Rodenticides are biocidal products that are used in order to control rats and mice. This screening study aims at investigating whether chemical substances belonging to the group anticoagulant rodenticides can be detected in Swedish non-target biota, and to investigate if the levels are different compared with the results from a previous study.

The levels of anticoagulant rodenticides detected in the present screening study are similar to those found in earlier studies in Sweden and elsewhere. The literature indicates that toxic effects can occur in birds at levels > 100 ng/g (liver) whereas the level > 200 ng/g has been proposed to be a threshold level in foxes. Some individuals of raptors (n =2) and several foxes (n = 7) exceed these levels in the present study. These data suggest that anticoagulant rodenticides that are transferred in the food web may cause secondary toxicity in non-target mammals and birds in Sweden. However, no pathology has been performed for the individuals of the present study that can confirm any concentration-effect relationship or reason for mortality.

Byggsektorn är idag den näst största enskilda användaren av plast efter förpackningssektorn och förbrukar 262 000 ton per år. Kartläggningen av inflödet av plast till byggsektorn som har genomförts i detta projekt visar att av de flöden som har identifierats är plaströr, isolering samt golv- och väggmattor de största produktgrupperna och de vanligast använda polymertyperna är PVC följt av PE, PP och EPS. Sannolikt är förpackningar och emballage ett stort flöde även i byggsektorn då förpackningsbranschen är den enskilt största användaren av plast i samhället. Även fukt- och väderskydd samt elinstallationer är stora flöden då det används i många applikationer, men data på exakt hur stora dessa flöden är har inte kunnat fastställas. Slutligen finns det troligtvis även en stor mängd små komponenter av plast samt produkter som inte huvudsakligen består av plast men där dess komponenter är helt eller delvis av plast.

Eftersom det saknas data om tillförd mängd för flertalet produktgrupper bör upprepade och detaljerade kartläggningar möjliggöras. Vid dessa kartläggningar bör plastförpackningar och emballage prioriteras då flödet sannolikt är stort och då klimatbesparingar kan uppnås på kort sikt eftersom produktflödet generellt sett har fungerande materialåtervinningssystem. Vidare bör man även kartlägga fukt- och väderskydd närmare då de förekommer på flera ytor i en byggnation. Slutligen bör man även undersöka elinstallationer närmare.

Kartläggningar kan göras genom att samla in data från tillverkare och branschorganisationer, men undersökningen i detta projekt visar att de inte för statistik som på ett enkelt sätt kan sammanställas. Ett annat sätt är att utgå ifrån KN-koder men det är svårt att urskilja bransch och syfte för många produktgrupper med nuvarande struktur inom KN.

Drygt 150 000 ton plastavfall uppkommer inom byggsektorn varje år. Mindre än 1 procent av detta sorteras ut i rena plastfraktioner och materialåtervinns. Istället återfinns den största andelen plast i blandade, brännbara fraktioner som energiåtervinns.

Dock är det skillnad på byggavfall och rivningsavfall och dessa bör separeras och behandlas olika. Byggavfall innehåller en stor mängd plastförpackningar samt installationsspill, främst från rör, isolering och golv med känt innehåll. Installationsspill från dessa produkter är relativt enkla att separera från varandra och därför lämpar sig plastavfall från detta avfallsflöde för materialåtervinning. När det gäller rivningsavfall, som kan innehålla plast från flera tidsperioder och icke önskvärda ämnen, är det tekniskt möjligt att materialåtervinna plast även ur detta avfallsflöde, men en balanserad diskussion måste föras om vilken klimatnytta man uppnår i förhållande till risk för att oönskade ämnen cirkuleras.

Materialåtervinningen av plast från byggprodukter är låg och det är endast en mindre del återvunnen plastråvara som används i byggprodukter. Samverkan mellan insamling och materialåtervinning av plast från byggsektorn och efterfrågan av återvunnen råvara behöver undersökas ytterligare. Bland annat lyfter tillverkarna fram hinder som att prestandakrav, där standarder inte tillåter återvunnen råvara och att definitionen av vad som är en återvunnen råvara saknas.

Nedskräpning av plast kring byggarbetsplatser bidrar till spridning av mikroplast och åtgärder som minskar risken att skräp sprids från byggarbetsplatser minskar också risken för tillskott av mikroplast i dess närmiljö. En god avfallshantering med möjligheter att stänga till avfallskärl så att inte väder och vind kan sprida skräp är en enkel och effektiv åtgärd. Med inspiration från hur man arbetar med skyddszoner kring konstgräsplaner skulle man kunna skapa en tänkt barriär kring byggarbetsplatserna som tillåter spridning av mikroplaster ”hit men inte längre” genom att installera partikelfilter i närliggande dagvattenbrunnar. Genom att utveckla nya arbetsmetoder som hindrar att damm sprids samt undvika metoder som innebär att man våttorkar, spolar av eller rengör verktyg i vatten minskar man risken för spridning av mikroplaster (och andra icke-önskade ämnen) till vattenmiljön.

Utifrån de slutsatser man kunnat dra kring byggsektorns inflöde av plastprodukter respektive avfallsflöden har ett antal förslag på styrmedel och åtgärder tagits fram. Dessa syftar till att minska klimatpåverkan från byggsektorns plastanvändning genom att öka användandet av återvunnen och biobaserad plast, öka andelen plast som materialåtervinns och minska andelen plast som förbränns. Möjligheten att kunna kartlägga både inflödet och utflödet av plast inom byggsektorn är på många sätt centralt för de åtgärder och styrmedel som föreslås. Effekterna av en planerad åtgärd eller styrmedel bör kunna uppskattas innan eventuell implementering men också för att kunna se de faktiska effekterna efteråt.

Förslag 1 Materialåtervinningscertifikat

Ett materialåtervinningscertifikat innebär att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de tillverkat. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Certifikaten kan sedan köpas och säljas på en fri marknad, likt det elcertifikatsystem som styr mot ökad produktion av förnyelsebar energi i Sverige. Företag som inte når sin kvot får betala en kvotpliktsavgift till staten. På detta sätt skapar systemet ett ekonomiskt incitament för en ökad användning av återvunnen plast.

Förslag 2 Återvinningskrav för plast inom byggsektorn

Förslag 2 består av tre delförslag med materialåtervinningskrav specifikt mot plastprodukten inom byggsektorn. Syftet är att öka materialåtervinningen och därmed minska andelen plast som går till förbränning. Det första delförslaget omfattar insamlingskrav på installationsspill från ett antal plastflöden. Det kan skapa flera slutna kretslopp där producenter får tillbaka installationsspill från deras egna produkter. Förslaget bygger på och samverkar med de befintliga insamlingssystem som finns i dagsläget för rör, isolering och golv- och väggmattor. Det andra delförslaget är ett återvinningsmål specifikt för plast inom byggsektorn (antingen all plast eller utvalda flöden). Detta ökar fokus på plaståtervinning och ger branschen ett långsiktigt mål att arbeta mot. Det tredje delförslaget, innebär att all plast som flödar in i branschen ska vara återvinningsbar år 2030. Detta skulle sätta ökad fokus på plastinflöde och design av produkten. Likande mål finns redan för plastförpackningar.

Förslag 3 Kravställande i offentliga och privata upphandlingar

Att stärka efterfrågan är centralt för att öka andelen av återvunnen och biobaserad plast, och större privata och offentliga upphandlingar kan spela en ledande roll i att stimulera detta. Förslag 3, ställer krav på att plast som används i byggprodukter inom offentliga/privata upphandlingar ska innehålla en minimum andel återvunnen och/eller biobaserad plast. Stora upphandlingar kan ta ledningen och därigenom ge stabilitet och tid för hela byggsektorn att ställa om.

Förslag 4 Producentansvar för byggprodukter av plast

Syftet med producentansvaret är att skapa ett finansiellt incitament för att öka återvinningsgraden av en produkt genom ett differentierat avgiftssystem, samt att finansiera kostnaden för insamling och materialåtervinning av densamma. Produktansvaret existerar i nuläget för fyra produktkategorier: förpackningar, elprodukter, fordon, och däck. Förslaget att införa producentansvar i byggsektorn, antingen för alla produkter med en vis andel plast, eller gradvis införande som i första hand bör gälla för de produkter som har störst förutsättning att samlas in och återvinnas, för att därefter utökas till andra produkter efter en testperiod. Producentansvaret ska samverka med och inte ersätta befintliga frivilliga insamlingssystem för installationsspill inom byggsektorn.

Övriga åtgärder som bör undersökas vidare

• Skatt på byggprodukter: En plastskatt läggs på ett urval av byggprodukter av plast. Detta gäller både importerade produkter och produkter som har tillverkats i Sverige. Biobaserad plast och återvunnen plast får sänkta skattenivåer.
• Krav på ökad information om produkter av plast: Olika tilltag som ökar information, stöd och guide till produktval och avfallshantering för plastprodukter i byggsektorn, samt digitala loggböcker för bättre inrapportering av plastflöde.
• Förändring av arbetsmetod och beteende på byggarbetsplatser: olika initiativ som skapar beteendeförändring och ökad fokus på plast på byggarbetsplatser.
• Förbjuda tillsatser av mikroplast i byggproduktioner: bygger vidare på liknande förbud för tillsatser av mikroplast i kosmetiska ”rinse-off” produkter.

Oavsett vilka styrmedel eller åtgärder som drivs igenom i framtiden så är det viktigt med transparens och långsiktighet så att man ger branschen tid att ställa om.

IVL har tillsammans med länen (Luftvårdsförbund och Länsstyrelser) och Naturvårdsverket utförtett projekt under tre år (1997 till 1999) där de framtida metoderna för att övervaka luftföroreningarmed regional upplösning har utretts och utvecklats. Utredningen har resulterat i ett förslag till framtidaregional miljöövervakning av luftföroreningar som omfattar en kombination av mätningar ochresultat från andra program. Samordningen innebär att resultatredovisningen blir mer komplett ochanpassad till nya krav på indikatorer och uppföljningsmått. Programmet omfattar följande moment;deposition, halter i luft och markvatten, modellberäkningar, lagring, bearbetning och utvärdering avdata, redovisning samt samordning, kvalitetssäkring och programutveckling. Samarbetsprojektet harutvärderat de olika momenten och utvecklat rutiner för lagring, bearbetning och redovisning avresultat i form av länsrapporter och en hemsida. Förbättrade metoder att mäta och beräkna den totaladepositionen av baskatjoner och kväve till skog har utvecklats inom projektet.

Byggsektorn är den näst största användaren av plast efter förpackningssektorn och förbrukar cirka 21 procent av all plast i Sverige.

Om plast används på rätt sätt har den ett stort värde och ger tydlig samhällsnytta. Plast har många goda egenskaper som gör den lämplig som byggmaterial. Men dagens produktion och användning av plast innebär stora utmaningar. Precis som andra material måste plast anpassas för att ingå i en cirkulär ekonomi, så att vi minimerar miljö- och klimatpåverkan, minskar nedskräpning och spridning av plast och farliga ämnen till naturen.

Vill du veta mer om plastanvändning, klimatpåverkan från plast och plastavfall från byggsektorn? Och få konkreta exempel på och rekommendationer kring hur olika aktörer inom byggsektorn kan bidra till en mer hållbar användning av plast? Då hoppas vi att den här rapporten ska vara användbar för dig.

Vilka val kan just er verksamhet göra för att bidra till en hållbar plastanvändning? Och vilken miljönytta kan de ge? Med den här guiden hoppas vi kunna underlätta för dig att svara på dessa frågor.

En hållbar plastanvändning innebär i korthet att plast används på rätt plats, i resurs och klimateffektiva, giftfria och cirkulära flöden med minimalt läckage. Råvara med minimal miljöbelastning, resurssmart användning, kraftigt ökad och högkvalitativ materialåtervinning och att minska läckage av plast till naturen är alla viktiga delar i arbetet.

I den här guiden får du hjälp att med utgångspunkt i er organisations förutsättningar undersöka hur ni kan bidra till en hållbar plastanvändning. Guiden innehåller: 

• Tips på frågor ni kan ställa er i arbetet med att komma fram till vad er organisation kan göra för att bidra till en hållbar plastanvändning. Frågorna är utformade för att hjälpa er att undersöka hur ni kan bidra till de olika aspekterna av en hållbar plastanvändning.
• Tips på verktyg och andra resurser ni kan ta stöd av för att besvara dessa, exempelvis databaser med sökfunktion, utbildningar och kurser, manualer och guider, webbsidor med djupgående information och webbaserade beräkningsverktyg med mera. Även livscykelanalys är givetvis ett viktigt verktyg i arbetet för en hållbar plastanvändning, de verktyg som presenteras i den här guiden vänder sig till dig som (i detta skede) inte har möjlighet att beställa/genomföra en fullständig livscykelanalys.
• Exempel på vad andra företag gjort, som kan fungera som inspiration och konkret visa på vad ett arbete för en hållbar plastanvändning kan innebära.

Guiden är tudelad, så att du kan välja det perspektiv som passar dig bäst:

• Design och tillverkning av produkter som helt eller delvis består av plast
• Inköp och försäljning av produkter som helt eller delvis består av plast

Guiden vänder sig särskilt till dig som arbetar inom näringslivet, men kan i stora delar vara användbar även för dig som arbetar inom offentlig sektor.

