaporekonventionen om medling kan internationella kommersiella medlingsöverenskommelser erkännas och verkställas. Varken EU eller dess medlemsstater har tillträtt konventionen. Syftet med uppsatsen är att utreda varför vi behöver Singaporekonventionen, finns det något tilläggsvärde av konventionen för internationella medlingsöverenskommelser i Sverige? Medlemsskapet i EU är något som påverkar frågan om Sverige får tillträda konventionen eller inte. Detta speciellt med tanke på att det redan finns två rättsakter från EU som rör internationella kommersiella medlingsöverenskommelser, nämligen medlingsdirektivet och Bryssel Ia-förordningen. I uppsatsen kommer jag utreda under vilka förutsättningar internationella medlingsöverenskommelser av kommersiell natur kan verkställas genom dessa rättsakter och i vilka avseenden de brister. Därefter kommer Singaporekonventionens bestämmelser att utredas samt vilka för- och nackdelarna är med att tillträda konventionen. Slutligen kommer jag att jämföra bestämmelserna i medlingsdirektivet och Bryssel Ia-förordningen med Singaporekonventionens bestämmelser. Detta för att besvara frågan om befogenheten att tillträda Singaporekonventionen är exklusiv för EU eller om den är delad med medlemsstaterna.

Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. 

Arbetet behandlar huruvida spekulationsköp av nyproducerade bostadsrätter är förenligt med bostadsrättslagens syfte. I arbetet kommer avtalsformer som ingås i samband med upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt att utredas. Detta dels för att se om avtalsformerna möjliggör eller förhindrar spekulationsköp samt, dels om dessa kan anses förenliga med nyttjanderättsformen bostadsrätt. Slutligen tas möjliga lösningsförslag upp hur ett minskande alternativt förhindrande av företeelsen spekulationsköp kan uppnås.

Nearly four months after COVID-19 was characterised as a pandemic by the World Health Organisation, its impact across different professional organizations has been pronounced. Due to the nature of the work, forensic pathologists may have been at greater risk of exposure to the virus than many other professions. In this paper, we discuss how the work of forensic pathologists dealing with deceased bodies is impacted by the COVID-19 pandemic so far. More specifically, we look into operational, occupational and legal challenges and what we may learn from them in the short and long term. Such discussions can contribute toward ensuring the health and safety of forensic pathologists and their capacity to continue to perform their critical role in the crime reconstruction process and the legitimacy of the criminal justice system.

I artikeln undersöks förutsättningarna för ogiltighet på grund av bristande rättshandlingsförmåga till följd av psykisk störning i relation till viljefelen svek och ocker. Samtliga dessa tre grunder för ogiltighet relateras sedan till förmögenhetsbrotten bedrägeri och ocker. Ett centralt syfte är att undersöka hur de civilrättsliga ogiltighetsreglerna och de båda straffbestämmelserna kan belysa varandra. Straffrättsligt material används för analysen av ogiltighetsgrunderna och tvärtom.

Genomgående ställs två frågor. Den första handlar om hur en rättshandling måste kunna knytas till ett visst tillstånd hos den rättshandlande eller agerande från motparten för att ogiltighet eller straffansvar ska kunna bli aktuellt enligt respektive bestämmelse. Den andra handlar om i vilken utsträckning en rättshandling måste få någon typ av negativa ekonomiska konsekvenser för att ogiltighet eller straffansvar ska kunna aktualiseras.

En fördjupad bild av rättsreglerna framträder. Det går då att identifiera en betydande överensstämmelse i flera delar mellan svek och bedrägeri samt mellan civilt och straffrättsligt ocker. Däremot saknas i stor utsträckning straffrättsliga motsvarigheter till de utnyttjandesituationer som faller utanför svek och ocker, utan snarare kan medföra ogiltighet enligt 1924 års lag eller 33 § avtalslagen. Detta framstår problematiskt både ur rättstillämpningssynpunkt och som avgränsning av det kriminaliserade området.

In this chapter, the systems of Corporate Criminal Liability in four Nordic jurisdictions are examined, as interesting examples of the challenges - and possibilities - of Corporate Criminal Liability. It is argued that a credible model of attributing action to the company must be established, if a criminal sanction against a company is to be understood as a punishment in the sense that it attributes blame. In that regard, attribution can be based either on identification or on a concept of corporate negligence. Identification, where the actions of a representative of a company are attributed directly to the company, does not offer any considerable normative challenges. When corporate negligence is considered, however, the Nordic countries differ in an interesting way. Denmark and Norway share a system of primary corporate criminal liability, where the actions of several individuals can be cumulated and attributed to the company in a way where the company appears to be a genuine actor. Once cumulated, there is very limited room for the company to argue that it has not acted negligently. Sweden and Finland, on the other hand, in principle understand Corporate Criminal Liability as accessory to the crimes of individuals. In order to attribute such crimes, a test of corporate negligence is then employed, where it is determined whether the company has negligently failed to prevent the crimes of the individuals. While the accessory solution in Sweden and Finland appears to be an unnecessary limitation, the negligence test employed in those jurisdictions appears as an interesting model for understanding what it might mean to attribute blame to a company in the Criminal Law, and, in a deeper sense, for a concept of corporate guilt.

