My study challenges the status quo that seems to exist in the design of modern apartments, which is heavily influenced by the modernistic movement that flourished in early 20^th century. Modernists strived to create a just and equal society, by challenging the social order and the traditional hierarchical system. The architecture of the time reflected these ideals and ultimately resulted in simplistic and repetitive designs that often formed box like interiors with standardised furniture. Consequently, these designs are detached from the individualism of the inhabitants, forcing people to sit, sleep, dine and socialise in a predefined space in a prescribed manner.

My project is an artistic intervention to the BOX - the soulless interior of modern apartments. My aim is to explore and imagine alternative ways of existing within the box and push the boundaries of how we conduct daily activities in the living space.

Oh, the good old metro stations! No matter how much we change, how much our society changes, they all look pretty much the same.

We walk down the stairs, grab a coffee on the way, pass the gates, get to our platform and then we wait.

But what if? What if it wasn’t like that? What if we could decide not to rush down to the platform, but instead enjoy the few minutes we have, before being drawn back to our daily life, in a nice, entertaining environment? A place for everyone to enjoy, not just those who own a metro card.

After all, a station is still a public space, isn’t it?

Natural light phenomena are a wide array of captivating occurrences. From the gentle diffusion of sunlight through clouds to the dramatic interplay of shadows during sunrise and sunset. Different phenomena of light appear daily, and through light and its meeting with materiality, situations and spaces appear, triggering different feelings and bodily experiences. Material and light are two fundamental parts of interior architecture and our bodily experience in a space. This project investigates how the qualities Shadowplay, Sunshine, Fog and a Cloudy sky, can be put into a spatial context, through light and materiality, to create a similar bodily experience of that in nature. This to remind us of genuine daylight in the absence thereof.

The project aims to create an abstract recreation of the visual identity of the four different phenomena, together with a recreation of our experiences of it. This has been conducted in a garage space lacking all natural light to bring more emphasis to the created lightscape. This project and subject as a whole is important to bring more knowledge about the weight that light has in a space. Today light is often planned late in the process, even though it affect spaces significantly. Light together with surfaces and materials affects the space in different ways.

Weather or Not takes the setting of a restaurant interior. A space where the visitor expects an interesting experience, not only from food, but also by the full environment surrounding it. The restaurant is set in a car garage at Åsögatan at Södermalm in Stockholm. A big underground space belonging to an apartment block, today filled with cars that slowly are pushed out from the city center. In a few years these big spaces will be left empty not serving their original purpose. In a time when discussions of living standards are on the agenda, I want to highlight these big spaces, with exterior qualities and foremost, its evident darkness. To have them serve another purpose. This project is looking into the possibility of working with light in this completely dark environment to remind us of natural light experiences in nature in the midst of the city.

Through collecting keywords and descriptive texts, the project has been able to base the work on several people’s experiences of the different phenomena, giving them their own identities to work with onwards. The project has aimed to create an abstract recreation based on people’s experiences of the four phenomena with some visual resemblance. The design of the space was made in parallel with light installations resembling the phenomena. Within the project several different ways of working with space and objects has been tested. Light brings another dimension to the process. One that sometimes is difficult to translate into the different processes with obstacles of wanted light spread etc. Instead, working in full scale gave new realisations and opened up to new problems both with scale and measurements, but also with placement of one’s eye and body in the space. This was not visibly, felt or fully understood in models, sketches or digital visualisations, as well as in the real-life experience. The body is a tool with different measurements in our senses.

Syftet med projektet är bidra till en livfullhet och reaktivera torgen. Hur kan jag få människor att vilja stanna upp och spendera tid på torget? I mitt projekt undersöker jag hur jag kan skapa en lekfull gestaltning som som ger förutsättningar för nya möten och gemensamma upplevelser. Ett inbjudande rumsligt element som attraherar människor och uppmuntrar till att aktivera platsen. Mina undersökningsmetoder tar avstamp i analys av - och intervju på ett flertal torg. Detta tar jag vidare till längre samtal för att komma närmre människors behov och berättelser i våra gemensamma rum. 