För att använda plast där den gör mest nytta måste välgrundade beslut kunna fattas. Det kräver i sin tur kunskap om nuläget: hur plast används, hur stora mängder plastavfall som uppkommer, hur avfallet behandlas samt information om de mest betydande källorna och spridningsvägarna för plast i miljön. Denna kartläggning av plast i Sverige syftar till att ge en sådan nulägesbild för 2020. Då data i vissa fall har saknats för 2020 har information från 2019 eller 2018 använts i stället.

Well-founded decisions must be made if we are to use plastic where it has the most benefit. This requires knowledge of the current situation: how plastic is used, the amount of plastic waste that is generated, how waste is processed and information about the most significant sources and routes for the spread of plastic in the environment. The mapping of plastic flows in Sweden aims to provide this knowledge for 2020. In some cases, where there is a lack of data for 2020, information from 2019 or 2018 has been used instead.

Denna rapport är en översiktlig genomgång av de idag tillgängliga, delvis publicerade, experimentella erfarenheterna av kemiska och biologiska effekter vid återförsurning i ytvatten där kalkning avbrutits. Sammanställningen har genomförts i avsikt att bredda kunskapsunderlaget för diskussioner om tänkbara effekter i samband med att kalkningen upphör i vissa ytvatten. Som bakgrundsdokument är dessutom en litteraturöversikt bifogad, vilken även inkluderar övrig litteratur rörande försurning - kalkning som kan anses ha en viss allmän relevans för kunskapsläget avseende återförsurning av kalkade vatten (se Appendix). 

Resultatet från hittills genomförda fältstudier av återförsurning, endast tre stycken av någon större omfattning i Sverige, visade att stora förändringar inträdde snabbt. Utvecklingen gick mot förhållanden liknande de i det sura tillståndet, med både negativ utveckling av ekosystemet och en påtaglig haltökning av aluminium m.fl. metaller i vattnet. Experimentell försurning av vattnet över sedimentproppar visade att tidigare deponerade metaller kan lösas ut från sedimenten. De hittills genomförda återförsurningsstudierna utfördes mestadels i gravt försurningsskadade sjöar, i ett fall också efter relativt kortvarig kalkning, och kan därför vara ett otillräckligt underlag för att kunna generalisera de effekter som kan uppstå vid återförsurning av kalkade sjöar. Många av de observerade biologiska förändringarna sammanfaller med vad som generellt observerats i samband med försurning av sjöar men vissa biologiska förändringar var dock avvikande och i några fall av delvis oväntad natur. Omfattningen och hastigheten i de senare fallen indikerade att de aktuella organismsamhällena saknade vissa reglerande mekanismer (interaktioner) och därför genomgick en utveckling präglad av instabilitet under återförsurningen. 

Det sura svavelnedfallet har minskat med ca. 60 % sedan 70-talet vilket medfört en proportionell återhämtning av vattenkemi och även biota i vissa ytvatten inom regioner som haft kortvarigt eller litet överskridande av den kritiska försurningsbelastningen (ringa markförsurning). Däremot har den minskade belastningen på ytvattnen hittills resulterat i små positiva förändringar inom de mest försurade områdena i södra Sverige. Trots en halvering av sulfathalt och surhet i många sjöar och vattendrag, har få biologiska förändringar observerats, då pH värden <5 och toxiska aluminiumhalter fortfarande medför negativa effekter på de flesta känsliga organismer. Modellsimuleringar har visat att återhämtningen inom sådana områden kommer att ta mycket lång tid (10- tals till kanske 100 år) eftersom försurningen av marken varit omfattande. Inom dessa områden, med en låg kritisk belastningsgräns, krävs ytterligare reduktion av belastningen samt i vissa fall t.o.m. kompletterande åtgärder som markkalkning. Även depositionen av flera tungmetaller har minskat kraftigt under de senaste decennierna, särskilt den långdistanstransporterade andelen, men hur stora förändringar detta medfört på ytvattnens innehåll av tungmetaller är i dagsläget osäkert, eftersom längre tidsserier från skogssjöar saknas inom miljöövervakningen.

Av de kalkade sjöarna i Sverige, ca. 7500 st, beräknas mer än 1700 sjöar kunna få pHvärden under 5,4 och förlora alkaliniteten om kalkningar upphör i nuläget. De flesta sjöarna som kan komma att återförsuras till pH-värden under 5,4 är belägna inom de områden i sydvästra Sverige som är mest försurningsskadade. Stoppad kalkning i dessa sjöar skulle medföra långtgående återförsurning inom en tidsrymd av ca. 2 - 3 gånger den teoretiska omsättningstiden, för många sjöar motsvarande 3 till 9 år. Sannolikt skulle många av de effekter som observerats i de här genomgångna återförsurningsstudierna uppstå. Även sjöar som skulle återförsuras till pH-värden mellan 5,4 och 6,0 kan riskera att få skador på populationer av känsligare arter. Drygt 4000 sjöar skulle få pH-värden under 6,0 vid en stoppad kalkning. I sjöar med från början måttlig försurning kan en återförsurning förväntas resultera i tämligen marginella eller inga effekter med hänsyn till minskad försurningsbelastning och ringa markförsurning. Denna grupp omfattar en del av de ca. 3500 sjöar som åtminstone på längre sikt inte skulle riskera att få pH-värden <6,0 vid en stoppad kalkning. I de flesta sådana fall skulle endast de allra känsligaste arternas populationer riskera att påverkas. 

Surstötar, d.v.s. episodisk tillförsel av markant surare vatten i samband med kraftiga regn, snösmältning eller efter längre torrperioder, utgjorde i försurningens inledningsskede en viktig faktor för uppkomsten av biologiska skador eftersom särskilt höga halter av toxiskt oorganiskt aluminium förekom i samband med sådana situationer. Sannolikt kan surstötarna utgöra ett betydande problem även under återhämtningsfasen, då risk föreligger för fortsatta utflödena av höga aluminiumhalter i många sjöar och framförallt vattendrag inom de områden där markförsurningen kvarstår länge varvid en positiv biologisk utveckling kommer att motverkas. Problem kan även fortsättningsvis uppträda inom vissa nordligare lågbelastade regioner där främst hydrologiska faktorer samt kraftiga utflöden av organiska syror bidrar till uppkomsten av surstötar med inflöden av förhöjda halter av aluminium. Högre halter av komplexbildande organiska anjoner kan dock i sådana fall bidra till en lägre toxisk effekt. 

I denna rapport föreslås en översyn av kalkningsverksamheten, liksom rekommendationer av urvalskriterier för olika ytvatten om det blir aktuellt med åtgärder som medför en minskad kalkning. Slutligen föreslås forskningsinsatser för att belysa en del av de oklarheter som för närvarande råder om effekterna i samband med återförsurning.

Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå. Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2016, rapporterade i submission 2018.

Emissionerna presenteras i 55 olika sektorer uppdelade på nio huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och fjärrvärme, Egen uppvärmning av bostäder och lokaler, Industri (energi och processer), Transporter, Arbetsmaskiner, Produktanvändning (inkl. lösningsmedel), Jordbruk, Avfall (inkl. avlopp) samt Utrikes transporter. Uppdelningen är förändrad jämfört med föregående år. För huvudsektorn Utrikes transporter fördelas eller redovisas inga växthusgaser geografiskt.

Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet ”topdown”. Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning på lokal nivå. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå.

Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa utsläppskällor en hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik och industriprocesser). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (i vissa fall även länsnivå). Resultaten från den geografiska fördelningen lagras i årsvisa emissionsdatabaser i SMHIs tekniska system för luftvårdsarbete; Airviro. Ur Airviro exporteras emissionerna till Excel-tabeller på läns- och kommunnivå. Emissionerna presenteras även på karta, samt i diagram. Publicering av resultaten sker via www.rus.lst.se. En presentation riktad mot allmänheten ges även på http://utslappisiffror.naturvardsverket.se/.

Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata. Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen. Genom retroaktiva omräkningar säkerställs att metodförändringar inte orsakar trendbrott. I vissa fall har dock tillgängliga grunddata (t.ex. statistik) förändrats, vilket kan leda till icke-reella trendbrott. 

Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimat­konvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå.

Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2015. Emissionerna presenteras i 45 olika sektorer uppdelade på åtta huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och uppvärmning, Industri (energi och processer), Transporter, Produktanvändning, Avfall och avlopp, Internationell luftfart och sjöfart, Jordbruk samt Arbetsmaskiner. Uppdelningen är förändrad jämfört med föregående år vad gäller industrins utsläpp samt utsläppen från energiförförsörjning, se avsnittet Förändringar i nationella totalemissioner samt sektorsindelning, jämfört med föregående år. De ämnen som ingår är växthusgaser, metaller, partiklar och övriga ämnen, totalt 29 ämnen.

Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata.

I det här projektet har SMED utfört en uppföljning av etappmålet för en ökad resurshushållning i livsmedelskedjan som lyder: ”Insatser ska vidtas så att senast år 2020 sorteras minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger ut och behandlas biologiskt så att växtnäring tas tillvara, och minst 40 procent av matavfallet behandlas så att även energi tas tillvara”.

I praktiken innebär målformuleringen att av det uppkomna matavfallet från ovan nämnda avfallskällor ska minst 50 procent rötas eller komposteras där minst 40 procent av de uppkomna matavfallsmängderna måste rötas så att växtnäringen i matavfallet tas tillvara.

Uppföljningen visar att omkring 38 procent av det uppkomna matavfallet från konsumtionsledet rötas och komposteras år 2018 så att växtnäringsämnen tas tillvara. Detta kan jämföras med målet på 50 procent. Motsvarande andel som rötas och där återföring av näringsämnen sker uppgår till 33 procent år 2018, att jämföra med målet på 40 procent. Sverige är idag en bra bit från att klara återvinningsmålet som inte bedöms uppnås till år 2020.

De faktorer som har störst potential att öka återvinningsgraden utifrån genomförd studie är:

• Öka mängden insamlat matavfall till biologisk behandling. Idag är den andelen ungefär 49 procent av de uppkomna matavfallsmängderna. I de hushåll som idag har möjlighet att sortera ut sitt matavfall finns det en stor potential att öka utsorteringen eftersom andelen matavfall i restavfallet i dessa hushåll är cirka 26 procent. Detta jämfört med omkring 35 procent i hushåll som inte har någon matavfallsinsamling. Regeringsbeslutet att ålägga kommunerna att tillhandahålla system för insamling av matavfall från hushåll senast 2021 (Regeringskansliet, 2019) är ett kraftfullt styrmedel som kommer att öka insamlingen av matavfall då det år 2018 var 82 % av kommunerna som erbjöd insamling av matavfall till hushållen (Avfall Sverige, 2019a)   
• Minska rejektmängderna som uppstår vid förbehandlingen vid samrötningsanläggningar. Denna andel är idag cirka 24 procent av insamlade mängder matavfall. Det är viktigt att få en biogödsel med en så bra kvalitet och med så lite oönskade material som möjligt för att kunna återföra näringsämnen. Eftersom det idag inte finns någon teknik för att enbart ta bort oönskade material är det oundvikligt att matavfall hamnar i rejektet.  
• Tidigare år har en ökad återföring av rötslam från kommunala avloppsreningsverk angetts som ett sätt att nå målet om återföring av näring. Idag är det omkring 72 procent av uppkomna mängder rötslam som avsätts på ett sådant sätt att det kan klassas som återföring av näringsämnen. Det finns dock en utredning som ska föreslå förbud mot spridning av avloppsslam på åkrar och krav på återvinning av fosfor (Regeringskansliet, 2019b). Resultatet av denna utredning och framtida krav på återföring av näringsämnen som ställs kommer medföra en stor påverkan på etappmålsuppföljningen, och troligen även på beräkningsmetod om det enbart är fosfor som kommer att återföras.

Matavfall i Sverige är en sammanställning över det matavfall som uppkom i Sverige 2018. Rapporten beskriver matavfallet som uppkommer i olika sektorer och diskuterar fördelningen mellan onödigt och oundvikligt matavfall samt möjligheten att nå de mål som satts upp.

Matavfall i Sverige 2018 ges ut av Naturvårdsverket. Den bygger på statistik för år 2018, framtagen för uppföljning av etappmålet för ökad resurshushållning i livsmedelskedjan.

Den här sammanfattande rapporten utgör en syntes av den tillgängliga kunskapen och erfarenheterna i Sverige kring återvinning och återanvändning av resurser från avlopp. Sammanställningen är resultatet av ett omfattande arbete av Projekt­gruppen i dialog med en stor mängd olika aktörer inom relevanta områden, som myndigheter, kommunala VA-organisationer, högskolor med flera. Tillsammans med de delsynteser som rör olika temaområden, är denna kunskap tänkt att stödja både offentliga och privata aktörer som är centrala för omställningsprocessen till en mer cirkulär hantering av resurser från avlopp. Det långsiktiga målet är ett hållbart och, framför allt, mer motståndskraftigt samhälle där resurser ur avlopp kan utgöra en viktig pusselbit. Rapporten är avsedd att hjälpa till att hitta, navigera och tolka den stora mängd kunskap som redan finns, samt att utforska möjliga lösningar och vägar framåt mot en ökad implementering av cirkulära lösningar.