Bidraget undersöker det kyrkorättsliga disciplinansvaret ur ett rättsdogmatiskt perspektiv: vad som utlöser det, vem det kan riktas mot, vad det består i och hur det beslutas. Därmed tecknas en helhetsbild av det kyrkorättsliga disciplinansvaret i Svenska kyrkan i dag. Utifrån det diskuteras om det inte föreligger ett visst reformbehov.

Om en straffrättslig bestämmelse kan tolkas på två olika sätt och den ena tolkningen är mer ingripande än den andra, vilken tolkning bör då väljas? Den lindrigaste? Det är en grundläggande fråga om straffrättslig tolkningslära, som Högsta domstolen hade att ta ställning till i en dom i november 2012, numera refererad som NJA 2012 s. 764. Tilltalad i målet var ordföranden i en ideell förening som hade bedrivit bokföringspliktig näringsverksamhet utan att fullgöra sin bokföringsskyldighet. För detta dömdes ordföranden för grovt bokföringsbrott. Den centrala frågan i målet i Högsta domstolen var om ordföranden även kunde meddelas näringsförbud, vilket var beroende av om en ideell förening är en associationsform vars funktionärer över huvud taget kan åläggas sådant förbud.

Majoriteten (Lindskog, Lindeblad och Herre) i HD menade att så inte är fallet, medan två (Calissendorff och Lambertz) ville meddela näringsförbud. Dissensen handlade huvudsakligen om den tolkningsregel som majoriteten uppställde och lade till grund för sin tolkning, och som kommer att ägnas uppmärksamheten i denna kommentar. Sammanfattningsvis kommer att hävdas att majoritetens tolkningsregel inträder på ett omotiverat tidigt stadium i tolkningsprocessen och därför blir alltför långtgående för att kunna tillämpas som den är formulerad.

I förmögenhetsbrotten möts två centrala delar av rättsordningen: civilrätten och straffrätten. Många av brottstyperna förutsätter att det föreligger en viss förmögenhetsrättslig position som blir angripen eller missbrukad. Det kan röra sig om en främmande besittning som rubbas, annans äganderätt som angrips eller ett uppdragsförhållande som missbrukas. Det väcker frågan huruvida förmögenhetsbrotten enbart hänvisar till förmögenhetsrätten, eller om de snarare förutsätter något slags självständig, straffrättslig bedömning av frågorna. 

Straffrätten bygger i stor utsträckning på argumentation utifrån begreppskonstruktioner och systematik. Den skandinaviska rättsrealismen och funktionalismen, som båda har utövat ett betydande inflytande på förmögenhetsrätten, innebär däremot en skepsis mot övergripande och enhetlig begreppsargumentation. Dessa delvis olika sätt att angripa rättsliga problem innebär särskilda utmaningar, i synnerhet med beaktande av den straffrättsliga legalitetsprincipen. 

I avhandlingen undersöks i ett växelspel den allmänna frågan om civilrättens betydelse för straffansvaret på förmögenhetsbrottens område och den specifika frågan hur de centrala förmögenhetsbrotten i 8 och 10 kap. brottsbalken bör förstås. Den förstnämnda frågan diskuteras utifrån en reflektion över straffrättstillämpningens allmänna förutsättningar samt i ljuset av såväl förmögenhetsbrottens historiska framväxt som den moderna förmögenhetsrättens idéhistoria. Utifrån slutsatsen att det är en straffrättslig fråga hur förmögenhetsbrotten bör förstås, kategoriseras rekvisiten i förmögenhetsbrotten som antingen accessoriska eller autonoma i förhållande till förmögenhetsrätten. Som utgångspunkt kan då den förmögenhetsrättsliga position som måste föreligga förstås som en accessorisk fråga, som straffrättsligt utgör ett sakförhållande. Vad det innebär att angripa positionen är däremot en autonom fråga, som förmögenhetsrätten har få eller inga svar på.

I undersökningen av de specifika förmögenhetsbrotten ägnas ett betydande utrymme åt frågor om olika former av besittning, innebörden av att det föreligger en främmande rättighet, kriterier för individuell bestämning, objektsidentitet och surrogation, förutsättningarna för att redovisningsskyldighet ska föreligga samt innebörden av att någon intar en ekonomisk förtroendeställning. Avslutningsvis analyseras vad som utgör ett brottsligt angrepp eller missbruk, exempelvis genom tillägnelse, åsidosättande av redovisningsskyldighet eller missbruk av ekonomisk förtroendeställning.