My project explores the possibilities of shaping space using lightweight textile-based elements. The focus is on the transformation of surface patterns into three-dimensional forms, using analogue parametric design with laser-cut beds as a main testbed. The result is a smorgasbord of prototypes: spatial configurations that divide and define space. Each design is a permeable three-dimensional form that projects a unique pattern of shadow and light. The basis of my project comes from an initial investigation of Uppsala public libraries’ needs for flexible solutions. The libraries have housed many civic activities that I have experienced in recent years since moving to Uppsala in 2018. With their requirement of multiple types of use, I propose using fabric infrastructure as configurable room dividers. I use discarded textile (used carpets, fabric remnants) as the starting point for each prototype. The material itself imposes certain restrictions on the work. Each new piece of fabric acquired a problem waiting for a solution. In this sense, the finished prototype constitutes a solved puzzle. One key objective is to create designs that are flexible while still being robust enough to be portable. Another key objective is to create inviting and organic designs. While I used laser cutters to cut the fabric into precise patterns, I allowed gravity and light to create an imperfect and organic end-result. However, the outcome of my experimental exploration is a system and a technique for making use of discarded textile materials to create atmospheres and spaces.

The aim was to investigate the perception of whiteness in Nordic architecture and analyse the reasonsbehind the pale colour scheme in a public space context. The word pale was used alongsidewith white, since it gave broader possibilities to ponder over the topic. The geographical researcharea was framed to cover Sweden and Finland, although the search for underlying reasons extendedbeyond the borders of the North. Architecture was viewed as an entity, including both exteriors andinteriors. The focus was on reasoning around the question “why” to arouse professional discourseabout the often-unquestioned topic. Analysing the background of a commonly acknowledged phenomenonstrives to make architects more conscious of the background of their aesthetics so thatfuture decisions can be based on a more complex set of knowledge rather than leaning on tradition.Because of the wide demarcation of the research question, the project started with self-formulatedhypothesis, after which they were thoroughly analysed. The formulated pre-assumptions were, thatthe Nordic paleness is, firstly, a consequence of misinterpreted past architecture. Moreover, naturalcircumstances of the North, the symbolism connected to white and the tradition of canonisingmodernism were established as hypothesis. Lastly, architect education, combined with the tendencyof prototyping with white materials were assumed to endorse the pale colour scheme. The misinterpretations’possible implication in the perception of whiteness was also examined as a part of the research.Justification for the hypothesis was found, although broad framing meant that the referencematerial was splintered. Personal reflection was used as a means for cohesion. The paper includes aconcise artistic element in the form of an introductory poem to each chapter.

Projektet är ett förslag på en utställningsdesign i Storkyrkans likkällare i Gamla Stan i Stockholm och ska agera som annex till Medeltidsmuseets permanenta utställningar. I likkällaren ska historiska föremål presenteras på ett mer okonventionellt sätt än vad som vanligtvis förekommer på museum idag. Designförslaget består utav en flexibel och uttrycksfull utställningsdesign där många olika typer at utställningar ska kunna visas. Projektet drevs ur en frustration över museivärldens stundvis statiska och konventionella sätt att producera utställningar på och förslaget är ett försök att utmana dessa upplevda konventioner. Likkällaren är också ett stort rum mitt i staden som stått tomt i mer än 150 år. Projektet ämnar därför att öppna upp källaren för allmänheten och integrera den med staden ovanför. 

Likkällarens rumsliga kvalitéer och framförallt dess golv har varit en viktig del i projektet. Golvet består av stenar från den rullstensås som en gång gick rakt igen Stockholm och som under århundraden grävts bort. En stor del av projektet har därför kretsat kring likkällarens nuvarande golv då rullstenarna både måste skyddas från besökare på grund av deras kulturhistoriska värde och är opraktiska ur ett tillgänglighets perspektiv. Därför har det befintliga golvet delvis täckts med ett nytt golv som gör det möjligt för besökarna att ta sig fram i utställningen.

Rummets övriga inredning består av montrar och väggpartier där de medeltida föremålen placeras för display. Båda dessa går att arrangera om för att passa många olika typer av utställningar. 

I Likkällaren kan besökaren ta del av både ett spännande historiskt rum som aldrig tidigare varit öppet för allmänheten men också dess unika golv och de medeltida föremål som visas i utställningen.

Stockholm växer och behovet av väl utformade offentliga rum är stort. Här sker de vardagliga mötena mellan olika befolkningsgrupper och det är viktigt att skapa rum som känns tillgängliga och välkomnande för alla invånare, oavsett ålder, kön, kultur etc. Ambitionen med mitt examenprojekt är att skapa en känsla av omsorg kring min valda plats, Bredängs torg, och på så sätt förstärka intrycket av att den är till för invånarna. 

I projektet har jag genomgående låtit mig inspireras av inedningsarkitekten Beata Heumans bok Every Room Should Sing. Som namnet antyder handlar boken om inomhusmiljöer, vilka jag i detta projekt har valt att överföra till en exteriör miljö. Centrala tankar hos Heuman är bl a att små överraskande detaljer i designen kan hjälpa betraktaren att bilda en personlig relation till platsen, samt att en dynamisk interiör kräver kontraster.