Avloppsvatten innehåller inte bara näringsämnen som kan möta många av de behov som finns inom svenskt jordbruk, utan också betydande mängder energi. Denna energi används idag bara i begränsad omfattning, men den har potential att bli en viktig komponent i Sveriges framtida förnybara energimix. Utöver dessa resurser utgör också vattnet en livsviktig resurs, inte bara för oss människor utan även för de ekosystem vi är beroende av. Även vi i Sverige behöver återvinna och återanvända vattenresurserna i större utsträckning för att möta utmaningar som vattenbrist och försämring av våra naturliga vattenresurser, bland annat orsakad av klimatförändringar. Avloppen innehåller även andra resurser som samhället till viss del redan har uppmärksammat som potentiella alternativ för att möta våra behov. I kombination med en effektivare resursanvändning kan en återvinning och återanvändning av resurserna som finns i avloppet göra Sverige mindre beroende av import av ofta fossila resurser, vilket ökar Sveriges motståndskraft i kristider. Omställningen kan också bidra till att säkra kritisk infrastruktur och till att mer hållbara cirkulära lösningar som tillgodoser våra planetära gränser tillämpas.

Förutom resurserna så innehåller avlopp även föroreningar eftersom avlopp är en naturlig samlingspunkt för många utsläpp i samhället, från både hushåll, industri och andra utsläppskällor. Hit räknas exempelvis läkemedelsrester och andra organiska och oorganiska mikroföroreningar, som samhället redan har identifierat som problematiska för både miljön och människors hälsa. En holistisk hantering av avloppsfraktioner som möjliggör återvinning och återanvändning av värdefulla resurser samtidigt som föroreningar kan tas bort från kretsloppet är således vägen framåt för svensk avloppshantering. Här föreslår projektgruppen en samhällsanpassad kombination av källsorteringssystem och resursanläggningar som kan utvecklas i takt med samhällets utveckling och omställning för en allt högre grad av resursåtervinning. Denna lösning ger en reell möjlighet att börja med en implementering av resursåtervinning nu eftersom befintlig infrastruktur kan nyttjas och kompletteras eller byggas om successivt med samhällets omställ­ning. Införandet av olika källsorterande eller resursåterbrukande åtgärder i vissa hushåll eller bostadsområden och återvinning av resurser i befintliga avloppsreningsverk kan realiseras parallellt och gynnar direkt både en cirkulär resurs-användning och ett bättre resursutnyttjande i avloppshanteringen.

Syntesrapporten visar att det redan idag finns både tekniker och lösningar för att återvinna och återanvända olika resurser från avlopp. Dessutom pågår mycket forskning och utveckling kring teknikoptimering och innovation som med en tydlig satsning skulle kunna ge Sverige ett teknologi- och innovationsförsprång i den omställningsprocess som flera länder har initierat. Genomgången av erfarenheter visar också att acceptansen för användning av resurser som utvinns från avlopp till stor del redan finns idag, men att det finns en stor potential att öka denna acceptans bland annat genom ett tydligare arbete från myndigheternas sida. Här kan det nämnas att trots att existerande regelverk på en övergripande nivå redan främjar en utökad användning av avloppsresurser så kvarstår brister på vägledning och juridiska osäkerheter som några av de största hindren för en ökad återvinning och återanvändning av resurser från avlopp. För att övervinna hinder inom återvinning och återanvändning krävs ett bättre samarbete och ökad kunskap hos svenska myndigheter. Olika initiativ för att främja kunskapsutbyte och kunskapsuppbyggnad kan hjälpa till att uppnå detta. Projektgruppen hoppas att även denna syntesrapport delvis kan bidra till det. 

Syntesen visar att det även finns olika verktyg tillgängliga för att bedöma even­tuella risker med återanvändning eller återvinning av resurser, eller för att välja de bästa lösningarna bland flera alternativ. Dessa verktyg kan ge ett värdefullt stöd i beslutsprocesser även framöver, dock behöver det beaktas att det alltid kommer finnas aspekter som inte kommer kunna kvantifiera eller bedömas. Det är därför av vikt att alla involverade aktörer har en viss kunskap och förståelse om de möjligheter och risker som finns för att kunna ta Sverige framåt mot en hållbar och cirkulär avloppshantering. Vidareutveckling av verktygen för att bättre kunna fånga upp de värden som är svåra att kvantifiera, eller sätta monetära värden på, behövs också. 

Vägen framåt för en hållbar utveckling i framtidens Sverige kräver en tydlig förändring av samhällets hantering av resurser i avlopp. Inte bara krävs en attityd­förändring för att betrakta avlopp som resurs och inte avfall. Genom helhetstänk kan flera resurser samtidigt nyttjas och tillgodose samhällets behov och samtidigt hjälpa att bemöta olika utmaningar samhället står inför såsom exempelvis klimat­förändringen och annan negativ miljöpåverkan. En aktiv samverkan mellan olika myndigheter och andra aktörer krävs. Sveriges unika öppna arbetssätt, där erfaren-heter och kunskap som tas fram av en aktör, öppet delas med alla andra aktörer, utgör i detta sammanhang en enorm styrka som bör nyttjas genom ett brett nationellt samarbete. Ännu mer kunskap behöver tas fram eller syntetiseras för en effektivare implementering av de bästa lösningarna för en cirkulär resurshante­ring. Till sist kommer den omställningen som behövs inte kunna ske utan att det finns en tydlig samhällsinriktning som ger förutsättningar för aktörer att verka i. Här behöver incitament och styrmedel komma på plats i form av tydliga regelverk, uppdragsformulering, riktade utlysningar och eventuella ”fyrtornsprojekt” i natio­nell samverkan som skapar en kunskaps- och referensbas för implementering.

Alger som fastnar på fisknät har under många år varit ett problem för yrkesfiskarna iVänern, Mälaren och Hjälmaren. Under hösten, vintern och våren får näten ibland entjock brun eller grön beläggning av kiselalger. Dessa problem har förmodligen funnitsså länge man fiskat med redskap. De äldsta kända noteringarna i Sverige handlar ombeläggningar på fisknät i Ringsjön 1887.På uppdrag av vattenvårdsförbunden i Vänern, Mälaren och Hjälmaren har problemenmed kiselalger studerats. Eftersom problemen uteblev hösten 1999 har inga provkunnat analyseras, och arbetet har framför allt gått ut på att genom telefonintervjuerförsöka ta reda på om algbeläggningarna ökat eller minskat under senare år. Speciellthar dagboksanteckningar över algproblemen efterfrågats. I Hjälmaren uppger trettonav de fjorton fiskare som har intervjuats att de inte tycker problemen blivit värre påsenare år. Detsamma svarade en klar majoritet i Mälaren, medan något mer än hälftenav de tillfrågade fiskarna i Vänern anser att problemen blivit värre.

Naturvårdsverket har fått ett informellt uppdrag från regeringskansliet att rapportera grovt uppskattade utsläpp av växthusgaser för år 2012 den 15 april 2013.

Med tanke på den tidigarelagda publiceringen av preliminära utsläppsskattningar 2012 levereras skattningarna med en något annan sektorsindelning än till ordinarie rapportering. Utsläppen redovisas i Gg CO2-ekvivalenter totalt samt per sektor enligt den modifierade sektorsindelningen. Metodiken baseras i huvudsak på SMED 20121. Förutsättningarna och metodvalet skiljer sig åt mellan olika sektorer. För utsläpp från energiproduktion och transporter samt i viss mån industriprocesser och avfallsförbränning har data avseende 2012 funnits tillgängliga och utnyttjats. Utsläpp från jordbruk och avfallshantering exklusive förbränning har skattats genom framskrivning av tidigare års utsläpp med linjär regression.

Resultatet av beräkningarna blev att Sveriges totala utsläpp av växthusgaser 2012 uppgick till 58 260 Gg CO2-ekvivalenter exklusive utrikes transporter. Det innebär en minskning med 5 procent jämfört med 2011 års utsläpp enligt submission 2013. Totalt 76 procent av utsläppen har beräknats baserat på uppdaterade data avseende 2012. Resultatet är preliminärt och 2012 års utsläpp kommer i viss mån att revideras till ordinarie submission 2014

De miljögifter som undersökts i denna rapport kan delas in i fem miljögiftsgrupper - tungmetaller, klorerade föreningar, bromerade flamskyddsmedel, polyaromatiska kolväten och perfluorerade föreningar. Var och en av dessa föroreningar har undersökts från olika lokaler i upp till sex olika fiskarter, samt i blåmussla och sillgrissleägg. Undersökningarna har pågått under varierande antal år. Följande sammanfattning undersöker övergripande trender, geografiska och tidsmässiga, för de fem grupperna.

Kondition och fetthalt Kondition och fetthalten i de olika arterna tenderade att följa samma mönster i samma lokaler, med några få undantag. De flesta fiskarter visade generellt en minskande trend i både kondition och fetthalt i de flesta undersökta lokalerna med undantag för en ökning i kondition i torsklever från Fladen, abborrmuskel från Kvädöfjärden och sill från Ängskärsklubb (vår). Dessutom ses en ökning av fetthalt de senaste tio åren för sill från Ängskärsklubb (vår). Det fanns också några platser där inga log-linjära trender observerades.

Tungmetaller På grund av en förändring i metoderna för metallanalys (inte kvicksilver) år 2004 bör värden mellan 2003 och 2007 tolkas med försiktighet. Från och med 2009 analyseras metaller vid ACES, Stockholms universitet. Generellt ses högre halter kvicksilver i Bottenviken, men också från en station i de norra delarna av Östersjön, jämfört med andra delar av den svenska kusten. Tidsserien visar varierande koncentrationer under studieperioden. De längre tidsserierna som finns för sillgrissleägg och vårfångad strömming från södra Bottenhavet och södra Östersjön visar signifikanta minskningar av kvicksilver. Å andra sidan, ökande koncentrationer ses i bl.a. torskmuskel, men halterna är relativt låga om man jämför med uppmätta halter i abborre från insjöar och kustnära platser. I de flesta fall ligger kvicksilverkoncentrationerna över EQSbiota på 20 ng /g våtvikt. Blyhalterna minskar generellt över tid (i tidsserier av tillräcklig längd), förmodligen på grund av avskaffandet av bly i bensin. De högsta halterna ses i södra delen av Östersjön. Förhöjda blyhalter mellan 2003 och 2007 (t.ex. Harufjärden) bör tolkas med försiktighet (se ovan om förändring i analysmetoder). Blyhalterna ligger under det föreslagna gränsvärdet vid alla lokaler.

Kadmiumhalterna visar varierande icke-linjära trender under övervakningsperioden. Det är värt att notera att trots att flera åtgärder har vidtagits för att minska utsläppen av kadmium, så är generellt de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som koncentrationerna som uppmättes för 30 år. Kadmiumhalterna i strömming och abborre ligger alla under det föreslagna gränsvärdet på 160 μg/kg våtvikt.

De rapporterade nickelkoncentrationerna visar inga konsekventa minskande trender. Vissa serier börjar med två förhöjda värden som utövar en stark hävstångseffekt på regressionslinjen och kan ge ett felaktigt intryck av minskande trender. Krom visar generellt minskande koncentrationer, detta kan möligen förklaras av en förändring i analysmetoden. Koppar och zink visar inga konsekventa trender under övervakningsperioden. Det är generellt högre koncentrationer av arsenik och silver längs västkusten jämfört med andra delar av den svenska kusten, men för silver har några stationer i Bottenhavet och Bottenviken jämförbara koncentrationer med västkuststationerna.

Klorerade föreningar Generellt ses minskande koncentrationer för alla föreningar (DDTer, PCBer, HCHer och HCB) i alla undersökta arter, med några få undantag, till exempel ses ingen förändring i TCDD-ekvivalenter i strömmingsmuskel (utom vid Ängskärsklubb där mycket höga koncentrationer i början av provtagningsperioden sågs och även på västkuststationen Fladen). De lägre tidsserierna i sillgrissla visar också en markant minskning av TCDD-ekvivalenter från slutet av 1960-talet fram till omkring 1985 och därefter sker ingen förändring under många år, men under de senaste tio åren ses en minskning av koncentrationen. Halterna av DDE och CB-118 är för vissa arter och lokaler fortfarande över, respektive gränsväde. De klorerade föeningarna visar generellt högre koncentrationer i Bottenhavet och / eller Östersjön jämfört med Bottenviken och den svenska västkusten.

Bromerade flamskyddsmedel Föhöjda nivår av HBCDD ses på lokaler från Egentliga Östersjön, medan de undersökta PBDE・erna visar högre koncentrationer i Bottenviken. Dessutom ses lägre koncentrationer av alla undersökta PBDE・er och HBCDD på den svenska västkusten jämfört med ostkusten. Tidsmässigt har signifikanta ökningar av BDE-47, -99 och -100 setts i sillgrissleägg sedan slutet av 1960-talet fram till böjan av 1990-talet och därefter har koncentrationerna börjat minska. Även koncentrationen av HBCDD i sillgrissleägg minskar under de senaste tio åren. För fisk och blåmussla minskade BDE-47, -99 och -153 på vissa lokaler medan ingen trend ses på andra platser. Koncentrationen av HBCDD i fisk och blåmussla visar inga tydliga trender. Koncentrationen av HBCDD ligger under EQSbiota på167 μg/kg våtvikt för alla fiskarter från alla lokaler medan koncentrationen av BDE-47 ligger över EQSbiota på 0,0085 ng/g våtvikt som är satt för summan av PBDE.

