The Decollegialization of Higher Education Institutions – an Examination of Public Sector Higher Education Institutions in Sweden

This article surveys current management ideals of higher education institutions (HEIs), and our analytical focus is on the balance between line management and fac-ulty self-governance. We present an empirical study of evolving governance struc-tures including all 31 public sector HEIs in Sweden. The point of departure is the Autonomy Reform of 2011, which resulted in a deregulation of the Higher Education Act and a loss of constitutional support for collegial bodies. To assess the conse-quences of the reform, we have examined collegial bodies and academic leadership posts before and after the reform. Our findings show escalating line management in the appointment of academic leaders, a diluted role for collegial expertise, and a loss of decision-making authority for collegial bodies. Hence, the decollegialization of HEIs in Sweden. Our study contributes to the existing literature with an unusually comprehensive analysis of the consequences of new managerial ideals at the local institutional level.

This article surveys current management ideals of higher education institutions, and our analytical focus is on the balance between line management and faculty self-governance. It presents an empirical study of evolving governance structures including all 31 public sector higher education institutions in Sweden. The point of departure is the Autonomy Reform of 2011, which resulted in a deregulation of the Higher Education Act, and a loss of constitutional support for collegial bodies. To assess the consequences of the reform, we have examined collegial bodies and academic leadership posts before the reform (2010) and after (2020). Our findings show escalating line management in the appointment of academic leaders, a diluted role for collegial expertise, and a loss of decision-making authority for collegial bodies. What we observe is the decollegialization of higher education institutions. Our study contributes to the existing literature with an unusually comprehensive and fine-grained analysis of the consequences of new managerial ideals at the local institutional level.

I denna rapport kartlägger vi den ökade kontrollen och ökade byråkratiseringen av framförallt de statliga lärosätena i Sverige under åren 1993–2023. Vi har analyserat utvecklingen av högskoleförfattningarna, regleringsbreven riktade mot universitet och högskolor (gemensamma och individuella) och relevanta sektorsmyndigheters, samt de generella författningar som träffar lärosätena antingen i egenskap av statliga myndigheter eller genom en mer generell räckvidd även bortom myndigheterna.

Vår undersökning visar att det framförallt är generell lagstiftning kopplad till olika politiska målsättningar – tillsammans med staplandet av politiska mål i högskoleförfattningarna – som sammantaget resulterar i en orimlig administrativ börda för lärosätena. Den målträngsel som vi åskådliggör vittnar om en oförmåga hos lagstiftaren att prioritera. Även om en del av den generella lagstiftningen i någon mån varit aktuell redan vid undersökningsperiodens början så har den politiska ambitionsnivån på de flesta områden höjts avsevärt under senare år. Ytterst sällan åtföljs de stegrade ambitionerna av tillförda resurser, utan de nya eller ”förtydligade” uppgifterna ska istället i nästan samtliga fall utföras inom befintliga ekonomiska ramar. Vi menar att det är anmärkningsvärt att fler och fler byråkratidrivande regelverk införs utan att man vid något tillfälle diskuterar hur detta kommer att påverka lärosätenas möjligheter att bedriva kärnverksamheten.

I denna rapport kartlägger vi hur den ökande administration som riksdag, regering och andra statliga myndigheter genererat under de senaste tre decennierna påverkar hur det administrativa arbetet organiseras internt på lärosätena.

Inledningsvis visar vi hur de politiska målsättningar som anges i högskolelagens första kapitel får en rad återverkningar inom lärosätena. De skrivs in i centrala riktlinjer, handlingsplaner och policyer; det inrättas enheter inom förvaltningen och strategiska råd för dem; de återspeglas i ledningsfunktioner och i en lång rad expertfunktioner som inrättats för att driva arbetet med samverkan, hållbarhet, internationalisering osv. Det är just på den centrala nivån i lärosätena som de både får störst avtryck och genererar mest arbete.

Vi visar vidare hur den generella lagstiftningen får stora effekter på såväl central som lokal nivå inom lärosätena. På lokal nivå är det arbetsrätt, arbetsmiljö och offentlig upphandling som lyfts fram som betungande, och på central nivå uppfattas i princip samtliga områden som betungande. Företrädarna för båda nivåerna menar att den generella lagstiftningen är illa anpassad till den verksamhet som bedrivs vid lärosätena, och att det administrativa arbete som krävs riskerar att tränga undan kärnuppdraget. 