Projektet har mynnat ut i en serie tillägg och bearbetning av befintliga element på platsen. Med Heuman som ledstjärna har jag arbetat fram ett möbleringsförslag som bland annat involverar en kombinerad stol/cykelställ med runda former i kontrast till raka linjer i den omkringliggande miljön. I projektet tillför jag också en bildserie i en gångpassage med motiv som knyter an till platsen. Bilderna är tänkta att fungera som en igenkänningsmarkör och som en överraskande färgklick i den annars ganska sterila betongmiljön. Via en enkät har boende i Bredäng fått vara med och bestämma vad bilderna ska föreställa. Genom att inkludera målgruppen vill jag åstadkomma en offentlig installation som bidrar till att förtydliga Bredängs lokala identitet. 

Mitt examensarbete, Regelverk, Konstfack 2024, kandidatprogrammet Inredningsarkitektur och möbeldesign, syftar till att utveckla och formge möbler av använda träreglar från byggindustrin. Idag görs återbruksdesign ofta i begränsat antal och som unika objekt på grund av den begränsade tillgången på material. Dessa möbler har ofta en experimentell och “skräpig” estetik som inte tilltalar en bred konsumentgrupp. Samtidigt står byggbranschen för en stor del av samhällets avfall, och mängder träreglar demonteras vid rivningsarbeten och bränns upp för energiutvinning, vilket strider mot EUs direktiv. Jag såg en möjlighet att ta tillvara på träregeln och presentera en ny typ av återbruksdesign som inte kompromissar med form, samtidigt som inte ett enda träd behöver fällas. 

I mitt arbete har jag utvecklat befintliga metoder för hur det billiga materialet kan förädlas. Jag har undersökt hur regeln kan bearbetas för att få fram olika estetiska kvaliteter och hur dessa kan presenteras i möbler. Många av mina resultat har framkommit efter upprepade tester i skala 1:1, och mycket av arbetet har tagit plats i Konstfacks träverkstad. 

Designförslagen jag presenterar är en serie möbler där jag visar olika metoder för hur jag bearbetat träregeln. Jag har producerat fyra olika typer av matstolar, ett matbord, en fåtölj och en soffa. I projektet Regelverk vill jag visa att det går att förena estetiska och funktionella krav med återbrukade material.

Educational spaces that interact with nature can give children in the city a start in experiencing the nature close to them. First hand experiences have the potential to influence and inspire children to continue learning about the environment that they are a part of.

The Urban Nature Center aims to bring the concept of Nature School into the urban setting of Tantolunden in Stockholm city in order to invite the public to experience the urban nature. It creates a link to further explore the nature areas surrounding the city.

By developing educational spaces that interplay with nature, focus has been on the relationship between inside and outside and on creating different levels of openness. Providing spaces for teaching both in groups and individually. The interior spaces either focus inwards on the activity taking place or outwards towards the nearby environment by filtering the view between inside and outside.

This project recognizes photographic space as a visualized form of spatial experience and tries to read unspecified spatial information in photos shared in social media. By exploring a photograph, I research how photography, which is a framing activity, has affected spatial experience and cognition. I try to re-build a space with photographs and compare the different characters of original space and photographic space by juxtaposition. The combination of original space and photographic space through a mechanism tool makes designers understand people’s experiential space over spatial hierarchy planned by designers.

The project shows three-dimensional space made with photos using a photogrammetry method. It places original space and photographic space within a tool that mechanized the principle of Filippo Brunelleschi’s linear perspective. It highlights the multiple identities of space and visual form of photographic space. Also, by applying Henri Lefebvre’s theory to two different spaces and spatial practices, it gives a clue how designers can understand a photograph as a social product of spatial identity, an independent element from real space.

A piece of space is an experiment spatial tool that draws people into multiple experienced spaces. It is tightly connected with spatial contexts; original space, photographic space and spatial practice by people. The whole process in the project consists of experiments that can explore the meaning of photographic space and how it can be positioned in reality.