PAH Endast blåmussla har undersökts för koncentrationer av PAH’er. Koncentration av ΣPAH var högre vid Kvädöfjärden i Egentliga Östersjön jämfört med lokalerna vid västkusten, men enskilda PAH’er visade varierande spatiala mönster. Acenaftalen har med tiden sällan hittats över detektionsgränsen. Signifikanta minskande halter observerades för ΣPAH, krysen, fluoranten och pyren vid Fjällbacka; för naftalen vid Kvädöfjärden; och för pyren vid Fladen. Alla tidsserier där koncentrationerna av olika PAHer jämfördes med gränsvärden, antingen OSPAR EAC, eller EU Miljökvalitetsnormer låg under gränsvärdet.

PFASs PFHxS och PFOS visar ett liknande spatialt mönster, men koncentrationen av PFOS var ungefär 25 gånger högre än PFHxS. Fördelningen av PFOS är ganska homogen längs den svenska kusten men med något högre koncentrationer i Egentliga Östersjön. Halten av PFOS i sillgrissleägg är cirka 100-200 gånger högre än i strömminglever. En övergripande ökande koncentration av PFOS i sillgrissleägg har observerats under hela tidsperioden, men under de senaste tio åren ses istället en minskning. De längre strömmingstidsserierna från Harufjärden, Landsort och Utlängan visar ökande koncentrationer av PFOS och de flesta karboxylsyror. För FOSA, å andra sidan, ses minskande koncentrationer under de senaste tio åren.

Organiska tennföreningar Majoriteten av de analyserade tennorganiska föreningarna uppvisade koncentrationer under LOQ. Men TBT och DPhT visade koncentrationer över LOQ vid alla lokaler och den högsta rapporterade halten i fisk från Örefjärden i norra delen av Bottenhavet.

Plast står för större delen av de fossila utsläppen från Sveriges avfallsförbränning, som idag ger stora utsläppav koldioxid. Om Sverige ska nå det långsiktiga klimatmålet; inga nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045, behöver förbränningen av fossil plast minska samtidigtsom materialåtervinningen av plast behöver öka.

Naturvårdsverket har gett IVL Svenska Miljöinstitutet i uppdrag att analysera och ge förslag på utformning avmöjliga styrmedel som träffar problemet tidigt i plastensvärdekedja. I denna rapport analyseras klimatavgift, klimatskatt eller moms på fossilbaserade produkter, klimattullar på fossilbaserade plaster och plastprodukter samt avgift eller skatt på fossil plastråvara och plastprodukter. Rapporten innehåller en djupare analys av skatt på fossilplastråvara och plastprodukter.

IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket utvärderat arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP) med fokus på hur ÅGPverksamheten fungerar när det gäller möjligheten att bidra till miljömålet ”Ett rikt växt- och djurliv”.Åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP) är en bred verksamhet där Naturvårdsverket i dagsläget ansvarar för 132 terrestra program, som spänner över alla organismgrupper och många olika naturtyper. Utöver det har Havs- och vattenmyndigheten (HaV) ansvar för 21 åtgärdsprogram och kunskapsuppbyggande program för akvatiska arter och naturtyper. Åtgärdsprogrammen genomförs till största del av länsstyrelserna som samverkar med andra verksamheter och aktörer så som markägare och regionala myndigheter i genomförandet av åtgärderna som specificerats i programmen. Utvärderingen består av en kartläggning av ÅGP-verksamheten samt djupintervjuer med länsstyrelser. Den utgår från tre huvudfrågeställningar:1. Relevans: Möter ÅGP-verksamheten identifierade behov i förhållande till miljömålet Ett rikt växt- och djurliv? 2. Sammanhang: Hur fungerar ÅGP-verksamheten i relation till andra verktyg/åtgärder? 3. Effektivitet: Uppnår ÅGP-verksamheten mål och resultat på ett effektivt sätt? Resultaten visar att ÅGP-verksamheten svarar mot identifierade behov genom att vara ett avgränsat verktyg som fokuserar på aktiva åtgärder där de behövs som mest. Detta förstärks genom att programmen genomförs lokalt av länsstyrelserna i samverkan med andra lokala aktörer, vilket bidrar till att programmen är förankrade i lokalt identifierade behov. Tillgängliga ekonomiska resurser uppfattas dock som starkt otillräckliga för att kunna möta alla identifierade behov och för att kunna arbeta med alla åtgärdsprogram.ÅGP-verksamheten fungerar som ett bra komplement till andra verktyg och åtgärder i och med att den kan fokusera på de mest hotade arterna utanför skyddade områden där andra insatser saknas. Länsstyrelserna har i många fall lyckats med att hitta synergier internt mellan ÅGP-verksamheten och, framför allt, arbetet med områdesskydd och reservatsförvaltning. Samtidigt finns det styrmedel som uppfattas motverka ÅGP-verksamheten. Här nämns miljöersättningssystemet som styr markanvändning på ett sätt som är oförenlig med behoven för många av de mest hotade arterna. Dessutom finns ett antal styrmedel som enligt länsstyrelserna inte direkt motverkar ÅGP-verksamheten, men som skulle behöva revideras för att kunna användas för artbevarande.Mål för ÅGP-verksamheten finns uppsatta på programnivå och på miljömålsnivå. Mål för hela ÅGP-verksamhetens effekter saknas och därmed saknas även uppföljningar av ÅGP-verksamhetens samlade bidrag. Bristen på ekonomiska resurser och den efterföljande tidsbristen hos länsstyrelserna ses som hinder för måluppfyllelsen på programnivå. Tidsbristen bidrar även till att länsstyrelsernas arbete blir mer ”ad hoc” och att de har svårt att planera långsiktigt strategiskt eller exempelvis hitta synergier mellan program. 

Organisationsformen där Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten administrerar, länsstyrelsen genomför och koordinerar samverkan lokalt och mellan länsstyrelserna, och SLU Artdatabanken erbjuder expertstöd uppfattas huvudsakligen som effektivt. Effektiviteten av ÅGP-verksamheten är starkt beroende av länsstyrelsernas framgång i att engagera andra aktörer i arbetet med programmen men även där försvåras arbetet av bristen på ekonomiska resurser. För effektiviteten är även kunskapsutbyte och lärande mellan länsstyrelserna centralt. En struktur där varje program har en nationell koordinator finns på plats, men rollen för de nationella koordinatorerna uppfattas av vissa som otydlig, och det finns en stor variation i nivån av kunskapsutbyte och lärande mellan de olika programmen.Utifrån utvärderingens resultat har följande rekommendationer tagits fram:

• Överväg att sätta upp mål för ÅGP-verksamheten som helhet och utveckla uppföljningen av verksamhetens samlade bidrag. För att uppnå detta behöver även rapporteringen från länsstyrelserna utvecklas och harmoniseras av Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten
• Tydliggör Havs- och Vattenmyndighetens uppdrag inom akvatiska åtgärdsprogram. I nuläget saknar Havs- och Vattenmyndigheten ett tydligt uppdrag att arbeta med åtgärdsprogrammen då detta inte specificeras i myndighetens regleringsbrev.
• Utred potentialen och konsekvenserna av eventuella ytterligare prioriteringar. På grund av de begränsade ekonomiska resurserna kan länsstyrelserna inte arbeta med alla program som är relevanta i deras län. Trots att Naturvårdsverket har gjort tidigare försök till prioriteringar uppfattas det svårt att kunna prioritera ner program. Därför föreslår vi en utredning för att bedöma vad en hårdare prioritering mellan arterna skulle få för konsekvenser för de hotade arterna och naturtyperna. Länsstyrelserna ska involveras i utredningen som sedan kan användas som underlag för fortsatta diskussioner om prioriteringar.
• Tydliggör och vidareutveckla länsstyrelsernas nationella koordinering av program för att den samlade effektiviteten inte blir lidande på grund av begränsat lärande och utbyte mellan länsstyrelserna.
• Integrera bevarande av hotade arter och naturtyper i andra politikområden och andra sektorsmyndigheters arbete. Resultaten visar att andra myndigheter samverkar i varierande grad med ÅGP-verksamheten och att vissa styrmedel motverkar ÅGP:s syfte. Vi rekommenderar även en fördjupad utredning om vilka styrmedel och policyer som motverkar eller inte stödjer ÅGP-verksamhetens syfte, och om vilka ändringar som kan göras.
• Undersök möjligheten att stärka kopplingen mellan svenska och europeiska forskningsprojekt och ÅGP-verksamheten. Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten har begränsade möjligheter att utlysa forskningsfinansiering och därför behövs samarbete med svenska forskningsfinansiärer.
• Förstärk ÅGP-verksamheten med ytterligare resurser. Vi har i utvärderingen konstaterat att de resurser som finns till att arbeta med ÅGP inte står i proportion till dels de behov som finns utifrån att nå miljömålet Ett rikt växtoch djurliv och dels de åtgärder som pekas ut i åtgärdsprogrammen. En rekommendation från utvärderingen är att regeringen förstärker resurstilldelningen för arbetet med hotade arter och naturtyper som del av en förstärkt satsning på arbetet med biologisk mångfald. 

In order to be able to classify products and materials that you want to map or affect using policy instruments, they need to be clearly defined. The Combined Nomenclature (CN) is used by companies in all EU Member States to declare products for import and export. The CN code has an eight-digit level of detail and is based on the Harmonized System (HS) which is designed by the World Customs Organization (WCO) and used to describe trade statistics in several countries within and outside Europe.

The purpose of this project was to create a desired structure, where the mapping of plastic products becomes as simple and clear as possible and then identify which CN codes need to be improved to give authorities and other actors a better opportunity to continuously map plastic flows and see changes over time. Lastly, the project would produce suggested changes and include these with relevant Nordic and European parties before submitting them to the HS-Committee in order to enable better mapping of plastic products in Sweden and the EU. The process of changing CN codes has been documented in a separate memorandum to preserve knowledge and experience for future proposed changes.

The project resulted in six types of suggested changes that affect Flexible Intermediate Bulk Container (FIBC), insulation, seals, moldings, and roofing sheets for building and construction, tubes, pipes, and hoses for various usages, products made of expanded polystyrene (EPS) and extruded polystyrene foam (XPS), equipment for sports, physical exercise, and leisure, and lastly Single-Use plastics. The changes have been developed together with Statistics Sweden, the Swedish Customs and the Swedish Environmental Protection Agency and are designed to distinguish products made of plastic prioritized by the project. The proposals are ready to be sent to the HS Committee for deliberation.

Syftet med detta projekt var att försöka ta fram faktabaserat underlag för hur innehåll av särskilt farliga ämnen i plast i personalbilar påverkar möjligheterna till en ökad materialåtervinning och möjligheterna att nå Sveriges klimatmål till 2045. En grov uppskattning har tagits fram av andelen bilplastavfall som uppkommer under perioden 2022-2050 och som troligen inte kommer att kunna återvinnas mekaniskt på grund av att den innehåller särskilt farliga ämnen. Uppskattningen varierar kraftigt mellan scenarier och kommer därför med en stor osäkerhet.

Största utmaningen i studien var att kartlägga förekomsten av farliga ämnen i olika typer av bilplast. Personbilar är unika som varor i att alla bilar lätt kan identifieras och att alla bilar redan idag är registrerade i ett system där de kan spåras från första registrering till demontering. Detta erbjuder många möjligheter för att förbättra spårbarheten av avfall från bilar som innehåller särskilt farliga ämnen. Det som saknas idag är dock kopplingen mellan bilmodellen och bilens innehåll av särskilt farliga ämnen. För cirka 75 % av alla bilar som ingick i studien (de som producerades efter 2006) finns det troligen mer data att hämta om förekomsten av särskilt farliga ämnen i bilen, från databaser som t.ex. IMDS-databasen, men den informationen är inte offentlig. Om ELV-direktivet revideras, finns möjligheten att införa en mer ändamålsenlig koppling mellan bilmodellen och dess innehåll av särskilt farliga ämnen.

Metoden som har använts i projektet har potential att kunna användas för att göra uppskattningar för andra typer av varor. Detta kräver dock att det finns tillräckligt med uppgifter om förekomsten av farliga ämnen i , vilket idag saknas för de flesta varor. 

HELCOM redovisade 2004 sin fjärde stora sammanställningav belastningen av övergödande ämnen och metaller på Östersjön – PLC4. Den avsåg situationen år 2000.Nu planeras den femte sammanställningen - PLC5 - med bidrag från alla länder kring Östersjön. I denna rapport redovisas Sveriges utsläpp till vattenav kväve och fosfor samt belastningen på havet år 2006. Den är ett av underlagen till PLC5, men också en del avuppföljningen av miljökvalitetsmålet Ingen övergödning. Resultaten kommer också att användas för vattenförvaltningeninom ramen för EU:s ramdirektiv för vatten. Rapporten är byggd på ett stort dataunderlag ommarkanvändning, jordbruk, utsläpp från reningsverkoch industrier, enskilda avlopp, atmosfäriskt nedfall, dagvatten och naturligt bakgrundsläckage i ca 13 000 delavrinningsområden i Sverige. Modellberäkningar haranvänts för läckage från jordbruk och för retention isjöar och vattendrag. Resultaten redovisas på havsbassängnivå.