En vanlig rättsverkan av brott är att egendom som har med brottet att göra förverkas till staten. Detta sker av olika skäl, tar sig skilda uttryck och kan skifta betydligt i ingripandegrad. Ibland är det en närmast rutinartad sanktion, som när narkotika, knivar och andra farliga föremål ska oskadliggöras. I andra situationer kan förverkande rikta sig mot ett brottsutbyte eller värdefull egendom som på något sätt är kopplad till brott, till exempel en bil eller ett varuparti. Ett beslut om förverkande kräver då ofta en noggrann bedömning av vad det egentligen finns grund att förverka. Sanktionens förhållande till brottets andra rättsverkningar måste också beaktas.

Allmänna bestämmelser om förverkande infördes i Sverige på 1940-talet, men har inte varit föremål för en samlad behandling sedan dess. De senaste åren har EU-samarbetet medfört en omfattande utvidgning av möjligheterna till förverkande. I Förverkande av egendom undersöks de olika formerna av förverkande var för sig. Den viktiga gränsdragningen mellan förverkande och straff problematiseras genomgående. Dessutom undersöks allmänna frågor om hos vem förverkande kan ske, i vilka situationer förverkande bör underlåtas och vilka processuella regler som gäller vid förverkande. I ett avslutande kapitel analyseras förverkandesanktionens grunder.

De senaste 20 åren har det skett en betydande ökning av antalet prejudikat som gäller straffmätningen. Där denna del av straffrätten länge tycks ha uppfattats som en omdömesfråga där Högsta domstolen inte hade någon större uppgift är i dag intresset av en enhetlig rättstillämpning centralt när domstolarna ska bestämma straffvärdet i ett enskilt fall. I artikeln diskuteras några frågor som detta "förrättsligande" av straffmätningen väcker. 

De senaste 15 åren har det skett en kraftig ökning i användningen av belastningsregistret vid olika typer av prövningar utanför rättsväsendet. Den enskilde som söker ett arbete eller genomgår någon annan form av lämplighetsprövning blir i dag kontrollerad i detta register i en helt annan omfattning än tidigare. I artikeln problematiseras detta utifrån dels tanken att samhällets klander för ett brott ska komma till uttryck i straffet, dels det kriminalpolitiskt tveksamma i en ordning som försvårar för frigivna att återvända till ett laglydigt liv. Även om en viss belastningsregisterkontroll utanför rättsväsendet måste anses motiverad riskerar ett mer omfattande kontrollsystem att ge ny gestalt åt den gamla påföljden förlust av medborgerligt förtroende, som avskaffades på 1930-talet. En mer sammanhängande och noga övervägd reglering förespråkas.

De centrala borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken tar sikte på gäldenärens agerande vid obestånd, i tiden före konkurs. Men vad är det egentligen som är brottsligt enligt dessa straffbud, och varför? I artikeln hävdas att obeståndsbrotten, som de centrala borgenärsbrotten kallas, i allt väsentligt handlar om att gäldenären i en obeståndssituation gör något som han eller hon inte var skyldig att göra, till nackdel för någon av sina befintliga borgenärer. Utifrån begreppsparet kongruent och inkongruent prestation undersöks den närmare innebörden av det straffbara området. Vissa oklara situationer och undantag diskuteras. Dessutom ifrågasätts om avgränsningen av det straffbara området är helt lyckad.

Det finns ett antal vedertagna argument i svensk straffrättsteori för varför straffet vid flerfaldig brottslighet bör vara aspererat, snarare än en kumulation av straff eller straffvärden för de olika brott som en person döms för vid ett och samma tillfälle. De centrala argumenten handlar om 1) proportionalitet i den samlade reaktionen sett till brott av annan svårighetsgrad, 2) att en reaktion av humanitetsskäl inte bör vara strängare än nödvändigt, och 3) att de komplexa frågorna om brottslighetskonkurrens gör det nödvändigt med asperation för att undvika att samma omständigheter beaktas flera gånger, exempelvis för att samma gärning innefattar flera brott eller antalsräkningen av brott framstår som godtycklig. I artikeln prövas argumentens bärkraft mot den instinktiva uppfattningen hos de flesta att kumulation borde vara den naturliga lösningen. Slutsatsen dras dels att alla straffvärdebedömningar måste handla om en samlad värdering av det som gärningsmannen har gjort, oberoende av hur det antalsräknas, vilket kan motivera asperation i vissa fall, dels att proportionalitetsprincipen gör ett visst mått av asperation oundviklig. Hur omfattande asperationen bör vara kan dock straffrättsteorin knappast svara på, utan bara visa på alternativ för. Straffmätningen skulle kunna få slå i taket oftare, men då med konsekvensen att tillkommande brott därefter inte medför någon skärpning alls. En annan lösning är att, som i dag, låta intresset av proportionalitet i den samlade reaktionen medföra en viss asperation redan innan taket nås. Frågan blir då hur kraftig asperationen ska vara och efter vilka principer den ska bestämmas.