In today’s increasingly diverse and multicultural societies, the need for inclusive public spaces that bridge cultural boundaries becomes desirable. “Interlace” explores the fusion of Persian and Swedish architectural aesthetics within public space, aiming to foster cross-cultural dialogue and enhance social interaction.  This project seeks to blur the lines between cultures, creating a harmonious atmosphere where diverse communities feel a profound sense of belonging. Interlace delves into the atmospheric qualities of public space, emphasizing inclusivity and unity among individuals from diverse backgrounds. Drawing inspiration from traditional Swedish boat houses and Iranian architectural heritage, the design focuses on seamlessly blending elements while respecting the natural surroundings and existing architectural features. The outcome is an architectural proposal—a public sauna on a deck in the Stockholm archipelago—symbolizing the merge of two distinct cultures. By incorporating Persian geometric patterns and Swedish architectural techniques and local material resources, the design creates a tranquil and contemplative space conducive to social interaction and community engagement.

Interlace delves into the atmospheric qualities of public space, emphasizing inclusivity and unity among individuals from diverse backgrounds. Drawing inspiration from traditional Swedish boat houses and Iranian architectural heritage, the design focuses on seamlessly blending elements while respecting the natural surroundings and existing architectural features.

Interlace delves into the atmospheric qualities of public space, emphasizing inclusivity and unity among individuals from diverse backgrounds. Drawing inspiration from traditional Swedish boat houses and Iranian architectural heritage, the design focuses on seamlessly blending elements while respecting the natural surroundings and existing architectural features.

There is a new order on the farm, the animals are long since gone, new people have moved in. On a farm in Bergslagen, which is also my home, a barn (or lada in Swedish) stands empty. The original function of this barn, to house a small number of cows and their feed, has been lost. Since moving to the farm, we have asked ourselves how it should be used.  It is here the project I Want to Become a Barn plays out. In my degree project, I explore how to have a dia-logue with the building and how the barn can be approached by starting from its current condition.  The work process is guided by a care for that which has been, where the new has to adapt to the old. The history of the place, the ravages of time, and the forces of gravity are elementary starting points. The project proposes that the building can be made habitable and meet basic everyday needs. When does it stop being a stable for animals and when does it start to become a home for humans?

A floor, four walls and a ceiling – this space that we take for granted has not always been a feature for humans.

In my Degree project, I learn what a space has meant for people. I learn what existed before we built a room for ourselves, what came after, and what was a role of a fireplace in this process.

I do so to be build my own relationship with a space of four walls to be able to work with such a space as a context for my work.

This exam can be described as divided into three parts. First one is about the techniques of collages, where I explore and experiment with the possibilities of collages in practice and in philosophical terms. Second is about how words can create a space with meaning and symbolic value. And third is a combination of the two methods of interest into one concrete idea.

”Kaffe på fat: från bar till bord”, examensarbete från kandidatprogrammet Inredningsarkitektur och möbeldesign, Konstfack 2024, handlar om att nyttja en lokal under många timmar på dygnet. Projektet har utforskat hur två olikaverksamheter, i detta fall en kaffebar och en fine dining restaurang, kan verka och dela på samma fyra väggar. I Sverige finns det många lokaler som står tomma stora delar av dygnet då de inte har begränsade öppettider. Detta är något jag vill ändra på och har därför i detta arbete tagit fram ett koncept som aktiverar lokalen och staden. Med hjälp av den kunskap som samlats under de senaste åren presenterar jag ett designförslag som visar hur en kaffebar och en fine dining restaurang kan dela på samma lokal. I detta fall är det ett koncept som innehåller två verksamheter och hur lokalen förändras under dagen. Tack vare möbler, belysning och textil anpassas lokalen efter de två olika ändamålen. Med det designförslag som ges kan man dra slutsatsen att det fungerar rent inredningsarkitekturmässigt att två olika verksamheter verkar i en och samma lokal. Där båda verksamheter erfarar att det är deras plats då lokalen och atmosfären är så pass föränderlig beroende på tidpunkt.

”Inredningsarkitektens samtal med historien” är en berättelse om trapphusen på Katedralskolan i Uppsala. Förslaget föreslår hur inredningsarkitekter kan gestalta utifrån befintlig arkitektur från andra tider som samtalar med både historia och samtid. Detta genom att jämföra och analysera två trapphus byggda olika tider på Katedralskolan i Uppsala med kroppsliga interaktioner, skisser och gipsmodeller. Utifrån analyserna transformerar projektet ett av Katedralskolans trapphus egenskaper, atmosfär och kroppslig rörelse till rumsliga element, fragment och rumslig gestaltning. Transformationerna är ingen ombyggnation av trapphusen jag undersöker utan är fristående rumslig gestaltning som fungerar som ett verktyg att berätta om historien. 