På uppdrag av Naturvårdsverket har SMED räknat om kväve- och fosforbelastningen för år 2000 med PLC5-metodik och flödesnormaliserad för åren 1985-2004.  Avsikten är att få belastningsberäkningar för åren 1995, 2000 och 2006 framtagna med samma metodik och flödesnormaliserade för samma period så att de blir så jämförbara som möjligt. Jordbruksarealerna är dock inte helt jämförbara. 1995 års jordbruksarealer baseras på statistik på församlingsnivå, medan de år 2000 och 2006 (egentligen förhållandena år 1999 respektive år 2005 för jordbruksmarken) bygger på block- och IAKS-databaserna från Jordbruksverket. En gårdsstödsreform 2005 med utökat stöd för vall och träda innebar dessutom en till synes ökning av jordbruksmark mellan år 2000 och 2006. Skillnaden i jordbruksarea är 9 % i snitt för hela Sverige. I 2000 års beräkning var denna area troligen klassad som öppen mark. I denna rapport redovisas källfördelad belastning för år 2000, men även som jämförelse källfördelad belastning för år 2006. Hyggesareal och belastning från hygge finns inte medtagen på grund av svårigheten att få fram jämförbara arealer för åren 1995, 2000 och 2006. Punktutsläpp från den finska delen av Torneälven finns likaså inte med, vilket skiljer den från redovisningen i PLC5-rapporten för år 2006 (Brandt m.fl., 2008). För de antropogena källfördelningarna redovisas även 1995 år resultat hämtat från Ejhed och Olshammar (2007). Enligt denna sammanställning har de antropogena nettobelastningarna till haven söder om Ålands hav (Egentliga Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerrak) minskat med 12 700 ton kväve mellan 1995 och 2006, vilket motsvarar en minskning med 23 % och med 150 ton fosfor, vilket motsvarar en minskning med 13 % räknat från år 1995. Motsvarande siffror mellan 2000 och 2006 är en minskning om 3 700 ton kväve (8 %), medan det för fosfor inte är någon nämnvärd skillnad mellan åren. Förändringar i jordbruksarealerna påverkar jämförelsen mellan jordbruksbelastningarna de olika åren. Om jordbruksbelastningen räknas om till antropogen nettobelastning per jordbruksarea för respektive år har den minskat med i snitt 16 % för kväve och 6 % för fosfor för hela Sverige mellan år 2000 och 2006.

På uppdrag av Naturvårdsverket har SMED räknat om kväve- och fosforbelastningen

för år 2000 med PLC5-metodik och flödesnormaliserad för åren 1985-2004.

Avsikten är att få belastningsberäkningar för åren 1995, 2000 och 2006 framtagna

med samma metodik och flödesnormaliserade för samma period så att de blir så

jämförbara som möjligt.

Jordbruksarealerna är dock inte helt jämförbara. 1995 års jordbruksarealer baseras

på statistik på församlingsnivå, medan de år 2000 och 2006 (egentligen förhållandena

år 1999 respektive år 2005 för jordbruksmarken) bygger på block- och

IAKS-databaserna från Jordbruksverket. En gårdsstödsreform 2005 med utökat

stöd för vall och träda innebar dessutom en till synes ökning av jordbruksmark

mellan år 2000 och 2006. Skillnaden i jordbruksarea är 9 % i snitt för hela Sverige.

I 2000 års beräkning var denna area troligen klassad som öppen mark.

I denna rapport redovisas källfördelad belastning för år 2000, men även som

jämförelse källfördelad belastning för år 2006. Hyggesareal och belastning från

hygge finns inte medtagen på grund av svårigheten att få fram jämförbara arealer

för åren 1995, 2000 och 2006. Punktutsläpp från den finska delen av Torneälven

finns likaså inte med, vilket skiljer den från redovisningen i PLC5-rapporten för år

2006 (Brandt m.fl., 2008). För de antropogena källfördelningarna redovisas även

1995 år resultat hämtat från Ejhed och Olshammar (2007).

Enligt denna sammanställning har de antropogena nettobelastningarna till haven

söder om Ålands hav (Egentliga Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerrak)

minskat med 12 700 ton kväve mellan 1995 och 2006, vilket motsvarar en minskning

med 23 % och med 150 ton fosfor, vilket motsvarar en minskning med 13 %

räknat från år 1995. Motsvarande siffror mellan 2000 och 2006 är en minskning om

3 700 ton kväve (8 %), medan det för fosfor inte är någon nämnvärd skillnad mellan

åren.

Förändringar i jordbruksarealerna påverkar jämförelsen mellan jordbruksbelastningarna

de olika åren. Om jordbruksbelastningen räknas om till antropogen

nettobelastning per jordbruksarea för respektive år har den minskat med i snitt 16

% för kväve och 6 % för fosfor för hela Sverige mellan år 2000 och 2006.

På uppdrag av Naturvårdsverket har SMED räknat om kväve- och fosforbelastningen för år 2000 med PLC5-metodik och flödesnormaliserad för åren 1985-2004. Avsikten är att få belastningsberäkningar för åren 1995, 2000 och 2006 framtagna med samma metodik och flödesnormaliserade för samma period så att de blir så jämförbara som möjligt. Jordbruksarealerna är dock inte helt jämförbara. 1995 års jordbruksarealer baseras på statistik på församlingsnivå, medan de år 2000 och 2006 (egentligen förhållandena år 1999 respektive år 2005 för jordbruksmarken) bygger på block- och IAKS-databaserna från Jordbruksverket. En gårdsstödsreform 2005 med utökat stöd för vall och träda innebar dessutom en till synes ökning av jordbruksmark mellan år 2000 och 2006. Skillnaden i jordbruksarea är 9 % i snitt för hela Sverige. I 2000 års beräkning var denna area troligen klassad som öppen mark. I denna rapport redovisas källfördelad belastning för år 2000, men även som jämförelse källfördelad belastning för år 2006. Hyggesareal och belastning från hygge finns inte medtagen på grund av svårigheten att få fram jämförbara arealer för åren 1995, 2000 och 2006. Punktutsläpp från den finska delen av Torneälven finns likaså inte med, vilket skiljer den från redovisningen i PLC5-rapporten för år 2006 (Brandt m.fl., 2008). För de antropogena källfördelningarna redovisas även 1995 år resultat hämtat från Ejhed och Olshammar (2007). Enligt denna sammanställning har de antropogena nettobelastningarna till haven söder om Ålands hav (Egentliga Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerrak) minskat med 12 700 ton kväve mellan 1995 och 2006, vilket motsvarar en minskning med 23 % och med 150 ton fosfor, vilket motsvarar en minskning med 13 % räknat från år 1995. Motsvarande siffror mellan 2000 och 2006 är en minskning om 3 700 ton kväve (8 %), medan det för fosfor inte är någon nämnvärd skillnad mellan åren. Förändringar i jordbruksarealerna påverkar jämförelsen mellan jordbruksbelastningarna de olika åren. Om jordbruksbelastningen räknas om till antropogen nettobelastning per jordbruksarea för respektive år har den minskat med i snitt 16 % för kväve och 6 % för fosfor för hela Sverige mellan år 2000 och 2006.

SMED is short for Swedish Environmental Emissions Data, which is a collaboration between IVL Swedish Environmental Research Institute, SCB Statistics Sweden, SLU Swedish University of Agricultural Sciences, and SMHI Swedish Meteorological and Hydrological Institute. 

This study has examined noise exposure on a national scale for Sweden by calculating road and rail noise for the entire country. Calculations have been made according to the Nordic Prediction Method for both road and rail. For aviation noise, data is extracted directly from Swedavias yearly noise report with addition of military flights.

Because of the large scale of noise mapping, several simplifications have been made in both data and calculations. For validation, the national noise mapping has been compared to noise data reported to EU via the Environmental Noise Directive (END), indicating a ratio of 0.4-1.5 compared to END data for road in intervals between 52.5 and >72.5 dBa and 1-1.8 for rail for the intervals between 49 and >69 dBA.

Since 1998, the Environmental Protection Agency has produced national noise analysis, similar to this one for the years; 1992 (Wittmark, 1992), 1995 (Wittmark, 1997), 2000 (Ingemansson Technology AB , 2002), 2006 (WSP Akustik, 2009), 2011 (SWECO, 2014). 

Even though the task and method for these previous reports were similar, there are many differences. Therefor a trend analysis is not feasible.

There are many aspects that could improve accuracy for future national mapping such as including definition of hard and soft ground effect due to different ground types, estimation of exposure point height using building geometries. Most likely the most important change is to include buildings and noise barriers effects on noise.

Denna studie har undersökt bullerexponering på nationell nivå för Sverige från väg-, spår- och flygtrafik. Beräkningar av ljudnivåer har utförts för alla statliga och kommunala vägar samt statliga spår. För flygbuller har resultat använts från Swedavias årliga bullerrapport med tillägg av antalet exponerade för militära flyg.

På grund av den stora omfattningen av en nationell bullerkartläggning har flera förenklingar och antaganden gjorts på både underlag och beräkningar. Därför har validering utförts mot det resultat som rapporteras till EU från alla större svenska kommuner i enlighet med det europeiska bullerdirektivet (END). Valideringen indikerar på ett förhållande på 0,4-1,5 för vägtrafikberäkningarna i intervall mellan 52,5 och >72,5 dBA och ett förhållande på 1-1,8 för spårtrafikberäkningarna i intervallen mellan 49 och >69 dBA.

Resultatet från den beräknade befolkningsexponeringen i Sverige 2018 och socioekonomisk kostnad presenteras i rapporten.

Naturvårdsverket har sedan år 1998, publicerat flera bullerkartläggningar över Sverige gällande år; 1992 (Wittmark, 1992), 1995 (Wittmark, 1997), 2000 (Ingemansson Technology AB , 2002), 2006 (WSP Akustik, 2009), 2011 (SWECO, 2014). Även om syfte och metod har varit liknande mellan tidigare versioner, finns det många stora skillnader i metodikval och antaganden. Det är därför inte rimligt att utföra en trendanalys med data ifrån de föregående rapporterna.

Det finns flera aspekter som kan förbättra noggrannheten för framtida nationella bullerkartläggningar. Det inkluderar exempelvis definiering av hård eller mjuk mark på grund av olika marktyper, uppskattning av exponeringspunkters höjd och placering i relation till tredimensionella byggnadsstrukturer. Den metodförbättring som mest sannolikt har störst inverkan på resultatet är införandet av byggnader och bullerskärmars inverkan på buller.

Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. SMED har sedan rapporteringsåret 2001 ansvaret att på uppdrag av Naturvårdsverket ta fram allt dataunderlag och tillhörande dokumentation för dessa rapporteringar. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå.

Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2018, rapporterade i submission 2020. Emissionerna presenteras i 55 olika sektorer uppdelade på nio huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och fjärrvärme, Egen uppvärmning av bostäder och lokaler, Industri (energi och processer), Transporter, Arbetsmaskiner, Produktanvändning (inkl. lösningsmedel), Jordbruk, Avfall (inkl. avlopp) samt Utrikes transporter. De ämnen som ingår ges nedan.

Växthusgaser: CO₂ (fossilt ursprung), CH_4, N₂O, HFC, PFC, SF₆

Metaller:  Pb, Cd, Hg, As, Cr, Cu, Ni, Se, Zn

Partiklar:  PM2.5, PM10, TSP (Partiklar total), BC (sot)

Övriga luftföroreningar: NO_x, SO_X, NH₃, NMVOC, CO, dioxin, benso(a)pyren, PAH-4, HCB, PCB

För huvudsektorn Utrikes transporter fördelas eller redovisas inga växthusgaser geografiskt. 

Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet ”top-down”. Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning på lokal nivå. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå.

Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa utsläppskällor en hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik och industriprocesser). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (i vissa fall även länsnivå). Resultaten från den geografiska fördelningen lagras i årsvisa emissionsdatabaser i SMHIs tekniska system för luftvårdsarbete; Airviro. Ur Airviro exporteras emissionerna till Excel-tabeller på läns- och kommunnivå. Emissionerna presenteras även på karta, samt i diagram. Publicering av resultaten sker via www.rus.lst.se. En presentation riktad mot allmänheten ges även på http://utslappisiffror.naturvardsverket.se/.

Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata. Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen. Kvalitetsklassningen kan ge vägledning om de osäkerheter som finns på huvudsektornivå (en kvalitetsbeskrivning finns även i avsnitten i detta dokument för varje ingående undersektor). Genom retroaktiva omräkningar säkerställs att metodförändringar inte orsakar trendbrott. I vissa fall har dock tillgängliga grunddata (t.ex. statistik) förändrats, vilket kan leda till icke-reella trendbrott.

