This is a cartographic vertical analysis of a verdict by the Swedish Supreme Administrative Court, regarding the right to support from the Social Services (HFD 2017 ref. 33). The case concerned three children and their mother whom lacked formal residency. They applied for assistance under the Social Services Act and the municipality’s health and welfare committee rejected the application. Following an appeal to the administrative court, it was decided that since undocumented persons in Sweden are not entitled to assistance according to the Act on the reception of asylum seekers, they are entitled to such assistance under the Social Services Act. However, the Swedish Supreme Administrative Court stated that the Social Services do not have discretionary power to provide assistance under Chapter 4, Section 1 of the Social Services Act, to someone whose asylum application had been rejected and who lives clandestinely to avoid expulsion. The judgement also applies to emergency assistance. We analyse the decision as an expression of interlegality (de Sousa Santos 1987), a notion that provides an understanding of processes that allow different legal systems, with different raison d’être, focus and scope, to interact. Three mechanisms enable distortions, or specific representations, of reality: scaling, projections and symbols. By studying the legally manifested right to an “adequate standard of living” and the court’s reasoning, as a cartography, we identify constructions through law and point to their implications for boundaries in the welfare state.

This is a cartographic vertical analysis of a verdict by the Swedish Supreme Administrative Court, regarding the right to support from the Social Services (HFD 2017 ref. 33). The case concerned three children and their motherwhom lacked formal residency. They applied for assistance under the Social Services Act and the municipality’s health and welfare committee rejected the application. Following an appeal to the administrative court, it was decided that since undocumented persons in Sweden are not entitled to assistance according to the Act on the reception of asylum seekers, they are entitled to such assistance under the Social Services Act. However, the Swedish Supreme Administrative Court stated that the Social Services do not have discretionary power to provide assistance under Chapter 4, Section 1 of the Social Services Act, to someone whose asylum application had been rejected and who lives clandestinely to avoid expulsion. The judgement also applies to emergency assistance. We analyse the decision as an expression of interlegality (de Sousa Santos 1987), a notion that provides an understanding of processes that allow different legal systems, with different raison d’être, focus and scope, to interact. Three mechanisms enable distortions, or specific representations, of reality: scaling, projections and symbols. By studying the legally manifested right to an “adequate standard of living” and the court’s reasoning, as a cartography, we identify constructions through law and point to their implications for bounda- ries in the welfare state.

Uppsatsen är en kartografisk analys av en dom från Högsta förvaltningsdomstolen 2017 gällande rätten till stöd från Socialtjänsten för den som saknar uppehållstillstånd i Sverige (HFD 2017 ref. 33). Fallet gällde två barn och deras mamma vilka saknade formell rätt att vistas i Sverige och därför levde som gömda. Familjen ansökte om bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) i form av försörjningsstöd för tre månader år 2015. Kommunens vård- och omsorgsnämnd avslog ansökan. Efter överklagande till förvaltningsrätten bestämdes att familjen hade rätt till försörjningsstöd. Förvaltningsrätten ansåg att bestämmelsen om att den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) inte har rätt till bistånd enligt SoL tar sikte på den som faktiskt har rätt till bistånd enligt den förstnämnda lagen. Eftersom familjen levde som papperslösa saknade de rätt till sådant bistånd och LMA hindrade därmed, enligt förvaltningsrätten, inte bistånd enligt SoL, i den situation familjen befann sig. Kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen gjorde en annan tolkning av lagstiftningen och av relationen mellan LMA och SoL. Domstolarna ansåg att kommuner inte har vare sig möjlighet eller skyldighet att ge bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL, till den som får avslag på asylansökan och håller sig undan för att undgå en avvisning eller utvisning. Detta gäller även så kallat akut nödbistånd eftersom även sådant bistånd ges med stöd av SoL 4 kap 1§, den så kallade biståndsbestämmelsen i SoL. Första stycket i denna bestämmelse föreskriver att den som inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Även 2 kap. 1 § SoL tas upp i domskälen, enligt vilken varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Skälet till att kommunerna, trots detta, inte har vare sig möjlighet eller skyldighet att ge bistånd, menar domstolen, är LMA:s personkrets. LMA omfattar personer som håller sig undan ett avvisningsbeslut även när personen inte har rätt till bistånd enligt LMA. Kommuner kan dock ge bistånd i dessa fall med stöd av den fakultativa bestämmelsen 4 kap. 2 § SoL. Denna föreskriver att socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 4 kap. 1 § SoL. Av överklagandebestämmelserna i 16 kap. 3 § SoL följer emellertid att SoL 4 kap. 2 § inte ger enskilda sådan rätt till bistånd som kan överklagas i domstol. Till skillnad från biståndsbestämmelsen i SoL vilar den fakultativa bestämmelsen på beslut från behörig nämnd/kommunfullmäktige.[1]