Min slutsats är att sinnliga och kroppsliga erfarenheter av rum ger oss en djupare förståelse av hur rum är gestaltade som ger inredningsarkitekter bredare kunskaper om att gestalta utifrån byggnaders befintliga tillstånd med omsorg för historien. Skissa, modellera, ljussätta, gjuta av rumsliga element och uttryck och transformera kroppsliga interaktioner med trapphusen har varit en metod och exempel på hur jag med mina sinnen, tolkningar och transformationer kan närma mig rumslig identitet och omsorg. Genom att förstärka byggnaders identitet och gestalta utifrån rums historiska kontext belyser projektet betydelsen av inredningsarkitektens kunskaper om att förvalta befintliga byggnader och öka trivseln i våra offentliga rum.

Breathtaking Greenhouse Parastructures is a doctoral work that supplements the unfinished modern opus The Arcades Project [in German Das Passagen-Werk (Mit Bindestrich und Werk mit Capital W) ]. The supplement takes the form of a sculptural, historical, and technological deposition of ‘greenhouse’ that presently oscillates between a past-background and future-foreground to Walter Benjamin's ‘theatrical’ handling of the Parisian arcades. From my Caribbean perspective, that oscillating treatment of ‘greenhouse’ affords me a prop from which to activate the following question: is colonial memory the drive of Global Warming?  That core question has led me to retrospectively hypothesise that the technology of ‘greenhouse’ is—beyond metaphor—the illusory (dis)embodiment of the toxic binaries of interior & exterior that are still shaping various influential frameworks such as the modern & Marxian ideas of superstructure, as well as the past & future of Western natural sciences (and their histories). Because of that illusory, spectral, if paranormal power, ‘greenhouse’ becomes at once the Western colonial enframing to both the messianic promise for conserving biological history, as well as the messianic remedy to suppress the traumæ that are destining Global Warming. Also, because of that potent (dis)embodied character, the robust analysis of the manifold instrumentalisation of ‘greenhouse’ is set to play a primary role in deposing the geological timeline of the Anthropocene. Now, while the book-supplement is itself the dissertation (as an unpacking of the aforementioned hypothetical findings), the PhD also relies on two other research devices that are worth mentioning: an installation (titled Anarquivo Negantrópico), and an online journal (titled Intransitive Journal). Altogether, the dissertation offers a field from which to asses my broader experimentation with infrastructures, epistemic things, and social pedestals. Moreover, the dissertation revises the so-called forgotten list of ‘Epistemologica’ (the categorical of Western display preparations and phenomenotechnologies) so to format my study and practice into an adaptable, careful, and differentiated kind of epistemológica…a careful study and practice that we may share as object-relations that proportionately (dis)play more-than-human perspectives for (re)mediating the forms and forces of the climate crises.

Through an artistic contribution, Luis Berríos-Negrón introduces his project “Earthscore Specularium,” developed at Färg fabriken in Stockholm in 2015. The work of Berríos-Negrón departs from a practice that deals with complexity to reflect upon notions that bring together ecology, art, architecture, science, and social practice. In recent years, he has been developing a set of conceptual devices he ultimately refers to as “social pedestals.” The latter consist of a series of architectonical installations that facilitate social encounters by resolving spatial practicalities, and at the same time reflect conceptually upon the dematerialization of sculpture. The “social pedestal” is conceived as a site for networked agency for social transformation, where the roles of the agents involved can permute, and different configurations can be organized depending of the needs of every specific situation. The “greenhouse”—which Luis treats as a social pedestal itself as well—is a long-term research site of the artist on the possibility of emancipating this type of technology in order to obtain anticipatory spatial, artistic, and social media.

Greenhouse is an opaque manifold of meanings. The opacity is not just the result of a layering that occurs when considering its many definitions. It is more so the result of the suppressed colonial violence that is implicit in its technological instrumentalization. This mythical violence, of willfully transplanting the exotic, is at the heart of allother compound terms and subsets of ‘greenhouse’. I have been working on how this opacity obscures a range of forces that shape the environment. More specifically, I amexploring how these opaque forces affect, and may be perceived through, the forms and languages of sculptural and spatial production beyond prescribed visual or imagined outcomes. The work you will encounter here is then a probe to test how the violent opacity of greenhouse may be demystified by shaping an index as potential format for dematerialized display.