Persistenta organiska föroreningar (POPs), som polyklorerade dibenso-p-dioxiner och polyklorerade dibenzofuraner (PCDDs / PCDFs) har stor potential för atmosfärisk långdistanstransport och deposition. Atmosfären är en viktig spridningsväg för dessa föroreningar till både vatten- och markområden. Det svenska nationella övervakningsprogrammet för organiska föroreningar i luft och nederbörd innehåller, förutom PCDDs / PCDFs, ett stort antal olika ämnen och ämnesgrupper vilka skiljer sig åt både i kemiska- och fysiska egenskaper, vilket inte bara påverkar transporten i atmosfären och deponeringsprocessen utan även provtagnings metodiken. Detta ställer stora krav på den depositionsprovtagare som ska användas inom ett övervakningsprogram och kompromisser är nödvändiga vid val av provtagartyp.

Det övergripande syftet med denna studie är att jämföra två olika typer av depositionsprovtagare för provtagning av PCDDs / PCDFs. Dessa två, här kallade IVL-provtagaren och MONASprovtagaren, skiljer sig i storlek av provtagningsyta och dess material samt i val av adsorbenter och filter, vilket påverkar provtagnings effektiviten for olika ämnen. För att få en uppfattning om förekomsten av bromerade dioxiner/ furaner i deposition inkluderades även dessa i mätningarna. Provtagningen pågick under ett år med fyra provtagningsperioder med en provtagningstid av tre 3 månader. Med detta provtagningsprogram ges säsongsvariationen och en möjlighet att uppskatta den årliga depositionen

De övergripande resultaten från studie visar att:

• Det förekom skillnader i den uppmätta depositionen mellan de två provtagarna för olika provtagningstillfällen. En större mängd dioxiner/ furaner uppmättes med MONASp-rovtagaren vid tre av de fyra perioderna.

.• Den årliga uppmätta depositionen av summan av PCDDs / PCDFsn var cirka 25% högre med MONAS-provtagaren jämfört med IVL-provtagaren.

•

Resultaten från provtagningsjämförelsen för de två provtagarna gav en årlig skillnad på

25% vilket skulle bedömas i förhållande till den givna analytiska osäkerheten som var +/- 29% för samtliga prov.

Resultaten från denna studie ger i likhet med andra studier, när depositionsprovtagare med olika provtagningsegenskaper jämförts för olika POPs, skillnader i deposition med en variation mellan olika tillfällen (Brorström-Lundén, 1995). Uppsamlingseffektiviteten för olika provtagare skiljer sig inte bara mellan olika ämnen/ämnesgrupper utan beror också på faktorer som mängd, nederbörd, lufttemperatur och partikelhalter i luften. Valet av depositionsprovtagare som skall användas måste därför bero på syftet med mätningarna och resultaten ska diskuteras i förhållande till provtagningsmetoderna och även ställas i relation till andra mät- och analysfel.

Ett förslag till långsiktig plan för programområdet "Farliga Ämnen" presenteras. Planen avser utgöra ett vägledande dokument, dels för Naturvårdsverkets prioriteringar inom området, samt dels för projektplanering och samordning inom SMED. Planen har avstämts med Naturvårds-verket under arbetets gång.

Arbetet har utförts i två steg:

1. Inventering av vilka databehov som föreligger,

2. Utformning av en långsiktig plan

I samråd med Naturvårdsverket har behovsinventeringen begränsats avseende internationella åtaganden till att omfatta rapporteringar enligt PRTR/E-PRTR, CLRTAP, HELCOM, OSPAR och Vattendirektivet. De nationella behoven av utsläppsdata diskuteras, både utifrån formella krav och eventuella strategiska behov.

Samtliga farliga ämnen för vilka rapporteringskrav enligt PRTR/E-PRTR föreligger har sam-manställts, med uppgifter om till vilka media som utsläppsdata ska avse. Genom att dela upp området i utsläppskategorier kan arbetet med andra utsläppskällor än rapporterande punktkällor kan fokuseras och göras mer överskådligt. Ett förslag på fyra utsläppskategorier presenteras, med utgångspunkt från den kravbild som PRTR-protokollet ställer:

1. Rapporterande företag, exkl. utsläpp pga. oavsiktlig bildning

2. Icke-rapporterande företag, exkl. utsläpp pga. oavsiktlig bildning

3. Utsläpp pga. oavsiktlig bildning

4. Diffusa källor

Planen pekar på en rad områden i behov av utveckling. Framför allt saknas till stora delar kun-skap om diffusa källor. I planen föreslås därför en stegvis metodik för hur detta område ska kunna förbättras. Inom detta projekt har en inledande arbete med kartläggning av spridningsvä-gar för 65 av totalt 91 PRTR/E-PRTR ämnen genomförts, i syftet med att bl.a. identifiera vilka av ämnena som kan spridas diffust.

Planen omfattar diskussion om kort- och långsiktiga utvecklingsbehov, samt förslag till fortsatt arbete.

IVL har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en screening av sötningsmedlet sukralos. Sukralos är en disackarid, som modifierats i tre positioner med klor. Ämnet är ca 600 gånger sötare än sackaros och används efter tillstånd i USA och Europaunionen, m.fl. länder som tillsats i livsmedel. Ämnet är lättlösligt i vatten och vid intag utsöndras minst 95 % i oförändrad form. Ingen ackumulering i organismen är känd och nedbrytning eller omvandling har endast påvisats i vattenmiljö under inverkan av mikroorganismer. Tre primära klorinnehållande omvandlingspordukter har påvisats. De studier i djurförsök som legat till grund för tillståndsgivningen har visat mycket små effekter. Det huvudsakliga syftet med denna översiktliga kartläggning var att bestämma koncentrationer av sukralos i några olika matriser i miljön, framförallt för att belysa viktiga transportvägar i vattenmiljön i Sverige. Totalt bestämdes sukralos i 57 prover. Studien visar att; • Sucralose detekteras i vattenrecipienter i Sverige som tar emot utgående vatten ifrån reningsverk. • Inkommande vatten till svenska avloppsreningsverk (2 ARV) innehåller 3 500-7 900 ng sukralos/l. • Reningsgraden m a p. sukralos är låg i reningsverk, maximalt uppmättes 10 % reningsgrad i de parade prover som analyserats (inkommande/utgående). • Sukralos detekterades i alla de 29 utgående reningsverksvattenproverna ifrån 25 olika reningsverk i landet; 1 800-10 800 ng/l, median 4 900 ng/l. • Det sker ingen ackumulation av sukralos i slam. Denna rapport utgör den första delen av en fördjupad screening av sukralos i den svenska miljön. I en fortsättande, kommande rapport kommer resultat ifrån undersökningar av sukralosupptag i akvatiska biotaprover att redovisas.

I svenska jordbrukslandskap finns en varierande mängd restbiotoper medmer eller mindre naturlig vegetation, som små våtmarker, gräsmarker ellerlövskogar.För att kunna utveckla fungerande ekologiska nätverk, grön infrastruktur,i våra jordbrukslandskap behöver vi förstå funktionen av och samspeletmellan småbiotoper bättre. Vi behöver veta om olika arter kan användaisolerade restbiotoper som spridningsöar (stepping stones) eller om vi behöverskapa sammanhängande nätverk av livsmiljöer. Inom detta projekt har vistuderat kärlväxtfloran, med fokus på fältskiktet, och flera grupper av denmarklevande faunan i små lövskogar i fyra svenska jordbrukslandskap medvarierande naturförhållanden, Skabersjö och Västerstad i Skåne, samt Selaönoch Tobo i Sörmland. Vi har särskilt fokuserat på hur markanvändningshistoriaoch fragmenteringen av livsmiljöer har påverkat mångfalden avkärlväxteroch jordlöpare.Kärlväxter bygger upp skogsmiljöers vegetation och skapar därmed flertaletlivsmiljöer för andra organismgrupper. Bland jordlöparna finns både växtätareoch rovdjur och gruppen spelar en viktig roll i skogens näringskedja.Båda grupperna innehåller även arter med varierande spridningsförmågaochär därför lämpliga för undersökningar av effekter av livsmiljöers fragmentering.Få studier har jämfört dynamiken av dessa två artrika och funktionellt viktigagrupper i samma undersökningsområden. Sådana jämförande studier avväxter och djur är emellertid viktiga om man ska kunna bedöma effekternaav bevarande- och restaureringsåtgärder i fragmenterade landskap.Våra resultat visar följande:• Småskogars markhistorik och markförhållanden varierar mellan olikajordbrukslandskap i södra Sverige. I områden med sedimentberggrund,till exempel i Skåne, är jordarna ofta djupa, fuktigare och därmed merproduktiva. Skogarna här blir snabbt täta och förutsättningar för typiskaskogsarter är goda. I områden på urberg, till exempel i Sörmland, liggersmåskogarna ofta på åkerholmar och nära hällmarker. Jordarna är oftagrunda, torra och mindre bördiga. Här kan hävd- och ljusberoende arterleva kvar länge även utan tamdjursbete och skogarna förblir halvöppna.• Markens bördighet i lövskogarna är högst i Skabersjö, följt av Västerstad,Selaön och Tobo. Längs denna gradient minskar markens kol/kvävekvotoch mängden växttillgänglig fosfor, vilket resulterar i en mer näringsgynnadvegetation i Skåne. Skillnader i markens bördighet påverkaräven den förnalevande lägre markfaunan. Våra resultat visar till exempelatt både mängden förnaätande (detritivora) djur (gråsuggor, tusenfotingar,vissa jordlöpare) och rovdjur (vissa jordlöpare, spindlar, lockespindlar)ökar med markens bördighet.• En fungerande grön infrastruktur för växter och djur behöver inte nödvändigtvisbestå av ett nätverk av sammanhängande livsmiljöer utan ettsystem av spridningsöar kan också vara effektivt för att skogslevandearter ska kunna förflytta sig genom landskapet och kolonisera nya livsmiljöer,som till exempel lövskogsplanteringar på tidigare åkermark.• Små (0,5–2 hektar) isolerade skogsområden med skoglig kontinuitet kanhysa en stor mångfald av specialiserade skogsarter även lång tid efter attområdena har blivit isolerade. De är ofta de enda återstående öarna mednaturlig vegetation i ett intensivt brukat landskap, och det är av stor viktatt deras naturvärden bevaras.• Nyetablerad isolerad lövskog som är helt omgiven av öppen mark koloniserasav typiska skogsarter av både kärlväxter och jordlöpare. Dennaprocess går dock betydligt snabbare för kärlväxter om den nya skogenplanteras direkt intill äldre skogsmark, medan närheten till äldre skoginte är lika viktig för jordlöparna. Våra resultat tyder på att många arterav skogslevande jordlöpare, inklusive sådana som saknar flygförmåga,har en oväntat bra förmåga att förflytta sig relativt stora sträckor genomöppna marker för att nå isolerade skogsområden.• Nyetablerad lövskog på åkermark är värdefull för kalkgynnade skogsartersom historiskt sett har förlorat en stor del av sin ursprungliga livsmiljötill jordbruket. I denna grupp ingår rödlistade arter såsom desmeknopp,skogsveronika och strävlosta som alla koloniserar åkermarksplanteringar.• Den tidigare markanvändningen och skogarnas täthet har stor betydelseför vilka arter som idag finns i små lövskogar i jordbrukslandskapet. Meröppna småskogar med ett större ljusinsläpp och tidigare betade småskogarkan hysa en blandning av skogsarter och hävdberoende typiska gräsmarksarter,medan tätare skogar med längre skogskontinuitet kännetecknas avtypiska skogsarter.• Småskogar i jordbrukslandskapet är känsliga för olika typer av störningarsom snabbt kan spoliera deras naturvärden. Exempel från våra landskapär kalavverkning, nedskräpning, granplantering, tamdjursbete i områdensom inte lämpar sig för bete, eller utebliven hävd i områden med en värdefullgräsmarksflora.Vi drar följande slutsatser för hur små lövskogar i jordbrukslandskap kan bidratill en fungerande grön infrastruktur för skogslevande arter:• Små lövskogar med lång kontinuitet och en flora och fauna med typiskaskogsarter bör ges högre prioritet i natur- och landskapsvården. Markägaremed litet skogsinnehav som domineras av små lövskogar bör få regelbundenrådgivning om dessa skogars naturvärden och bevarande. I deflesta fall kan småskogar brukas för virkesproduktion med generell ellerförstärkt naturvårdshänsyn utan att befintliga naturvärden äventyras.I andra fall kan upprättande av naturvårdsavtal eller biotopskydd varaangeläget, särskilt om naturvärden är knutna till gamla ädellövträd.Generellt bör naturvårdande myndigheter rikta mer fokus på lämpligförvaltning av jordbrukslandskapets små lövskogar. Det är viktigt attjordbrukare får upp ögonen för sina småskogars naturvärden, till exempelgenom kostnadsfri rådgivning.• Om småskogar sköts på ett lämpligt sätt kan utdöenderisken för typiskaskogsarter minskas betydligt. Ett försiktigt virkesuttag har förmodligeninga negativa effekter utan kan snarare vitalisera små populationer avlundväxter i småskogar och öka mångfalden av träd och buskar. En stordel av lundfloran består av långlivade arter med utlöpare och/eller underjordiskaövervintringsorgan som både kan överleva länge i små beståndoch expandera lokalt när tillfälle ges.• Vissa öppna småskogar har en historia som betesmark där naturvärdenaidag delvis är knutna till en hävdberoende flora och insektsfauna. Fördessa bör det avgöras från fall till fall om områdena kan restaureras ochingå i en större betesmark, eller om utvecklingen till en mer sluten skogsmiljöska få fortsätta.• Genom att etablera nya småskogar på jordbruksmark kan man skapaspridningsöar som kan koloniseras av typiska skogsarter och därmedförbättra förutsättningar att gamla småskogar kan behålla livskraftigapopulationer av dessa arter. Många av de mer kortlivade lundväxternahar å andra sidan en bra spridningsförmåga då fröna sprids över störreavstånd, och genom öppna marker, med hjälp av däggdjur, fåglar och vind.• Vi föreslår att man vid nyetablering av lövskog i jordbrukslandskap hellreplanterar fler skogar med en storlek mellan 1–5 hektar än att satsa påfärre och större skogar. Dessa skogar bör etableras nära äldre artrik skogmen även utspritt i det öppna jordbrukslandskapet.• Resultaten från vår tidsserie av ekplanteringar på åkermark visar tydligtatt dessa efter 60–80 år kan ha utvecklat en flora och jordlöparfaunasom till stor del liknar den i ekskog på gammal skogsmark.• Våra resultat tyder på att etablering av ek- eller aspbestånd som röjs ochgallras regelbundet är bäst för biologisk mångfald då sådana bestånderbjuder optimala ljusförhållanden för etablering av lundfloran. Beståndenär tillräckligt ljusa för att lundväxter kan etablera sig och bygga upp sinabestånd, medan de är för mörka för att störningsgynnade arter som halloneller brännässla ska kunna konkurrera i längden. Ek- eller aspbestånderbjuder även bättre förutsättningar för spontan etablering av andraträd- och buskarter än till exempel täta bokplanteringar eller alltför ljusabjörkplanteringar med tät och högväxt undervegetation som hindraretableringav både ved- och lundväxter.