I uppsatsen analyserar vi HFD 2017 ref. 33 som ett uttryck för interlegalitet, ett begrepp som ger en förståelse för de processer som möjliggör olika rättsordningar, såväl inom som mellan stater, med skilda raison d’être, inriktning och omfång. Särskilt analyseras förhandlingar och växelverkan mellan sådana olika rättsordningar samt vad detta får för konsekvenser. Interlegalitetsbegreppet introducerades av Boaventura de Suosa Santos (1987) i artikeln ”A Map of Misreading: Towards a Postmodern Conception of Law”. I likhet med de Suosa Santos förstår vi rättstillämpning som en dynamisk process där icke samordnade spatiala dimensioner av rätten resulterar i ojämna och instabila hopfogningar av olika rättsliga rum.

Genom att studera rätten och rättstillämpningen som en kartografi vilken fyller funktionen att orientera i och samtidigt representera verkligheten, identifierar vi i denna uppsats mekanismer för sociala konstruktioner genom rätten och pekar på dess konsekvenser för synen på vad som är skälig levnadsstandard och vem som har rätt till en sådan. de Suosa Santos utgångspunkt är ett abstrakt rumsbegrepp (space) som vi menar kan översättas till tolknings- eller handlingsutrymme på olika skalnivåer. Tre mekanismer möjliggör snedvridningar och specifika representationer av verkligheten, i rättstillämpningen: graderingar (scale), avbildningar (projection) och tecken (symbolism). Kartografi i denna uppsats handlar således inte om det faktiska rummet, dvs. jorden, nationen, kommunen, huset, hemmet etc., till skillnad från bl.a. Levfebre, Waldron och Braye, Preston-Shoot, Konze m.fl. vilka har en horisontell utgångspunkt. Vi avgränsar oss i denna studie till en vertikal analys av rätten.

[1] Föreläsning av Natalie Glotz Stade, stadsjurist, juridiska enheten, Malmö stad.

This article departs from the promise frequently put forward, that Social work is a profession committed to human rights. In a Swedish context, this commitment is manifested in ethical guidelines as well as national law referring to rights such as the right to ‘a reasonable living standard’. In recent years, politicized processes have allowed legislation guiding social work to interact deeply with other legal areas such as migration law which has a different raison d’être, focus and scope than social law (interlegality). This has greatly affected social workers opportunities to live up to its human rights commitment. In this article, we explore two critical incidents of interlegality in resent years, illustrated with two different empirical data sets and their intersection – a change in the Act on the reception of asylum seekers and others (1994:137) and a verdict by the Swedish Supreme Administrative Court concerning the ultimate protection net in the Social Services Act (2001, 453) (HFD 2017 ref. 33). Making use of cartographic analytical tools, we analyse transformations in the conditions set for access to a ‘reasonable living standard’ in Sweden. In particular, focus is on what the intersection of legal (vertical) scales and legal (horizontal) spaces perform, qualaw, and how changes in one legal branch (migration law) deeply affect another area (social law). As a consequence, the Social Services Act, which is central to Swedish social work, may be constructed as a law about legal status rather than about needs and welfare rights. This has a profound impact on social work as a human rights profession.

Abstract

The aim of this three-year research project is to investigate displacements, i.e. changes in the right to housing and food according to the Swedish Social Service Act between 1982-2018, and its implications for the broader issue of social rights in the welfare state. This is done through the notion of advanced legal practices, which refer to incidents where the dominant current law is contested in legal interpretation and application and this involves a transformation of the legal content. Focus of the project is the right to basic social assistance, which comprises emergency aid, including food and housing, for vulnerable EU migrants and undocumented persons. Special focus is children’s situation.

Advanced legal practices emerge at different levels and in various juridical spaces, for example when a decision-maker or judge disregards certain conditions or allows jurisdictions to interact in new ways. An example is a resent ruling by the Supreme Administrative Court’s HFD 2017 ref 33, which, through a re- interpretation of the linkage between the Social Service Act and Law on the reception of asylum seekers, destabilized the basic responsibility of the municipalities to provide emergency aid for everyone residing on their territory. Regardless of the underlying

motives, advanced legal practitioners have consequences for individuals as well as for social rights in general. It is therefore important to understand why and how such practices emerge. The study concentrates on two basic social rights (food and housing) and two groups whose legal status in Sweden is ambiguous. Empirical material are 200 administrative court judgments, individual and group interviews, and local guidelines in three Swedish municipalities of different size with experience of EU-migration and refugee reception – Malmö, Norrköping and Älmhult. Our knowledge acquisition is a dialectic process through continuous collaboration with professionals. An exploration of the law enforcement over time in three municipalities, guided by approaches within legal geography, spatial and temporal dimensions of law are demonstrated.