In this paper I will propose that greenhouse superstructures are not just the surface envelop of an industrial typology: they are more so a spatial archetype. As such, they are historiographical boundary objects that at times display the spatiotemporal dimensions and geopolitical flows of environmental form in accelerated climate change. This abovementioned hypothesis is reflected through the manifold of “resilience” as defined by Prof. Lawrence Vale - of resilience being “a window into conflicting human values”. The aim of this effort is to ultimately centre the manifold notion of “greenhouse” as an index that points away from itself towards the impact of anthropological and technocratic ideologies on agricultural and spatial production. It is these binary ideologies that arguably create what we sense to be a crisis of scale, now further articulated as the hyperobject of climate change as a disjuncture that we nostalgically entertain as a chasm between the human condition and the living environment. Parsed by augmenting the notion of 'greenhouse superstructure' – as technology, gas, and effect – the hypothesis looks to articulate the greenhouse as a 'site-specific non-local' sensation on the expanding sculptural field. What this expanding sculptural netherworld implies needs to be rigorously addressed for it may very well become what tautologically heightens the greenhouse to the providence of becoming our future atmosphere and landscape. To elaborate this potentiality, I will first present the schematics and precedents of the dissertation, including four installations of my authorship in Germany, Brazil, and Sweden. These sections then lead to an argument instantiated by thinking of the greenhouse as 'social pedestal'. The objective is therefore to embody the notion of non-local site-specific resilience as modes of pedagogy and production that aspire to destabilise the anthropological machine, as resilient modes not limited to historic, scientific, artistic, correlational, nor speculative conventions.

In this paper I aim to remind a brief projection about the inseparable difference between mental and physical space. This projection intends to thicken the aesthetics of sustainability by rejecting social Darwinism as the normalization of chaos and the irrational by way of evolutionary teleology and technocratic domination. To do so, I describe a mannerist recurrence in cultural production and how I hope it may inform a revitalized movement beyond an age of mass industrialization, beyond claims of Parametricism. I argue that this move can be activated by revising Charles Peirce’s Infinite Community of Inquiry, and Gerald Raunig’s notion of Abstract Machines, as vehicles for anthropocentric cybernetics and contemporary ecology. This is not about metaphorical relations between the visual arts and the hard sciences, but to set forth a topological heuristic, an ongoing inquiry to further categorize aspects between the human and non-human worlds, reflecting through Nietzsche's idea of 'gay science.'

This is a text contribution that briefly explores the political, spatial, and pedagogical dimensions of Tropical Modernism in the Caribbean and Latin America.

I’ve wanted to talk to Walter Benjamin ever since encountering his Arcades Project. But – as much as that desire may be attune with Benjamin’s own commitment to bringing the past forth to the present – I can’t. I therefore turn to Arcades translator, and Benjamin scholar, Howard Eiland... and, it was inevitable that I had to return to the Arcades, not just because Benjamin meticulously objectified the glass and iron arcades as method and catalyst of research, but because, to me, ‘greenhouse’ does precede, and succeed, the arcades themselves as display and index of what was, and is to become of ‘natural history.’ For 'Legacy' I share excerpts of an interview (soon to be published entirely) that started at the Harvard Co-op in 2016; a conversation that continues to this day, by way of intermittent emails and other correspondence.

Göteborg är för många intresserade konsthantverkets stad. I centrum ligger sedan drygt hundra år Röhsska museet i mer än en bemärkelse. De enastående samlingarna och utställningarna har lockat besökare från när och fjärran. I Konsthantverk och design får läsaren följa museet som mötesplats och arena. Modeutställningarna och andra paradutställningar presenteras. Annat som belyses i denna generöst illustrerade volym är konsthantverk- och konstindustri vid jubileumsutställningen 1923 samt Elsa Agélii och textilkonstens förnyelse. De vitala konsthantverksgrupperna avhandlas liksom smyckeskonsten, inredningsfirman Boet och mycket annat som exempelvis världens största designpris.

I mitt projekt utvecklar jag konstnärliga designmetoder för att studera, samla in och berätta om kvinnohistoria och interiörhistoria, inspirerat av feministiska och queerteoretiska perspektiv på temporalitet, identitet, historia, material och berättande. Mitt examensarbete utgår från min 90-åriga mormors berättelser om sina barndomsminnen av hennes två mormödrar ‘Momma’ och ‘Mormor’ och hur det var att spendera somrarna på deras gård, Fridhem. I formgivning av bordet Fridhem, tavlan Systrar på gungbräda i trädgården, installationen Flytande fragment och installationen av dessa under Konstfacks Vårutställning 2021 tillsammans med ljudverket Minnen från Momma och Mormors Fridhem, manifesterar jag studierna och berättelsen.

