Efter mer än ett halvt sekel av spekulationer om ansvarsgenombrott kommer slutligen i NJA 2014 s. 877 ett klargörande från Högsta domstolen. Klargörandet ligger emellertid inte i linje med vad som i allmänhet antagits. Av domen följer nämligen att svensk rätt inte innehåller någon regel om ansvarsgenombrott. Däremot framgår att mer allmänna rättsnormer kan medföra att en aktieägare åläggs ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelse. I artikeln analyseras rättsläget av jur.dr Johan Adestam.
Den dokumentvillkorade garantin, som i praktiken vanligen betecknas som självständig, känneteck-nas av att villkoren i utfästelsen väsentligen endast innefattar villkor som refererar till att vissa angivna dokument presenteras för garanten. Dokumentvillkorade garantier förekommer vanligtvis i avtalsstrukturer som involverar ett flertal olika avtal och parter. De typer av avtal som omfattas av sådana avtalsstrukturer ger upphov till speciella rättsliga frågor. Avhandlingen belyser ett antal sådana frågor ur ett svenskt perspektiv, genom att beskriva rättsnormers utformning och tillämpning på olika typer av fall. Särskild vikt läggs vid att upprätthålla ett språkbruk som möjliggör att detta sker på ett motsägelsefritt och rättvisande sätt.
En fråga av grundläggande betydelse är hur garantier kan klassificeras på ett sätt som bidrar till att besvara nyss nämnda typ av frågor. En sådan klassifikation, baserad på garantiers innehåll, klargör vad som skiljer den dokumentvillkorade garantin från andra typer av garantier. När det gäller den rättsliga relationen mellan parterna till ett avtal i vilket det föreskrivs att den ena parten, gäldenären, ska låta ombesörja att det ställs ut en garanti till motparten, berörs i synnerhet frågan under vilka omständigheter motparten är fri att begära fullgörelse av garantin och frågan under vilka omständigheter det uppkommer en återkravsrätt för gäldenären gentemot motparten (beneficienten). I fråga om den rättsliga relationen mellan garanten och beneficienten behandlas särskilt frågorna hur man genom tolkning avgör om en garanti är dokumentvillkorad eller inte, hur dokumentvillkoren i en dokumentvillkorad garanti ska tolkas och i vilken mån det finns speciella rättsnormer tillämpliga på dokumentvillkorade garantier. Ytterligare en fråga rör tillämpningen av den tvingande regeln om rättsmissbruk, enligt vilken beneficienten saknar rätt till fullgörelse av garanten om det föreligger rättsmissbruk. Såvitt avser den rättsliga relationen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare i uppdrag som relaterar till utfärdandet av en dokumentvillkorad garanti berörs i synnerhet frågan under vilka omständigheter en uppdragstagare har regressrätt gentemot sin uppdragsgivare. En fråga av allmän betydelse är vad som i olika avseenden krävs för att intresset av att uppdragstagare till sådana uppdrag inte ska ha incitament att undersöka svårbedömda omständigheter ska tillgodoses.
I artikeln utsätts distinktionen mellan s.k. personliga uppdrag och företagsuppdrag för en kritisk granskning. Det ifrågasätts om distinktionen tjänar några praktiska juridiska syften.
En betydande del av näringslivet och civilsamhället bedrivs av och i olika slags associationer. Associationsrätt handlar om de regler som möjliggör och styr verksamheten i associationerna. Associationsrättens grunder ger en systematisk överblick över rättsområdet och dess centrala problem. Fokus ligger på allmänna bolags- och föreningsformer, men boken redogör även för regleringen av stiftelser. I boken diskuteras frågor om juridisk personlighet, ansvar för förpliktelser, beslutsfattande, företrädarskap, medlemsskydd, borgenärsskydd och redovisning och revision. Utöver detta behandlas vissa straffrättsliga regler av betydelse för bedrivande av verksamhet i företag och företagsbot som särskild sanktion. Boken placerar associationsrätten i en samhällelig kontext, bland annat mot bakgrund av de hållbarhetssträvanden som sker inom EU och internationellt. Associationsrättens grunder vänder sig i första hand till studenter inom juridikutbildningar men kan också användas som vägledning för den som är praktiskt verksam inom området.
Sedan länge är skuldprincipen den rådande huvudregeln i svensk rätt i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. Detta innebär att svensk avtalsrätt bygger på ett oaktsamhetskrav. Det skriver författarna i denna replik till Christina Ramberg (SvJT 2020 s. 589).
Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i relationen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.
De senaste åren har det kommit många prejudikat rörande medansvar vid kritisk kapitalbrist i 25 kap. aktiebolagslagen (ABL). I ett nytt prejudikat klargör Högsta domstolen när ett aktiebolags förpliktelse att lämna ersättning för rättegångskostnader ska anses ha uppkommit vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. Trots den ofta upprepade utgångspunkten att reglernas ändamål är att verka handlingsdirigerande genom att medansvaret verkar som ett påtryckningsmedel för styrelseledamöterna har det delvis varit oklart vilken betydelse detta haft för utgången i tidigare fall. Det nya prejudikatet klarlägger och kompletterar bilden genom att även lägga vikt vid reglernas funktion av att skydda enskilda borgenärer mot riskökningar. Prejudikatet analyseras av jur. dr Johan Adestam, lektor i rättsvetenskap och jur. dr och docent Niklas Arvidsson.
Uttrycket ansvarsgenombrott förknippas i allmänhet med att aktieägarna i ett aktiebolag, trots ansvarsbegränsningen i 1 kap. 3 § ABL, görs ansvariga för aktiebolagets förpliktelser. Principen sägs ha utvecklats i praxis och antas ha tillämpats i avgöranden från Högsta domstolen (HD). Syftet med denna artikel är att undersöka i vilken mån det i rättspraxis från HD finns stöd för en sådan föreställning. De rättsfall som ofta åberopas som exempel på ansvarsgenombrott analyseras i artikeln utifrån några av de alternativa förklaringar som framförts, närmare bestämt bulvanskap, namnlån och skadeståndsrättsligt ansvar för självständig driftsledning. Kan utgången i rättsfallen ges en annan förklaring, visar det att rättsfallen ifråga inte på något okontroversiellt sätt kan ge stöd åt förekomsten av ansvarsgenombrott i svensk rätt.