Denna rapport fyller två huvudsyften – för det första det uppenbara: Att belysa den svenska polisens arbete med trafiksäkerhet. För det andra att åskådliggör strukturella problem inom polisen som inte bara medför negativa konsekvenser för trafiksäkerhetsarbetet utan även för många andra verksamhetsområden inom polisen. Delar av rapporten är därför högst relevant för personer som inte bara har ett intresse av polisens trafiksäkerhetsarbete, utan också vill få en förklaring till varför polisens verksamhet fungerar som den gör även inom andra verksamhetsfält.
Trafikbrott ger upphov till minskad säkerhet och resulterar i många olyckor som i värsta fall kan ha dödlig utgång. Under 2019 dödades ungefär dubbelt så många personer i trafiken som till följd av dödligt våld. Något som sällan diskuteras är det faktum att många av de människor som förolyckas och skadas allvarligt i trafiken skulle kunna definieras som brottsoffer eftersom dödsfallen och skadorna ofta är följden av att ett eller flera brott har begåtts. Med ett sådant synsätt blir det tydligt att trafikbrotten utgör ett väsentligt brottsproblem.
Men trafikbrotten kan även ha andra negativa konsekvenser. Ett tydligt exempel är osund konkurrens inom transportnäringen. Åkerier som är måna om att följa lagar och regler när de bedriver sin näringsverksamhet hamnar i underläge gentemot de företagare som bryter mot regelverken. Vidare är trafikbrott den typ av händelse som polisens ledningscentraler upprättar flest händelserapporter för. En sammanställning av medborgalöften visade också att trafik var det brottsproblem som nämndes oftast. Problem och otrygghet som trafikbrott orsakade var betydligt mer förekommande jämfört med exempelvis oro kring stöld och inbrott, skadegörelse, våld i offentlig miljö och kriminella nätverk.
Med tanke på detta borde arbetet med att beivra och förebygga trafikbrott vara viktigt för Polismyndigheten. Polisens årsredovisningar och höga polischefers yttranden kan lätt ge intrycket att så också är fallet. Av rapporten framgår emellertid att Polismyndighetens förmedlade bild av ett omfattande och intensifierat arbete med olika trafikbrott står i bjärt kontrast till det verkliga förhållandet. Rapporten illustrerar därmed ett strukturellt problem som kommer till uttryck även i andra sammanhang, t.ex. när det gäller Polismyndighetens sätt att presentera den uppmärksammade insatsen Rimfrost. Om Polismyndigheten redovisade sin verksamhet på ett sakligt och objektivt sätt och gav en rättvisande bild av verksamheten skulle tillkortakommanden vara möjliga att diskutera och åtgärda. Polismyndighetens ageranden kan leda till att dåligt fungerande arbetsmetoder behålls då de uppfattas som framgångsrika. Därmed finns en risk för organisatoriska felprioriteringar. Dessutom riskerar skönmålningar på längre sikt att urholka tilliten till myndigheter även om det innan Potemkinkulissen avslöjas kan påverka tilliten positivt. Rapporten indikerar att officiella yttranden och information från Polismyndigheten bör betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information.
Av rapporten framgår att risken att bli kontrollerad är obefintlig på många vägsträckor i landet. Polisens aktivitetsgrad pekar dessutom på att det är en låg grad av polisnärvaro i huvuddelen av landets kommuner, vilket riskerar att drabba möjligheterna att komma tillrätta med olika typer av brottsproblem och för polisens förankring i lokalsamhället.
Flera personer i polisens högsta ledningsskikt har under lång tid verkat för att skapa något som ibland benämnts som ”allpoliser”. Det har inneburit att specialistenheter har skurits ned eller helt avskaffats. Trafikpolisverksamheten utgör ett tydligt exempel på detta. Upprepade gånger har det i olika rapporter påpekats att det finns ett behov av att öka eller åtminstone säkerställa nivån på antalet trafikpoliser. Antal trafikpoliser har dock sjunkit kraftigt. Trots att antalet poliser totalt har ökat har kurvan för antalet trafikpoliser gått i motsatt riktning. År 1975 utgjorde trafikpoliserna omkring tio procent av den samlade poliskåren mot dagens dryga en procent. Antalet körda kilometer (trafikarbetet) har under samma period fördubblats. Polisens trafiksäkerhetsarbete är till stora delar tänkt att utföras av poliser som ingår i ingripandeverksamheten. Det sägs i Polismyndighetens strategi för arbetet med trafikfrågor att polisens arbete ska grunda sig på forskning och evidensbaserade arbetsmetoder. Vi noterar att det finns en målkonflikt kopplad till var och när trafikkontrollerna bör utföras och vilka som förväntas utföra dessa. Det är problematiskt att de som är tänkta att utföra huvuddelen av trafiksäkerhetsarbetet har en hög arbetsbelastning under tidpunkter då det är viktigt att detta arbete utförs. Trafiksäkerhetsarbetet utförs huvudsakligen i andra hand på tidpunkter då det är ett lågt inflöde av inkommande samtal till polisens kommunikationscentraler. Det är tydligt att det ses som viktigt att trafikarbetet inte äventyrar beredskapen att kunna ta sig an arbetsuppgifter i centralorten i respektive kommun. De flesta trafikkontrollerna utförs därför inom några kilometer från den polisstation som polispersonalen utgår från. Kontroller på platser där körsträckan överstiger 10-15 minuter från centralorten förläggs på tidpunkter då det i normalfallet är en låg arbetsbelastning i centralorten.
Trafikverket pekar på att omfattningen av polisens trafikövervakning medfört att upptäcktsrisken minskat, vilket har en väsentlig betydelse för regelefterlevnaden och möjligheterna att nå uppställda målsättningar och visioner. Man har betonat att polisens manuella hastighetsövervakning är viktig för att minska antalet allvarligt skadade och döda. Den är dock på en så låg nivå att den inte får de effekter som är önskvärda. Den genomsnittliga manuella hastighetsövervakningen är exempelvis 17 sekunder i veckan per 10 km². Risken att bli stoppad för ett utandningsprov är också liten. I genomsnitt utförs färre än ett utandningsprov per polis och arbetspass.
Polisen har en mängd krav på sig och det är naturligt att polisen inte kan leva upp till alla förväntningar. Hur polisen använder sig av tilldelade resurser har dock kommit i skymundan. Vilken är exempelvis marginalnyttan av att ha 200 anställda på polisens kommunikationsavdelning i förhållande till att lägga dessa resurser på annan verksamhet? Likaså är Polismyndighetens oförmåga att nyttja relevant forskning ett strukturellt problem.
Politiker behöver ställa tydliga krav på polisens trafiksäkerhetsarbete och se till att det följs upp av aktörer som inte prioriterar goda relationer till Polismyndigheten, eller andra uppdragsgivare, framför att kritiskt granska polisen. Om Polismyndighetens oförmåga inom trafiksäkerhetsområdet fortsätter bör våra politiker överväga att överföra uppdrag och resurser till någon annan aktör än Polismyndigheten.