Ett pågående rum är formen på hur man kan prata om rum som breddar normativa ideér om rummets egenskaper. Det är ett rum där arkitekten inte gör ett självförverkligande, där hen snarare fungerar som en hjälpande hand än den som pekar. Det är ett rum där vi är medvetna om varandra men samtidigt kan tillåta oss vara oss själva. Det är ett rum som ställer krav, krav som ska gynna alla. Ett pågående rum är ett sätt att se på arkitektur där vi har ett cirkulärt tänkande och morgondagen lyser in genom fönstret.

Dagsljus handlar om en rytm, en förändring under dygnet och under året, en återkommande rörelse. En naturlig rörelse som får oss att må bra och något som vi alla behöver!

I mitt projekt utforskar jag samspelet mellan ljus och mörker, rörelse och rytm. Jag vill upptäcka lösningar som ger en större och annorlunda upplevelse än det förväntade. Jag vill tillåta ljuset att få vara den tillgång det faktiskt är.

Vad händer med rummet och med oss människor när dagsljuset sätts i centrum? När ljuset och skuggorna tillåts leka med den rumsliga aktiviteten? När gestaltningen får komma inifrån och ut? 

Ashes to ashes and dust to dust. Between these two stages of our existence, I strive to create designs that go beyond the norms of spatial and interior design. In my thesis for the Bachelor's program in Interior Architecture and Furniture Design at Konstfack 2024, I conceptualize and propose a bench, placed in one of the arcades at architect Gunnar Asplund's city library at Observatorielunden. Social sustainability, biophilic and neuroscientific perspectives, interpersonal interactions, and exploring the boundaries between indoors and outdoors are central to the project.

We originate from nature and live in symbiosis with it, but our modern lifestyles have largely disconnected us from nature, especially in densely built areas. Therefore, my project is based on the concept of biophilia; the realization that we feel best when we feel connected to nature.

Since a central part of the project has been to explore the boundary between indoors and outdoors, the concept of grounding has been a starting point in the design process to explore this boundary. Grounding means that direct contact with the Earth's electric field has a scientifically proven antioxidant and anti-inflammatory effect on the body.

I have studied specific examples and references from architect Gunnar Asplund's work which, although not explicitly stated, harmonized with principles within neurodesign and biophilic design. The place I situate my proposal is part of his drawings for the premises and park environments around the Stockholm City Library on Sveavägen, built in 1928.

In the design proposal "Stötta" (Support), I have materialized my ideas and studies in a bench that, through its form, function, and placement, can open up conversations about supportive design and contribute to creating conditions for a sustainable future in our indoor environments. By integrating my ideas and studies into the bench's design, I strive to be part of providing visitors at the location with the necessary conditions for well-being. My proposal includes transforming the premises from a fast-food restaurant into an integrated part of the library's facilities, thereby becoming a public space accessible to everyone.

I mötet mellan luft, kropp och vatten uppstår någonting. Vattnets omfamning av kroppen skapar ett avbrott från omgivningen och endast nuet är närvarande. Tiden saktar ner, kroppen saktar ner. En paus uppstår, en paus från de ständigt gnagande kraven. 

I mitt projekt har jag undersökt och förvaltat kvalitéerna som jag upplever finns i kroppens möte med vatten. Som före detta tävlingssimmare tar jag avstamp i samhällets tankar om hygien och renlighet, och rör mig i de kommunala badhusen där ritualen av renlighet utförs i gränslandet mellan offentligt och privat. Jag undersöker vattnet som omfamnar kroppen och arkitekturen som omsluter vattnet och försöker genom min praktik att förvalta dess kvalitéer.

Slakthusområdet, which translates into Stockholm’s meatpacking district, is one of the few remaining industrial areas in Stockholm and it is going through some major changes within the next ten years as a part of the new “Söderstaden 2030”. A lot of both history and a certain kind of industrial architecture will get lost when reprogramming and reconstructing the area. 

In my thesis project, I am studying parts of the built environment of Slakthusområdet. Through the use of different mapping techniques I am dissecting and fragmenting the site and revealing its many layers of time and stories with the intention of learning from a certain kind of industrial architecture that is disappering in our society. I also want to comment on the urban planning of Stockholm today and why I believe places like Slakthusområdet is valuable to a city like Stockholm.

The Swedish national strategy for libraries, published in 2019 by the National Library of Sweden on behalf of the Government, with the utmost goal to strengthen democracy, describes a vision of a library for all in 2030.

Historically, the library has been quiet rooms with collections of books. Something that does not support today’s nor future needs of a library according to the national strategy. 

Is it possible to combine the vision of an open space with the old-time quiet library?

Library of Östersund is a public library that has outgrown its premises from the 1950s, but due to savings, plans for a new library have been put on hold.