Våren 2021 tog riksdagen ställning till den elfte forskningspolitiska propositionen i ordningen, Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige (prop. 2020/21:60). Bara genom att studera forskningspropositionernas rubriker kan man enkelt avläsa vilka primära mål sittande regering har med sin forskningspolitik. Förra gången det begav sig stod samverkan högst på agendan. På propositionens 167 sidor nämndes ”samverkan” hela 224 gånger, medan en konkurrent som ”frihet” i stort lyste med sin frånvaro och enbart nämndes sex gånger (prop. 2016/17:50). I den nu aktuella forskningspropositionen har emellertid ”frihet” getts en mer framträdande roll än någonsin tidigare – vilket även framgår av rubriken – och omnämns hela 141 gånger (”samverkan” är dock mer än dubbelt så vanligt) (prop. 2020/21:60). Skälet till att frihetsfrågan fått en så framträdande roll denna gång är förstås de förslag om att föra in akademisk frihet i högskolelagen som Styr- och resursutredningen presenterat i sitt betänkande (”Struten”, se SOU 2019:6). Men hur ska vi förstå denna politiska strävan efter att stärka den akademiska friheten? I detta specialnummer tar vi ett bredare grepp om hur högskolepolitiken utvecklats över tid, och frågar oss vad som utmärker denna frihet. Vem är det som ska ges frihet? Hur ser balansen mellan formell och reell frihet ut? Vad utmärker dem som skänks frihet – oftast lärosätena – och hur skiljer de sig åt?

Det moderna forskningsuniversitetet var tänkt att förkroppsliga och företräda förnuftets primat. Tanken var att universitetet, genom sin oberoende status, skulle bidra till samhällets välgång, genom att underkasta all kunskap rigoröst och förbehållslös granskning. Många oroas idag över hur politiska krav, kulturella strömningar, ideologiska motsättningar och ekonomiska krafter undan för undan har demonterat det sakliga argumentets primat vid våra lärosäten. Om inte ens universitetet kan förvalta det rationella tänkandets former och kunskapsalstrande praktiker, vart är då vetenskapen, och det samhälle den tjänar, på väg?

I denna uppsats förfäktas argumentet att den hårda press som universiteten idag onekligen utsätts för idag, och den kris det tycks befinna sig i, inte nödvändigtvis måste innebära förfall och förlust. Universitetets vitalitet och motståndskraft visar sig snarare i hur frågor om vad förnuftet kan och inte kan acceptera ständigt blir föremål för reflektion. Detta leder till framväxten av nya former av förnuftsbruk, vilket i sig är ett utövande av det rationella tänkandets förmåga att alstra ny kunskap och nya insikter. Vad vi ser är ett förnuft som mångfaldigas och upprättar kopplingar till hittills främmande delar av samhället. Det akademiska tänkandets rationalitet visar sig, så att säga, i att det ständigt finner nya former och uttryck – i att det modifierar sig i förhållande till nya former av interna och externa hot. Det är i denna aktivitet, när förnuftet mångfaldigas och samtidigt underkastar dessa nya uttryck kritik, som förnuftet uppvisar sitt sanna väsen; som något som inte kan naglas fast, utan som kommer till uttryck i försöken att skilja vad som är förnuftigt från vad som inte är det. Detta är en aktivitet som i allra högsta grad är levande inom dagens universitetsvärld, och som på många sätt intensifieras genom de olika samhällstendenser som inverkar på, och förändrar, universitetet.

This paper examines Foucault’s attempt to displace the constitutive role of the subject of knowledge and to replace it with the concrete practices that constitute subjects. The prevalent tendency to transform discourse analysis into a new form of epistemology, here exemplified through the works of Paul Veyne, is criticized. It is suggested that Veyne’s reading of Foucault is subject to an illusion similar to what Kant once called “transcendental illusion,” and gives rise to a new form of metaphysics which repeats the problematic that Foucault originally aimed to overcome.

De filosofiska problem som vi i denna uppsats har behandlat hänger samman med den moderna naturvetenskapens framväxt för ungefär fyra århundraden sedan. Vi har studerat det sätt på vilket den mänskliga friheten uppkommer som problem inom ramen för den nya vetenskapens studium av naturen som ett lagbundet mekaniskt system. Vi vände oss inledningsvis till Descartes för att se hur han utvecklade sin mekaniska naturfilosofi, och de olika filosofiska problem som han i detta arbete konfronterades med.

Vi har försökt visa hur den dualism som Descartes formulerade uppkom i reaktion på gränserna för det mekaniska perspektiv som han utvecklade; dess begränsningar då det skall appliceras på människan. Även människokroppen kan, menade Descartes, studeras som en maskin, men denna undersökning har sina begränsningar eftersom människan är en tänkande, kännande, förnimmande, fri varelse och inte blott en automat. Denna begränsning för det mekaniska perspektivet förstås av Descartes som kommen av att människan även har en själ. Det är själens inverkan (utifrån) på kroppsmaskinen som sätter gränserna för den mekaniska undersökningen. Detta förhållande mellan kropp och själ formulerades som en dualitet mellan två olika substanser – res cogitans och res extensa.

Efter att ha studerat den cartesianska dualismens uppkomst så övergick vi till den moderna ”fysikalistiska” diskussionen inom medvetandefilosofin. Till följd av de problem som behäftar dualismen så har många filosofer inom denna diskussion istället försökt formulera en enhetsteori för det mentala och det fysiska. Davidson, som var det exempel vi ovan studerade, vill med sin ”anomala monism” förstå dualiteten mellan det mentala och det fysiska som rent begreppslig (inom ramen för en ontologisk identitet), och på så vis undvika substansdualismens återvändsgränd. Till skillnad från föregående identitetsteorier så förnekar dock den anomala monismen möjligheten reducera det mentala till det fysiska, och vill på så vis försvara den mänskliga autonomin.

