Syfte: Att kartlägga likheter och skillnader i åtgärder och hjälpmedel mot dehydrering hos äldre i teori och praktik.
Metod: Initialt utfördes litteraturstudier via universitetsbibliotekets söktjänst OneSearch. Tre intervjuer utfördes på undersköterskor på gruppboende, demensboende och hemtjänst. Dessa erbjuder en inblick i den praktiska verksamheten.
Resultat: Följande faktorer av betydelse för att förebygga eller motverka dehydrering identifierades samstämmigt i litteratur och vid intervjuer: (1) kunskap om den äldre via dokumentation, (2) anpassning av tillvägagångssätt vid servering av dryck efter den äldres preferenser och tillstånd, (3) hemtrevlig miljö med sociala interaktioner, (4) bedömning av vätskeintag, väskebalans och riskfaktorer via uppmärksamhet, vätskeregistrering och med hjälp av flera andra yrkesgrupper samt med hänsyn till den äldres historik, (5) påminnelser (särskilt vid demens) och en stor mängd lättabsorberade drycker som intas succesivt vid diarré och kräkningar, (6) lättanvända och specialutformade hjälpmedel. Följande metoder särskilde sig: (1) utbildning för vårdare; begränsad på de undersökta platserna, (2) tekniska hjälpmedel och sväljterapi (kostmodifieringar, anpassade huvudpositioner, sväljträning) vid dysfagi; kostmodifieringar används på de undersökta platserna, (3) färgsättning av koppar och kannor, vilket visats kunna ha betydelse för intag.
Slutsats: Skillnader fanns gällande utbildning och användning av sväljterapi, tekniska hjälpmedel och infusioner. Utbildning av personalen, mer frekvent vätskeregistrering och fullständig sväljterapi utgör förbättringsmöjligheter. Vissa av dessa åtgärder kräver ökade resurser och/eller tydliga riktlinjer. Acceptans för tekniska hjälpmedel är inte en självklarhet. Undersökningar gällande möjligheterna i att med färgval och design av dryckeskärl stimulera de äldre att dricka mer kan vara värt att undersöka vidare. Intervjuerna syftade främst till att ge en inblick i den praktiska verksamheten och generaliserbarheten av erhållna resultat är begränsad. De flesta åtgärder som har identifierats är ”mjuka” till sin karaktär. Det är svårt att få en klar bild av olika metoders effektivitet. Några av metoderna som har utvärderats med goda resultat vid dysfagi och som därför kan förbättra vätskeintaget är sväljterapi och stimulering av sväljmuskulatur.