I have examined how changes to the interior can support the aim to reach the goals of the Swedish national library strategy. Above all, to attract new groups without scaring away the visitors of today, or yesterday.

The emphasis lies on how the spatial design can encourage activity versus focus, the importance of forms, flows and meetings of different materials, and how the relationship between architecture and body is formed from a diversity of perspectives.

Med inspiration från barndomens sakletande i naturen vill jag undersöka hur formgivning kan lyfta frågor kring minne, plats och identitet. Platsen jag valt som utgångspunkt för mitt examensarbete är Öland. En plats jag själv haft en stark personlig koppling till. Jag tillbringade majoriteten av mina barndomssomrar där och har utvecklat en särskild relation till dess landskap och karaktäristiska natur.

Syftet med mitt examensarbete är dels att utforska Ölands materiella identitet. Dels undersöka hur man kan gestalta en plats karaktär och identitet uttryckt i objekt. Genom att definiera, samla och transformera naturmaterial från Öland, använder jag dessa ”souvenirer” som utsmyckning i möbler.

Idag ser vi hur parker i staden ter sig mer som urbana rum. I dessa rum ligger fokus på gångtrafikanter, cyklister, lek och sport. Urbaniseringen leder också till att vi förlorar den ”naturliga” grönskan i staden. Parken har stor potential att fungera som en förlängning av hemmet, för boende i närområdet. När vi bor allt mindre och mitt i staden, kan parken vara en plats där man söker kraft och stillhet. Enligt mig är det inte många parker i stadsdelen Vasastan, som bjuder in till privata sfärer som ger besökaren utrymme för detta. Det finns ett stort folkhälsoproblem i Stockholms stad som är den psykiska ohälsan. Detta innefattar depressionsdiganoser och ångestproblematik. Jag tror att man genom form kan skapa nya rum i parken som ger målgruppen som lider av dessa problem ett utrymme att ta sig tid för kontemplation. Särskilt då forskning tyder på att de gröna områdena i stadenfyller funktioner såsom förbättrad koncentrationsförmåga och sänkta stressnivåer.

I mitt examensprojekt undersöker jag en park i Stockholm, i stadsdelen Norrutull som heter Bellevueparken. Där tittar jag på hur man kan arbeta med befintlig struktur och natur, och hur nya tillägg kan utveckla en del av parken till en plats för kontemplation. Detta är relevant då dessa nya rumsligheter, skulle kunna verka för ett bättre psykiskt välmående för individer bosatta mitt i staden.

Mitt designförslag innefattar ett undersökande av hur form på dessa platser ofta är robusta och rejäla. Därför utforskar jag vad en tunnare estetik kan göra med känsligheten till objekten och materialen, på offentliga platser. Mitt tillvägagångssätt innefattar alltifrån platsbesök, till scanning av platsens kvalitéer, samt skiss och utforskande på plats i fullskala. Ljus, kontrasterande material, siktlinjer och privat sfär är några av utforskandets fokuspunkter.

I mitt examensarbete, utfört på programmet Inredningsarkitektur och möbeldesign/Konst­ fack, vårterminen 2024, utvecklar och formges ett designförslag, en omprogrammering av en lanthandel i Vitaby på Österlen. Det som en gång var en lanthandel föreslås bli en samlingslokal, för främst bröllop, men också för kulturevene­mang, som konserter. I byggnaden, som är byggd år 1902 ska besökaren få en känsla av hög­tidlighet och romantik som ska associera till såväl husets som valda delar av bygdens kultur och naturuttryck. Ambitionen med inredningen är att den åter­ spegla ”bilder” och föreställningar av Öster­len, många tänke nog på Österlen som idyl­ liskt och vackert, med kombinationen av natur och kultur. Vitaby, vars historia kretsar runt äppelproduktion och järnvägen, ska också ingå som komponent i den rumsliga gestaltningen. I projektet utvecklas ett estetiskt uttryck som kopplas till flera av de konstnärer som avbildade Österlen under 1900­talets början. Såväl orsak som motiv till detta förslag kom­ mer ur att bröllop vanligen utgår från konser­vativa traditioner. Eftersom majoriteten av alla lantliga bröllop är antingen bröllop i lant­liga ekonomibyggnader (loge) eller ett stall. Andra bröllop kan arrangeras mer flärdfullt i en herrgård, ytterligare andra kan hållas på Österlens sandstränder. Mitt designförslag väver samman såväl de romantiska och önskade bilderna av Österlens natur och Vitaby Lanthandels byggnadshistoria som uttryck och motiv i flera konstnärskap från 1900­ talets början.