Vi menade dock att denna kritik av dualismen inte går tillräckligt djupt. Man ser inte de problem som från första början föder den. Descartes tvingades in i dualismen till följd av att han hade ett metafysiskt förhållningssätt till den mekaniska naturfilosofi som han utvecklade. Mekanismen förstås inte som ett sätt att vetenskapligt studera världen, som kan visa sig mer eller mindre fruktbart, utan dess principer ses som havande sin grund i naturen själv. Från att studera naturen som om den var en maskin glider Descartes över till att naturen är en maskin. Därmed måste någonting tillfogas ”kroppsmaskinen” – en själ – för att få en handlande, tänkande, förnimmande människa, och inte blott en automat. I den fysikalistiska uppgörelsen med dualismen så går däremot frågan om de möjliga gränserna för teoretiska perspektiv av detta slag förlorad. Man överger dualismen, men har samma metafysiska förhållningssätt till vetenskapen, vilket kommer tydligt till uttryck i föreställningen om världen som ett ”kausalt slutet system” (vilken utgör ett grundantagande för många diskussioner som förs inom detta fält). Det är mot bakgrund av denna föreställning som Davidson i sin tur reser frågan hur vi skall kunna förstå oss själva och andra som autonoma varelser – det är med denna som autonomin måste förlikas.

Det vi i uppsatsen fokuserat på är det sätt på vilket man leds in i problem som avser friheten. Vad är det man på förhand förutsatt då man konfronteras med problem av detta slag? Både hos Descartes och Davidson så ser man ett grundläggande metafysiskt förhållningssätt till vetenskapliga perspektiv, och det var detta förhållningssätt som vi i uppsatsens avslutande del granskade genom ett återvändande till Kant. Vi menade att problemen uppkommer då man sammanblandar vetenskapens möjlighetsbetingelser med dess kunskapsinnehåll, och således inte ser skillnaden mellan principer som åläggs inom ramen för en vetenskaplig undersökning och själva undersökningsobjektet. På detta vis så kan man, likt Descartes och Davidson, glida över från att inom ramen för en vetenskaplig undersökning söka lagbundenheter i naturen, till föreställningen om naturen som ett strikt lagbundet system – varpå den mänskliga friheten som problem uppkommer.

Vi menade att det endast är genom att gå till grunden med detta metafysiska förhållningssätt som man på allvar kan göra upp med de problem man ställs inför – det är först då problemen kan upplösas. Alltså, då man ser att mekanismen och kausallagen inte utgör ontologiska beskrivningar av världens fundamentala struktur, utan perspektiv som anläggs inom ramen för ett vetenskapligt studium och som rättfärdigas genom de resultat som de förmår generera. Det räcker alltså inte att som Davidson ifrågasätta dualismen och istället försöka formulera en monism, utan man måste gå till botten men frågan om gränserna för de olika teoretiska perspektiv som anläggs.

This article sketches the historical development of collegial decision-making bodies at Swedish Higher Education Institutions (HEIs) within the broader political context, showing that the development of current decision-making structures at Swedish HEIs was part of a more general trend towards democratization within government agencies. Further, it traces various kinds of impact that the deregulation of the decision-making process has had on different parts of the university system, and argues that the reforms of the last decades have resulted in a growing differentiation in governance structures and forms in the supposedly unitary system of Swedish higher education. In this historical trajectory, the notion of collegiality is transformed from collective expert governance into procedures for consultation with employees by management.

Modern philosophy is often seen as characterized by a shift of focus from the things themselves to our knowledge of them, i.e., by a turn to the subject and subjectivity. The philosophy of Immanuel Kant is seen as the site of the emergence of the idea of a subject that constitutes the object of knowledge, and thus plays a central role in this narrative. This study examines Kant’s theory of knowledge at the intersection between the history of science and the history of the modern subject, on the one hand, and in the tension between modern experimental and mathematical science and more traditional Aristotelian conceptions of epistemic perfection, on the other.

The dissertation consists of four chapters. In the first chapter, I examine Kant’s concept of experience, and its relation both to Early Modern experimentalism and to the Wolffian tradition. In the second chapter, I argue that Kant adheres to a broadly Aristotelian conception of epistemic perfection – the ideal of understanding – but transforms this ideal into the self-understanding of reason, where reason can only have insight into the products of its own activity. In the third chapter, I use Kant’s conception of space and time to exemplify such products of reason, and argue that, for Kant, space and time are constructively generated representations that function as principles for ordering empirical knowledge. In the fourth and final chapter, I examine Kant’s conception of the subject, and situate it in relation to both the long history of the modern subject and German Enlightenment philosophy. Whereas the modern philosophical conception of the subject is usually taken to combine an ‘I’ functioning as the subject to which mental acts are attributed and an ‘I’ that has the ability to immediately perceive itself as the subject of these acts, I argue that Kant reconceives this relation between the ‘I’ and its acts as a purely intellectual self-relation. The unity of the ‘I’ is not a perceived unity, but a unity brought about by the intellect.