Vi har studerat hur markanvändningshistoria och fragmenteringen av livsmiljöer har påverkat mångfalden av kärlväxter och jordlöpare i små lövskogar i fyra svenska jordbrukslandskap med varierande naturförhållanden.

Resultat

1) Ett system av stepping stones kan vara effektivt för att skogslevande arter kan förflytta sig genom landskapet och kolonisera nya livsmiljöer.

2) Små isolerade skogsområden med skoglig kontinuitet (0.5-1 ha) kan hysa en stor mångfald av specialiserade arter lång tid efter att områdena har blivit isolerade.

3) Nyetablerad lövskog koloniseras av många typiska skogsarter. Närheten till äldre skog är viktigare för skogsväxter än för jordlöpare.

4) Nyetablerad lövskog på åkermark är en livsmiljö för kalkgynnade skogsarter som har förlorat en stor del av sin ursprungliga livsmiljö till jordbruket.

5) Den tidigare markanvändningen och skogarnas täthet har stor betydelse för vilka naturvårdsintressanta arter som idag finns i små lövskogar i jordbrukslandskapet.

6) Småskogars naturvärden är känsliga för störningar som t ex kalavverkning, skräpdumpning, barrskogsplantering och olämpligt tamdjursbete.

Slutsatser

1) Små lövskogar med habitatkontinuitet och en flora och fauna av typiska skogsarter bör ges högre prioritet i natur- och landskapsvård.

2) Om småskogar sköts på ett lämpligt sätt kan utdöenderisken för typiska skogsarter minskas betydligt.

3) För ljusöppna småskogar med en hävdberoende restflora och -fauna kan återupptagen beteshävd vara lämplig.

4) Nya småskogar kan vara stepping stones som koloniseras av typiska skogsarter och därmed förbättrar förutsättningar för gamla småskogar att behålla sina skogsarter.

5) Plantera hellre fler små skogar (1-4 ha) än färre och större. Dessa skogar bör både etableras nära intill äldre artrik skog men även fördelat i det öppna jordbrukslandskapet.

6) Etablering av ek- eller aspbestånd skapar de bästa ljus- och markförhållanden för utvecklingen av en artrik lundflora, jämfört med andra lövträdslag.

De potentiella miljö- och hälsoeffekterna av mikroplaster har den senaste tiden uppmärksammats, men det finns fortfarande betydande kunskapsluckor. Naturvårdsverket ansvarar för den nationella plastsamordningen inom vilket det ingår att öka kunskap. Detta kan t.ex. inkludera att identifiera viktiga källor till utsläpp av mikroplast och att arbeta för att minska utsläppen av mikroplast från dessa källor. SMED har inom ramen för detta arbete fått i uppdrag av Naturvårdsverket att utreda färg som källa till mikroplast och föreslå indikatorer för att följa upp årliga utsläppsmängder.

Denna rapport syftar till att sammanställa befintlig kunskap om olika färg- och ytbehandlingssystem och deras bidrag till mikroplastutsläpp. Sektorer som ansvarar för de största utsläppen har identifierats för att möjliggöra prioritering av åtgärder för att minska mikroplastutsläppen från färger. Dessutom föreslår rapporten en indikator för att följa upp de årliga nationella utsläppen av mikroplastutsläpp från färger.

SMED drar slutsatsen att de användningsområden där det råder störst risk för utsläpp av mikroplast från färg inkluderar: husfärg, båtfärg inklusive antifouling (påväxthindrande system) för båtar, ytbehandlingar inom industrin och speciellt fordonstillverkning. I Sverige kan uppgifter om volym husfärg och båtfärg inklusive antifouling som sätts på marknaden erhållas från det svenska produktregistret. Information om färganvändning inom industrin och fordonssektorn är dock begränsad på grund av att en betydande mängd av dessa ytbehandlingar sker utomlands och många av de produkter som behandlas i Sverige exporteras utomlands.

Projektet utvecklade en förenklad metod för att beräkna årliga utsläpp av mikroplast från färg i Sverige inom byggnads- och den marina sektorn. Emissionsfaktorer för olika delar av färgens livscykel inkluderades och ett spann för det fasta innehållet i färgen togs fram baserade på en sammanställning av kommersiellt tillgängliga färger, vilka användes för att ge ett värsta fall, bästa fall samt ett genomsnitt. Genom att använda denna metod uppskattades utsläppen av mikroplast från husfärg till 209 – 3 700 ton/år och från båtfärg inklusive antifouling till 30-308 ton/år i Sverige.

Genom att sätta dessa siffror i relation till uppskattade mängder mikroplastutsläpp från annan verksamhet framgår att färg är en betydande källa till mikroplast i Sverige.

Slitage från vägtrafiken anses vara den största källan till mikroplastutsläpp i Sverige med cirka 7 674 (ton/år) och man har uppskattat att utsläpp av syntetfibrer från textilier är mellan 8 – 956 ton per år och utsläpp från industriproduktion av plastpellets uppskattades till mellan 12 – 235 ton i samma rapport (Magnusson et al., 2016).

Med tanke på att färgsystem vanligtvis måste uppfylla olika tekniska krav för att skydda det underliggande underlaget från korrosion och slitage och det ofta saknas bra alternativ, kan åtgärder för att minska mikroplastutsläpp från färg medföra högre kostnader och större tekniska utmaningar jämfört med att minska mikroplastspridningen från andra källor såsom genom minskad nedskräpning av makroplast.

För att följa upp mikroplastspridning från färg i Sverige rekommenderade projektet indikatorer för uppföljning bestående av mängden husfärg och båtfärg inklusive antifouling som släpps ut på den svenska marknaden årligen uttryckt i kg torrvikt. 

Kunskapen om flöden av textilier i Sverige är idag begränsad. Målet med det här projektet har därför varit att beräkna inflödet av textiler till Sverige och att få en uppfattning om avfallsmängderna av textil från olika aktörer i landet. I projektet har även ingått att föreslå indikatorer för återanvänd textil. Projektet har varit av-gränsat till textilier i form av kläder och hemtextil.

Det går att beräkna nettoinflödet av kläder och hemtextil i ton genom att kombinera statistik över import, export och inhemsk produktion av textilvaror. 2008 var netto-inflödet av kläder och hemtextil till Sverige totalt 131 800 ton eller knappt 15 kg/person. För att få en uppfattning om förändringen över tid, har vi även be-räknat nettoinflödet för perioden 2000-2009, men då enbart beräknat som import – export. Detta bedömdes som möjligt då den inhemska produktionen av kläder och hemtextil är mycket liten. Sett över hela perioden har nettoinflödet av kläder och hemtextil, i ton, ökat med närmare 40 % .

Enligt SCB:s Företagsdatabas finns det cirka 4 600 företag och 8 000 anställda inom textil- och beklädnadsvaruindustrin. Sektorn är uppdelad på tre branscher enligt Standard för Sveriges Näringsgrensindelning (SNI). Drygt 80 % av företagen i sektorn har inte några anställda, d.v.s. det är i de flesta fall enmansföretag.

För mängden textilavfall och textil som återbrukas från hushållen, har uppgifter från två flöden inhämtats; textilier som slängs i säck- och kärlavfallet och textilier som skänks till välgörenhetsorganisationer. Baserat på plockanalyser slängs upp-skattningsvis 8 kg textiler/person och år i Sverige i säck- och kärlavfallet. Av de kläder som samlas in via välgörenhet, ca 3 kg textilier/person och år kommer hu-vuddelen från privatpersoner. Textilier från företag står för en jämförelsevis myck-et liten andel.

Livslängden för textilier kan variera stort för samma typ av plagg. Men även skilja stort mellan olika användare av samma plagg. Till följd av de stora osäkerheterna med att ansätta livslängder har vi jobbat utifrån antagandet att den potentiella mängden avfall av kläder och hemtextil (här kallad förbrukad mängd) per år är lika med nettoinflödet för samma år. För att fortsatt följa avfallet av kläder och hemtex-til föreslår vi därför följande indikatorer:

Insamlad mängd kläder och hemtextil av förbrukad mängd kläder och hem-textil.

Återbrukad mängd kläder och hemtextil av förbrukad mängd kläder och hemtextil.

Andel kläder och hemtextil i hushållsavfallet av förbrukad mängd kläder och hemtextil

Investigations of environmentally harmful substances carried out on biota between 1992 and 2001 havebeen evaluated from areas along the Bohus Coast bordering the Skagerrak Sea on behalf of the Bohus CoastWater Conservation Association. Biological samples were collected five years apart at static sites. The biotainvestigated were blue mussel (Mytilus edulis), bladder wrack (Fucus vesiculosus), eel-pout (Zoarces viviparus)and cod (Gadus morhua); at two stations crab (Cancer pagurus) were also sampled. The different media wereanalysed for 11 metals, DBT, TBT, 16 PAHs, methylnaphtalenes, 7 PCBs, non-ortho-PCBs, 7 PBDEs, DecaBDE, HCB, lindan, toxaphene and PCCDs/PCDFs. The evaluations were conducted to record dispersion ofchemicals, changes over time, existing concentration relationships between various investigated media andenvironmental quality according to the Swedish criteria for coast and sea.The results show that a number of elements and compounds are dispersed along the Swedish Bohus Coast,but that the concentrations of the different elements and compounds vary between different media and sites.Metals, PCBs and PBDEs were found in all media at all sites, while in general only a few PAHs seemed to beaccumulated in biota., Toxaphene, TBT (not in bladder wrack), HCB, lindane and PCCDs/PCDFs were alsofound at all sites in those media analysed for these substances. The environmental quality (EQ) with respectto metals in biota along the coast varied from sites with good to sites with very bad conditions. The figuresevidently showed an excess of harmful substances in the urbanized/industrialized areas for all studied mediacategories. The Kosterfjord area is in this respect least strained. The relationship between the concentrationof the compounds in two different media was tested. Out of the 192 selected tests, relationships with P>95%were found in one third of the cases.The trend analyses showed that the major trends are concordant between different media in the biologicalmatrix studied, and with more than 90% probability they generally show decreasing average metal concentrations between 1992/93 and 2001. The only exceptions are tin (Sn) which increased during the period, as wasthe case of tributhyltin (TBT) and PCB in blue mussel and in the latter case also in eel-pout. In cod liver theaverage PCB concentrations have decreased. In summary, the conditions regarding environmentally harmfulsubstances in biota, with a few exceptions, improved along the Bohus Coast during the 1990s.

Fuel consumption for the Swedish fishing fleet 1990-2004 has been estimated using statistics from the Swedish National Board of Fisheries on installed engine power. An additional estimation method was also described. Data on installed power was available for the years 1995-2004, and estimates 1990-1994 have been calculated by extrapolation. Thermal values and emission factors are based on a study conducted by SMED on behalf of the Swedish EPA in 2004. In order to fit the national fuel sales statistics, the diesel oil consumption was adjusted according to the national allocation model for international reporting. The adjusted fuel consumption accounted for about 68 700 – 93 900 m3, corresponding to about 187 – 256 ktons CO2.

SMED (Svenska Miljö Emissions Data, ett konsortium bestående av IVL Svenska Miljöinstitutet, Statistiska Centralbyrån och Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) har tagit fram emissionsfaktorer för fartyg (> 100 Brutto tonnage) som gäller för Sveriges internationella rapporteringsändamål. Grunden för denna typ av rapportering är att endast emissioner från i Sverige sålda marina bränslen ingår.