Etikprövnings­myndigheten bör utnyttja lagens möjlighet att införa ett undantag från kravet på etikprövning inom lämpliga forsknings­områden, exempelvis forskning på rättspraxis. Det skriver 14 forskare i rättsvetenskap.

Svenska dagbladets debattsida, webbversion 2023-02-13

I de allra flesta tvistemål är det av central betydelse vad rättsprocessen kan komma att kosta och vilken part som slutligen ska bära de olika kostnaderna. Trots det har reglerna om rättegångskostnader fått förhållandevis liten uppmärksamhet i juridisk doktrin och debatt. I synnerhet gäller detta de förenklade tvistemålen, där möjligheten att få ersättning för ombudsarvode är kraftigt begränsad. I artikeln görs en grundlig genomgång av den inte helt lättillgängliga bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken, som reglerar frågan vad som ersätts som rättegångskostnad i dessa mål, vars tvisteföremål understiger ett halvt prisbasbelopp. Utifrån en analys av särregleringens huvudsyfte, att möjliggöra för den enskilde att tillvarata sin rätt till låga och förutsebara kostnader, ifrågasätts om inte nuvarande ordning i flera avseenden får olyckliga konsekvenser. En enklare bestämmelse som i stället bygger på ett kostnadstak förespråkas.

De uppmärksammade transplantationerna av syntetiska luftstrupar på tre allvarligt sjuka patienter på Karolinska universitetssjukhuset ställer många frågor om straffrättsliga ansvarsbedömningar på sin spets. Orsakade transplantationerna patienternas död, trots att patienterna var dödssjuka? Spelar det någon roll att andra behandlingsmetoder sannolikt inte skulle ha hjälpt patienterna att bli bättre? I artikeln problematiseras resonemangen i beslutet att lägga ned förundersökningen mot den ansvarige kirurgen. Två olika modeller i svensk straffrättslig doktrin för att göra bedömningar av ansvar för okontrollerade följder diskuteras. Det hävdas dels att orsaksfrågan endast är en del av en större bedömning av om patienternas död är en följd som bör tillräknas handlingen att transplantera luftstruparna, dels att det får stor betydelse hur de frågor som ingår i bedömningen närmare formuleras.

Möjligheterna att beakta samhällsskyddsaspekter vid straffmätningen genom befintliga bestämmelser är begränsade. Vissa gärningsmän ingjuter dock en så djupgående och befogad rädsla i andra medmänniskor att det kan ifrågasättas om det inte borde vara möjligt att ta hänsyn till den samhällsrisk en gärnings­man utgör. En populistisk strategi som förts fram är att maximera omfattningen av frihets­berövanden för samhällsfarliga gärningsmän genom att införa högre krav för villkorlig frigivning. Detta förslag har dock endast temporära effekter med avseende på syftet att förhindra samhällsfarlig brottslighet. Tidsobestämda påföljder för samhälls­farliga brottslingar är en principiellt komplicerad lösning på problemet men utgör möjligtvis ett mer bestående skydd mot samhällsfarlig brottslighet än att maximera tidsbestämda fängelse­straff. I uppsatsen diskuteras denna fråga ur tekniskt och principiellt perspektiv.

Minority protection mechanisms in international law aim to guarantee certain individual rights to persons belonging to ethnic, religious or linguistic minorities, such as freedom of culture, religion and language. These rights can be considered to be of collective interest for minority group identity and therefore often require the possibility of collective enjoyment. In addition to general human rights and principles of non-discrimination, minority protection can alternately be ensured through minority specific rights. However, minority specific rights would not operate effectively without evolving a concept of collective (or group) rights in international law. Hence, while this kind of approach can provide legal methods for balancing the interests of individuals, groups and the state, it creates the possibility of conflicts with the international framework of individual rights. The ottoman millet system sets a historical example of minority protection instruments based on a collective concept of human rights. Furthermore, the ottoman history offers an illustration of what could go terribly wrong with a collective rights model. By analyzing the millet system and the ottoman legal reforms in the nineteenth century I will discuss reoccurring issues with collective rights. I will argue that incorporating collective rights within a structure founded on individual rights is a problematic way of protecting individuals belonging to minorities and other vulnerably ethnic groups. Looking through the historical development of universal human rights some important aspects of its main principles will be brought up in this paper.