Studien har fokuserat på 28 olika luftföroreningar där emissionfaktorerna har angivits i samband med motor- och bränsletyp. För år 2002 har emissionsfaktorer för tre olika driftssätt presenterats (”till sjöss”, ”manövrering” och ”i hamn”) och därmed har utsläppen från både huvud- och hjälpmotorer ingått. Emissionsfaktorer “till sjöss” har även beräknats från år 1990 till 2001 så att tidserien för marina emissioner kan uppdateras.

För att erhålla representativa och uppdaterade emissionsfaktorer har data från egna mätserier och literaturstudier utvärderats. På så sätt bygger de framtagna emissionsfaktorerna på mätningar från 62 olika fartyg och ca. 180 motorer. Faktorerna har viktats för att ta hänsyn till andelen av fartygen som använder någon form av avgasreningsteknik, åldringsfaktorer för bränsleförbrukning samt en ökad användning av lågsvavelbränslen.

Eftersom antalet bakomliggande mätdata för de olika emissionsfaktorerna varierar kraftigt har resultaten presenterats med ett mått på mätosäkerheten.

Med syftet att förbättra den svenska rapporteringen av marina emissioner har SMED (Svenska Miljö Emissions Data, ett konsortium bestående av IVL Svenska Miljöinstitutet, Statistiska Centralbyrån och Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) tagit fram emissionsfaktorer för fartyg (> 100 Brutto tonnage). Grunden för denna typ av rapportering är att endast emissioner från i Sverige sålda marina bränslen ingår. Detta arbete presenterar emissionsfaktorerna anpassade till aktivitetsdatan så att de totala emissionerna för perioden 1990-2002 kan beräknas.

Jämfört med de tidigare uppskattningarna (med de gamla emissionsfaktorerna) är SO_2-emissionerna ca. fem gånger större baserade på denna studie. De nya HC- och CO-emissionerna är däremot ungefär hälften av de som har rapporterats tidigare. Vad gäller NOx-emissionerna finns det inga signfikanta skillnader mellan de gamla och nya beräkningarna.

3

Med syftet att förbättra den svenska rapporteringen av marina emissioner har SMED (Svenska Miljö Emissions Data, ett konsortium bestående av IVL Svenska Miljöinstitutet, Statistiska Centralbyrån och Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) tagit fram emissionsfaktorer för fartyg (> 100 Brutto tonnage). Grunden för denna typ av rapportering är att endast emissioner från i Sverige sålda marina bränslen ingår. Detta arbete presenterar emissionsfaktorerna anpassade till aktivitetsdatan så att de totala emissionerna för perioden 1990-2002 kan beräknas.

Jämfört med de tidigare uppskattningarna (med de gamla emissionsfaktorerna) är SO_{2-emissionerna ca. fem gånger större baserade på denna studie. De nya HC- och CO-emissionerna är däremot ungefär hälften av de som har rapporterats tidigare. Vad gäller NOx-emissionerna finns det inga signfikanta skillnader mellan de gamla och nya beräkningarna.}

SMED (Svenska Miljö Emissions Data, ett konsortium bestående av IVL Svenska Miljöinstitutet, Statistiska Centralbyrån och Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) har tagit fram emissionsfaktorer för fartyg (> 100 Brutto tonnage) som gäller för Sveriges internationella rapporteringsändamål. Grunden för denna typ av rapportering är att endast emissioner från i Sverige sålda marina bränslen ingår.

Studien har fokuserat på 28 olika luftföroreningar där emissionfaktorerna har angivits i samband med motor- och bränsletyp. För år 2002 har emissionsfaktorer för tre olika driftssätt presenterats (”till sjöss”, ”manövrering” och ”i hamn”) och därmed har utsläppen från både huvud- och hjälpmotorer ingått. Emissionsfaktorer “till sjöss” har även beräknats från år 1990 till 2001 så att tidserien för marina emissioner kan uppdateras.

För att erhålla representativa och uppdaterade emissionsfaktorer har data från egna mätserier och literaturstudier utvärderats. På så sätt bygger de framtagna emissionsfaktorerna på mätningar från 62 olika fartyg och ca. 180 motorer. Faktorerna har viktats för att ta hänsyn till andelen av fartygen som använder någon form av avgasreningsteknik, åldringsfaktorer för bränsleförbrukning samt en ökad användning av lågsvavelbränslen.

Eftersom antalet bakomliggande mätdata för de olika emissionsfaktorerna varierar kraftigt har resultaten presenterats med ett mått på mätosäkerheten.

Det övergripande syftet med detta projekt är att identifiera landskapsindikatorer genom att integrera tillgänglig statistik och geodata tillsammans med ekologiskteori för att identifiera hur förlust av gräsmarker och småhabitat i jordbrukslandskap påverkar mångfald av gräsmarksväxter nationellt. I projektet har vi använt historiska dataunderlag; statistik, kartor, och satellitbilder tillsammans med geografisk analys och vegetationsinventeringar. 48 jordbrukslandskap valdes ut i fyra olika biogeografiska regioner; Norrbotten, Gävleborg, Södermanland och Skåne. Studieandskapen var cirkelrunda med en diameter på 2 km och valdes ut baserat på tillgången av bra historiskt kartmaterial från 1800-talets andra hälft.

De historiska kartorna rektifierades och digitaliserades i ett geografiskt informationssystem varefter markanvändningen tolkades med fokus på gräsmark och åker. Som ett mått på den biologiska mångfalden kopplat till gräsmarkshabitat inventerades kärlväxter i 20 stycken slumpmässigt utlagda 1m2 rutor i små resthabitat av gräsmarkskaraktär (framförallt åkerholmar, vägkanter, skogsbryn) och 10 stycken 1m2rutor slumpmässigt utlagda i en centralt belägen betesmark (om en sådan fanns) inom varje jordbrukslandskap. Ett annat mått på biologisk mångfald är genetisk variation. Den genetiska variationen hos gräsmarksspecialisten liten blåklocka (Campanula rotundifolia) analyserades genom att blad samlades in från 25 olika populationer, utspridda i varje jordbrukslandskap. Växternas mångfald och den genetiska mångfalden hos liten blåklocka inventerades inom en 1 km bred cirkel i mitten av varje studielandskap.

Resultaten blev följande:

Det lämpligaste historiska dataunderlaget att använda vid landskapsanalyser beror till stor del på vilken rumslig noggrannhet och upplösning av analys som efterfrågas. Jordbruksstatistiken anges årligen över socknen men socknarna varierar stort i storlek och det kan vara svårt att fånga förändringar som påverkar gräsmarker i stora socknarmed stor andel skog. Historiska kartor har en hög rumslig upplösning men endast ett fåtal platser har ett äldre kartmaterial. Det äldre kartmaterialet täcker oftast ett relativt litet område då utmarkerna sällan karterades. Historiska data bör tolkas med en förståelseför den begränsade informationen som kan extraheras från underlaget. Det är önskvärt att fler historiska kartor digitaliseras i geografiska informationssystemför att underlätta vidare analys. Den ekonomiska kartan kan vara ett bra tillskott för att analysera förändring över tid men det måste ske med förbehåll då kartmaterialet är av olika ålder i olika delar av landet och svårigheten att med säkerhet separera bergi dagen, kalhygge och gräsmark. Historiska satellitbilder fungerar dåligt då det är svårt att få både molnfria och snöfria bilder över alla regioner under vegetationsperioden och att det inte går att använda samma träningsytor över hela landet i en analys. Metoden att använda maskininlärning och Sentinel-2 L2A för att övervaka naturbetesmarker verkar mycket lovande kan vidareutvecklas. För 150 år sedan fanns det i snitt 42 % gräsmark (öppen/halvöppen mark, ej åker) inom de 48 jordbrukslandskapen. Idag finns det 2 % av den ursprungliga gräsmarken kvar i Norrbotten och Gävleborg, 6% i Skåne och 10% i Södermanland. Många jordbrukslandskap har ingen gräsmark kvar alls, trots att alla 48 jordbrukslandskap fortfarande är jordbrukslandskap. Resultatet visar att andelen naturbetesmarker minskat betydligt mer än vad som visats i tidigare studier.

Den avgörande faktorn för dagens artrikedom av växter i jordbrukslandskapet är att det finns betesmarker i landskapet. Naturbetesmarker med lång kontinuerlig hävd är viktiga, och ju större betesmark desto bättre. Småhabitat av tidigare gräsmark hade en relativt låg andel arter, jämfört med tidigare studier. Vägrenar i de nordligare regionerna är breda, på grund av snöröjning, och kan ha en relativt hög andel gräsmarksspecialister. I jordbrukslandskap med få eller inga betesmarker spelar småhabitat en stor roll för många gräsmarksspecialister men småhabitaten kan dock inte kompenseraför betade gräsmarker, speciellt inte naturbetesmarker. Analys av gräsmarksspecialisten liten blåklocka visade att dess populationsstorlek spelar stor roll för den genetiska diversiteten. Ju större population i landskapet desto högre genetisk variation. Populationsstorlek var högre med ökad andel betesmark, naturbetesmark och variation i jordbrukslandskapet på nationell nivå. På regional nivå blir resultaten inte lika tydliga. Bristen på betesmark i många av jordbrukslandskapen försvårar statistiskt robusta analyser. Flera av de 48 jordbrukslandskap som ingick i analysen har tidigare haft naturbetesmarker, enligt GIS-skiktet tillhörande TUVA-databasen, men var ohävdade och övergivna sedan flera år tillbaka vid tidpunkten för våra växtinventeringar. För att kunna göra landskapsanalyser och övervaka gräsmarkernas situation är det viktigt att både databasen och dess nedladdningsbara GIS-filer hålls uppdaterade. Resultaten visar på vikten att inkludera vardagslandskap och landskap från flera av Sveriges olika regioner. Fokus på de flesta tidigare landskapsekologiska studierbaseras på jordbrukslandskap med en relativt hög andel biologisk viktiga habitat och från södra Sverige. Genom att analysera landskapsförändringar från ett stort antal jordbrukslandskap från flera biogeografiska regioner i Sverige ger denna studie en högre generalitet och pekar ännu tydligare på vikten att öka insatserna för att bevara och restaurera gräsmarker nationellt innan dess biologiska värden går förlorade.

Sveriges regering har antagit ett etappmål för Återanvändning av förpackningar, som innebär att av de förpackningar som släpps ut på marknaden i Sverige för första gången ska andelen som är återanvändbara öka med minst 20 procent från år 2022 till år 2026 och med minst 30 procent från år 2022 till år 2030. SMED har på uppdrag av Naturvårdsverket tagit fram ett förslag på hur detta etappmål ska följas upp. SMED har även utvärderat befintliga samt möjliga metoder för insamling av data gällande återanvändbara förpackningar. Denna utvärdering resulterade i ett förslag om att Naturvårdsverkets e-tjänst ska användas för framtida datainsamling för återanvändbara förpackningar. SMED har även listat utmaningar med föreslagen metod (Naturvårdsverkets e-tjänst) tillsammans med förslag på möjliga lösningar samt konkreta förslag på hur metoden kan förbättras. Förbättringsförslagen innefattar bland annat att en begreppslista ska inkluderas samt att fler uppgifter än tidigare ska samlas in. 

Projektets syfte är att hitta möjliga vägar att förbättra den svenska beräkningsmodellen för emissioner av F-gaser. Genom att jämföra den svenska rapporteringen med andra jämförbara länders har delar identifierats i Sveriges rapportering som särskilt viktiga att se över, verifiera eller korrigera. Detta gäller framför allt uppdelning av emissioner av F-gaser från kommersiell, industriell och stationär kyla som idag rapporteras sammanslaget. Det är också viktigt att läckagefaktorerna ses över för dessa koder. Även för kyltransporter och mobil luftkonditionering bör läckagefaktorer ses över och verifieras eller eventuellt korrigeras, för mobil luftkonditionering framför allt för senare år. 

Mängder F-gaser i importerade produkter bör utredas vidare för att i ett första steg få en uppfattning om storleksordningen. Detta gäller bland annat F-gaser i importerade vägfordon, arbetsmaskiner, tåg och båtar. 

Slutligen finns anledning att undersöka hur stora mängder SF₆ som används som spårgas, som elektrisk isolergas vid sterilisering med elektronstrålning av medicinsk utrustning samt förekomst i läkemedel.

I föreliggande studie har utsläpp av CO2, CH4, N2O, NOx, CO, NMVOC, NH3, partiklar, metaller, dioxin och PAH från ett urval av de industrier som ingår i Sve-riges internationella rapportering till EU Monitoring Mechanism, EU:s takdirektiv (NEC), UNFCCC och CLRTAP studerats. Syftet med studien har varit att under-söka om de rapporterade utsläppen är korrekta samt att utreda om rapporteringen är komplett. I studien har utsläpp från anläggningar hörande till NFR/CRF 2C5 – Övrig metallindustri samt gjuteriindustri inkluderats.

Data som rapporteras internationellt av Sverige för denna sektor har jämförts med data på anläggnings- eller sektorsnivå med data från andra källor (miljörapporter) och skillnader har noterats. I de fall där brister påträffas i inventeringsdata som rapporterats internationellt, ges förslag på förbättringar. Detta innebär att kvalitén i internationellt rapporterade utsläpp kommer att höjas i framtiden, om förbättrings-förslagen genomförs.